Meriter

Salin, Carl Bernhard, f 14 jan 1861 i Örebro, d 29 okt 1931 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: arkitekten o ingenjören Carl Johan S o Anna Wendela Carolina Wohlfahrt. Mogenhetsex vid Allm lärov i Nyköping 28 maj 80, inskr vid UU 2 sept 80, FK 29 jan 85, FL där 7 dec 88, e biträde vid VHAA 12 febr 89, disp vid UU 13 maj 90, FD där 31 maj 90, tf amanuens vid VHAA 24 nov 99 (tilltr 1 jan 00), e o andre amanuens där 5 dec 02 (tilltr 1 jan 03, tjänstl), tf intendent o förest för NordM 1 jan 03, styresman för NordM o Skansen 13 febr 05, riksantikvarie 28 mars (tilltr 1 april) 13–15 mars 23 (tjänsd 16 mars 18–31 dec 21 o från 15 okt 22), ordf i 1913 års fornminnesvårdskomm nov 13–april 21 (tjänstl fr o m 24 maj 18). – LVHAA 04, LSkS 18, LVS 24.

G 2 sept 1893 i Almby, Ör, m Anna Sigrid Charlotta Drakenberg, f 7 juni 1867 där, d 11 maj 1954 i Sthlm, Engelbr, dtr till överstelöjtnant Carl Samuel D o Augusta v Schantz.

Biografi

Redan under gymnasieåren visade sig Bernhard S starkt intresserad av litteratur, konst och musik; han var därtill en god sångare och en skicklig tecknare och akvarellist. Efter mogenhetsexamen påbörjade han medicinska studier i Uppsala men fann snart, att han var mer ägnad åt humaniora. Hans kandidatexamen omfattade nordiska språk, estetik med konst- och litteraturhistoria, latin, historia, statskunskap och astronomi. Konsthistoria blev huvudämnet i S:s licentiatexamen, där historia och statskunskap ingick som biämnen.

Halvtannat år efter det att S anställts i Statens historiska museum – vilket lydde under VHAA – disputerade han i estetik för professor Carl Rupert Nyblom (bd 27) på avhandlingen Ur djur- och växtmotivens utvecklingshistoria: studier i ornamentik. Den innehåller dels en bred framställning av djur- och växtornamentik i Europa från mykensk tid till karolingisk renässans, dels en studie av dessa motiv i Sverige under vikingatid och tidig medeltid. Arbetet vittnar om att S var väl förtrogen med typologien, dvs den arkeologiska metod som utvecklats av hans äldre förmän i museet, Hans Hildebrand (bd 19) och Oscar Montelius (bd 25). Denna innebär, att man studerar de gradvisa förändringar som föremål kan undergå och utifrån dessa förändringar sluter sig till det inbördes sammanhanget, en relativ kronologi. S använde denna metod på ett konsthistoriskt ämne. Montelius visade som fakultetsopponent en mycket hög uppskattning av S:s arbete, som sannolikt diskuterats dem emellan i museet.

S:s arbetsuppgifter i Statens historiska museum blev allsidiga. Han ägnade sig åt inre museala göromål som inventering och katalogisering, bl a som s k hjertbergsk amanuens i K Myntkabinettet, men han ansvarade även för omkring 15 arkeologiska undersökningar i skilda delar av riket, bland dem den av en mellanneolitisk boplats i Åloppe, Nysätra, Upps, som grävdes ut 1902. Från 1891 och 1893 föreligger ett par uppsatser om romanska föremål i museet, en av dem rörande det berömda antemensalet från Broddetorp i Västergötland. De visar, att S väl behärskade medeltida ikonografi. Under tiden i historiska museet började S vända sin studiehåg till den förhistoriska arkeologin; det skedde under ledning av Montelius, som var museets internationellt erkända kraft på detta område, sedan Hildebrand koncentrerat sig på medeltiden. En typologisk studie 1895 av de nordiska guldbrakteaternas utbredning och kulturhistoriska betydelse anses vara S:s första vetenskapliga verk inom arkeologin. 1903 publicerade han en översikt av stenåldersbebyggelsen i Uppland, där han kombinerade geologiska forskningsrön med arkeologiska. Arbetet är det första försöket inom sv arkeologi att systematiskt teckna den äldsta bebyggelsehistorien för ett landskap.

