Meriter

Smitt (till 1832 Englund), Isac Fredrik, f 12 mars 1820 i Sthlm, Pro Patria^[1], d 17 okt 1896 i Söderköping. Moder: strumpfabrikörsdottern Fredrika Charlotta Englund (enl hfl för Sthlm, Maria). Elev vid K teaterns balettskola 34–37, skådespelare vid J A Lamberts sällsk 37, vid C W Westerlunds sällsk 37–39, vid A G Wallins sällsk 39–45, vid L E Elffors' (bd 13) sällsk 45–46, dir för eget teatersällsk 46–93, enstaka engagemang hos W T Gille 55–56, hos L E Elfforss 58–59 o vid Södra teatern i Sthlm 69–71.

G 27 aug 1849 i Mariestad m skådespelerskan Ida Henrika Lindholm, f 3 sept 1825 i Sthlm, Jak o Joh, d 28 jan 1897 i Söderköping, dtr till orgeltramparen Henrik L o Anna Hammarström.

Biografi

I Fredrik S:s memoarer skymtar fadern enbart med uppgiften att han var sjökapten. Det var modern som präglade S:s barndom. Hon var en entusiastisk teaterbesökare, och han fick sitt intresse för scenen genom henne. 1834 sökte S till K teaterns elevskola för taldramatiska skådespelare men blev inte antagen. Han bereddes i stället plats på den k scenens balettskola, som var inrymd i dåvarande operahuset vid Gustav Adolfs torg.

Tiden på balettskolan blev svår. Undervisningen var av allt att döma undermålig, och de unga eleverna behandlades mycket hårdhänt. Mellan raderna i sina minnen antyder S flera gånger att såväl kvinnliga som manliga kamrater rentav blev sexuellt utnyttjade. Han tycks dock själv ha undgått övergrepp.

Det tog flera år innan utbildningen gav S någon scenvana. Först 1836 fick han en liten statistuppgift i Aubers opera Den stumma från Portici. S och flera av hans kurskamrater längtade emellertid efter att få uppträda, och deras håg stod snarare till talscenen än till baletten. För att få utlopp för sina drömmar bildade några av dem en association med egen verksamhet under beteckningen barnteater. De fick under en tid utnyttja en mindre sal i det s k Kirsteinska huset, vars stora sal disponerades av Thalia, ett slutet sällskap som kringgick dåtidens k teatermonopol i Sthlm.

Ungdomarna i barnteatern gjorde allt själva. De valde pjäser, repeterade, inredde sin teater, målade kulisser och sålde biljetter till släkt och bekanta. De lyckades fylla sin salong med publik och lockade snart även andra än de närmaste till sina framträdanden. Deras stora triumf kom när K teaterns stjärna Emilie Högqvist (bd 19) abonnerade en av deras föreställningar och inbjöd sin vänkrets som publik. Barnteatern motarbetades emellertid av K teaterns ledning och tvangs efter en tid att upphöra.

Efter genomgången balettskola sökte S åter utan framgång till talscenens elevskola. Han erbjöds engagemang som s k figurant, dvs dansör utan solistroller, men valde att lämna den k teaterinstitutionen. I stället inledde han sitt mångåriga resande som skådespelare och teaterledare i landsorten.

Sommaren 1837 rekryterade J A Lambert några ungdomar för att göra ett sista försök som teaterdirektör. S fick engagemang i den lilla truppen. Resan gick till Eskilstuna och stadens teaterlada, där S fick sin första professionella talroll som Paul i v Kotzebues Strandrätten. Den enda föreställning som kunde fylla den lilla salongen var emellertid Holbergs Jeppe på Berget, där Lambert i sin ungdom firat triumfer i titelrollen. Denna övertogs dock nu av S och blev framgent en av hans bättre roller.

Eskilstunasejouren blev ett misslyckande. Lambert blev sjuk och orkade inte leda sina oerfarna adepter. Sällskapet upplöstes utan avlöning. I stället för pengar fick S som avsked några plagg ur teatergarderoben.

Nästa engagemang blev i en teatertrupp av helt annan dignitet, nämligen hos C W Westerlund, som reste med ett svenskspråkigt sällskap i Finland. S anslöt till truppen i Åbo och deltog sedan i dess föreställningar i ett stort antal finska städer. Han fick nu en bättre introduktion i skådespelaryrket, dock ännu bara genom att träna sig i mindre roller. Typiskt för tiden var att även ensembler med begränsad personal spelade stora pjäser. I Schillers Jungfrun av Orleans hade S tre roller i samma föreställning.

