Olaus Martini

Född:1557 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1609-03-17 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län (begr i Uppsala Domkyrka)

Skolmästare, Ärkebiskop


Band 28 (1992-1994), sida 141.

Meriter

Olaus Martini, f 1557 i Uppsala (Raumannus), d 17 mars, begr 25 mars 1609 i Uppsala domkyrka. Föräldrar: biskopen Martinus Olai Gestritius (bd 25) o Kristina Månsdtr. Studerade i Uppsala, inskr vid univ i Rostock okt 78, i Wittenberg 2 sept 79, mag vid univ i Rostock 19 mars 83, inskr vid univ i Frankfurt an der Oder 23 april 83, i Erfurt 83, skolmästare vid Nyköpings skola 20 sept 84, vald till biskop i Växjö 93 (tilltr ej), kh i S:t Nicolai förs i Nyköping senast 1 nov 94, vald till ärkebiskop i Uppsala 8 juli 00, konf:fullm 14 maj 01, ärkebiskopsvigd 16 aug 01.

G 14 aug 1586 (Raumannus) m Ragnhild Håkansdtr, f 22 dec 1561, d 23 mars 1653, dtr till rådmannen Håkan P(ersson?) o Katarina Johansdtr (Olai Stenii rektorsprogram 3 april 1653, kopia i Palmsköldska saml, 341, UUB).

Biografi

Uppgifter om O:s skolgång saknas. På 1570-talet synes han ha studerat några år i Uppsala. Kort efter det att undervisningen vid universitetet inställts 1577 förbjöd Johan III biskop Martinus Olai att sända O till tyska universitet; detta var ett resultat av att biskopen rest skarp opposition mot Johans gudstjänstreform. Hösten 1578 immatrikulerades dock O vid universitetet i Rostock, där bl a David Chytraeus verkade. Denne hade talrika sv förbindelser, bl a med O:s far. Det finns skäl att förmoda, att Chytraeus betytt mycket för O. Bland samtida sv studenter i Rostock var Nicolaus Olai Bothniensis (bd 26) och Matthias Marci (bd 25); den senare synes ha stått O särskilt nära. Ett år senare studerade O i Wittenberg, och sedan han 1583 förvärvat magistergraden i Rostock, lät han följande år trycka en hyllningsdikt till en studiekamrat, den första kända längre dikt på grekiska som författats av en svensk.

På 1580-talet hårdnade de teologiska motsättningarna i Sverige under intryck av Johan III:s förbindelser med påvestolen och den nya liturgi som han införde trots motstånd. Den tyska lutherska teologin i dess strängare form nådde vid denna tid Sverige, förmedlad av bl a den landsflyktige Abraham Angermannus (bd 1), som hade betydande auktoritet bland liturgimotståndarna. När Johan försökte tvinga igenom den nya mässordningen, flydde de mest övertygade antiliturgisterna till Karls hertigdöme, bland dem O:s far, som avsatts från biskopsstolen i Linköping under förnedrande former. O var med säkerhet välorienterad om lärostriderna i fäderneslandet genom både fadern och de talrika svenskarna i Nordtyskland.

O återvände troligen hösten 1583 till Sverige i hertig Karls följe. Hertigen utsåg honom till skolmästare i sin huvudstad Nyköping, där Martinus Olai fått en fristad som kyrkoherde. Som skolman tycks O ha omvandlat intrycken från de tyska studierna till ett pedagogiskt program. Johan Skytte, O:s mest kände lärjunge i Nyköping, uppger att O gjort Petrus Ramus känd och undervisat i grekiska och hebreiska förutom i latin. Eftersom de förra språken ej finns nämnda i 1571 års kyrkoordning, har det antagits, att O infört dem i Nyköpings skola.

Johan III sökte genomdriva liturgin även i Karls hertigdöme. Ett brev 1587 från ärkebiskop Andreas Laurentii (bd 4) till en okänd adressat, vilken på goda grunder antages vara O, visar de hårda motsättningarna. Av O:s hand föreligger en handlingsplan för ett kommande prästmöte i Strängnäs, vilken dock lämnar rum för kompromisser. Kort därefter hölls synoden i Strängnäs, vid vilken stiftets präster formulerade den s k Confessio Strengnensis. I denna motiverade de punkt för punkt sin förkastelse av liturgin och bekände sig till augsburgska bekännelsen. Bekännelsen var avsedd som en programförklaring för ett kommande allmänt kyrkomöte. Avfattningen följer i huvudsak ett förslag av O och Matthias Marci.

