Meriter

Råberg, Einar, f 26 juli 1890 i Döderhult, Kalm, d 2 jan 1957 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: lantbrukaren o redaktören Lars Erik Larsson o Wilhelmina Maria Råberg. Led av styr för Gotlands idrottsförb 08-10 o 12-20, mogenhetsex vid H a l i Visby 4 juni 09, e o kammarskrivare i Tullverket 09–10, officersaspirant vid Gotlands infanterireg 8 juni 10, officersex 19 dec 12, underlöjtn vid reg 31 dec 12, löjtn där 1 jan 17, elev vid Krigshögsk 18-20, ordf i Sv atletikförb 18-20, led av Riksidrottsförb:s överstyr 19–51, sekr där 33-39, led av dess förvaltn:utsk 28–51, VD i Riksidrottsförb 39–51, ordf i Sv tyngdlyftmförb 20–21, i Sv brottmförb 20–39, president i Internat brottmförb (IAWF) 21-24, v president där 30–48, kadettofficer vid Krigsskolan 15 okt 22-25, ordf i Nord bryde-union 23-25, led av Sveriges olympiska komm 24–48, sekr där 46–48, löjtn på arméns övergångsstat 26 nov 26, kapten i armén 9 dec 27, på övergångsstat vid Gotlands infanterikår 1 jan 28, innehavare av firma Kappcentralen, Sthlm, 28–46, led av komm ang idrottens kursverksamhet jan–april 38, av ung-domsvårdskomm juni 39–juni 51, major i reserven 16 febr 40, led av sakk ang ut-bildmen av gymnastiklär o sjukgymnaster jan 46–dec 51, av Sv inst:s råd 46–51.

G 21 dec 1932 i Sthlm, Kungsh, m Gudrun Magnhild Eugenia Ström, f 13 nov 1901 i Gbg, Masth, d 29 juni 1982 i Vittaryd, Kron (enl db för Sthlm, Osc), dtr till maskinisten John Fritiof S o Hulda Josefina Holmström.

Biografi

R tillhörde den stora grupp av sv officerare som utanför militärtjänsten vigde sitt liv åt den organiserade tävlingsidrotten. Han avbröt emellertid sin aktiva officersbana i slutet av den militära nedrustningens 1920-tal för att övergå dll egen affärsrörelse. Sin yrkesverksamma tid avslutade han som långvarig, heltidsanställd tjänsteman inom idrottsrörelsen.

En första djupare kontakt med tävlingsidrotten fick R under sina ungdomsår på Gotland. Påfallande var all round-förmå-gan, hans engagemang som aktiv utövare av en rad skilda idrottsgrenar. R hemförde ett 25-tal distriktsmästerskap, huvudsakligen i friidrott – tidens jämte fotboll ledande gren. Allsidigheten befästes genom goda resultat i tiokamp. Dessutom var R en skicklig fäktare med deltagande i OS i Amsterdam 1920 som en yttre höjdpunkt. Han nådde även framskjutna placeringar inom den militära idrotten, exempelvis i den officersdominerade moderna femkampen. För framtiden mest avgörande var R:s engagemang som aktiv tävlingsbrottare, en överraskande preferens. Kombinationen officer-brottare hörde inte till vanligheten men R blev tidigt och permanent gripen av denna klassiska kampidrott. Han förvärvade betydande personlig färdighet, knöt kontakter och framstod alltmer som en efterlängtad ledargestalt inom en gren i behov av både social legitimation och organisatorisk förmåga.

Sin lysande bana som "brottargeneralen" påbörjade R i större skala genom att bli ordförande i Svenska atletikförbundet 1918. Då detta förbund, ett av de många specialförbunden inom Riksidrottsförbundet, två år senare delades i ett förbund för tyngdlyftning och ett för brottning, kunde R koncentrera sig på den senare grenen. Hans ledarskap vidgades snabbt till det internationella planet. Redan 1921 blev han ordförande, och senare vice ordförande, i det Internationella brottningsförbundet och han framstår som mellankrigstidens kanske mest inflytelserika sv brottningsledare även internationellt.

