Meriter

Sahlström, Eric Johan, f 24 aug 1912 i Vendel, Upps, d 7 juni 1986 i Tegelsmora, Upps. Föräldrar: torparen o spelmannen Anders Gustaf S o Kristina Katarina Wenngren. Lantarbetare o lantbrukare i Göksby, Tegelsmora. Nyckelharps- o instrumentbyggare, kompositör, pedagog. – Riksspelman 46, erhöll bl a MA:s medalj För tonkonstens främjande 69.

G 18 dec 1943 i Tegelsmora m Anna Linnea Engberg, f 13 nov 1917 där, dtr till hemmansägaren Frits Emanuel E o Ellen Valborg Kristina Stålberg.

Biografi

Eric S härstammade från en släkt av småbrukare, soldater och hantverkare i norra Uppland. Far och farfar var välkända spelmän på nyckelharpa och fiol. Bland S:s tio syskon är den yngste, Sture S, fortfarande (2000) verksam som nyckelharpsbyggare och nyckelharpsspelman. Han har berättat om sitt barndomshem: "Far var en duktig spelman, började med nyckelharpa, men övergick senare till fiol. Traktens ungdom kom ofta och ville ha musik för att dansa på vår loge eller på höstarna i stuggun. Farfar var med och spelade så länge han orkade" (Sture S; Boken om E S, s 21). Redan tidigt tog musiken stor plats i S:s liv. Genom att hustrun Anna var hemma och tog hand om familj och djur kunde han komma ut och spela mycket. På samma sätt som musiken förmedlades till honom har S:s musikaliska arv förts vidare till nästkommande generation; alla hans tre barn lärde sig spela nyckelharpa.

På många sätt speglar S:s yttre liv förändringen av livsvillkoren i Sverige under 1900-talet. Efter giftermålet arbetade S som småbrukare på det egna torpet kombinerat med insatser som lantbruksarbetare, industriarbetare och under en senare period även som tillverkare av nyckelharpssouvenirer. Först från 1977 kunde han ägna sig helt åt nyckelharpsbygge och -spel genom att han erhöll statlig konstnärslön.

S:s storhet som konstnär och människa är väl dokumenterad. Förutom i den musikaliska basen i Norduppland och i det sv folkmusiklivet, där han var ett självklart centrum, gjorde han nyckelharpan känd genom turnéer i dåvarande Sovjetunionen, till Japan och vid internationella framträdanden, bl a vid biennalen i Venedig. Han sammanträffade med tonsättare som Igor Stravinskij och dirigenter som Sergiu Celibidache, vilka insåg hans unika musikaliska begåvning.

Som nyckelharpsbyggare var S en mästare som förstod att bevara nyckelharpans egenart i dess förvandling från "borduninstrument" till "ett harmoniskt anpassat melodiinstrument" (Boken om E S, s 162). I avvägningen mellan tradition och innovation övervägde det senare i S:s musikaliska tänkande. Detta får sina nedslag inte bara i instrumentbygge utan även i spelteknik och komposition av låtar. Sannolikt är det förklaringen till att nyckelharpan sedan slutet av 1960-talet blev ett så allmänt spritt folkmusikinstrument i Sverige och även fick internationell betydelse som folkligt instrument. I förändringsskedet från den enskilde spelmannens hemtillverkning av nyckelharpa till organiserade byggkurser och legotillverkning spelade S en avgörande roll eftersom hans instrument blev mönsterbildande under hela denna process. Likaså var S:s insatser som lärare vid de första byggkurserna normgivande.

Efter innovationerna av framförallt instrumentets spelmekanism utvecklade S speltekniken så att en ny repertoar var möjlig att utföra på instrumentet. Omsorgen om den enskilda tonens kvalitet, om frasering och helhetsstruktur skapade en respekt för folkmusikens konstnärliga halt som senare manifesterat sig i yngre spelmäns gränsöverskridande mellan olika musikaliska uttryck: "Eric spelade också ut tonerna så att de flöt samman med varandra på ett fint sätt. Det hördes knappast när stråkdraget ändrade riktning. Den här fantastiska stråktekniken, som såg så enkel ut, utgjorde grunden i spelet. Den gav spelet en intensitet som var sällsynt bland nyckelharpspelare" (E Hogmark; ibid, s 113). S:s framförande av sina egna och andras låtar var aldrig detsamma från ett tillfälle till ett annat. Sonen Sigurd har klargjort detta: "Han hade låten i huvudet som en grundstomme bara, som han gjorde färdig eller "klädde på" för varje gång han spelade låten. På det här sättet blev spelet aldrig monotont utan alltid variationsrikt och levande" (Sigurd S; ibid, s 57).