Resultatet av detta angrepp på Johan III:s territorialkyrkliga anspråk blev kungens s k hårda patent i febr 1588, där liturgimotståndarna bl a sades vara förrädare och förklarades fredlösa utanför furstendömet. I skrivelser till kungen, riksrådet och episkopatet avvisades beskyllningarna. O tillhörde dem som utformat breven. Tillsammans med biskop Petrus Jonae Helsingius i Strängnäs torde han också ha författat det lutherska svaret på det s k satansbrevet, en pamflett som spritts av liturgianhängare.  Under Johan III:s sista år mattades den liturgiska striden. I ett brev 1591 till den landsflyktige Abraham Angermannus meddelade O att katolikerna inte för tillfället utgjorde någon fara, men att det däremot fanns några oroliga kalvinister och vederdöpare.

Omedelbart efter Johans död i nov 1592 beslöts att ett allmänt prästmöte skulle slita den liturgiska striden och skapa en enad kyrklig front mot den katolske kung Sigismund. Uppsala möte i mars 1593 formade sig så till en uppgörelse med Johans kyrkoreformer. Strängnäsprästerna och uppsalaprofessorerna dominerade konciliet. O utsågs till den ene av mötets två notarier. En av mötesberättelserna, den s k E-källan, har tillskrivits O eller Petrus Jonas; handstilen i det kända exemplaret synes dock ej vara O:s. Under förhandlingarna läste O bl a upp augsburgska bekännelsen för att prästerna skulle lära känna dess innehåll, och han tillhörde de präster som satte sina namn och sigill på huvudbrevet. Huruvida O medverkat i utformningen av mötesbeslutet är ej känt men troligt. Om O:s ställning vittnar även, att han valdes till biskop i Växjö i stället för den skröplige Nicolaus Stephani (bd 26); valet blev aldrig konfirmerat trots hertigens löfte.

O var även närvarande vid kröningsriksdagen i Uppsala 1594. Sigismund måste där bl a försäkra ständerna vid augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut. Med allra största sannolikhet medverkade O vid förhandlingarna med kungen.

Den nye ärkebiskopen Abraham Angermannus kallade prästerskapet till ett nytt möte i Uppsala i febr 1595 för att bl a förmå stiften att förverkliga 1593 års beslut om ceremonierna. O medverkade som ombud för biskop Petrus Jonas. Under mötet upprepades kritiken från 1593 mot biskopen i Växjö, men av okända skäl omvaldes inte O till biskop där, trots att stiftets prästerskap alltjämt betraktade honom som electus. O utsågs att ingå i den delegation som skulle inhämta hertigens och rådets samtycke till synodens beslut, som även inbegrep önskemålen att återupprätta UU och reformera skolundervisningen.

Konflikten mellan hertigen, rådet och kung Sigismund blev alltmer svårartad. Prästerskapets hållning var inte entydig, men O har av allt att döma kunnat hålla sig utanför motsättningarna. Åtminstone synes han inte ha deltagit i något ständermöte före riksdagen i Sthlm 1599, då Sigismund avsattes. Uppgörelsen mellan hertigen och riksrådet skedde vid Linköpings riksdag 1600, där O var närvarande.

Linköpingsriksdagen var också plats för viktiga teologiska förhandlingar mellan fursten och prästeståndet. Redan under Uppsala möte 1593 hade Karl yrkat på att kyrkohandboken skulle revideras, då han ogillade flera inslag i främst nattvards- och dopritualen. 1598 och 1599 ingick O i en kommission, som gjorde den begärda översynen. Förslaget följde emellertid inte hertigens uppfattningar. Karl fordrade nu att prästerna skulle se över handboken ytterligare. Det viktigaste för honom var att få bort syftningarna på exorismen vid dopet och ubikviteten vid nattvarden. Kyrkomännen, som fann propositionen vara ett uttryck för kalvinistiska uppfattningar, kämpade för att bevara de gällande formuleringarna. Fursten förmådde inte bryta prästernas motstånd. I riksdagsbeslutet inryckte han emellertid en punkt om att de till nästa riksdag skulle avge ett betänkande om handboken. Mot detta reagerade de i sin s k exception, där de förklarade att de aldrig ville anamma hertigens förslag till förändringar. O skrev som en av de första under exceptionen.  Politiskt slöt prästerskapet däremot upp vid Karls sida och önskade överföra kronan på honom.

