Anders Planman

Född:1724 – Finland (i Hattula, Nylands o Tavastehus län)
Död:1803-04-25 – Finland (Pemar, Åbo o Björneb.)

Präst, Matematiker, Astronom


Band 29 (1995-1997), sida 339.

Meriter

Planman, Anders, f 1724 (fb saknas) i Hattula, Nylands o Tavastehus län, d 25 april 1803 i Pemar, Åbo o Björneb. Föräldrar: löjtnanten Pehr P o Ingeborg Leufstadius. Inskr vid Åbo akad 26 april 44, disp pro gradu 10 juni 53, fil mag där 25 juli 54, studerade vid UU 5458, informator i Sthlm 57, doc i astronomi vid UU 3 febr 58, v adjunkt i matematik där 58, prof i fysik vid Åbo akad 27 juni 6313 jan 01, prästv 23 juni 70, hade Nousis, Åbo o Björneb, som personl prebende 22 jan 73-april 74. – LVA 67, LVS senast 92.

G 1776 med Fredrika Achrenius, f 31 aug 1754 i Nousis, d 2 jan 1798 i Pemar, dtr till prosten Abraham A (bd 1) o Kristina Svanbäck.

Biografi

Efter att ha tagit magistergraden i Åbo fortsatte P sina studier vid UU där han blev docent 1758. Han hade kort dessförinnan sökt men inte fått den matematiska professuren i Åbo. P efterträdde dock fem år senare Jacob Gadolin (bd 16) som professor i fysik där.

Utmärkande drag i P:s karriär är hans produktivitet och den grundlighet som präglar alla hans arbeten. Han skrev sammanlagt 29 dissertationer, varav en i Uppsala och resten i Åbo, och därtill en mängd avhandlingar och artiklar i matematiska, astronomiska och fysikaliska frågor. Hans tidiga arbeten berör främst matematiska ämnen. Den avhandling han själv försvarade 1753 under Gadolins presidium, Theses mathematico-physicae, behandlar bl a möjligheten att konstruera en maskin som kan framföras i luften. P:s mest betydande insats för vetenskapen, och kanske det som mest intresserade honom, var dock hans astronomiska observationer av de två Venuspassagerna på 1760-talet och arbetet med att bestämma solparallaxen som följde därav.

Den första Venuspassagen ägde rum 6 juni 1761. Som en del av ett internationellt samarbete uppdrog VA åt ett flertal sv astronomer att göra observationer under de timmar det ovanliga fenomenet pågick. P, då fortfarande docent i Uppsala, blev en av dem. Hans uppdrag bestod i att observera från Kajana eller någon annan ort i finska lappmarken, ju längre norrut desto bättre. Akademin betalade både resa och de vetenskapliga instrument han behövde, sammanlagt ca 4 000 dlr kmt.

Han hade också VA:s uppdrag att under resan till och från Kajana bestämma geografiskt läge för så många som möjligt av de orter han passerade. P lämnade Sthlm redan i febr och kom fram dll Kajana i april efter en lång och strapatsrik resa. Den myckna snön gjorde att han bestämde sig för att inte fortsätta längre norrut. Hans ändå mycket nordliga observationer blev bland de viktigaste som gjordes av Venuspassagen.

I Kajana inrättade sig P hos ortens postmästare. Han lät bygga ett enkelt observatorium av brädor i vilket han ställde upp de instrument han medfört, bl a ett akromatiskt teleskop tillverkat av instrument-makaren John Dollond. Det lärde han ortens kyrkoherde Johan Frosterus (bd 16, s 579) att använda; Frosterus' hjälp behövdes vid observationen. Själv använde P en 21-fotstub av den typ som Parisastronomerna rekommenderat som standardinstrument vid observationerna.

P inledde sitt arbete i Kajana med att bestämma platsens longitud och latitud, ett arbete som han redovisade i uppsatsen Cajaneborgs geographiska belägenhet bestämd (VAH 1762). För detta ändamål använde han bl a ett nytt geografiskt cirkelinstrument, tillverkat av akademins instrumentmakare Johan Zacharias Steinholtz. Instrumentet finns bevarat i Uppsalas observatorium (1995).

På själva observationsdagen var vädret vackert och himlen klar. P kunde utföra observationen enligt planerna. Resultatet blev 14 olika positionsbestämningar som redovisades i akademins handlingar (VAH 1767).

Vetenskapliga observationer av Venuspassagen skedde på 70 olika platser, varav nio utanför Europa. Efterhand började observationsresultaten strömma in. VA vidarebefordrade alla data till P, som genast började arbetet med att bestämma solparallaxen. Resultaten redovisade han i en serie uppsatser, varav den första, Observationer på planeten Veneris gång genom solens discus den 6 juni 1761, publicerades i VAH endast ett par månader efter passagen.