1891–1898 besökte S de flesta betydande kulturhistoriska museerna i Europa och flera handskriftssamlingar. Resorna avsatte åtskilliga noteringar och teckningar, som är bevarade i S:s arkiv, ibland från senare förstörda samlingar. Hans huvudintresse gällde den ornamentik av upplösta djurbilder som blev ett allmänt inslag i Nordeuropa vid övergången till den s k folkvandringstiden. Studierna resulterade i en del uppsatser och 1904 i S:s huvudverk, Die altgermanische Thierornamentik. Med hjälp av den typologiska metoden kunde S identifiera tre stilar inom den nordiska djurornamentiken under folkvandringstid och vendeltid. Stil I daterade han till perioden från slutet av 400-talet till omkr år 600, stil II från slutet av 500-talet till omkr 700 och stil III från denna tid intill 800-talets början. Indelningen bygger på tålmodiga identifikationer och analyser av de upplösta och förvridna djurbilderna, som S åskådliggjorde med pedagogiska teckningar. Han slöt sig till att djurornamentiken hade sitt ursprung hos Krim-goterna, som införlivat antika element i den germanska konsttraditionen. Genom tre på varandra följande "kulturströmmar" från Krim och Sydryssland till Nordeuropa och till Mellan- och Sydeuropa samt från Danmark och Nordtyskland till Centraleuropa och Italien hade djurstilen spritts och omvandlats hos germanerna. S föreställde sig "kulturströmmarna" som folkvandringar och avvisade sin tidigare tanke, att påverkningarna kunde förklaras med handelsförbindelser. Den första "kulturströmmen" mellan år 200 och år 350 ville S gärna se som en germansk invandring till Ostpreussen och Norden. Stil I skulle ha uppstått i Rhenområdet och Danmark ur den tidigaste germanska djurornamentiken, medan stil II och III utvecklats från denna i Norden. Även runskriftens upphov ville S förlägga till området norr om Svarta havet, en teori som därefter byggdes ut av Otto von Friesen (bd 16).

S:s arbete byggde på ett mycket omfattande material, och det blev grundläggande för den yngre järnålderns arkeologi genom att hans analys av djurornamentiken erbjöd ett medel att tidfästa ornerade föremål. Verket gjorde honom internationellt känd. S:s indelningar har senare justerats, men fortfarande är Die altgerma-nische Thierornamentik ett standardverk; så sent som 1981 utgavs en facsimilupplaga i Östtyskland. Över huvud har S:s arbete utövat ett stort inflytande på nordeuropeisk arkeologi. Däremot har forskningen frångått hans teori om att ornamentiken utvecklats vid Svarta havet; numera (2000) är man mer böjd att peka på inflytandet från romerska verkstäder vid limes, romarrikets gräns mot germanerna. Ej heller vill man i dag hävda, att runkonsten skulle ha kommit till Norden från Krim. S:s teorier om "kulturströmmar" och folkvandringar ter sig också föråldrade.

När NordM:s och Skansens skapare Artur Hazelius (bd 18) avled 1901, var den nya museibyggnaden i Sthlm mer än halvfärdig. Det var nödvändigt att börja planera för att installera utställningen. Museets nämnd tillsatte en särskild kommitté för uppgiften med Montelius som ordförande. Inom nämnden och kommittén uppstod delade meningar om huruvida föremålen skulle visas efter nya, vetenskapliga principer eller på ett mer stämningsfullt sätt, i form av tablåer eller dioramor, såsom de varit arrangerade av Hazelius. När S – roligen på Montelius' initiativ – utsetts till NordM:s föreståndare, anslöt han sig oförbehållsamt till den vetenskapliga linjen, som också hade ett starkt stöd bland museets yngre, akademiskt skolade tjänstemän. Det vållade en bitter strid med grundarens son, Gunnar Hazelius (bd 18, s 355), föreståndare för Skansen, och de äldre tjänstemännen från Artur Hazelius' tid, som vördade dennes minne. Nämndens beslut hösten 1904 kan måhända ses som en kompromiss, såtillvida att utställningen skulle bestå både av rekonstruerade miljöer och typologiska föremålsserier, men S var ingalunda motståndare till miljöuppställningar, blott till stämningsväck-ande arrangemang och osäkra rekonstruktioner.

