Meriter

1 Schwan, Hans Niclas, f 12 juni 1764 i Kalmar, d 1 maj 1829 i Sthlm, Nik. Föräldrar: handlanden o rådmannen Johan S o Helena Catharina Botin. Elev i Kalmar trivialskola 74, inskr vid UU 1 okt 79, kontorsbetjänt hos firma Schön & co, Sthlm, 2 okt 81, deläg 90, erhöll burskap som grosshandlare i Sthlm 19 aug 94, led av Konvojkommissariatet 7 mars 99, av Sthlms stads borgerskaps 50 äldste 00, ordf där 10–27, fullm i Generaltullarrendesoc 02, led av styr för Ostindiska kompaniet 17 juni 06–13, av borgarståndet vid riksdagarna 09–10 o 12–23 (talman 09–10,12–15 o 23, led av statsutsk 17–18), led av Riksbankens fullm 15 febr 10-28, av komm ang Karlshamns handlandes nederlagsfrihet febr-nov 12, av Generaltulldir:s fullm 13, av komm ang ny förordn mot lurendrejeri o tullförsnilln dec 12–mars 17, av Sthlm stads drätselkommission 14–27, av komm ang handelstraktat med Nordamerikanska fristaterna maj 15–april 16, av 1822 års finanskomm maj 22–febr 23, av komm ang Sveriges o Norges ömsesidiga handels- o sjöfartsförhållanden april 24–april 25, av komm ang nytt brandreglemente för Sthlm dec 25–april 27, av komm ang sjukvårdens förbättrande i Sthlm febr–okt 27, statsråd från 6 febr 28. – LVA 28.

G 16 dec 1796 i Sthlm, Nik, m Gustava Adelaide Schön, f 22 maj 1779 där, Maria, d 29 okt 1857 där, Jak o Joh, dtr till grosshandlaren o brukspatronen Johan S o Elisabeth Palm.

Biografi

S fick sin första undervisning i föräldrahemmet och intogs som tioåring i rektorsklassen i Kalmar trivialskola. Efter endast ett år där flyttades han till gymnasiet. 1779 skrevs han in vid UU, och året därpå flyttade han till Sthlm. Genom sin morbrors försorg fick han arbete vid Kronans magasin på Skeppsholmen men erhöll snart en anställning hos grosshandlare Johan Schön i det anrika företaget Schön & co. På lediga stunder mellan sina många sysslor på kontoret fortsatte S att på egen hand fortbilda sig och hade vid 1780-talets mitt fördjupat sina kunskaper i för handeln viktiga ämnen samt lärt sig att tala och skriva flera främmande språk. Själv ansåg han att dessa år hade gett honom mer bildning än åren vid gymnasiet. Hans vilja att lära var också orsaken till en tio månader lång resa till flera europeiska länder, bl a Frankrike och England.

Redan 1790 fick S överta vissa delar i firma Schön & co efter en tidigare delägare, och senare upptogs han som hälftenägare och kompanjon i företaget. Han erhöll burskap som grosshandlare, och i samband med sitt giftermål utsågs han även till firmans huvudman. Johan Schön avled 1805, och hans son, även han med namnet Johan, tog plats i firman som fortfarande leddes av S. Företaget kom att behålla sin starka position många år efter S:s död, då under ledning av hans son Gustaf (S 2).

Schön & co var ett av relativt få företag som dels hade en betydande andel av Sthlms handel, dels bestod under en lång följd av år och genom flera generationsskiften. Från 1770-talet hörde företaget till de större exportörerna, och mot 1700-talets slut var Schön & co en stor fartygsägare, medan firman i början av 1800-talet hade en stor import av framförallt kolonialvaror och salt, bl a för vidareexport österut. S fick tidigt en framträdande roll i detta handelshus, och han var också delägare i en rad företag med anknytning till dess verksamhet. Vid sin död ägde han - förutom hälften av företagets fastighet vid Skeppsbron i Sthlm – hälften av Seglingsbergs bruk i Ramnäs, Vm, drygt hälften av Vedevågs och Qyarnbacka bruk och manufakturverk i Linde, Or, samt större och mindre skeppsparter i ett antal handelsfartyg och aktier i olika företag med anknytning till sjöfart, bla Sjöassuranskompaniet, Hjälmare slussverk och Göta kanalbolag. S:s efterlämnade tillgångar beräknades vara värda sammanlagt 153 000 rdr bko efter avdragna skulder, vilket exempelvis kan jämföras med den årliga driftskostnaden på knappt 40 000 rdr för Danvikens hospital och dårhus – den stora sjuk-och socialinrättningen i Sthlm.

