Meriter

2 Odelberg, Ernst Erik Wilhelm, bror till O 1, f 20 jan 1861 i Västerås, d 9 febr 1939 i Djursholm. Elev vid Västerås h elementarlärov 71–75, elev o bokhållare vid Forssjö bruk, Söd, 75–80, vid Larsbo bruk, Kopp, 80–82, praktik vid Ludvigsbergs mek verkstad i Sthlm 82–83, vid Södra varvet där 83, smidesmästare vid Larsbo bruk 83–84, elev vid bergsskolan i Filipstad 84, avgångsex där 13 okt 85, verkmästare vid Svanå bruk, Vm, 85–86, verkmästare o överingenjör vid Lesjöfors bruk, Värml, 86–95, disponent vid Strömsnäs jernverks-ab i Degerfors, Ör, 20 juli (tilltr 1 okt) 95–maj 32, led av styr 96–36, ordf där 33–36, led av Örebro läns landsting 97–18, av styr för ab Träkol (från sept 29 Västerdalarnes fastighetsab) 98–29, för Tuolluvaara grufab 00–38, för ab Karlstads mek verkstad 05–36, ordf där 30–36, led av styr för Blombacka ab 11–30, VD vid ab Trollhättans elektriska masugn 12–29, led av styr för Oxelösunds järnverksab från 13, för Wermländska bergsmannafören 15–36, v ordf 16, ordf där 30-36, led av styr för Dalkarlsbergs ab 17–34, för ab Bofors-Gullspång (från maj 19 ab Bofors) från 17, för Järnbruksförb 18–33, v ordf där 24–33, led av kommunalfullm i Karlskoga 19–24 o i Degerfors 25–32, av styr för Stribergs grufveab 19–37, ordf där från 34, led av styr för Örebro tekn gymn från 20, för Persbergs grufve ab 22–37, för bergsskolan i Filipstad 22–28, ordf där o inspektor för skolan 30–38, led av järnvägsrådet 28–37, fullm i Jernkontoret 30–38, ordf där 32–36, dessutom bl a ordf i styr för Metallografiska inst. – Jernkontorets stora GM 25. – Ogift.

Biografi

Uppvuxen i ett västmanländskt prästhem med fem syskon tvingades Ernst O redan vid 14 års ålder, efter båda föräldrarnas bortgång med kort mellanrum, avbryta sina läroverksstudier i Västerås. Genom bruksförvaltare Axel Moberg på Larsbo i Dalarna, en bekant till familjen, fick han arbete som brukselev, så småningom vid Larsbo. Uppgifterna blev efterhand alltmer skiftande och O fick ansvar bl a för magasin, byggnadsunderhåll, smältsmide och viss bokföring.

Efter ett mellanår som verkstadspraktikant i Sthlm vann O, på medelmåttiga skolbetyg men utomordentliga referenser, inträde på den ettåriga mindre lärokursen vid bergsskolan i Filipstad, och ett par år senare fick han anställning som verkmästare vid Lesjöfors bruk. Under nära ett decennium, till sist som överingenjör närmast under bruksförvaltaren, fick O tillfälle att visa sin praktiska duglighet. Ändå ansågs i traditionella brukskretsar hans utnämning vid 34 års ålder till disponent för Degerfors järnverk som mycket uppseendeväckande. Vid 0:s tillträde 1895 var det av Strömsnäs jernverks-ab ägda bruket stagnerande och på gränsen till konkurs med föråldrade anläggningar och svag lönsamhet. En begynnande modernisering under 1880-talet hade visat sig helt otillräcklig.

Genom snabb reorganisering, lagerminskningar och skickligt utnyttjande av det sena 1890-talets konjunkturuppgång lyckades O redan andra året vända förlust till vinst; vinstutvecklingen kulminerade 1918 och bröts först krisåren 1921 samt 1932, O:s sista år som disponent. Hans principiella inställning var att investera i lågkonjunktur, då råvaror och arbetskraft var som billigast. För brukets kapitalförsörjning byggde han upp en stabil relation till Skandinaviska kredit ab och dess chef Jonas Kjellberg (bd 21), också han med bakgrund i västbergslagens bruksmiljö.