S såg NordM främst som en vetenskaplig institution, vilken skulle förse folklivsforskningen – ämnet fick sin första professur 1919 – med en fast grund av föremål, ordnade typologiskt och topografiskt, på samma sätt som Statens historiska museum tjänade arkeologin. Detta bröt mot Hazelius' tankar att göra NordM till en härd för folkfostran och folkbildning på nationell och skandinavistisk grund. Bidragande till S:s inställning var dels begränsningarna i utställningsutrymmet, som inte tillät att G Hazelius' förslag genomfördes, dels att Skansen redan fungerade som ett stort diorama.

Utgången ledde till att G Hazelius avsade sig sin befattning men förklarade sig villig att kvarstå under installationsarbetet – han avled kort därpå – och att S utsågs till styresman för hela institutionen. Som sådan ledde han det omfattande arbetet med den fortsatta utställningsplaneringen. När museet kunde öppnas 1907, var utställningarna i stort sett klara. En nyhet inom sv museiväsende var uppdelningen i en publik skådesamling och en vetenskaplig studiesamling. S:s sakliga uppställning kom att betraktas som en internationell förebild. – S grundade 1906 museets tidskrift Fataburen, som han redigerade, och lät påbörja ett realregister till arkivets folkminnessamling rörande forntro och folksed. Däremot ingrep S mindre i Skansens skötsel, även om han medverkade till att den sedermera nedbrunna skånska Rav-lundagården flyttades dit.

S framträdde vid denna tid som Sveriges ledande museiman. Det var därför naturligt, att han tillhörde stiftarna av Sv museiföreningen 1906. Föreningen verkade för fackkunskap på vetenskaplig grund, dvs professionalitet hos de museianställda. S hävdade här och i andra sammanhang – liksom flera av hans kolleger i Sthlm – att de centrala museernas främsta uppgift var att bedriva vetenskaplig forskning för att befordra bilden av sv folkets utveckling: de var "det pulserande livet i museiväsendet", medan de regionala museerna skulle vara ett slags depåer, som gick de förra till hända med föremål. Ämnet var ömtåligt, eftersom det gällde fördelningen av föremål – särskilt fornfynd – mellan museerna, och vållade vissa motsättningar.

S:s utnämning till riksantikvarie skedde på VHAA:s förslag. I företrädaren Montelius' förord sägs – förutom att S var en framstående förhistorisk forskare – dels att S genom sina konsthistoriska studier var väl rustad för frågor rörande byggnader och andra minnesmärken, dels att hans erfarenheter från NordM var betydelsefulla för planerna på en nybyggnad för Statens historiska museum. Den senare frågan hade varit aktuell sedan 1897. Vid S:s tillträde 1913 förelåg ett förslag till en ny byggnad i NordM:s grannskap. S grep sig omedelbart an med att utarbeta en lokaldispositionsplan, men trots att 1914 års lagtima riksdag beviljade ett delanslag, begrovs byggnadsfrågan på grund av världskriget. I riksantikvariens årsberättelser framhåller dock S oförtrutet museets svåra lokalförhållanden i nationalmuseibyggnaden. 1922 avbröt S den tjänstledighet av hälsoskäl som han haft sedan 1918 för att under mer än nio månader omarbeta sitt program, nu för en byggnad i direkt anslutning till NordM; på så sätt skulle de båda insdtutionernas arkiv och bibliotek utåt kunna framstå som en enhet. Gemensamt för S:s planer var uppdelningen i skåde-och studiesamlingar. Hans program låg till grund för det fortsatta arbetet, vilket resulterade i den nya museibyggnaden vid Narvavägen i Sthlm.

