Meriter

Rydberg, Julius Wilhelm, f 26 juni 1850 i Sthlm, Hedv El, d 12 maj 1915 där, Kungsh. Föräldrar: skriftställaren o tidningsmannen Carl Henrik R o Emma Vilhelmina Adelaide Forsslund. Elev vid Nya elementarskolan, Sthlm, till ht 68, vid Musikkonservatoriet där 70-71, erhåll ensk undervisn i tal för Bertha Bock (g Tammelin) 70–71, skådespelare vid Sv teatern i Hfors 71–75, vid Stora teatern i Gbg 75–78 o 80–84, dir där mars-maj 81 o okt 85–maj 86, skådespelare vid K Dramatiska teatern 1 nov 78–30 juni 80, dir för eget teatersällsk 84–85, 88–91 o 96–98, skådespelare vid Nya teatern i Sthlm 86–87, vid Olefine Moes operasällsk 88, hos Axel Bosin (bd 5) (Djurgårdsteatern i Sthlm samt resande verksamhet) 91–92, turnéledare för flera andra teaterdir:er 92–95, drev egen agenturverksamhet i Sthlm från 98.

G 7 nov 1881 i Gbg, Domk, m skådespelerskan Hulda Vilhelmina Lindelöw, f 25 okt 1852 i Sthlm, Ad Fredr, d 22 okt 1930 i Malmö, Caroli.

Biografi

Wilhelm R:s far Carl Henrik R (1820-1902) påbörjade en tjänstemannakarriär men drogs snart som uppskattad följetongsnovellist in i Sthlms publicistiska värld. Han var 1844–51 anställd i Aftonbladet men vann större uppmärksamhet genom ett vasst och skämtsamt medarbetarskap 1847–53 i Rudolf Walls radikalt liberala Friskytten, där han bl a på ett effektivt sätt förlöjligade studentskandinavismen. Här framträdde han också som en skarp kritiker av Aftonbladet sedan denna tidning efter L J Hiertas (bd 19) avgång från ledningen 1851 slagit in på en mer moderat liberal kurs. Med skämttidningen Kapten Puff, som utkom 1855–65 och 1871–74, nyskapade Carl R en lättsam men långtifrån oförarglig publikation i gränslandet mellan de litterära kalendrarna och de politiska bladen. I övrigt verkade han som publicistisk mångsysslare i huvudstaden, bl a 1868 inkallad som ledare för ett av A O Wallenbergs tidningsexperiment, Stockholms-Posten. Sitt längsta medarbetarskap hade han i Post- och Inrikes Tidningar, vars redaktion han tillhörde 1854–65 och 1878–98. På 1850- och 60-talen skrev eller översatte Carl R åtskilliga lustspel som framfördes på Sthlms mindre scener. Mest lycka gjorde pjäsen Också en profet (tr 1854), en satir över Napoleon III.

Wilhelm R avsåg i ungdomen att bli sångare men hindrades av halssjukdom att fullfölja en utbildning inriktad mot operan. Han sökte sig då till talscenen, först som skådespelare, senare främst som teaterledare. R hävdade sig dock framgent även i det lyriska facket, i första hand i operetten och sångspelet, men han gjorde även en del operaroller. Sitt första engagemang hade han på Sv teatern i Hfors, där han under fyra års tid gjorde 45 olika roller, nästan genomgående obetydliga partier. Det främsta undantaget var titelrollen i sångkomedin Farinelli, där han vann framgång. R uppmärksammades även för en roll i Runebergs sorgespel Kungarne på Salamis. Efter övergången till Stora teatern i Gbg blev uppgifterna mera betydande och inkluderade titelrollen i Hamlet.

Hösten 1878 debuterade R på K Dramatiska teatern som Richard Sheridan och erhöll omgående fast anställning. Vid denna scen blev uppgifterna dock åter mindre betydande och R valde att efter två år återvända till Gbg, där skådespelaren Emil Hillberg (bd 19) då övertagit Stora teatern. Denne gjorde konkurs i febr 1881, varefter R övertog ledningen av teatern vårsäsongen ut, hans första insats som teaterledare. Efter ytterligare tre år som anställd skådespelare vid Stora teatern drev R spelåret 1884–85 sitt första egna resande teatersällskap. Verksamheten begränsades till södra Sverige, och den längsta spelperioden ägde rum i Malmö. Repertoaren dominerades av lustspel och komedier.