Trots företagets omfattande verksamhet hade S tid och intresse för landets och borgerskapets gemensamma angelägenheter. Sin kommunalpolitiska karriär inledde han som en av borgerskapets äldste. I slutet av 1801 utsågs S att tillsammans med bl a grosshandlaren B M Björkman förstärka revisionsdeputerade i staden. Detta innebar att han fick tillfälle att närmare tränga in i Sthlms räkenskaper och granska hur dessa sköttes, och hans arbete kom så småningom att få stor betydelse för stadens förvaltning. När Sthlms garnison några år senare togs i anspråk för det pågående finska kriget måste borgerskapets militärkårer ansvara för huvudstadens bevakning, vilket väckte både praktiska och principiella frågor. För S, som tillsammans med Björkman och garvaren J Westin kom att aktivt ta del i borgerskapets förhandlingar i denna fråga, var det självklart att borgarståndet skulle bistå med vakthållning. Däremot avvek hans åsikter om hur detta skulle ske från de tidigare vedertagna. S företrädde en modernare inställning till det samlade borgerskapets funktion och uppbyggnad. Enligt den gamla uppfattningen sågs borgerskapet främst som en militärt organiserad kår, medan S förespråkade ett borgerligt-civilt synsätt. På hans initiativ tillsattes ett särskilt organ - deputerade - för vakthållningsfrågan. I de mer konkreta besluten kring vaktstyrkan var S pragmatiker - vaktstyrkans uppgift var inte att paradera utan att göra nytta när så krävdes, varför någon enhetlig uniform inte erfordrades.

De oroliga åren kring sekelskiftet 1800 delade Sthlms borgerskap i kungatrogna gustavianer och liberala kritiker. S hörde till den senare gruppen, och vid statsvälvningen 1809 ingick han i de förmögnare kretsar inom borgerskapet som sympatiserade med denna. Han rycks under revolutionsförberedelserna ha stått revolutionsmännen nära och ingrep i ett avgörande ögonblick så att Riksbanken inte föll i händerna på Gustav IV Adolf, när denne sökte fly undan revolutionen. Detta, tillsammans med den allmänna duglighet inom politiken som S hade visat, gjorde att han till den följande riksdagen utsågs till representant för Sthlm. Väl vid riksdagen utsågs han till talman för borgarståndet, ett uppdrag han fullföljde till allas belåtenhet. Han valdes dessutom att ingå i det hemliga utskott som behandlade frågorna om tronföljden, frederna och det avsatta kungahusets vidare öde. Talmansuppdraget kom sedan att förnyas vid flera följande riksdagar.

1810 utsågs S till ordförande i borgerskapets äldste och han ingick även i 1811 års kommitté för stadskassans stat. Eftersom han var noga med formfrågorna ifrågasatte han i slutet av 1811 starkt det tidigare sättet att bedriva revision och kallade det för "det aldra besynnerligaste och mest sällsamma sätt". Att ledamöterna i handelskollegium, som hade det främsta ansvaret för medlens förvaltning, också skulle vara revisorer och granska stadens hantering av ekonomin var för S orimligt. Hans kritik ledde till förändringar, trots att tidigare ledamöter förnekade problemet.