Att Montelius i sitt förord också framhöll S:s förtrogenhet med byggnader berodde på att frågan om hur staten skulle kunna skydda kulturhistoriskt intressanta byggnader var aktuell. Den gällande fornminnesförordningen från 1867 gav endast kyrkor ett begränsat skydd, och den motsvarade inte heller i andra avseenden de fordringar som kulturhistoriens företrädare ställde. Den första framstöten om byggnadsskydd hade kommit 1902, och sedan hade frågan diskuterats bland arkitekter och museimän. Genom att NordM intresserat sig för byggnadsskick sedan 1880-talet, blev S direkt engagerad i problemet, och 1911 uttalade han sig för ett centralt organ för byggnadsminnesvården. Det torde vara orsaken till att han jämte Montelius och antikvarien Emil Eckhoff (bd 12) ingick i en kommitté under VHAA som skulle se över fornminnesförordningen. 1912 lämnade de ett motiverat förslag till en ny fornminneslag. I detta förespråkades en hel del ändringar i de bestämmelser som rörde fornlämningar, kyrkobyggnader och kyrkoinventarier, syftande till ett förstärkt kulturskydd. Därtill föreslog S och Montelius, att alla byggnadsminnen skulle kunna skyddas, hus i enskild ägo mot viss ersättning. Akademin ingick till K M:t med kommitténs förslag men avvisade samtidigt tanken på inskränkning i den enskilda ägorätten till byggnader.

1911 hade det även väckts motioner i riksdagen – bakom vilka stod Georg Karlin (bd 20) – om förändringar i fornminnes-vården, bl a innebärande att riksantikvarien skulle skiljas från ledningen av historiska museet.

Motionerna, VHAA:s skrivelse och några andra framställningar ledde dll att K M:t 1913 tillsatte en kommitté för att se över fornminnesvården, enligt en uppgift på S:s inidativ (Wahlsted). S utsågs till ordförande. Bland ledamöterna märktes S:s blivande efterträdare, Sigurd Curman (bd 9). Kommitténs uppdrag inbegrep bl a riksantikvariens ställning, de regionala kulturhistoriska museernas finansiering och förhållande till historiska museet och frågan om byggnadsminnen. Kommittén framlade 1921 ett betänkande, vari bl a föreslogs en självständig central myndighet (Riksantikvarieämbetet) för kulturminnesvården, skild från VHAA och Statens historiska museum. Den skulle biträdas av elva statliga landsantikvarier i skilda landsdelar. Samtidigt skulle de regionala museerna få statsbidrag och samarbetet med dem få fastare former. Något effektivt skydd för privata byggnadsminnen föreslogs ej. Skyddet för stadiga byggnader och kyrkor hade reglerats i en k kungörelse 1920. – Det omfångsrika betänkandet remitterades aldrig utan lades ad acta. Upenbarligen berodde det på den ekonomiska krisen. De frågor som utredningen tagit upp löstes successivt under de följande decennierna.

S deltog i kommittéarbetet till våren 1918, då han på grund av sjukdom tvangs till tjänstledighet. Han utförde ett omfattande arbete; bl a skrev han stora delar av förslaget till en ny kulturminneslag, där det på hans initiativ infördes ett skydd för naturföremål, till vilka åldriga bruk och sägner var knutna. Spörsmålet om kulturminnesvårdens, särskilt byggnadsvårdens, organisation och dess förhållande till Overintendentsämbetet – 1918 omorganiserat till Byggnadsstyrelsen – debatterades mycket i kommittén och med 1913 års överintendentsämbetssakkunniga. S var motståndare till förslaget att skilja ett blivande Riksantikvarieämbete från VHAA och Historiska museet, eftersom forskningen, särskilt den förhistoriska, då skulle kunna bli försummad. Curman, som var av motsatt åsikt, vann kommittén för sig, sedan S utträtt.

