Meriter

1 Rosenberg, Sven Persson, f 16 jan 1811 i Mörrum, Blek, d 22 april 1895 i Östra Ljungby, Krist. Föräldrar: kronobåtsmannen Pehr R o Märta Persdtr. Skolmästare i fattigskola i Asarum, Blek, 30, lär i växelundervisn:skola i Fjälkinge, Krist, 36, sekr i nykterhetsfören där 37, ordf i missionsfören där 38, inskr vid Skolmästarsem:et i Lund 24 aug 39, folkskollär-, klockar-, kantors- o organistex där 27–28 sept 39, folkskollär samt vik klockare o organist i Västra Karup, Krist, 40, folkskollär i Östra Ljungby, Krist, 46–68, klockare o kantor där o i Källna, Krist, från 46, led av bondeståndet vid riksdagarna 59–66 (led av lagutsk 62–66), av AK 67–69 (led av lagutsk), av styr för Norra o Södra Åsbo häraders sparbank 62, av komm ang ordnandet av pensionsväsendet för folkskollärarna samt deras änkor o barn april–dec 64, av Kristianstads läns landsting 65, 67–82 o 84, v ordf där 71, 76–77 o 80, led av Kristianstads läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 70–80, av styr för Östra Ljungby o Källna socknars sparbank 74, ordf där, led av allm kyrkomötet 83. G 2 juli 1830 i Mörrum m Kerstin Olasdtr, f 14 sept 1804 där, d 16 aug 1884 i Östra Ljungby, dtr till åbon Ola Gisselson o Hanna Truedsdtr.

Biografi

Sven R har själv med påtaglig genomslagskraft skildrat sitt levnadslopp i utförliga och välskrivna memoaranteckningar; dessa har också i utdrag publicerats i skilda sammanhang. I ljuset av en från ungdomen djupt känd samhörighet med väckelse- och nykterhetsrörelserna tecknar han där en dyster bild både av den egna uppväxten och av den sociala och moraliska situationen i Blekinge under 1800-talets första decennier. Vägen ut från den skröpliga fattigkojan i Mörrum, med alkoholiserad far och tidigt bortgången mor, gick för R:s del via en obetvinglig läshunger. Det var i hög grad den som bar honom igenom armodet, slitet och vuxenvärldens övervåld. Hans goda läshuvud uppmärksammades dock tidigt. Socknens fattigvårdsstyrelse beslöt att sända R till skola i Karlshamn redan när han var åtta år gammal, men beslutet verkställdes aldrig, utan han gavs under en kringflackande tillvaro med svåra förhållanden blott sporadiska möjligheter till självstudier. Omsider fick R kontakt med hemsocknens väckelsekretsar. Ett nytt skede av hans liv tog därmed sin början. Trots avsaknaden av formella meriter värvades han som lärare till en nyinrättad fattigskola i det närbelägna Asarum, bildade familj och blev med hustrun delägare i svärfaderns lilla hemman.

R skall ha varit den förste i Blekinge som antogs till det vid denna tid ännu svagt professionaliserade skolläraryrket. Han etablerade sig snabbt, låt vara att han inledningsvis närde en dröm om att studera till präst. Ryktet om hans energi och målmedvetenhet spred sig, och han kunde flytta till bättre avlönade tjänster på orter där undervisningsväsendet var relativt välorganiserat. Genom det 1838 inrättade skolmästarseminariet i Lund uppkom också en möjlighet till formell lärarutbildning som han villigt utnyttjade. Efter en mycket kort studietid avlade han där examina med lysande betyg. Ett starkt stöd i sin bildningsgång hade han i prästen och nykterhetskämpen Peter Wieselgren. De blev nära vänner och R uppträdde som dennes apostel i hemortens nykterhetsarbete men också genom att på idéplanet propagera för en fast knytning mellan nykterhetssaken och lärarkallet. För det senares identitet och materiella villkor hade R tidigt en vaken blick. Han var en av de fem unga lärare som 1838 i Vekerum, en by i hans hemsocken Mörrum, stiftade Sveriges första lärarförening. Organisationen var ett förebud till den rika flora av förenings-och mötesverksamhet som snart växte upp bland folkskolans lärare.