Hertig Karl hade också 1595 väckt frågan om en översyn av 1541 års bibelöversättning inför ett planerat nytryck. Under våren 1600 lät han förordna en bibelkommission för detta arbete, i vilken O fick ansvaret för de grekiska texterna. Arbetet bedrevs 1601 och 1602 i Strängnäs. Resultatet föreligger i de s k Observationes Strengnenses, som innehåller ett tusental korrigeringar av den tidigare översättningen. Tryckningen kom dock ej till stånd.

I maj 1600 avled Nicolaus Olai Bothniensis. Domkapitlet i Uppsala och sannolikt samtliga biskopar valde i juli O till ny ärkebiskop. Valet kan knappast ha skett mot hertigens vilja, men dennes konfirmation dröjde tio månader, förmodligen på grund av det livländska fälttåget. Vigningen dröjde sedan till aug, vilket tolkats som uttryck för ett visst motstånd mot O, men förseningen hade troligen praktiska grunder.

Då hertig Karl hösten 1601 var i Livland, anklagade Kristian IV honom för brott mot Stettinfreden. Ett danskt anfall på Sverige syntes troligt. O fick då tillsammans med Karls tromän i Sthlm företräda centralregeringen och mana alla landsändar till trohet och motstånd å hertigens vägnar. Ett ständermöte hölls också i Örebro, där O tycks ha deltagit. 0:s betydelse under krisen är oklar, ehuru det antagits (Palme), att han varit en av den självkonstituerade regeringens verksammaste krafter. I vilket fall som helst är 0:s medverkan ett uttryck för politisk lojalitet gentemot Karl i en delikat situation.

Vid riksdagen i Sthlm försommaren 1602 ledde O för första gången prästeståndet som ärkebiskop. I riksdagsbeslutet kunde hertigen driva igenom bl a att kravet på honom om en särskild religionsförsäkran som villkor för trontillträdet föll bort, och att de kyrkliga böckerna skulle revideras av ett utskott av både präster och lekmän, så att allt som ännu kunde ha smak av den "påviska surdegen" togs bort. Det senare stod i strid med vad prästerna anfört i sin exception 1600.

Under riksdagen lät O inför hela episkopatet anställa förhör med hertigens hovpredikant Theodor Micronius. Denne befanns vara kalvinist, varpå ständerna begärde att han skulle utvisas. Karl uppfattade 0:s behandling av Micronius som en oförsynthet och lät Micronius sätta upp 56 teser, avsedda för en disputation mellan denne och företrädare för sv kyrkan. O förbjöd disputationen men författade en skriftlig vederläggning. Genom sitt handlingssätt hade O kraftigt bestridit hertigens anspråk på att tolka kyrkans lära och hävdat ståndets auktoritet i andliga spörsmål.

Hösten 1602 utkom av trycket hertig Karls gudstjänstordning för hovförsamling- en; hans avsikt var att påverka hela kyrkan. Inför hertigens hot att vara bestämmande i dogmatiska frågor inskred O åter med en skarp vederläggning, enligt vilken furstens skrift var kättersk, närmast kalvinistisk. Karl dröjde till juni 1603 med att besvara 0:s angrepp: hertigen upprepade att de 'avgudiska' ceremonierna måste avskaffas ur handboken och vände sig åter mot realpresensen i nattvarden.

I aug 1603 synes hertigen ha upprättat ett nytt testamente inför ett planerat fälttåg i Livland. Han föreskrev där, att O och biskop Petrus Kenicius (bd 21) skulle ingå i en eventuell förmyndarregering. Det är oklart, hur omnämnandet av dem skall tolkas; hertigen har inte i något av sina andra testamenten förordnat kyrkomän i regeringen. Läget i Sverige var dock oroligt under trycket av krigsbördorna och den polska propagandan, varför det är möjligt, att deras deltagande ansetts stabiliserande, särskilt med hänsyn till den auktoritet O tycks ha utövat under furstens frånvaro 16011602. O togs också i anspråk vid landsortsförhandlingar, åtminstone 1602 och 1603.

Vid riksdagen i Norrköping 1604 var en av huvudfrågorna villkoren för Karls kröning. Prästerskapet med O i spetsen ställde liksom 1602 en särskild religionsförsäkran av denne som villkor, samtidigt som man bönföll honom att låta kröna sig. Striden kom att gälla bl a vissa formuleringar i arvföreningen. När Karl hotade att lämna riksdagen, föll prästerskapet undan. I arvföreningen intogs inte Uppsala mötes beslut med dess garantier för den rena läran, och förpliktelsen till augsburgska bekännelsen gjordes mindre bindande än O velat. Däremot vidgades religionstvånget till att avse alla av annan religion än den evangeliska, vilket gick utöver 1593 års beslut.