Spelåret 1885–86 hyrde R Stora teatern som egen direktör och spelade enbart i Gbg, fortfarande mest komedier och lustspel men nu även operetter. Oftast spelad pjäs blev dock August Strindbergs Lycko-Pers resa, och med August Lindberg (bd 23) som gäst framfördes även Shakespeares Hamlet och Richard II samt Ibsens Fru Inger till Östråt och Gengångare. R genomförde hela 22 premiärer på detta enda år. Många program fick läggas ned efter bara några få föreställningar. Ekonomin sviktade, och inte ens Lindberg kunde få ut sitt gage. R fick ge upp efter bara ett år som direktör för Stora teatern. R tvangs till ett tvåårigt uppehåll som teaterledare och var då anställd på Nya teatern i Sthlm samt vid den norsk-svenska operasångerskan Olefine Moes sällskap. 1888 började han emellertid på nytt med ett eget resande teatersällskap. Färderna utsträcktes nu till stora delar av den sv landsorten, från Skånestäderna i söder till Härnösand i norr, och verksamheten pågick oavbrutet i tre år. R satsade stort på Frans Hedbergs (bd 18) sagolustspel Hin och småländingen som gavs i påkostad scenografi och med spektakulära sceniska effekter. Stycket framfördes hela 114 gånger under de tre åren. Även Hedbergs dramatisering av Emilie Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården stod ofta på repertoaren. R hade nu samlat en god ensemble kring sig och mötte stor uppskattning i landsortsstäderna. I truppen ingick komikern G A Borgström, och dennes dotter Hilda Borgström (bd 5) debuterade som Annie i Hin och småländingen.

R förvärvade gott anseende som organisatör. Efter att ha upplöst sitt eget sällskap engagerades han som turnéledare i tur och ordning av den tysk-svensk-amerikanske skådespelaren Emil van der Osten, Dramatenskådespelerskan Ellen Hartman (bd 18) och den snabbt uppstigande "teaterkungen" Albert Ranft (bd 29). Senhösten 1895 arrangerade R en egen s k blixtturné med Gustaf af Geijerstams Sacha. Bl a medverkade William Engelbrecht (bd 13), och turnén besökte 22 städer på lika många dagar.

Hösten 1896 startade R åter ett eget resande teatersällskap. Han gjorde nu sin mest uppmärksammade och kontroversiella satsning genom att som den förste ta upp Frida Stéenhoffs samlevnadsdrama Lejonets unge. Premiären ägde rum i författarinnans hemstad Sundsvall 1 febr 1897. Stycket pläderar för unga älskandes rätt att leva tillsammans utan att vara formellt gifta och orsakade en hätsk debatt mellan konservativa och mer liberalt sinnade kretsar. Sundsvalls tidningar flödade av insändare för och emot. Tom Härnösandsbiskopen Martin Johansson (bd 20) deltog på belackarnas sida med flera långa artiklar. Det ryktades om att premiären skulle utsättas för organiserade demonstrationer, och en natt sattes det upp plakat i staden. Dessa var utformade som dödsannonser med ett svart kors och texten "Ned med Lejonets unge!" Ett av plakaten placerades på huset där författarinnan bodde.

Premiären blev emellertid en stor publikframgång. Fåtaliga visslingar hördes i salongen som i stället dränktes av applåder. Enligt scenanvisningen utspelas pjäsen i "biskopliga huset i en av Sveriges äldsta småstäder", och R gjorde själv den tolerante biskop Viks roll. Pjäsens och verklighetens biskopar hamnade på olika sidor i debatten. Detta framgick tydligt i Sundsvalls-Postens spalter där biskop Johanssons artiklar trycktes men där man även i premiärrecensionen prisade både Vik och R:s tolkning. Särskilt berömdes hans röstbehandling: "Orden av denna apostel för kristlig tolerans kommo fram mjuka och hjärtevarma." Pjäsens unga frigjorda kvinna spelades av Signe Widell. Efter att spelperioden i Sundsvall avslutats reste R med sitt sällskap i sträng vinterkyla med häst och släde till biskopsstaden Härnösand. Även där framfördes Lejonets unge, något som torde ha krävt åtskilligt civilkurage.