Den väckelse som grep R utgick från Peter Lorenz Sellergren, en vältalig komminister i Hälleberga, Kron, som genom omvändelse befriats från ett långvarigt alkoholmissbruk. Sellergrens rörelse stod för en pietistiskt färgad kristendom där "försakelselära" och lagiskhet kom att spela en allt större roll. Där fanns också exalterade inslag som knappast passade den rationellt tänkande R. Han och andra likasinnade sökte sig därför under 1830-talet i ökad utsträckning till Henric Schartaus skrifter och lyckades förena den sellergrenska innerligheten med schartauansk tankereda och klarhet. Denna förmedlande hållning, väsensskild från den renodlade schartauanismens dogmatism, kom fortsättningsvis att prägla R:s aktiviteter på det andliga området, inte minst hans medarbetarskap i den religiösa tidningspressen. Hans varningar för överdrifter inom den på 1840-talet frambrytande nyevangelismen var exempel på detta, så också R:s försiktiga hållning i det tidiga 1850-talets religionsfrihetsdebatt där han visserligen anslöt sig till den religiösa frihetens principiella berättigande men samtidigt fann att liberalisering var en lämplighetsfråga och att det i Sverige saknades förutsättningar för att legalisera exempelvis mormoners och swedenborgares aktiviteter.

En sida av den sellergrenska väckelsen i Blekinge som R särskilt tog fasta på gällde lekmannamedverkan. I Fjälkinge missionsförening utgjordes hela styrelsen av lekmän. Ingen annan missionsförening i landet stod i en så oberoende ställning till församlingsprästen. Bland pionjärerna för religiös väckelse och lekmannaaktivitet utgjorde skollärarna ett viktigt inslag, och R var en av de mer framträdande bland dessa. Rollen innebar en svår balansgång eftersom religiös lekmannaaktivitet lätt kunde övergå till ett ännu vid denna tid lagstridigt konventikelväsende. R var väl medveten om farorna och gjorde aldrig avkall på sin grundläggande trohet mot statskyrkan. När den lutherska och kyrkovänliga Evangeliska fosterlandsstiftelsen bildats slöt han sig till den och verkade som dess provinsombud i Lunds stift.

För att dryga ut den magra lärarlönen började R tidigt att åtaga sig skrivarbete för ortens affärsmän och auktionsförrättare; snart var han också länsman och häradshövding behjälplig med renskrivning. Han höll själv bouppteckningar och auktioner och kom omsider att anlitas för de flesta förtroendeuppdrag lokalsamhället hade att erbjuda. Det var en karriärväg som i många fall förde vidare till riksdagens bondestånd. I R:s fall hindrades dock länge ett sådant avancemang av att han som obesutten ej var valbar. Sedan han förvärvat ett kronoskatterusthåll i Östra Ljungby var detta grundläggande kriterium uppfyllt men invalet kom att fördröjas ytterligare av andra formella skäl. Han intog dock sin plats i ståndet 1859. Där tillhörde skolläraren, organisten och därmed ståndspersonen R en liten men växande skara av representanter för medelklassen. Deras närvaro vittnade om ståndssamhällets upplösning. R var också den förste i en lång rad av folkskollärare i Sveriges riksdag.

I bondeståndet gjorde sig R snart bemärkt genom sin talförhet. Med ca 500 anföranden vid var och en av sina första två riksdagar blev han ståndets då flitigaste talare. Därefter avtog aktiviteten, särskilt sedan han övergått till den nya tvåkammarriksdagen. Hans många anföranden och motioner berörde de flesta sakområden men mest engagerade han sig i kultur- och utbildningsfrågor, naturligt nog med folkskolan som det högst prioriterade objektet. R blev en folkskolans talesman i riksdagen.