Efter den omfattande Finlandsturnén återvände S till Sverige och fick 1839 engagemang hos A G Wallin, som detta år grundade sitt teatersällskap, med Nyköping som första spelplats. Hos Wallin stannade han med smärre avbrott till 1845. Wallin ägnade sin största uppmärksamhet åt södra Sveriges städer med bl a tre långa sommarvistelser i Helsingborg, men han blev också den förste sv resande teaterdirektör som uppträdde i Khvn.

Tiden hos Wallin blev avgörande för S:s utveckling. När fru Wallin 1844 blev svårt sjuk stannade mannen hos henne, och S fick överta ledningen för truppen, hans första insats som teaterledare. Aret därefter lämnade han Wallins sällskap för att starta eget men erbjöds dessförinnan engagemang hos L E Elfforss (bd 13), något som ytterligare bidrog till kompetensutvecklingen. Elfforss genomförde sommaren 1846 den första ångbåtsturnén till övre Norrland. Sällskapet delades i Skellefteå, och en mindre trupp fortsatte under S:s ledning upp till Piteå. Han lyckades där inreda en teaterlokal i en större lada och satte upp en serie lönsamma föreställningar.

Senare s å inledde S sin egen verksamhet, de första åren i kompanjonskap med C R Bergström. Verksamheten började i Köping, där S också 47 år senare genomförde sin sista sejour som teaterdirektör. Sällskapet bestod till hälften av nybörjare, och repertoaren var till en början anspråkslös. Teaterkvällarna bjöd oftast på kombinationsprogram med flera småpjä-ser, ibland med danser som utfyllnad. Redan första året kompletterade S spelplanen med en egen liten pjäs kallad Förlofningsdagen, och under en spelperiod i Norrköping 1848 framfördes ett andra stycke av hans egen hand, denna gång med titeln Spöket i Norrköping. Av större betydelse blev att S dramatiserade H Beecher Stowes uppmärksammade roman Onkel Torns stuga och lät den få sin premiär i Linköping 1853, inte långt efter att boken utkommit på svenska. Stycket uppmärksammades av Östgötha Correspondentens redaktör C F Ridderstad (bd 30) som var ganska erkännsam, särskilt över att bokens gripande känslosamhet lyckligt överförts till scenen.

Vid 1850-talets början fick småpjäserna sällskap av åtskilliga andra längre stycken. Under ett besök i Sundsvall 1851 spelade S t ex Blanches Döden fadder, Lindegrens General Eldhjem och Hertz' Kung Renés dotter. Ett decennium senare hade truppen, med ca 25 olika pjäser inövade, nått den bredd i utbudet som kunde förväntas av ett resande teatersällskap vid mitten av 1800-talet. Ett annat mått på etablerings-graden är att S:s teaterutrustning vid denna tid fyllde tre packvagnar.

12 nov 1863 annonserade S i Sundsvall att han skulle framföra Ibsens Fru Inger till Ostråt. Annonsen är den enda källan, men om den kunde bekräftas så skulle det- ta vara den tidigaste Ibsenföreställningen i sv landsort. Det är känt att pjäsen stod på S:s repertoar i slutet av 1870-talet. Han var också tidig med Ibsens kontroversiella drama Ett dockhem, där S:s dotter Ida gjorde Noras roll. S spelade även Bjørnsons De nygifta och Ett handelshus. Intresset för den norska dramatiken kan ha kommit av att S 1858–61 förlagt sin verksamhet till södra Norge.

Under 1870-talet bestod S:s repertoar annars mest av komedier och lustspel, ofta av ganska gammalt datum. Sällskapet började betraktas som lite ålderdomligt. Föreställningarna fick allt mindre uppmärksamhet i tidningarna, och de recensioner som förekom kunde bli starkt kritiska. Några år in på 1880-talet förnyades emellertid repertoaren med modernare franska komedier, ofta sådana som var aktuella på K Dramatiska teatern. Dottern Ida framstod nu alltmer som den drivande kraften i sällskapet. Det var hon som översatte pjäser, instruerade övriga skådespelare och som spelade de viktigaste rollerna. Vid mitten av 1880-talet mötte hon enstämmiga lovord från publik, kritiker och kollegor. Den blivande teaterdirektören Ernst Ahlbom, som vid denna tid var anställd hos S, menade senare att Ida S kunnat bli en av landets största skådespelare om hon lämnat faderns sällskap för att utvecklas i andra miljöer. Hon stannade dock kvar, oavlönad enligt Ahlbom, och dog på 1890-talet, före sina föräldrar. Hon försörjde sig då som danslärarinna i Enköping.