Frågan om skydd för kyrkobyggnader och stadiga byggnader var mindre kontroversiell. S gav förslag till rationaliserade rutiner i kyrkoärenden, vilka kom att tillämpas i stort. Däremot blev lösningen för de kommunala och privata byggnaderna utan udd. S förordade i likhet med kommittémajoriteten, att sådana byggnader skulle kunna registreras på frivillig grund och att registreringen inte skulle gälla efter ägarbyte. S:s mjukare hållning jämfört med förslaget 1912, torde bero på att han i likhet med kommittémajoriteten såg det svårt att ersätta ägaren för överkostnader eller expropriation av "omistliga byggnader". Curman var mer radikal i denna fråga-Under S:s tid som riksantikvarie gjordes en del nyordningar i Statens historiska museum. Bl a anordnade han jämte Andreas Lindblom (bd 23) en liten romansk kapellmiljö, och han verkade som den förste för större tillfälliga utställningar. S tog även initiativet till att börja frilägga Uppsala högar och ingrep mot försök att avlägsna Birgitta-minnena från Vadstena klosterkyrka.

Efter 1904 hann S inte ägna sig åt forskning och författarskap i någon större utsträckning. Slaganfall tvang honom sedan till ledighet, vilken i början av 1920-talet befrämjade författarskapet, men därefter lät han inte publicera något.

S:s forskning dominerades av en konst-och kulturhistorisk infallsvinkel, som verkat mycket befruktande på arkeologin. Hans mångsidighet visade sig också i ett starkt intresse för folklore och religionshistoria, till vilket han gärna anknöt i sina arkeologiska studier. Arkeologi och etnologi såg han som de förhistoriska och historiska delarna av kulturhistorien. S arbetade i den positivistiska, av utvecklingsläran påverkade tradition som etablerats i nordisk arkeologi från 1870-talet, men när han gick utöver föremålsanalysen, kunde hans tolkningar ibland bli spekulativa.

S räknade tiden i NordM som den lyckligaste i sitt liv, den tid då han fick omdana institutionen efter moderna principer. S var också en mycket framstående museiman. Som sådan kunde han förena sin estetiska och praktiska läggning med uppslagsrikedom och ledaregenskaper, och han var djupt övertygad om nödvändigheten av forskningserfarenhet och fackkunskap som grund för museiarbetet. – S synes ha haft ett drag av konsilians, som bl a visade sig i att han ogärna gav sig in i vetenskaplig polemik utan föredrog att låta de egna resultaten tala. Meningsbrytningarna inför NordM:s installation gav ej heller upphov till personliga motsättningar. Av en minnestecknare karakteriseras han som "gladlynt och sällskaplig, välmenande och vänfast" (Hammarstedt).