R var en hängiven anhängare av 1842 års folkskolestadga och hans politiska verksamhet åsyftade inte minst förverkligandet av denna storstilade reform. Han arbetade för ett väl utbyggt och enhetligt sv skolsystem och kom därvid inte sällan i konflikt med mer pluralistiskt sinnade krafter, bl a representerade av reformpedagogen Torsten Rudenschöld (se nedan). Redan vid sin första riksdag föreslog R en fördubbling av statsbidraget till folkskolan, närmast med syfte att få en höjning av lärarlönerna, och han återkom även fortsättningsvis med krav på resursförstärkningar. Ett annat mål för R var att stärka folkskolans position som en för alla samhällsklassers barn gemensam bottenskola. Han var väl medveten om skolans klassutjämnande roll och ifrågasatte bl a om staten skulle stöda elementarläroverken när det gällde de två lägsta klasserna, vilka hade sin motsvarighet i folkskolans undervisning. I en större skolmotion till 1868 års riksdag efterlyste R ett enhetligt undervisningssystem där skolformerna utan överlappningar anslöt till varandra. Det skulle dröja årtionden innan detta principiella synsätt blev allmänt omfattat, men han fick omedelbart stöd för ett förslag om att dra in den lägsta klassen i läroverket.

R inträdde 1859 i ett jämfört med föregående riksdag radikaliserat bondestånd och slöt sig där till den mer liberala sidan. Att han även åtnjöt dennas förtroende visas av att han invaldes som suppleant i det viktiga statsutskottet. Under loppet av riksdagen 1862–63 uppkom en reaktion mot den uppdelning i två hårt konkurrerande sidor som då plågade det fjärde ståndet. En skara yngre, dugliga ledamöter sökte frigöra sig från partiorganisatörernas ideologiska övertoner och överdrivna disciplinkrav liksom de frikostiga alkoholvanor som av hävd präglade partiarbetet. Dessa företrädare för en mer nykter och saklig resultatpolitik förde fram R som sin ledare, mycket på grund av hans vältalighet och sunda leverne, och grupperingen har av eftervärlden kallats R:s parti. Aktionen blev en framgång i det att en kortvarig majoritetsställning uppnåddes men viktigare i ett längre perspektiv var att den utgjorde startpunkt för den blivande tvåkammarriksdagens lantmannaparti; både idémässigt och personellt fanns en klar kontinuitet mellan de bägge organisationerna. Denna överensstämmelse gällde dock inte R som kom att följa ett annat spår i partipolitiken.

R var en helhjärtad anhängare av ministären De Geers intensiva reformarbete under ståndstidens slutskede. Han understödde också den gripenstedtska frihandelspolitiken medan de krafter som lyft fram honom som nominell partiledare 1862–63 till övervägande del var tullvänliga. När den efter representationsreformen nyvalda AK samlades 1867 fann han det därför naturligt att ansluta sig till det ministeriella partiets bondefalang. Först vid 1869 års riksdag inträdde R i lantmannapartiet, som nu helt behärskade AK, men höll då på sin självständighet och ansågs vara långtifrån "säker i voteringen".

Genom sin strävan till obundenhet och fri prövning av sakfrågorna kom R i otakt också med de egna valmännen. Han vägrade att biträda dessas önskemål om återinförande av husbehovsbränningen och ej heller var hans nitälskan för folkskolan alltid populär i bondeleden, där han som tjänsteman med studerade söner också uppfattades som ett socialt sett främmande element. Någon vilja att förankra sina ställningstaganden i den egna valkretsen hade han knappast och han deltog inte i några valmöten. Dessa omständigheter, i förening med sockenmotsättningar, ledde till att R:s rikspolitiska karriär avslutades redan 1869 då han slogs ut i valet. Förlusten grämde honom och han gjorde flera försök att bli återvald; ännu 1881 kandiderade R till AK.

R var en klok och välartikulerad "samhällsförbättrare" som gjorde sina största insatser på det utbildningspolitiska området. I folkskolans tidiga utveckling blev han en av de verkligt drivande krafterna, verksam både som idégivare och som på-tryckare. Han var också en tidig exponent för de täta banden mellan å ena sidan väckelse- och nykterhetsrörelserna och å den andra folkskollärarkåren. Lättrörlig och med en väl stor tillit till de egna argumentens vikt och bärighet, men utan känsla för det politiska förankringsarbetets nödvändighet, vann han dock aldrig något mer betydande allmänpolitiskt inflytande i riksdagen. För eftervärlden har R i första hand blivit känd genom sina minnesanteckningar. Dessa vittnar om ett ovanligt levnadsöde och har varit en flitigt utnyttjad källa vid forskning om 1800-talets politiska och religiösa liv.