Under det sena 1880-talets lågkonjunktur slogs många av de gamla resande teatersällskapen ut. S lyckades fortsätta men i allt anspråkslösare former. Spåren efter honom är glesa, och det är troligt att han mest höll till på mindre orter fram till 1893 när verksamheten slutgiltigt upphörde. Sin sista roll gjorde S 1896 som gäst på Arbetareföreningens teater i Norrköping, landets främsta amatörscen. Han spelade då Konjander i Hittebarnet av Blanche.

På 1890-talet hade en ny generation teaterdirektörer tagit över, med modernare och mera begränsad repertoar samt med ett effektivt utnyttjande av det snabba järnvägsnätet. S kom redan i livstiden att bli något av en symbol för det gamla resande teaterlivet, där trupperna mödosamt kuskade genom landet med skjutsböndernas hästar och i primitiva lokaler framförde uppemot 25 olika pjäser på varje ort. S var knappast någon av de mer framstående skådespelarna eller regissörerna. Han gjorde sig bäst i renodlat komiska roller och hans främsta ambition var att alla skulle kunna sina roller utantill och klara sig utan sufflör, en nog så aktningsvärd prestation med tanke på det stora antal pjäser som skulle hållas aktuella.

Sina främsta kvaliteter hade S som organisatör och ekonom. Han invigde 1886 Arbetareföreningens nya teater i Härnösand med Kneissels Papageno. Brevväxlingen med den lokale teateruthyraren finns bevarad och visar S som en rutinerad och professionell förhandlare, väl medveten om sin verksamhets ekonomiska förutsättningar. Till skillnad från många kollegor ansågs han också obrottsligt hederlig mot sina anställda, och han arbetade medvetet för sin yrkeskårs borgerliga anseende. Mera bohemiska kollegor kunde uppfatta familjen S som kälkborgerlig.

Som representant för en äldre teaterkultur och genom utgivningen av sina memoarer har S kommit att påverka teaterhistoriens bild av de gamla resande teatersällskapen och mytbildningen kring dessa. Hans betydelse ligger främst där. Som teaterkonstnär i samtiden var dottern Ida mera framstående.

Efter den aktiva tiden fann S och hans hustru en kongenial bostad för sin pensionärstillvaro. De hyrde en lägenhet i Söderköpings Arbetareförenings nybyggda hus, vägg i vägg med stadens teatersalong.

Författare

Claes Rosenqvist

Arkivuppgifter

Brev från S i KB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Teatern förr och nu. Minnen och anteckningar under en sextioårig teaterbana [Söderköping, u-] Örebro 1896. 255 s, 1 portr.

Källor och litteratur

Källor o litt: D Nordmark, Teaterrepertoar i Sundsvall 1831-1875, opubl ms, Instit för limvetenskap o nord språk, Umeå univ.

E Ahlbom, Minnen o anteckmar från en trettio-femårig teaterbana (1919); A E Falck, Nyköpings teater (1935); D Hultgren, Några teater- o kulturbilder från förra seklets Söderköping (S;t Ragnhilds gilles årsb 1965); L Jensson, Biografisk skuespillerleksikon (1981); S Lutteman, En norcopensisk teaterkrönika: teaterlivet i Norrköping 1850-1947 (1974); D Nordmark, Tiljorna vid vägen: studier i den sv landsortsteaterns hist dll ca 1850 (1995); C Rosenqvist, Mittsvenska scener: Härnösand, Sundsvall o det sena 1800-talets landsortsteater (1998); SMoK; Teater i Sverige utanför huvudstaden, ed O Hillberg (1948). -Nekr över S i Söderköpings-posten den 19 okt 1896.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
I Fredrik Smitt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6078
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
I Fredrik Smitt, urn:sbl:6078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2024-04-20.