Omsider började emellertid P tvivla på sin egen tidmätning vid observationstillfället och misstänkte att han tagit fel på en hel minut i sina tidsangivelser för immersionen. Han fördjupade sig i vidlyftiga beräkningar, möjligen på jakt efter revansch för detta sitt halva misslyckande. Så småningom kunde han, med utgångspunkt i alla tillgängliga venusobservationer, bestämma solens parallax till cirka 8,2 bågsekunder. Ett par år senare, då han fått kännedom om ytterligare observationsdata bl a från Peking, justerade han värdet till 8,69 bågsekunder. Även andra astronomer kom fram till ungefär samma resultat. Det värde som numera (1995) är fastlagt är ca 8,8 bågsekunder.

Nästa Venuspassage skulle inträffa 3 juni 1769. P, som nu blivit professor i Åbo, fick återigen VA:s uppdrag att resa till Kajana. Han och akademins sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin började planera för resan redan i juli 1766. P fick 3 000 dir kmt som skulle täcka alla kostnader och dessutom vara lön. VA försåg honom också med instrument: pendelur, geografiska instrument, teleskop och kompassser.

Akademin gav ytterligare två observatörer, Fredrik Mallet (bd 24) och Anders Hellant (bd 18) i uppdrag att observera från nordligaste Skandinavien. Dessa hade otur med vädret och kunde inte genomföra observationerna. P hade däremot en närmast osannolik tur. Det var fortfarande mulet när passagen skulle börja, men i samma ögonblick som immersionen skedde bröt solen fram. Sedan mulnade det igen, för att åter klarna upp på morgonen, lagom till det ögonblick Venus lämnade solen. Observationen kunde fullbordas. Även under denna resa bestämde P den geografiska belägenheten på flera orter han passerade, framför allt till tjänst för lantmäterikontoret som arbetade med att förbättra rikets land- och sjökartor.

Efter hemkomsten blev P än en gång en huvudperson i arbetet med att, utifrån nya data, bestämma solens parallax. Han publicerade återigen ett flertal uppsatser i ämnet och gjorde nya beräkningar allt eftersom uppgifterna inkom. Senare reviderade P sina beräkningar efter att ha vägt in det faktum att jorden inte är helt klotformig. Han erhöll då ett annat värde för sol-parallaxen än tidigare, ca 8,5 bågsekunder. Resultaten publicerade han i VAH 1772. Han rönte också internationellt erkännande för sitt arbete, och hans observationer prisades bl a av den franske astronomen J de Lalande som "la plus importante de toutes celles d'Europe" (Observation du passage de Venus..., Paris 1772).

I samband med de båda Venuspassagerna gjordes några iakttagelser som förbryllade astronomerna. Dels syntes en ljus ring kring Venus, dels observerades efter immersionen ett mörkt band som förenade planeten med solens kant, den s k svarta droppen. P tyckte sig också ha sett planeten som överdragen med en matt rodnad som blev svagare mot medelpunkten. Allt detta fick P och många andra astronomer att dra slutsatsen att Venus har en atmosfär som bryter och reflekterar solstrålarna till dess mörka sida. I dissertationen De atmosphaera Veneris (177071) argumenterar P för sitt antagande.

P engagerade sig också i en akademisk strid som uppstod kring den österrikiske jesuitpatern Maximilian Hells observationsresultat. Det ryktades, med orätt skulle det senare visa sig, att Hell hade jämkat och förbättrat sina siffror i efterhand. P tog engagerat och hätskt del i striden mot pater Hell. Venuspassagerna och solparallaxen hade blivit P:s stora livsengagemang, och han var beredd att ta strid för sina åsikter.

P var en flitig skribent även i andra frågor och försåg ofta Wargentin med texter för publicering i akademins handlingar. Vid några tillfällen avböjde dock Wargentin införandet då han menade att handlingarnas läsare inte var nämnvärt intresserade av matematiska avhandlingar. Ändå publicerades mellan 1759 och 1774 tolv uppsatser av P i VAH. Tio av dem handlar om solparallaxen eller om observationer och geografiska beräkningar i samband med resorna till Kajana.

P var en flitig brevskrivare och korresponderade med många av rikets framstående vetenskapsmän, bl a Wargentin, A J Lexell (bd 22) och S Klingenstierna (bd 21), även i frågor av privat eller politisk natur.