I betraktande av hans begränsade teoretiska utbildning och inriktning mot bruksdriftens praktiska sidor måste O anses anmärkningsvärt tekniskt drivande. Redan under hans första decennium i Degerfors tillkom bl a rörvalsverk, fjäderfabrik och en fjärde martinugn, något senare ett laboratorium. Det valsverk för grovplåt som togs i bruk 1905 och som länge var störst i Sverige anlades delvis efter O:s ritningar. Den reversibla konstruktionen (Lindsays koppling) blev internationellt uppmärksammad, och verket utrustades dessutom med hydrauliska skjutapparater. Genom universalvalsverk blev bruket först i Sverige med att kunna valsa breda band.

Tidigt engagerade sig O i problemen kring den allt knappare och dyrare träkolsförsörjningen och lämnade ekonomiska bidrag till teknisk utveckling på området, bl a på Björkborn vid Bofors och i Vansbro, Kopp. 1910 lät han bygga om en av masugnarna i Degerfors för koksdrift. Efter inledande försök vid Domnarvet anlade Jernkontoret så en mer genomförd försöksanläggning i Trollhättan där O blev ansvarig driftledare. Efter ett par års lyckad försöksdrift övertogs den av Degerfors järnverk, som 1931 ersatte den med en nyare anläggning i Degerfors. Trots satsningen på elkraft för masugnen och utnyttjande av lokal kraftförsörjning tvekade emellertid O länge om driftsäkerheten. För valsverken torde han därför onödigt länge ha hållit fast vid vattenturbiner, kopplade till den dammanläggning som börjat byggas 1897. Under de sista åren verkade han dock åter mycket aktivt för kraftutbyggnad, bl a i Svartälven i Bofors regi. För tiden mer udda var hans engagemang för vattenvården i Letälven.

Vid sidan av utvecklingen på valsnings-och masugnssidan satsade O fortlöpande på nya specialiteter, som konstruktioner för ångpannor och broar, sömjärn, tråd och rostfritt. Ett pressverk för vidarebearbetning av grovplåt samt fjädertillverkning för järnvägsvagnar tycks ha nått den bästa lönsamheten. O tog också upp relativt avvikande produktion som kalk- och syrgastillverkning. I traditionell bruksanda strävade O inte bara efter en horisontell utan också en vertikal integration i form av gruvintressen – främst i Stribergs- och Persbergsfälten – och anrikningsverk. Hans nysatsning på sintringsverk för bearbetning av slig med s k Greenawalt-teknik får anses särskilt framåtsyftande. På transportsidan tog han 1907 initiativet till en normalspårig järnvägsförbindelse mellan stambanan vid Degerfors och den befintliga järnvägen till Otterbäckens hamn vid Vänern.

På framför allt två punkter tycks O ha missbedömt utvecklingen. Till en alltför stor produktspridning på bekostnad av handelsstålet kom hans bristande förståelse för prisbildningens effekter. O var i första hand kvalitetsfixerad och utnyttjade av princip ogärna de stora seriernas möjligheter till priskonkurrens. Hans försök under 1910-och 1920-talen att verka för konjunkturutjämning genom ett garanterat minimipris – i sak en form av kartellbildning – nådde bara begränsad anslutning och förstärkte sannolikt de båda efterkrigsdepressionernas effekter för Degerfors.

Med sin patriarkaliska syn på brukets funktioner, kanske delvis hämtad från Lesjöfors, var O principiellt främmande för kollektiv intressebevakning på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. När tanken på en järnbrukens arbetsgivarorganisation första gången aktualiserades hösten 1902 – SAF hade bildats tidigare så – hörde därför O till de avvaktande. Tillkomsten av den första lokala fackliga sammanslutningen i Degerfors 1904 och konflikten på verkstadsområdet med åtföljande riksavtal följande år förändrade emellertid läget. Vid bildandet av Järnbruksförbundet i jan 1906 hörde O till de drivande, och han tog plats i interimsstyrelsen. Efterhand blev O alltmer aktiv för att stärka förbundet och dess samarbete med framför allt SAF och Verkstadsföreningen.