I första hand besjälades R av en strävan att föra fram sv tävlingsbrottning till den ledande positionen. Detta innebar att den finska hegemonin måste brytas. I mitten av 1920-talet kopplades det vinnande greppet. Ett viktigt inslag blev förvärvet av Robert Oksa som tränare. Denne hade tidigare med ypperliga resultat verkat i hemlandet Finland men knöts nu (1925) för lång tid framåt till det sv brottningsförbundet. R, Oksa och den framstående administratören och brottningskännaren Gustaf Frohm utgjorde snart en ledartrojka av oöverträffad styrka.

Utöver valet av goda medarbetare drev R fram en intensifiering av tävlingsidrottens självklara kärnpunkt, förberedelsearbetet. Programmatiskt betonade han vikten av kontinuerlig, hård, rationell träning. Detta förutsatte en – så långt tidens amatörbestämmelser medgav – helhjärtad, långsiktig satsning från de aktivas sida. Omedelbart efter avslutat OS eller annat storevenemang påbörjades planläggningen för nästa. Vunna erfarenheter sammanfattades och distribuerades till alla berörda. För att vinna rutin uppsöktes hård, internationell konkurrens. R kom att personifiera den moderna tävlingsidrottens alltmer totala hårdträning. Därtill kunde han, trots en ofta bister framtoning, mentalt inspirera sina adepter till stordåd. Han ville ha "män med sund livsföring, män som brinna, som kunna ge allt" (Sv idrott 1939, nr 15).

Framgångarna infann sig i accelererande takt, främst avläst vid OS. 1920-36 erövrade de sv brottarna 33 medaljer, varav 17 guld. Både 1932 och 1936 blev Sverige bästa nation, vilket accentuerar 1930-talet som den sv brottningens främsta decennium. Den höga standarden underströks vid övrigt internationellt utbyte, exempelvis europamästerskap och landskamper. Den personifierades av en rad ryktbara storbrottare som Axel Cadier, Ivar Johansson, Johan Richtoff, Rudolf Svensson och Carl Westergren.

De spektakulära internationella framgångarna motsvarades av inre expansion. Antalet brottningsföreningar ökade under R:s tid: 39 (1919), 75 (1927), 349 (1939). På inhemska arenor förnyades tävlingsverksamheten främst genom serietävlingar och de mycket populära fyrstadsmatcherna, de senare med start 1927 i den i Sverige dominerande grekisk-romerska stilen (till skillnad från fristilen). Den skriftliga propagandan och instruktionsverksamheten utökades; R bidrog bl a med skriften Pojkarnas brottningslek (1937) och med allmänna presentationer i diverse idrottsliga samlingsverk.

Den främst av R under mellankrigstiden iscensatta brottningsoffensiven medförde att denna gren vann anseende i vidare kretsar är tidigare. På bredden kunde brottningen visserligen inte konkurrera med ledande grenar som fotboll, friidrott och skidor. Men i en hårdnande internationell konkurrens framstod grenen som något av ett sv flaggskepp och associerades gärna i den nationalistiska retoriken -även av R själv - med forntida sv vikingakraft.

R valdes tidigt in i Riksidrottsförbundets manstarka överstyrelse, därefter i det mäktiga förvaltningsutskottet. Under större delen av 1930-talet var han dessutom överstyrelsens sekreterare. Därigenom fick han bred erfarenhet av den idrottsverksamhet som leddes av Riksidrottsförbundet. Så långt kan man tala om en normal karriär i den högsta idrottsledningens centrum. Specifikt är att R 1939 anställdes som förbundets första VD. Bakgrunden till detta var att den ökade administrativa arbetsbörda som idrottsrörelsens tillväxt medförde inte längre kunde hanteras av förtroendevalda med hjälp av ett svagt utvecklat kansli. Med R fick man en administrativ toppkraft med stark förankring i idrottslivet. Därmed kom han att symbolisera ett led i idrottsrörelsens – och folkrörelse-Sveriges – byråkratisering.