Sommaren eller hösten 1604 lät Karl IX trycka Någre synnerlige bevis, där han argumenterade för sin nattvardsuppfattning med udden riktad mot den lutherskt ortodoxa. Kort därefter utgav han en katekes, som har kalvinistiska inslag men snarast kan betecknas som evangeliskt humanistisk. O sammanställde en motskrift till kungens s k Bevisbok, som konfirmerades på ett prästmöte i Sthlm i okt s å. I konkordisternas anda tog han klart avstånd från Melanchthons senare nattvardslära. Han författade också en 'nödtorftig varning' för den k katekesen, som han ansåg både felaktig och onödig. Varningen trycktes visserligen inte men tycks ändå ha spridits.  Under mötet i Sthlm begärde O och de församlade prästerna från Uppsala, Strängnäs och Västerås stift, att riksens råd skulle ingripa mot de kalvinistiska böcker som spreds i riket, ett klart angrepp på Karl. Skrivelsen torde ha lett till att kungen i ett mandat tvangs försvara sig mot anklagelserna för kalvinism.

Vid riksdagen i Sthlm 1605 sökte O få några stockholmspräster, vilka kungen avsatt från deras ämbeten, återinsatta. Då Karl IX inte godtog prästeståndets begäran, överlämnade O till riksrådet argument mot avstängningen att föreläggas kungen. Där beskrev han de stora synder den bedriver som sätter en oskyldig prästman från ämbete och församling. Skriften vittnar om en hög uppfattning om prästämbetet. Däremot förnekade inte O den världsliga överhetens rätt att avsätta präster; här gällde det oskyldiga prästmän.

I juli 1606 utfärdade Karl IX ett patent om förbud för biskoparna att viga präster utan församlingens val och kungens medgivande. 0:s uppfattning framgår av en skrift som utkom kort efter det k patentet. Av denna framgår att O:s åsikt inte låg så långt från den kungen hävdade i patentet. Både vid riksdagen 1607 och i kyrkoordningsförslaget 1608 erkände för övrigt prästerskapet kungens rätt att stadfästa de högre ämbetena.

På kröningsriksdagen i Uppsala 1607 kom religionsförpliktelsen att bli en av huvudfrågorna. Ständerna hävdade enigt, att Karl IX skulle 'uttryckligen och i själva bokstaven' förplikta sig till augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut i sin kungaförsäkran. Prästerskapet ville dessutom bl a att Karl skulle draga tillbaka sina böcker med 'kalvinistiska villfarelser'. Suppliken antas vara formulerad av O. Kungen drev förhandlingarna skickligt, och prästerna tvangs slutligen att svärja sin trohetsed utan att augsburgska bekännelsen eller Uppsala mötes beslut nämndes.

Kungen och drottningen kröntes av O i Uppsala domkyrka. Efter festligheterna upptog Karl förhandlingar med stånden enskilt; bl a ville han ändra delar av nattvardsritualet. Prästerskapet ställde sig åter avvisande till kungens ändringsförslag. Slutligen nödgades dock prästerna göra ett utlåtande om den k katekesen, vilket är en starkt förkortad version av O:s 'nödtorftig varning', dock med det betydelsefulla undantaget att alla beskyllningar för kalvinistiska irrläror i katekesen har försvunnit. O tycks ha hållit sig i bakgrunden under dessa förhandlingar.

I febr och mars år 1608 deltog O och ytterligare några biskopar i ett utvidgat rådsmöte i Örebro. Redan före mötet hade O i hela prästerskapets namn gjort en lätt överarbetning av argumenten i sin skrift mot kungens katekes, men den utgick tydligen inte. Han hade dessutom författat ett brev till kungen, där han bad honom upptaga betänkandet över katekesen välvilligt. Ej heller brevet synes ha överlämnats. Till slut gick dock prästerna med på att se över katekesen, kyrkoordningen och handboken. O deltog därefter i biskoparnas gemensamma arbete sommaren 1608 på att grundligt bearbeta 1571 års kyrkoordning. Förslaget markerade bl a sv kyrkans självstyrelse kraftigare. Beträffande exorcismen innebar dock förslaget en eftergift åt Karl.

