Meriter

Ohlin, Per Johan Magnus, f 26 juli 1910 i Hammerdal, Jämtl, d 8 febr 1974 i Uppsala, Domk. Föräldrar: provinsialläk Carl Oscar O o Tekla Valborg Nyqvist. Studentex vid Västerås h a l 6 juni 28, inskr vid UU 5 sept 28, FK 28 maj 31, amanuens vid fysiska instit 1 juli 34-30 juni 41, FL 30 okt 36, disp 8 febr 41, doc i fysik 11 mars 41, FD 31 maj 41, allt vid UU, forskare (deltid) vid Sv nationalkomm för fysik 1 okt 41–30 juni 45, led där 48, sakk i Statens tekn forskn:råd 44, tf laborator i experimentell fysik vid UU periodvis 1 sept 46–31 jan 48, prof i fysik där från 30 jan 48, v ordf i Sv fysikersamf 48, led av Statens råd för atomforskn 65–71. – LVS 51.

G 1) 15 maj 1937(–50) i Sthlm, Joh, m Ruth Astrid Sevald, f 28 juli 1909 där, Gust Vasa, d 19 okt 1972 där, Enskede, dtr till dir Johan Erik Carlsson o Selma Amanda Karlsson samt senare omg Antoni; 2) 22 dec 1950(–61) i Sthlm (kbf i Uppsala, Domk) m Britta Ottilia Jonsson, f 24 aug 1927 i Lund, dtr till läroverksadjunkten Karl Erik Valdemar J o Gertrud Ottilia Johansson; 3) 19 juni 1961 i Uppsala (kbf i Sthlm, Kungsh) m FK Lisa Nejman, f 18 okt 1917 i Trollhättan, dtr till dir Itzig (Isak) N o Flora Rakovsky samt tidigare g Malmfors.

Biografi

Efter studentexamen i Västerås påbörjade Per O akademiska studier vid UU. Efter tre år antogs han som licentiand vid fysiska institutionen, där en omfattande forskning byggts upp inom röntgenfysik. Efter några inledande arbeten med elektronrör och räknekretsar utarbetade O en metod att mäta röntgenintensiteter med Geiger-Müllerrör och impulsräknare. Denna metod utnyttjade han i sitt arbete att bestämma värdet på Plancks konstant med den s k röntgenmetoden, en precisionsmätning av det kontinuerliga röntgenspektrums kortvågsgräns. Plancks konstant, h, är en universalkonstant som reglerar energiinnehållet i strålnings-kvanta (E = hv). Enligt Einsteins fotoelektriska lag är vid kortvågsgränsen fotonenergin lika med elektronenergin i röntgenröret (eV = hv). För att emittera röntgenstrålning med en viss given våglängd i det kontinuerliga spektrum krävs således att spänningen över röntgenröret överstiger ett minsta värde. O var en skicklig apparatkonstruktör. Vanligen byggde han allt för egen hand. Han arbetade med en vakuumspektrometer, krökt kristall som gitter och Geiger-Müllerräknare. I experimentet utvaldes ett smalt våglängdsområde med hjälp av en spaltanordning. Strålningen genom spalten mättes vid stegvis varierad och noggrant uppmätt spänning. De upptagna diagrammen, de s k isokromaterna, uppvisade en plötslig intensitetsökning, en "kant", då spänningen passerade kortvågsgränsen. Arbetet redovisades i O:s gradualavhandling 1941.

På 1930-talet förelåg en oförklarad diskrepans mellan värden på Plancks konstant, bestämda med röntgenmetoden och spektroskopiskt beräknade värden. O fann att de lägre värden som erhållits i tidigare publicerade arbeten berodde på otillräckligt vakuum. I senare undersökningar upptäckte han en finstruktur vid kortvågsgränsen och ett från den förutsatta lineariteten avvikande intensitetsförlopp. Dessa förhållanden förskjuter mätresultaten mot lägre värden. O hade själv genom god spektralupplösning, högre strålningsintensitet och kortare mätsteg undvikit dessa fällor. Den observerade finstrukturen har kunnat tolkas utifrån bandstrukturen i metallernas elektronteori. Denna teori belyser även den mycket diskuterade, av O på experimentella grunder utelämnade, korrektionen för elektronens utträdesarbete i katodmaterialet. Med O:s avhandling var samstämmighet inom felgränserna vunnen mellan röntgenmetoden och de på spektroskopisk väg beräknade värdena på Plancks konstant.

O:s arbete blev internationellt uppmärksammat. Isokromatupptagningen och dess finstrukturproblem fortsatte att väcka O:s intresse, och han återkom med nya undersökningar även sedan andra grenar av fysiken alltmer tagit överhand.

