Meriter

Raattamaa, Juhani (Juho), f 14 sept 1811 i Karesuando, Nb (fdb saknas), d 7 mars 1899 där. Föräldrar: nybyggaren o nämndemannen Juhani Pekanpoika R o Anna Juhanintytär Kunnari. Nybyggare i Saivomuotka, Karesuando, kateket hos pastor L L Laestadius (bd 22) 29, predikant inom den laestadianska väckelserörelsen. 

G 1) 17 april 1832 i Muonio, Finland, m Eeva Lassintytär Alatalo, f 18 aug 1814 där, d 18 aug 1885 i Karesuando, dtr till Lars Henriksson o Anna Johansdtr; 2) 1 febr 1887 i Karesuando m Karoliina Lassintytär, f 6 febr 1853 i Gällivare, Nb, d 16 maj 1925 i Karesuando, dtr till Lars Esajasson o Anna Stina Johansdtr.

Biografi

R, som var finskspråkig, blev nybyggare i den nära födelsebyn belägna byn Saivomuotka, där hans hem senare blev kulturminnesmärke. Hans gärning är framför allt knuten till den laestadianska väckelsen, vars erkände ledare han blev efter Lars Levi Laestadius' död 1861. Laestadius, som började sin prästgärning i Karesuando 1826, utbildade och anställde R som kringresande kateket i församlingen. Från slutet av 1820-talet var han tydligen också kyrkvärd.

Laestadius framträdde som väckelsepredikant under 1840-talet och i Karesuando var väckelserörelsen ett faktum 1845. R medverkade i denna utveckling som Laestadius' medarbetare i den själavård som blev väckelsens signum. Efter exempel från Svenska missionssällskapet organiserades en missionsskoleverksamhet inom lappmarken, där Laestadius på biskopens uppdrag som visitator skulle verka för kristendomsundervisningen. Missionsskolorna bekostades med insamlade medel. R blev den förste "skolmästaren" i denna verksamhet. Han undervisade i Torne lappmarks alla socknar och även i Pajala i Tornedalen.

Missionsskolorna med R som ledare fick jämte sin uppgift inom folkundervisningen betydelse även för nykterhetsarbetet och blev framför allt ambulerande evangelisationscentraler. Den personliga själavården med syndabekännelse och personlig tillsägelse om syndernas förlåtelse genom lekmän blev en fast ingrediens i församlingarnas liv. Efter Laestadius' död utövade R sitt ledarskap i väckelsen framför allt genom reseverksamhet i de finskspråkiga socknarna i norr: Karesuando, Muonio och Kittilä i Finland, Jukkasjärvi och Gällivare i väster samt Tornedalens alla socknar. På 1880-talet utsträcktes resorna norrut till Lyngen i Norge och österut till socknar i norra Finlands inland. Även till Uleåborg, dit väckelsen hade expanderat redan under 1860-talet, företog han en resa 1879. Med hjälp av tolk förkunnade han 1873 väckelsens budskap också i den svenskspråkiga Kalixbygden, där väckelsen hade fått en viss framgång.

R:s ledarposition inom väckelsen var en naturlig följd av att han hade varit med redan från början i den särskilda Andens besökelsetid över nordanlanden, som den laestadianska väckelsen hade inneburit, enligt en med tiden allt starkare betonad uppfattning i de laestadianska bygderna. R:s ledarskap var intill hans sena ålderdom oomstritt. Han lyckades hålla kretsen av äldre beprövade predikanter samman i en kollektiv ledarfunktion. Frågor om lära och religiös praxis diskuterades med hänsyn till de nordiska lutherska kyrkornas villkor och med öppen blick för risken att särmeningar inom predikanternas lekmanna-apostolat skulle kunna ge upphov till separatistiska grupper inom kyrkorna. Han insats vid en stor samling av präster, predikanter och väckelsefolk i Alkkula (senare Ylitornio) i finska Tornedalen 1875 blev riktningsgivande för den stormötestradition som utvecklades inom laestadianismen från början av 1900-talet.