Författare

Stefan Östergren

Arkivuppgifter

S:s arkiv i ATA (14 vol, bl a dagböcker o arbetsmaterial till Die altgermanische Thierornamentik; hans mottagna brev förstördes 1931). - Brev från S i KB (bl a till F Läffler), LUB (bl a till C Furst o O Söderberg), RA, UUB (bl a till Aksel Andersson, O v Friesen, Stina Rodenstam, V Söderberg o N Söderblom), SSA, NordM, ATA (bl a till O Montelius, S Curman o H Hil-debrand) samt i Jönköpings läns museum (många till A Friberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Studier i ornamentik. [Rubr.] Sthlm 1890 [omsl]. 141 s. (Antiqvarisk tidskrift för Sverige, d 11, nr 1.) Annan utg: Ur djur- och växtmotivens utvecklingshistoria. Studier ... 1890. 141 s. (Även akad avh, Upps.) - Eliel Aspelin, Werner Holmberg, hans lefnad och verk. Helsingfors 1890 [recension] (Nordisk tidskrift... utg af Letterstedtska fören, N F, årg 3, 1890, Sthlm, s 675-678). - Om målningarna i Johannes kyrka i Stockholm (Meddelanden från Svenska slöjdföreningen, år 1890, Sthlm, s 65-73). -Altarprydnaden från Broddetorps kyrka (Svenska fornminnesföreningens ddskrift, bd 8, Sthlm 1891-93, s 24-52; även sep, 1891, 30 s). - Några ord om ornament och deras användning (Meddelanden från Sv slöjdfören, 1892, s 21-32). - Visby och dess minnesmärken af Hans Hildebrand ... 1892 [rec] (Nordisk tidskrift 1892, s 619-622; undert B. S.). - Några krucifix och kors i Statens historiska museum (Sv fornminnesföreningens tidskr, 8, 1891-93, s 277-293 [i h 3,1893]). - De nordiska guldbrakteaterna. Några bidr till kännedomen om brakteaternas utbredn o kulturhist betydelse. En arkeol studie. Sthlm 1895 [omsl]. 111 s. (Antiqvarisk tidskr för Sverige, 14: 2.) -Våra minnen från hednatiden. Sthlm 1896.40 s. (Föreningen Heimdals folkskrifter, n:r 41.) - Ornament-studier till belysning af några föremål ur Vendelfyn-den (UFT, bd 3, Upsala 1894-96, s 235-256). - Den gyllene tiden (Till vår hembygd, minnesblad utg af Södermanlands-Nerikes nation i Upsala till förmån för dess nya nationshus, Sthlm 1897, stor 4:o, s 45-47). - Sophus Muller: Vor Oldtid ... 1894-1897 [rec] (Nordisk tidskrift1897, s 527-532). - Inledning. Öfversigt öfver den europeiska kulturen i dess tidigaste skeden (Uppfinningarnas bok, Ny fullst omarb uppl, bd 1, Sthlm 18[97-]98, s I-XLVIII). - Bronsspänne med runinskrift funnet vid Skabersjö i Skåne ... 1, Skabersjöspännets ornamentik (Svenska fornminnesföreningens tidskr, 10, [1897-]1900, s 17-21). - Kongl. myntkabinettet 1878-1899 (Numismatiska meddelanden utg af Sv numismatiska fören, 15, Sthlm 1900, s 52-54; sign B. S-n). - Den förhistoriska tiden (Uppland, skildring af land o folk, utg... genom A Erdman o K Hildebrand, bd 1, Sthlm 19[01-]05, s 161-228 [1902]). - Heimskringlas tradition om asar-nes invandring. Ett arkeologiskt-religionshistoriskt utkast (Studier tillägnade Oscar Montelius Sthlm 1903. s 133-141). - Die altgermanische Thierorna-mentik. Typologische Studie uber germanische Me-tallgegenstände aus dem IV. bis IX. Jahrhundert, nebst einer Studie uber irische Ornamentik. Sthlm 1904. 4:o. XIV, 383 s. Neue Aufl 1935. XVI, 388 s. Re-print Leipzig 1981. - [Nordiska museets återöppnan-de (tal)] (Fataburen, 1907, Sthlm, s 135-138). - Några ord om en Fröbild (Opuscula archaeologica Oscari Montelio septuagenario dicata Holmise 1913, stor 4:o, s 405-411). - t Hans Olof Hildebrand (Ymer, årg 33, 1913, Sthlm 19[13-]14, s 186-195, 1 pl). - En arkeologisk bagatell (Fornvännen, årg 11, 1916, [även festskrift härur till Sophus Muller s å,] Sthlm [1916-19], s 63-75). - Niellotekniken i Sverige under förhistorisk tid (Kunst og Haandverk. Nordiske Studier ... [till] Johan Bogh Kristiania 1918, stor 4:o, s 180-185). - Oscar Montelius död (SvD 1921: 5/11, s 3, 7). - Förgylld flöjel från Söderala kyrka (Fornvännen, 16, 1921, [tr 1921-23], s 1-22). - Hjulstenen vid Gravsjön. Ett förbisett fornminne jämte några ord om Kiviksmonumentets bilder (ibid, s 195-210 [1922]; sammandrag i Sveriges natur, Sv naturskyddsföreningens årsskrift, årg 12, 1921, Sthlm, s 43-69: ... Ett hitintills obeaktat fornminne). - Fyndet från Broa i Hälla, Gotland (ibid, 17, 1922, s 189-206). - Minnesteckning över Oscar Montelius. Upps 1922. 1 pl, 44 s. (VHAH, [F 3, d] 1: 1 [= d 34: 1: 1].) - Artiklar i Nordisk familjebok, Ny ... uppl, bd 1-34, Sthlm 1904-22 (sign B S-n); bidrag i: VHAA, Månadsblad, 1890-92, 1894-96, 1898-99, Sthlm, Ljus, veckoskrift för upp-lysn och underhålln, 1898-99, nr 13 (13/12 1898), 19 (17/2 1899), 24 (18/3), 33 (20/5), o 1899-1900, nr 10 (9/12), Sthlm, 4:o.