Anställningen som professionell idrottsadministratör komplicerade R:s ställning som förtroendevald ledare. Enligt tidens amatöristiska synsätt, som även omfattade ledarskapet, kunde man i R:s situation inte behålla posterna som förtroendevald. I kompromissens tecken adjungerades han till Riksidrottsförbundets överstyrelse och förvaltningsutskott men lämnade – kanske också av andra skäl – ledningen av sv brottning. R behöll dock sin plats som viktig kugge i Sveriges olympiska kommitté. Sin olympiska höjdpunkt upplevde han som överledare för den sv truppen vid både vinter- och sommarspelen 1948, då Sverige – delvis tack vare en krigshärjad omvärlds försämrade konkurrensförmåga – nådde stora framgångar.

I det vardagliga idrottsarbetet hemma-vid infriade R högt ställda förväntningar som verkställande kraft. En personlig prägel satte han bl a på arbetet med att inrätta och utveckla Riksidrottsförbundets idrottsinstitut på Bosön, ett viktigt centrum för ledarutbildning, träning och idéutveckling. Likaså vurmade han för förbundets idrottsmärken, som introducerades i början av seklet som bevis på allsidig fysisk förmåga hos befolkningen.

R:s namn är förknippat med sv idrottshistoria av framför allt två skäl: dels låg han bakom den sv brottningens remarkabla frammarsch under mellankrigstiden och visade därmed vad ett besjälat ledarskap kunde uträtta, dels var han den första professionella administratören på hög nivå inom Riksidrottsförbundets verksamhetsområde.

Författare

Jan Lindroth

Arkivuppgifter

Brev från R i SSA (till T Tegnér).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Brottning (IX olympiaden [titelrubr] . Berättelse över Olympiska spelen i Amsterdam 1928 utg av E Bergvall, Upps ... 1928, s 191-216). -Brottning (Vår idrott, en bok om kroppsövningar o karaktärsdaning... utg av T Lindfors, Sthlm 1930, 4:o, s 361-370). - Brottning. Allm översikt (X. olympiaden, Lake Placid, Los Angeles [förtitel]. Berättelse över Olympiska spelen 1932 utg av E Bergvall och Da-vidjonason samt officiell redogörelse för Sveriges deltagande Sthlm 1932, s 181-197). - "Brottning i bilder." [Rubr; omsl:] Allmänna grepp och kast. Sthlm 1933. [Omsl.] 23 s. [Föret.] [Ny tr] 1934. [Ny uppl] 1938. - Brottning - ett vikingaarv (Hälsa och friluftsliv, utg av Överstyrelsen för Svenska Röda korsetSdilm 1934, 4:o, s 731-748; 2. uppl 1935). - Till Sveriges brottare (Svensk idrott, årg 11, Sthlm, 4:o, s 202). -Brottning. Allm översikt (XI olympiaden, Garmisch-Partenkirchen, Berlin [förtitel]. Berättelse över Olympiska spelen 1936 utg av E Bergvall samt officiell redogörelse Sthlm 1936, s 205-216). - Huru skall en brottares prestationer uppskattas av domarne? ... i samråd med R. Oksa. [Rubr.] Sthlm 1936. (4) s. - Pojkarnas brottningslek. Sthlm 1937. 92 s. 2. uppl 1939. 3. tillök uppl: Hur man lär sig brottas. 1952. 105 s. -De gotländska idrotterna (Hälsa och friluftsliv, utg av ... Röda korset, 2. omarb uppl, [Sthlm, tr] Malmö 1949, 4:o, s 726-737). - Min mors välsignelse (A Ahl-berg m fl, Sagt i förtroende. Livsåskådning i personlig belysning, Sthlm 1954, s 75-81). - Genomsett: A Lai-tinen &: H Lehmusto, Den moderna brottningskonsten. Lärobok i fransk-finsk och fribrottning. Sthlm (tr Hfors) 1925. 192 s. (Idrotternas bok 19 [omsl].)

Utgivit: Sport, illustrerad idrottstidning. Arg 1, 1925, n:o 1-12. Sthlm. 4:o. 188 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot m m i Sveriges olympiska komm:s arkiv o i Riksidrottsförb:s arkiv, RA.

Allhems sportlex, 3 (1951); J Lindroth, Idrott mellan krigen (1987); NF:s sportlex, 5 (1943); SMoK; Sv folkrörelser, 3 (1939). - Nekner o jubileumsart:ar över R i dags- o fackpress.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Einar Råberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6293
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Einar Råberg, urn:sbl:6293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-23.