R:s son Johan Olof R (1840–1925) disputerade vid LU 1865 och blev följande år docent i kemi där. Efter lärarförordnanden vid Gbgs realgymnasium och Chalmersska slöjdskolan i Gbg utnämndes han 1875 till adjunkt i kemi och kemisk teknologi vid Teknologiska institutet i Sthlm och erhöll när institutet 1877 ombildades till KTH en professur i allmän kemi, en befattning han innehade till 1906. Han var känd som en utmärkt pedagog och verkade, vid sidan av professuren vid KTH, bl a som överlärare vid Tekniska skolan i Sthlm 1876–96 och som föreläsare vid StH 1878–81. Olof R inriktade sin forskning på grundliga undersökningar av Roussins salter, en grupp svårtydda oorganiska föreningar innehållande järn, svavel och kväveoxid. I gradualavhandling och docentspecimen visade han att den bestämning som Zacharie Roussin och andra kemister gjort av dessa salter var felaktig, och i senare arbeten lyckades han beskriva moderföreningen till sakerna, nitrosvavel-järn, samt uppställa formler för deras bildningsprocess. För högskolornas behov utgav R den utförliga Lärobok i oorganisk kemi (1887). Verket fick stor spridning och utkom i bearbetade upplagor (1892 och 1903) där även nyare forskningsrön redovisades. R hyste ett varmt intresse för kristlig verksamhet och anslöt sig tidigt till Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Från 1889 och under en lång följd av år var han litteraturchef och ordförande inom stiftelsens förlagsrörelses skriftgranskningsutskott. Starkt bibeltrogen såg han här som en viktig uppgift att avstyra utgivning av litteratur med tendens att ifrågasätta bibelns auktoritet.

Olof R:s yngre bror Carl Martin R (1843–1915) avlade kansli- och hovrättsexamina vid LU 1866 och tjänstgjorde sedan i ämbetsverk i Sthlm, bl a som e o amanuens i KB 1866–73. Efter några år som banktjänsteman slog han in på journalistbanan och medarbetade i Aftonbladet 1877–84 och i SvD 1884–91. Han lämnade också bidrag till en mängd andra publikationer och 1892–1903 innehade han antikvariat och lånebibliotek på Östermalm i Sthlm. Carl R blev känd som en kompetent utgivare av ekonomiska och topografiska handböcker. Främst bland dessa står Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1–2, 1882–83), en drygt 2 000 sidor stor och huvudsakligen på primärkällor grundad beskrivning av landets samhällen, byar, egendomar och gårdar. Detta flitigt nyttjade verk har fått ett bestående värde som hjälpmedel, inte minst för släktforskare, och har två gånger utkommit i faksimil (1982 och 1993).