R hade under dessa år flera seriösa inslag i sin repertoar än tidigare. Ännu framförde han dock Hin och småländingen, och blivande Dramatenchefen Knut Michaelsons (bd 25) komedi Unge grefven spelades ofta.

R var en god organisatör och uppskattad chef men det ekonomiska handlaget var inte alltid det bästa. I jan 1898 var resurserna slut. R bröt i Kalmar kontrakten med sina anställda och övergav själv sällskapet, något han offentligt kritiserades för av det nybildade Sv teaterförbundet. Hilda Borgström, som åter ingick i ensemblen, tog ledningen av de övergivna skådespelarna och lyckades fullfölja vårsäsongen. R övergick till affärsverksamhet i Sthlm.

R var inte någon av sin tids mest framstående teaterledare, men han var en typisk representant för en ny sorts resande teaterdirektör. Landsortens teaterliv genomgick stora förändringar under slutet av 1800-talet. Tidigare teaterledare, som Lars Erik och Thérèse Elfforss (bd 13), Johan Petter Roos (bd 30) och Isac Fredrik Smitt, reste med en rikt varierad repertoar fördelad på 25–30 olika pjäser. De uppehöll sig ständigt i landsorten och färdades sakta genom landet. Vistelsen i en stad kunde utsträckas till flera månader. Under det sena 1880-talets svåra konjunkturer försvann de sista av dessa äldre direktörer. De ersattes av nya män och kvinnor, däribland R. Dessa hade i större utsträckning lång allmän skolunderbyggnad och formell scenisk utbildning. De bantade och profilerade sina repertoarer och reste allt snabbare genom landet med det utbyggda järnvägsnätet. Spelperioden i en stad översteg sällan någon vecka. R och hans generationskamrater bland teaterdirektörerna växlade mellan verksamhet i landsorten och på storstädernas fasta teatrar. Teatersällskapen organiserades ofta i Sthlm, och storstadens aktuella succéer spreds snabbt över landet. Särprägeln hos det tidiga och mellersta 1800-talets landsortsteater upplöstes. Landets teaterliv blev alltmer Sthlmsdominerat.

Privat ansågs R vara en vänlig och trevlig person med en vitsig humor. Han hade stora språkkunskaper och verkade efter teatertiden ibland som tolk.

Författare

Claes Rosenqvist

Arkivuppgifter

Brev från R i KB o LUB.

Källor och litteratur

Källor o ätt: Carl Björnbergs saml, Teatermuseet Eskilstuna; Johannes Svanbergs saml, Musikmuseets arkiv, Sthlm; Sv teaterns arkiv, Hfors; Teatersamkarna, Gbgs stadsmuseum.

C Björnberg, Mellanakt (1918); C R A Fredberg, Det gamla Gbg, 3 (1977); Harold Gote [F Stéenhoff], Lejonets unge; nutidsskildr i fyra akter (1896); P Lindberg, August Lindberg (1943); I Nordin Hennel, Författare i sekelskiftets Sundsvall (Sundsvalls hist, ed L-G Tedebrand, 3, 1997); C Rosenqvist, Mittsvenska scener; Härnösand, Sundsvall o det sena 1800-talets landsortsteater (1998); dens, Teaterrepertoarer i Härnösand o Sundsvall 1875-1900 (1998); SMoK; J Svanberg, nekr över R (Sv scenen 1 juni 1915); Teater i Sverige utanför huvudstaden, ed O Hillberg (1948). - Carl Henrik R: G Hasselberg, Rudolf Wall (1945); L Johannesson, Xylografi o pressbild (1982); G B Nilsson, André Oscar Wallenberg, 3 (1994); T Nilsson, Wallenberg som tidmmakare (Presshist årsb 1988); B Schöldström, C H R (Svea 1903); SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Wilhelm Rydberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6270, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6270
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Wilhelm Rydberg, urn:sbl:6270, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2024-04-19.