På S:s initiativ skedde även andra nyordningar i administrationen av stadens finanser. Tidigare hade stadskassan förvaltats av magistraten, men i samband med 1811 års kommittéarbete föreslog S att magistraten och borgerskapet gemensamt skulle förvalta stadens tillgångar. Detta skulle ske genom en kommission bestående av överståthållaren, fyra magistratsrepresentanter och åtta representanter för borgerskapet. Trots motstånd från magistraten - men med stöd från överståthållaren - genomfördes arrangemanget, och 1 jan 1814 trädde Drätselkommissionen i funktion. Som talman i riksdagens borgarstånd var S alltid noga med att inte hamna i jävssituationer. Då Riksbanken och dess fullmäktige, där han under lång tid var ledamot, eller då något av de företag där han hade intressen skulle diskuteras, fick vice talmannen leda förhandlingarna. Vid riksdagen 1817-18, då S inte var bunden av talmansuppdraget, var han en flitig talare - alltid mån om att de demokratiska spelreglerna kom i första rummet. Han förordade ofta bordläggning av ärenden som krävde riksdagsmännens begrundan, för att inga viktiga beslut skulle hastas fram.

Efter sin sista riksdag, 1823, som han själv ansåg vara både den mest besvärliga och oroliga och den minst fruktbara beträffande resultaten, hyllades han av sina ståndsbröder med en minnesmedalj. Han kände att hans hälsa var i avtagande och tog därför avsked från vidare riksdagsarbete. Eftersom han önskade njuta sina sista år i lugn och ro försökte han även avsäga sig en rad andra förtroendeuppdrag, men detta lyckades honom inte förrän i slutet av 1827, då han lämnade sina uppdrag som ordförande hos borgerskapet, deputerad i grosshandelssocieteten och ledamot i drätselkommissionen.

Men lugnet blev kortvarigt. I febr 1828 utsågs S till statsråd i Karl XIV Johans regering. Bidragande till denna utnämning var sannolikt inte bara hans stora kunnande och goda anseende i finanskretsar, hans omvittnade förhandlingsförmåga och goda omdöme utan även det faktum att han utan problem hade kommunicerat på franska med kungen, som aldrig blev svenskspråkig.

S uppfattade givetvis utnämningen som en stor ära men också som ett tungt ansvar. Han tyckte sig okunnig i den högre förvaltningen, och med hänvisning till sin ålder och dåliga hälsa ansåg han sig ha rätt att tacka nej. Efter flera dagars överväganden beslutade han trots allt att acceptera och blev därmed det första ofrälse statsrådet. Av betydelse för hans beslut var dels den mångåriga vänskapen med flera av konseljens ledamöter, dels hans djupt kända plikt att så långt hälsan tillät vara till nytta för fäderneslandet. I det begravningstal som J O Wallin höll över S beskrevs denne som en som vunnit allas aktning genom sitt stora kunnande, sin samvetsgrannhet och sitt väl avvägda temperament. Han tålde kritik och hade aktning för avvikande åsikter när dessa framfördes utan baktankar, samtidigt som han, utan att förlora sin värdighet och andras förtroende, tydligt lät visa sitt missnöje om han fann småaktighet och oärlighet bland sina bröder.

Författare

Eva Eggeby

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (självbiogr anteckn:ar, korrespondens, räkenskaper mm) i Schwanska arkivet o i Arkivfragment, RA; brev till S även i KB o till S från Karl XIV Johan ang deras affärsförbindelser i BFA. - Brev från S i RA (bl a till A G Mörner o många till G F Wirsén).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Munteligt anförande till vällofl. Borgare-ståndets protocoll den 9 Januarii 1818.1 anledning af herr Örnbergs memorial angående reglering af myntvärdet och rikets financer. Sthlm 1818. 4:o. 8 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: P G Andreen, Politik o finansväsen, 1, 1815-1818 (1958) o 2: 2, 1823-1830 (1961); Biographi öfver H N S... (VAH 1829,1830); B Boéthitis, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719-1815 (1943); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); T Höjer, Sthlms stads drätselkommission 1814-1864 ... (1953); T T:son Höjer, Carl XIV Johan, 1-3 (1939-60); S Rönnow, Wedevågs bruks hist (1944); K Samuelsson, De stora handelshusen i Sthlm 1730-1815 (1951); SMoK; Q O Wallin,] Tal vid statsrådet ... H N S:s begrafn ... 9 maj 1829 (1829).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Niclas Schwan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Eggeby), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6413
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Niclas Schwan, urn:sbl:6413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Eggeby), hämtad 2024-04-19.