En vidgad syn på nyckelharpans repertoar återspeglas också i S:s kompositioner. Utgångspunkten är de uppländska instrumentallåtarna för nyckelharpa, men i S:s kompositioner finns influenser eller omformningar av folkmusikstilar från bl a Dalarna och Hälsingland samt folkmusikaliska dialekter från skilda delar av Sverige. S var inte heller främmande för att spela musik från helt andra genrer men hade en säker estetisk bedömning av vad som borde och inte borde vara med i den musikaliska genre, den uppländska instrumentala folkmusiken, som han för sin tid utvecklade till fulländning. Bland de många kompositioner som S efterlämnat kan nämnas Spelmansglädje, Trollrikspolskan, Hardrevet, Tobopolketten, På Stormyren, Beethoven, Avskedsgånglåt, Andakten och Akademipolska, av vilka flertalet ingår i yngre nyckelharpspelares standardrepertoar.

S blev av spelmannen Hjort Anders Olsson avrådd från att lära sig noter. Det var en levande, klingande musik som utgjorde hans utgångspunkt i samtliga former av musikverksamhet. Sin repertoar förnyade han ständigt; skapandet av låtar skedde i en i stort sett oavbruten ström av improviserade strukturer. Några av dessa bearbetade han genom ständig omspelning och därvid utkristalliserades ett antal kompositioner. När S senare framförde dem fick de emellertid alltid ett varierat utförande och fastnade först i en kanoniserad form vid inspelning eller nedteckning på noter. Som sådan har de sedan förts vidare av yngre generationer spelmän.

Som pedagog var S företrädare för en gammal spelmanstradition. Den speciella stråkteknik och fingersättningsteknik som kännetecknade hans spel var idiomatiskt fulländat anpassat nyckelharpan. "Han spelade då låten någon gång och sedan fick man vara med och försöka tills man kunde den. Jag lärde mig med tiden att inte fråga efter någon enstaka passage, som fattades innan jag kunde låten. Frågade man, så visste pappa ofta inte hur den eller den detaljen i låten skulle vara. I stället tog han låten från början och då fick man vara påpasslig och lära sig den sista felande länken ... Han hade inte uppfattat låten bara som en följd av toner utan som en enhet" (Sigurd S; ibid, s 57). Vid spelmansstämmor och vid kurser var det just denna förmåga att, oavsett elevens tekniska nivå, föra henne/honom till en musikalisk kunskap om låten som helhet som var S:s pedagogiska kännemärke.

Som kulturpersonlighet var S enastående. Han förenade egenskaperna hos en god människa med en grundläggande positiv inställning till livet över huvudtaget. Detta skapade en mycket speciell, varm, atmosfär runt honom. Signifikativ är vännernas 70-årspresent till S: " ... att som gåva genomföra diverse behövliga reparationer på uthusen, samt att vi skulle tilläggsisolera harpverkstaden, som låg nedanför huset i den gamla ladugården" (ibid, s 93). - S blev riksspelman och fick många andra utmärkelser. Vid hans bortgång instiftades en minnesfond, och 1996 tillkom Eric Sahlströmsinstitutet i Tobo, Tegelsmora, med syfte att tjäna som nationellt centrum för sv folkmusik.

Författare

Jan Ling

Tryckta arbeten

Inspelningar o material om S finns vid Eric Sahlströmsinstitutet, Tobo, vid Musikmuseet, Sthlm, vid Sv visarkiv, Sthlm, samt lackskiva 1948 på ULMA. - Videodokumentation av S:s låtar 1984 av E Hogmark.

Inspelningar bl a: Spelmanslåtar från Uppland 1970, Låtar från Älvkarleby 1972, Svanpolska 1972 (medv), Låtar från Uppland 1973, Vendelstämman 1975, Dans i Uppland 1979.

Tryckta arbeten: Eric Sahlström [självbiogr] (Uppland, årsbok 1950, Upps, s 110-113; omtr: Spelmän spelmän, uppsatser om kända sv spelmän saml o kommenterade av G Ternhag, Sthlm 1975, s 115-119). - Nyckelharpans förekomst (Nyckelharpan, 1997, 4:o, Täby, nr 2, s 11-13; redogörelse lämnad till Nord museet 1949).

Källor och litteratur

Källor o litt: G Ahlbäck, Nyckelharpfolket: om nyckelharprörelsen, en 1970-talsföreteelse, hist o bakgrund, framväxt o utbredn (1980); L Alpsjö, E S till minne (DN 10 juni 1986); Boken om E S, ed G Ahlbäck (1992); J Ling, Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument (1967); dens, Nyckelharpan nu o då (1991); dens, E S har avlidit: nyckelharpans okrönte kung (DN 9 juni 1986); Sohlman.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric J Sahlström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Ling), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6318
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric J Sahlström, urn:sbl:6318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Ling), hämtad 2024-04-17.