Utgivit (redigerat): Nordiska museets afdelning å Skansen. [Program.] 1905-12.Sthlm.Stor4:o.-Meddelanden från Nordiska museet. [6,] 1903. Sthlm 1905. 280 s. (Red tills med J Bottiger, G Hazelius, V Lewin.) - Fataburen. Kulturhist tidskr. 1906-12. Sthlm. - Opuscula archaeologica Oscari Montelio septuagenario dicata ... Holmias 1913. Stor 4:o. 451 s, 2 pl. (Red.)

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 5 dec 1902, nr 28, 28 mars 1913 nr 28, 11 maj 1923, nr 40; 1913 års forn-minnesvårdskomm:s arkiv, Yngre komm:arkiv (YK) nr 211, vol 1-2; allt i RA.

O Almgren, B S, fornforskaren med konstnärshågen (Fornv 1933); K Arcadius, Museum på svenska (1997); B Arrhenius, Järnåldern (Signums sv konst-hist, 1,1994); E Baudou, Gustaf Hallström, arkeolog i världskrigens epok (1997); B Berthelson, Kulturminnesvården, provinsmuseerna o landsantikvarierna (Ad patriam illustrandam: hyllmskr till Sigurd Curman 30 april 1946, ed A Schiick o B Thordeman, 1946); Betänkande med förslag till lag ang kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården (SOU 1922: 11-12, 1922); Betänkande ang ordnandet av statens byggnadsverksamhet inom Sthlm (SOU 1925: 15, 1925), s 375 f; S Carlén, Att ställa ut kultur: om kulturhist utställn:ar under 100 år (1990); N E Hammarstedt, B S (Fataburen 1932); B Lagercrantz, 1901-1929 (Skansen under hundra år, ed A Biörnstad, 1991); E-F Lindberg, Gunnar Hazelius o NordM:s installationsfråga (Rig 1957); A Lindblom, De gyllene åren (1952); H Medelius, Installationen: utställmar (NordM under 125 år, ed H Medelius m fl, 1998); B Nerman, B S (Ymer 1932); dens, Statens hist museum: samkar o verksamhet (Ad patriam illustran-dam 1946); dens, Knut Stjerna o hans seminarium för utforskn av Sveriges stenålder (Lychnos 1963-64); NordM:s årsber 1905 (Fataburen 1906); Riksantikvariens årsberättelser 1914-1923 (Fornv 1915-1923); A L Romdahl, Som jag minns det, 2 (1943); M Stenber-ger, Det forntida Sverige (1964); B Thordeman, Lokalfrågor o inredmproblem (Ad patriam illustrandam 1946); A Wahlsted, KB S f (Numismatiska med-deken, 26, 1932); P-O Wesdund, Byggnadsminnen (Ad patriam illustrandam 1946); O Wetterberg, Monument & miljö: perspektiv på det tidiga 1900-ta-lets byggnadsvård i Sverige (1992), s 49 ff, 238 o 283.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Bernhard Salin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6323, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6323
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Bernhard Salin, urn:sbl:6323, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-19.