Ännu 1907 betalade bruket konfliktersättning till oorganiserade arbetare, och O erkände först 1908 de facto den lokala klubben som avtalspart. Genomgående bibehöll O en hård förhandlingslinje, vilket sannolikt förstärkte effekterna av speciellt 1920-talets arbetskonflikter. O:s energiska arbete för brukspersonalens livsmedelsförsörjning under kriget och brukets relativt generösa kristidsbidrag höll dock tillbaka den fackliga anslutningen fram till krigsslutet.

Efterkrigsdepressionen i början av 1920-talet drabbade Degerfors mycket hårt genom storkonflikten jan – aug 1923, vars efterdyningar varade ytterligare en tid. Även vid mindre konflikter 1920, 1921 och 1924 spelade O:s principfasta och stridbara hållning stor roll. Ett utslag av hans prestationsorienterade natur var att han framför allt ville hålla emot krav på högre lön, övertidsersättning, arbetstidsminskning och semester, men han var för sin tid ovanligt öppen för arbetarpensionering och allmänsociala åtgärder. Statliga åtaganden på pensions- och arbetsmarknadsområdet såg han som nästintill intrång i brukets eget ansvar.

Vid bruket anlades tidigt badhus och idrottsplats, och sjuksköterska anställdes. Under 1920-talet förbättrades arbetarbostäderna bl a genom installation av vatten och avlopp. Vid lågkonjunktur underhölls och förbättrades brukets anläggningar, vilket temporärt minskade friställningsbehovet.

En av det sena 1920-talets svåraste konflikter i Degerfors var den s k lantarbetarstrejken aug 1928–maj 1929, som renderade O rasande angrepp i vänsterpressen. O hävdade grovarbetarnas yrkesskicklighet gentemot lantarbetarnas krav på löneutjämning. Han betraktade konflikten som skapad genom provokation utifrån och drog sig inte för att anlita strejkbrytare. Mycket uppmärksammat blev ett demonstrationståg som urartade till upplopp och polisingripanden kring själva disponentvillan.

O tillsammans med Berndt Wijkander i Bofors och hans efterträdare som ordförande i Järnbruksförbundet August Herlenius (bd 18) i Uddeholm ansågs bilda en värmländsk "trojka" med starkt inflytande på arbetsgivarsidan under det oroliga 1920-talet. De personliga relationerna mellan O och förbundets ombudsman Karl Wistrand var också mycket goda. Även i Järnverksföreningen, ett samverkansorgan mellan producent- och handelsintressen, kunde O samarbeta med Wistrand, i många år dess sekreterare. Som ordförande där skulle däremot O med sin inflexibla personlighet troligen inte ha passat att döma av hans fyra år på motsvarande post i Jernkontoret.

Relativt oengagerad i allmänpolitiska frågor kunde dock O genom sin ställning inte gärna undgå att ta betydande del i lokalpolitiken i Karlskoga och Degerfors liksom i landstinget. Redan 1919 ställde han sig bakom de initiativ som resulterade i kommundelningen 1925. Hans praktiska intressen tycks främst ha omfattat sjukvårdsfrågor – bl a tillkomsten av epidemisjukhuset 1905 och anställandet av en särskild läkare vid Degerfors några år senare – men han verkade också aktivt för att lokalisera nödhjälpsarbeten till Degerfors. Vid flera tillfällen lämnade bruket bidrag till samlingslokaler och annan offentlig byggnation inom kommunen och församlingen.

O var en handens och inte en bokens man, och han hade lärt sig brukshanteringen "nedifrån" genom flit och praktisk erfarenhet. Inget moment i tillverkningen blev honom främmande, och han genomförde dagligen en eller flera inspektionsturer i verket. Genom sin utpräglat praktiska läggning saknade han också genuint intresse för den högre tekniska utbildningen och rekryterade under sin disponenttid endast tre högskoleutbildade ingenjörer. Uppdraget som styrelseledamot vid och senare inspektor för bergsskolan i Filipstad tycks han däremot ha värdesatt särskilt högt. Med någon överdrift har sagts att O från början var tio år före sin tid, under kriget i takt med tiden och därefter tio år efter. Att skiljas från brukets löpande drift 1932 blev för O något av en mental tragedi, som snart gjorde fortsatt samarbete mellan honom som styrelseordförande och den nye disponenten Bengt Carleson ohållbart. Efter att slutgiltigt ha lämnat bruket 1936 var han de sista åren bosatt i Djursholm.