Under 1860-talet inleddes en omfattande utvandring till Nordamerika från de laestadianska bygderna via Norra ishavets isfria hamnar. De finsktalande immigranterna i norra Michigan kunde till en början få sin själavård i en norsk-luthersk församling som var ansluten till Augustanasynoden. En konflikt med den lutherske prästen i gruvstaden Calumet rörande församlingens skriftermålspraxis ledde dock till att den talrika lasstadianska gruppen blev bannlyst från den lutherska församlingens gemenskap 1872. S å bildade de laestadiankristna en församling kallad Salomon Korteniemis lutherska sällskap och byggde egen kyrka i Calumet.

Korteniemi kunde inte hålla samman den ökande skaran av laestadianer med olika bakgrund och skiftande lärobetoningar. Hans motståndare skrev till de äldsta i Lappmarken och bad om hjälp att lösa tvisterna. R sände då efter samråd med sina förtrogna först två och sedan ytterligare två predikanter till Calumet för att bilägga tvisterna, som emellertid trots alla ansträngningar fortsatte. Först 1877, sedan två finska predikanter med R:s välsignelse hade sänts ut och den ene blivit vald till församlingens präst, började en fredligare utveckling, som R i ett utförligt brev sommaren 1878 gav detaljerade anvisningar för. Med hänvisning till Finlands liberala nya kyrkolag och till den rådande andliga friheten i USA gav han frihet åt "lekmannakyrkan" att själv förvalta sakramenten, vilket i Nordens lutherska kyrkor var en omöjlighet, utom i undantagsfall i Finland. Han gav regler för ett församlingsarbete i huvudsaklig anslutning till svenskfinsk luthersk kyrklig ordning.

Under denna tid av oreda skedde en läroutveckling, där R och de äldsta predikanterna (esikoisten saarnaajat) utan att vilja det kom att bli målsmän för en särskild riktning inom laestadianismen. I rörelsens predikospråk anknöts ofta till Hebreerbrevets tal om Kristi sanna kyrka som "de förstföddas församling"(esikoisten seurakunta). Under striderna om lära och liv i Calumet vädjade R:s vänner till de äldsta predikanterna i rörelsen, och benämningen esikoiset blev alltmer knuten till ledarna i det nordiska hemlandet. När striderna på 1890-talet resulterat i två grupper av laestadiankristna med var sin kyrkobyggnad i Calumet kallade sig den grupp som följde R och de äldsta i Lappmarken för Esikoisten apostolis-luterilainen kristillinen seurakunta (de förstföddas apostolisk-lutherska kristliga församling). Denna markerat konservativa grupp fick talrika anhängare både i USA och i Norden, inte minst i Finland.

Det förhållandet, att laestadianismens båda huvudriktningar reste varsin minnessten på hans grav på Karesuando kyrkogård, kan ses som ett vittnesbörd om hans ställning som hela rörelsens ledare efter Laestadius. Efter hans död kom den laestadianska trosriktningen även i Nordens lutherska kyrkor att delas i olika fraktioner.

Författare

Olaus Brännström

Arkivuppgifter

R har efterlämnat omkring 300 brev, samtliga skrivna pä finska. Av dessa är hälften tryckta i olika brevsaml:ar, som särskilt inom "de förstföddas" riktn är högt skattade som läroskrifter. I runda tal är ca 90 brev adresserade till USA, 40 till Norge, 90 till Tornedalen, 15 till Finland.

Källor och litteratur

Källor o litt: P Boreman, Laestadianismen. Fennoskandiens märkligaste väckelse o dess förhållande till kyrkan (1953); O Brännström, Den laestadianska själavårdstraditionen i Sverige under 1800-talet (1962); P Raittila, Lestadiolaisuuden matrikkeli ja bibliografia (1967); dens, Lestadiolaisuus 1860-luvulla (1976); U Saarnivaara, Amerikan laestadiolaisuuden eli Apostolis-luterilaisuuden historia (1947); SMoK; B Sundkler, Sv missionssällsk 1835–1876 (1937); S Åhman, Historien om "R den milde" (DN 13 nov 1958).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Juhani (Juho) Raattamaa, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olaus Brännström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7478
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Juhani (Juho) Raattamaa, urn:sbl:7478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olaus Brännström), hämtad 2024-04-19.