Efter professorsutnämningen arbetade O tillsammans med Olof Beckman, sedermera professorskollega på institutionen, på uppbyggnaden av en van de Graaff-generator för 800 kV. Avsikten var att studera de tyngre elementens röntgenspektra. Under ett 10-tal år kom generatorn att användas av olika medarbetare för såväl röntgenspektroskopiska som kärnfysikaliska undersökningar. Sedan Kai Siegbahn 1954 tillträtt den andra professuren i fysik, inleddes på institutionen i Uppsala ett expansivt skede, signerat O och Siegbahn. På deras gemensamma initiativ reformerades den grundläggande fysikutbildningen, något som uppmärksammades av 1955 års universitetsutredning. Med dennas stöd kunde en upprustning och modernisering av instrumentbeståndet för 2- och 3-betygskurserna genomföras. Tillsammans tog de initiativ till införandet av civilingenjörsutbildning vid UU. Denna förverkligades 1962 som en tvåårig teknisk utbildning, byggd på en treårig fil kand-examen och från 1968 som en fyraårig sammanhållen utbildning i teknisk fysik. På forskningssidan inleddes gemensamma arbeten med deuteriumplasma som ett led i den på 1950-talet löftesrika fusionsforskningen.

Fusionsforskningen möjliggjordes genom tillgången till en nybyggd, stor experimenthall. Gasurladdningar med mycket höga strömstyrkor undersöktes i såväl raka som toroidformade urladdningsrör. Vid höga strömstyrkor drar urladdningen ihop sig till en smal kanal i rörets mitt (pinch-effekten). Detta fenomen komprimerar gasen och ger upphov till temperaturstegringar. Genom pinch-effekten kan deuteriumjonerna få så höga inbördes hastigheter att fusionsreaktioner uppstår. Den uppkommande neutronstrålningen mättes.

Fusionsexperimenten i Uppsala syftade främst till att undersöka stabilitetsförhållanden vid olika typer av urladdningar. Forskningsresultaten redovisades vid plasmafysikkonferenserna i Venedig 1957 och Uppsala 1959 samt vid FN-konferensen om atomenergins fredliga användning i Geneve 1958. Med erfarenheter från fusionstekniken inspirerades O att undersöka förändringar i röntgenspektra vid högenergetiska urladdningar. För ändamålet konstruerade han s k blixtröntgenrör för urladdningar upp till megaampéreområdet.

Mot slutet av sin verksamma tid återkom O i oväntat sammanhang till Plancks konstant. Det gällde frågor om universalkonstanternas oföränderlighet i tid och rum. O föreslog en metod att med astronomiska hjälpmedel söka belysa denna fråga. Vissa förundersökningar gjordes men projektet fullföljdes aldrig.

O var lättsam, snabbtänkt och spirituell och en utpräglad sällskapsmänniska. Han ägde ett klart humanistiskt intresse och avslöjade gärna att han var student på latinlinjen. För kamratskapet på sin studentnation var han inte främmande. Vid sin professorsutnämning blev han hedersledamot av V-Dala nation. På institutionen engagerade han sig i Fysiska sällskapets verksamhet och var under flera år styrelseledamot och klubbmästare. Särskilt under docentåren gjorde O flera resor till laboratorier i såväl Europa som USA. De kontakter han knöt med sedermera prof Jacob Kistemaker i Amsterdam och med forskare vid Niels Bohrs institut för teoretisk fysik i Khvn ledde till bestående vänskap och ömsesidig inspiration.

Privat ägnade O avsevärd tid åt läsning och var själv en skicklig populärvetenskaplig skribent, vilket framgår av hans många artiklar i dagspressen i ämnen som låg hans sakkunskap nära. Tillsammans med Anna Beckman skrev han ett uppmärksammat större arbete om forskning och undervisning i fysik vid UU under 500 år. Mycket populära var hans framträdanden i radio och TV. I Gösta Knutssons frågeprogram var han under flera år en ständig gäst och blev som sådan känd för det sv folket.