De teologiska motsättningarna mellan det alltmer ortodoxa prästerskapet och den evangelisk-humanistiska kungamakten accentuerades hösten 1608 genom disputationen mellan den skotske kalvinisten John Forbes (bd 16, s 269) och teologer och professorer i Uppsala med O som främste opponent. O angrep uteslutande Forbes' försvar för predestinationen, en lära som Karl ogillade. Karl IX var åhörare. Hans besök i Uppsala hade föranletts av universitetets svåra ställning. O hade som ärkebiskop tillsynen över det, och ledamöterna i domkapitlet utgjorde även det akademiska konsistoriet. Ännu 1604 hade O tackat kungen för att denne återställt universitetet 1595 och framhållit den stora nytta för kyrkan och fäderneslandet som vetenskaperna skänker. Vid besöket 1608 föreslog Karl, att ärkebiskopen och kyrkoherden i Uppsala skulle överta den teologiska undervisningen, vilket också torde ha skett. Huruvida O verkligen fungerat som professor är osäkert, då han avled några månader senare, men de båda tidigare professorerna förflyttades till pastorat utan att ersättas. Kungens ovilja mot den teologiska fakulteten torde berott på de kyrkopolitiska motsättningarna.

O verkade även för katekesundervisningen, som under den begynnande ortodoxin fick allt större betydelse. Efter Uppsala möte började prästerna fordra kunskaper om trons huvudstycken och obligatorisk privatabsolution som beredelse för nattvarden. O betonade flera gånger vikten av att prästerna i ärkestiftet ofta förhörde sina församlingsbor i katekesen och särskilt att inga barn släpptes fram till nattvarden, förrän de kunde läsa och så mycket som möjligt förstå den. Den betydelse som han fäste vid kontrollen av församlingsbornas kunskaper kom att bilda mönster.

Anteckningarna från stiftssynoderna i Uppsala under O:s tid visar honom som nitisk stiftschef. Han introducerade och förmedlade de ortodoxa uppfattningarna, t ex när det gällde ämbetets höghet och kyrkodisciplinen i församlingarna. Bland hans bestämmelser för ärkestiftet finns också Sveriges äldsta föreskrift om ministerialböc-ker, särskilt dop- och vigsellängder. Även i kyrkoordningsförslaget 1608 åläggs prästerna att föra doplängder. Inför sitt stift motiverade O kravet på sådana anteckningar med rent praktiska skäl, men det framgår av kyrkoordningsförslaget, att dopregistreringen också var avsedd att sätta en gräns mot kalvinisterna.

O:s tryckta skrifter omfattar även predikningar och några psalmer. Dessutom sammanställde han en läkarebok, som finns bevarad i några handskrifter och trycktes 1879. Recepten i denna ansluter till den folkliga läkekonsten.

O företrädde den kämpande ortodoxin mot en statsmakt som inte ville godta flera av dennas ståndpunkter. Han hävdade framgångsrikt kyrkans självständighet gentemot Johan III:s och Karl IX:s landsherrepolitik. Detta synes O ha gjort smidigt och "ofta igenom saktmodighet det uträttat, som en annan igenom ivrighet, icke hade kunnat komma till väga" (Raumannus).

O avled i en bröstsjukdom. Karl IX karakteriserade honom som "en from, saktmodig man", och Raumannus ansåg honom ha varit "en uppriktig, stilla och saktmodig man och vänlig emot alla". O:s lärjunge Johan Skytte bekostade gravhällen i Uppsala domkyrka. På stenen återfinns O:s valspråk Vita hominis militia, Människans liv är en krigstjänst, som han brukade i sitt sigill redan 1584.