Författare

Andreas Tjerneld

Arkivuppgifter

En saml brev till R o hustrun i KB. – Brev från R i GUB (bl a till P Wieselgren), KB (bl a till J Meijerberg) o i LUB (till E Bring ochj H Thomander).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Äter något om hedbergianismen. Till Redaktionen ... (Nordisk kyrkotidning, årg 9, 1848, Sthlm, 4:o, s 236–239; sign R-g). – Om det svenske Almueskolevaesen (Skolens Reform, et Tidsskrift, Aarg 65, 1854, Khvn, s 257–271). – Bref från Skåne (Budbäraren, 1859, Sthlm, s 45–48, 61–63, 74–76, 90–92,104–107,125–128, 141 f; anon). – En skolmans tankar om kapten Kylbergs skolplan (Föreningen, tidskr för folkskolans o kyrkomusikens vänner, årg 6, 1862, Sthlm, s 133–140; anon). – Bör pastorer ovilkor-ligen vara skolstyrelsens ordförande? (ibid, 9, 1865, s 98–100; anon). – En skolveterans minnen (Svensk läraretidning, årg 10, 1891, Sthlm, 4:o, s 10 f, 21–23, 113–115; undert Sv. R.). – Utdrag ur... biografiska anteckningar (Skåne, Årsbok 1925, Malmö, s 51-56). -Tio års riksdagserfarenheter / Några brev till belysning ... (Svensk bondepolitik: memoarer o brev från ståndstidens slut o lantmannapartiets tidigare år saml o med inl o förklaringar utg av E Thermaenius, Sthlm 1931, s 57–119; s 119–123,125–135). – En dagbok ligger öppen. Utdrag från ... memoarer. Enl uppdr: R Båge. Karlshamn 1934. 303 s. 2. utök uppl: ... Utdrag ur Dagbok och brev utg av ... E Rosenberg. Sthlm 1942.168 s, 2 pl-bl. – En skolveterans minnen (Bjäre-bygden, 1995, Båstad, s 75-81; med inl av B Rosenberg). - Bidrag i: Svensk folkskole-tidning, 1852–53, Helsingborg, 4:o (medred), Skolvännen, utg af medlemmar i Göteborgs stifts skollärarefören, 1864–69, Gbg (i sht riksdagsreferat), Evangelisk kyrkovän, 1853, 1855, Sölvesborg, 4:o, (ofta sign -nb-); vidare blaVäktaren, Sthlm, 11/12 1858, o Helsingborgs tidning, jan–febr 1868, samt Augustana, tidskr för Svenska Lutherska kyrkan i Amerika, Chicago.

Källor och litteratur

Källor o litt: K Aquilonius, Det sv folkundervisn:vä-sendet 1809–1860 (Sv folkskolans hist, 2, 1942); J Franzén, Sveriges allm folkskollärarfören 1880–1930 (1930); V Fredriksson, Sveriges första folkskollärarfören (1938); [V G Granlund], AK:s män under riksdagarne 1867–1869 (1869); E Holmqvist, Aristokrater, bönder o byråkrater; skånska riksdagsmän på 1800-talet (1980); P Johnsson, Kristianstads läns hushålln: sällsk:s hist (1930); S O Kellin, Minnesblad öfver skolveteranen o kantorn mm S R från Östra Ljungby (1896); E Newman, Nordskånska väckelserörelser under 1800-talet, 1 (1925); dens, Den Sellergrenska väckelsen i Blekinge (Lunds stifts julbok 1927); dens, Sv högkyrklighet, lågkyrklighet o frikyrklighet (1932); dens, Gemenskaps- o frihetssträvanden i sv fromhets-liv 1809–1855 (1939); G Richardson, Samhällsförbättrarna (Ett folk börjar skolan: folkskolan 150 år, ed G Richardson, 1992); SMoK; B Sundkler, Sv missionssällsk 1835–1876 (1937); L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867–1911 (1954); A Sörensen, Det sv folkundervisn:väsendet 1860–1900 (Sv folkskolans hist, 3, 1942); E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik: memoarer o brev från ståndstidens sluto lantmannapartiets tidigare år (1931); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986); K-J Tyrberg, Lekmannaverksamheten o församlingens förnyelse (1972); G Wallin, Valrörelser o valresultat: AK-valen i Sverige 1866-1884 (1961); H Witzell, Minnesteckn över initiativtagarna till Sveriges första folkskollärare-fören (1929). – Olof R: P Henriques, Skildr:ar ur KTH:s hist, 1–2:2 (1917–27); N R[odén], J O R (Sv folkrörelser, 2, 1937); C Skottsberg, Minnestal över R (WSH 4:32:6, 1927); SMoK; C-G Thomasson, StH 1878-1887 (1969); K A V[esterber]g, J O R (NF, ny uppl, 23, 1916). – Carl R: I A Bonnier, Anteckn:ar om sv bokhandlare, 2, ed A Hånell (1935); V Millqvist, PK:s matr vid 20:de årh:s början (1901); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven P Rosenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6903, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6903
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven P Rosenberg, urn:sbl:6903, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-20.