Under P:s tid som professor i Åbo började undervisningen i fysik och matematik hålla jämna steg med den som meddelades i utlandet. De dissertationer som lades fram under hans presidietid vittnar om stora insikter i den newtonska fysiken. Utöver ämnet astronomi intresserade sig P för frågor rörande elektricitet, magnetism, ljus samt vattens egenskaper. Han höll offentliga föreläsningar i fysik under 1770-talet.  Från slutet av 1780-talet blev rapporterna från P allt sparsammare. De observationsresultat som skickades ut från Åbo kom mest från hans blivande efterträdare G G Hällström (bd 19) och från matematikern Johan Henrik Lindqvist.

Författare

Olov Amelin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar (ms o brev) efter P i VA:s arkiv. Handhar även i Hfors univ:bibl.  Brev från P i UUB (bl a till T Bergman) o i VA:s arkiv (bl a till P W Wargentin).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Akademiska avh i: Åbo 1752-53 (2 st, respondens), Uppsala 1756 (preses), Åbo 176364, 1766,176871,1776,1778,1782,1786 (28 st, preses), se Liden, 3, s 64, 1, s 385, o 1, s 153155, samt Vallinkoski, s 1193, 1195, 403–406; jfr Nordström, nedan anf arb, sp 54, 56 f.  A determination of the solar parallax attempted, by a peculiar method, from the observations of the last transit of Venus ... togetherwith a letter from him to mr. James Short, F. R. S. / Parallaxis solis ex observadonibus novissimi transitus Veneris per discum solarem, peculiari quadam methodo investigata ([Royal Society,] Philosophical transactions .... vol. 58, 1768, London 1769,4:o, s 107127). – Methodus loca in terrae superficie, ex effectibus pa-rallaxis, in transitu planetarum sub sole, pendentia, expedite determinandi (VS, Nova acta, vol. 5, Upsalias 1792, 4:o, s 200215).  Bidrag i VAH 1759, 1761-64, 1767, 1769, 177172, 1774, Sthlm, förtecknade i A. J. Ståhl, Register öfver Kongl. vetenskaps-academiens handlingar Sthlm 1831, s 140 f.jfr Nordström, a a, sp 101; observationer av Venuspassagerna 1761 o 1769 samt solförmörkelsen 1764 även nämnda o återgivna i: Philosophical transactions, 52,1761, tr 1762, s 231, o 53,1763, tr 1764, s 5965, Histoire de 1'Académie royale des sciences, année 1761, Paris 1763, Mémoires de mathématique et de physique.....s 364, o année 1769, tr 1772, Mémoires s 421 f, samt Ephe-merides astronomicas annus bissextus 1764 ad meri-dianum Vindobonensem jussu augustorum calculis definitas a M Hell, e S. J. astronomo Cassareoregio Universitatis Vindobonensis, Viennaa 1764, s 220 f, 1766, tr 1765, s 238, tills med J Justander, o 1773, tr 1772, s 283 f, vanl tills med flera; jfr Nordström, a a, sp 113115.

Källor och litteratur

Källor och UU: C Annerstedt, UU:s hist, 3:1 (1913); P Dahlgren o H Richter, Sveriges sjökarta (1944); A Donner, Den astronomiska forskn:en o den astronomiska instit:en vid det finska univ, 12 (1907–09); FBH; A Heikel, Hfors univ 16401940 (1940); K akad i Åbo 16401808 (Helsingfors univ 16401990, 1, 1988); S Lindroth, VA:s hist 17391818, 1:1 (1967); dens, Sv lärdomshist. Frihetstiden (1978); E Matinolli, Turun tuomiokapitulin matrikkeli (1976); N V E Nordenmark, Pehr Wilhelm Wargentin ... (1939); dens, Fredrik Mallet o Daniel Melanderhjelm, två Uppsala-astronomer (1946); dens, Astronomiens hist i Sverige intill år 1800 (Lychnos-bibl 17:2, 1959); J Nordström, Bibliogr suppl till N V E Nordenmark, Astronomiens hist... (ibid, utg:s suppl, 2, 1965); H G Porthan, Bref från Henrik Gabriel Porthan ull samtida, ed E Lagus, 12 (18981912); dens o N G Schul-tén, Brewäxl 17841804, ed E Holmberg (1948); N G Schultén, Levnadsteckn, ed O Mustelin (1964); K Slotte, Matematikens o fysikens studium vid Åbo univ (Åbo univ:s lärdomshist, 7, 1898); SMoK; C H Strandberg, Åbo stifts hm ifrån reformationens början till närvarande tid, 1 (1832).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Planman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7306, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olov Amelin), hämtad 2019-11-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7306
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Planman, urn:sbl:7306, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olov Amelin), hämtad 2019-11-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se