På 1920-talet framstod O som en av de få kvarvarande representanterna för en utgående patriarkalisk brukskultur med dess fel och förtjänster. Att tvingas se individuella relationer ersättas med kollektiva och sin egen ordning ifrågasättas skapade hos O en bitterhet som han aldrig kom över. I grunden saknade han förmåga att anpassa sig till en marknadssituation baserad mindre på kvalitets- än på priskonkurrens. Främsta värden för O var och förblev praktisk kunskap och arbetsdisciplin. Hans sakliga kompetens, pålitlighet och omsorg om brukets bästa bestreds aldrig, inte heller konsekvensen i hans åtgärder. För fackets del tycks dessa egenskaper i viss mån ha uppvägt den hårdhet och brist på flexibilitet som kännetecknade honom som förhandlare för Degerfors eller Järnbruksförbundet. Mellan O och hans fackliga motparter utvecklades efterhand en ömsesidig förståelse och respekt.

På det personliga planet stod O otvivelaktigt närmare brukets arbetare och förmän än dess högre tjänstemän, som han ibland betraktade med viss misstro och snävhet. Kulturella intressen låg väsentligen utanför hans horisont. Till sin person präglades han av enkelhet på gränsen till asketism och ett för alla uppenbart ointresse av ekonomisk vinning för egen del. Som talare i offentliga sammanhang eller vid styrelsebordet anses O ha haft begränsningar, något som inte underlättade för honom när han ville vinna gehör för sina ofta utrerade synpunkter. Däremot är det omvittnat att han i det privata sällskapslivet var en god berättare med ett stråk av humor.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Brev från O i RA (till O Rydbeck) o i UUB (många till K Bergström).

Källor och litteratur

Källor o lilt: Degerfors järnverks arkiv A 1 A (bolagsstämmoprot) o Bergsskolans i Filipstad arkiv E I (ansökningshandl:ar), Värmlandsarkiv, Karlstad. Str handl ang O, Avesta ab, Degerfors. C Gårdevall, Strömsnäs jernverks ab 1895–1932 (otr, 1968). Tidn:klipp hos disponent P Odelberg, Sthlm.

Ab Karlstads mek werkstad, 1873–1933 (1933); Metalls avd 119, Degerfors, 1904–1964 (1964); A Attman, Sv järn o stål 1800–1914 (1986); L Brodin, Degerfors kyrka 1892–1942 (1942); G De Geer, Genombrottstider i Bergslagen (1951); Degerfors arbetarkommun, 40-årsjubileum (1947); Degerfors idrottsfören 1907–1947 (1947); A Ericsson, Lesjöfors ab 1867–1917 (1917); A Holmström, Karlskoga (1978); G Indebetou, Bergsskolans i Filipstad elever 1830–1930 (1931); Järnverksfören 75 år (1964); H v Kantzow, E O (JKA 1939); Karlskoga tidn 20 jan 1911 o 18 jan 1921; G Lagerström o H Erickson, Fullm i Jernkontoret 1747-1947 (1947); Matr över tjänstemän vid Sveriges järnverk o järngruvor 1921 (1921); Metallarbetaren 1939, nr 8; Minnesskr över Sv metallindustriarbetareförb:s avd 119, Degerfors... 1904 17/1 1944 (1944); R W Moberg, Bruket i Degerfors under 300 år [1660–1960] (1989); S Olsson, Järnbruksförb 1906–1956 (1958); T Selander, E O, en järnhanteringens storman (MHoF, 24, 1965); SvTeknF; C Wahlund, E O (Dödsrunor utg av Sancte Örjens gille, 2, 1932–41); Wermländska bergsmannafören.s annaler 1939 (1939); I Wittberg, Bergsskolan i Filipstad 1830-1955 (JKA 1955). – Meddel av arkivarie E Rådberg, Degerfors, o K Nordqvist, Karlskoga.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst E W Odelberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7607, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7607
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst E W Odelberg, urn:sbl:7607, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-25.