Författare

Åke Vinterbäck

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Schwingende Elektronenröhre mit stark positivem Gitter und deren Anwendung als Thyratronersatz (Zeitschrift för Physik, Bd 89, Berlin 1934, s 826-833; tills med H Alfvén). -F.in neuer Impulszähler (ibid, 90, 1934, s 416–420; d:o). – Eine Methode zur Messung von Röntgenintensitäten mit dem Zählrohr (Physikali-sche Zeitschrift, Jahrg 39, 1938, Leipzig, s 567–571). – Remarks on the determination of Planck's constant from the short wave-length limit of the continuous X-ray spectrum. [Rubr.] Upps 1939. 4 s. (Meddelande från Fysiska institu- tionen i Upsala. [Rubr.]) – Determination of h/e from the short wavelength limit of the continuous X-ray spectrum. [Rubr.] Sthlm (tr Upps) 1940. 4 s. (Arkiv för matematik bd 27 B:10.) - A "scale of three" counter (The Philosophical ma-gazine ser 7, vol 29, London 1940, s 285–288). – Determination of h/e by the method of isochromats (Nature, vol 145, London & New York (tr London) 1940, s 223). – An X-ray determination of h/e with counter and bent crystal. Inaug. Diss. Upps ... 1941. 60 s. (UUÅ, 1941:1.) – Structure in the short-wave-length limit of the continuous X-ray spectrum. [Rubr.] Sthlm (tr Upps) 1942. 10 s. (Arkiv för matematik 29 A:3.) – New determinations of h/e with X-rays. Sthlm (tr Upps) 1942. 6 s. (Ibid, 29 B:4.) - Nyare bestämningar av h/e med röntgenmetod (Kosmos, bd 21, 1943, Sthlm, s 90-116). - Short wave-length limit of the continuous X-ray spectrum and determinations of h/e (Nature, 152, 1943, s 329). – On the determination of h/e by the method of isochromats. [Rubr.] Sthlm (tr Upps) 1944. 10 s. (Arkiv för matematik 31 A:9.) – Termoelement för förbränningsundersökningar i motorer (Teknisk tidskrift (TT), 1945, Sthlm, 4:o, s 1150; tills med A Mörtsell). – Investigations on the structure near the short-wave-length limit of the continuous X-ray spectrum. [Rubr.] Sthlm 1946. 12 s. (Tills med Åke Nilsson; Arkiv för matematik 33 A:23.) – Bestämning och kontroll av knackning i förbränningsmotorer (TT, 1947, s 261; tills med A Mörtsell). – Anordning för mätning av vridmoment (ibid, s 437 f; d:o). – Erik Bäcklin 2.6.1893 – 19.12.1947 (Kosmos, 26, 1948, s 16–21). – En öppen Van de Graaff-generator för 800 kV (Arkiv för fysik, bd 1, Sthlm ... 19[49–]50, s 323–327; tills med O. Beckman). – Om registrering av elektriska impulser (Kosmos, 29, 1951, s 62–81). – A spectrometer for an investigation of angular dependence of the structure in the continuous X-ray spectrum (Arkiv för fysik, 4, Sthlm 1952, s 387–390). – Fusion experiments in linear deuterium pinches (Terzo congresso internazionale sui fenomeni d'ionizzazione nei gas, Venezia 11–15 giugno 1957 [omsl], Milano 1957, s 808–812; tills med K Siegbahn). – Fusion experiments in deuterium plasma (Nuclear instruments, vol 1, Amsterdam 1957, 4:o, s 233-241; tills med K Siegbahn m fl). – Studies of neutron produetion in linear deuterium pinches (ibid, 3, 1958, s 237–244; d:o). – Fusion experiments at high current discharges in deuterium (Arkiv för fysik, 13. Reports from the conference of the Swedish national committee for physics in 1957, Sthlm 1958, s 282 f; d:o). – X-ray flash Cu K spectrum (ibid, s 285; tills med P. O. Schörling). – Fysiska institutionen i Uppsala (Svensk naturvetenskap, årg 11, 1957-58, Sthlm 1958, s 329-352; tills med K Siegbahn m fl). – Toroidal discharges in deuterium with external magnetic field (Proceedings of the 2nd United nations international conference on the peaceful uses of atomic energy ... Geneva ... Sept. 1958, vol 32, Geneva 1958, s 147–149, 1 pl, 1 pl-bl; även i Progress in nuclear energy, ser 11. Plasma physics and thermonuclear research, vol 1, London ... 1959, s 248-250, 1 pl, 1 pl-bl). – Energi genom sammanslagning av lätta atomkärnor. (Skolradio läsåret 1959–60, h 213. Naturvetenskap [omsl], Sthlm 1959, s 20-22; tills med K Siegbahn). – Experiments with a low inductance high vacuum X-ray flash tube set (Arkiv för fysik, 17, Sthlm 1960, s 157-161; tills med S Handel). – Forskning och undervisning i fysik vid Uppsala universitet under fem århundraden. En kortfattad historik. Upps 1965. 39 s. (Tills med A Beckman; Acta Universitatis Upsali-ensis, Skrifter rörande Uppsala universitet, C. Organisation o historia, 8.) – Fysiska institutionen i Uppsala (ibid, 17. Universitetet och forskningen, Upps 1968, s 73-82). – Bidrag i dagspressen, bl a Upsala nya tidning 1953–55, 1959, Expressen 1954, DN 1954–61, 1964, 1967, o S-T 1956.

Källor och litteratur

Källor o Ulf. ED:s konseljakter 30 jan 1948, nr l.RA.

T Hall, P O in memoriam (SvD 14 febr 1974); K Siegbahn, P O död (DN 12 febr 1974); UUM 1951–1960 (1975); Väd 1973.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per J M Ohlin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7664, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Vinterbäck), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7664
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per J M Ohlin, urn:sbl:7664, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Vinterbäck), hämtad 2024-04-23.