Författare

Stefan Östergren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En rest av O:s arkiv i T 78–79, UUB.  Brev från O i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Elegia, ad ... Petrvm Andreae consvlem Sudercopensem, de obitu Christopberi Petri filij eius ... 1579. XXIII. Nouemb. ... Wite-berga? ... 1579. 4:o. (7) s. [Dikt.] - TOxc, aya-tiöioi acxpoiate ... [text] (O M Vpsaliensis, Thomas Petri Gcualiensis & Petrus Erici Scarensis, Carmina gratvlatoria in honorem ... Christiani Bartholdi Wiburgensis, cum ei gradus magisterij philosophici ... decerneretur, Rostock 1584, 4:o, s [2]; dikt).  Bewijs. At the sententier somj then book, hwilken nu nylighen trycht är... och lydher om natwrernes föreningh j Christo etc ... indragne äro, ingalunda stadfästa the calwinisters mec-ning om Christi person ... Theslikes swaar: vppå thet, som ... wardher handlat om Herrans natward etc. Sthlm 1604. 4:o. (80) s.  Ad lectorem (Laurentius Paulinus Gothus, Panegyris phiIosophica, habita in celebri academia Ubsaliensi ... XI. Kalend. Februar. A. C. 1600 Sthlm 1604, 4:o, s [3] f).  En predijkan: Öfwcr det euangelium som j Gudz församling plägar förhandlas then ottcnde sondaghen effter Helge Trefaldigheetz sondagh ... Sthlm [1606]. 4:o. (36) s.  Quatuor priores conciones nundinales, seorsim editse a Simone O. Nauclero. Sthlm 1615. 4:o. (44) s.  Tree nye psalmer och andelighe wijsor ... Stält och sammansatte. Upsala 1617. (16) s.  En kort predikan, öffwer S. Pauli ord Rom. 14. v. 1-8-9. Stält och förf ... Och nu nyligen enfalleligen på swensko affsat, aff Gun-thero Erici S[uinefoot]. Sthlm 1620. 4:o. (40) s. – The g. f. och w. män församlingenes föreståndare uthi N. ... (M Luther, Alwara skrifft, at en predikant och siälasöriare ... icke böör affsättias ... för thet han uppenbara synder ... hårdeligha straffar [rubr], [Västerås ca 1620,] 4:o, s [9-23]; anon, undert Episcopus & C[onsistorium] V[psaliensis]; okt 1600).  Berättelse om r. r. Hogenskild Bielkes yttersta bekännelse och tal (Konung Carl den IX:des rim-chrönika, samt konung Gustaf Adolphs påbegynte chrönika, egenhändigt ... förf [utg av B Bergius,] Sthlm 1759, 4:o, s 369374; tills med Petrus Kenicius).  En liten läkiare book sammandraghen ([Skrifter tillegnade Universitetet i Kjöbenhavn vid dess fyrahundra-årsfest af Karolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm, 5.] O M, Läkiare book efter en i Karolinska... institutets bibliotek befintlig handskrift, utg med inl o anmärkningar af J. V. Broberg, Sthlm 1879, 4:o, s 2355; även utom serien med omsl En liten...).  Pra?scriptum archi-episcopj ... Anno Christi 1607 (Samlaren, [årg 14,] 1893, Upsala, Extrahäfte, s 132136, i Lundström, nedan a a; även [Skrifter utg af Kyrkohistoriska föreningen, 2:3.] Svenska synodalakter... saml o utg af H Lundström, Ser 1, Upps 19[03-]08, s 11-14). - Text med kommentar (Samlingar och studier till svenska kyrkans historia, 5. [Petrus Jonas, O M mfl,] Observationes Strengnenses, utg med inl o kommentar av J Lindblom o H Pleijel, Sthlm 1943, s 65212). – Ett brev 1603 i Nya svenska biblioteket, utg af C C Gjörwell, bd 2, Sthlm 1763[65], s 153 f; div brev o skrivelser i Annerstedt, nedan a a, SAH ..., d 18, 1903, Sthlm 1904, s 261282, o i sep härur så,s 215236.

Källor och litteratur

Källor o litt: Riksdagsacta, Örebro möte 1608 o Str hist handl:ar, 2, RA. T 136, LSB.

O Ahnfelt, Ber om Upsala möte i Linköpings-handskr T 136 (KA 1902); N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 15921672 (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); Album Academiae Vitebergensis, 2 (1894); Alla riksdagars o mötens besluth ..., 1, ed A A Stiernman (1728); J Andersson, Om riksdagen i Sthlm 1605 (1875); Å Andrén, Nattvardsbe-redelsen i reformationstidens sv kyrkoliv (1952); C Annerstedt, O M (SAH 18, 1903, tr 1904); E Anthoni, Konflikten mellan hertig Carl o Finland (SSL.F 262, 1937); AOSB 1:1 (1888); R Askmark, Sv prästutbildn fram till år 1700 (1943); dens, Ämbetet i den sv kyrkan i reformationens, ortodoxiens o pietismens tänkande o praxis (1949); J Baazius, Inventarium ecclesiae Sveo-Gothorum ... (1642); G O Berg, Riksdagen i Sthlm 1602 (1883); T Berg, Johan Skytte, hans ungdom o verksamhet under Karl IX:s regering (1920); Bidr till sv kyrkans o riksdagarnes hist ur presteståndets archiv (1835); H Block, Karl IX som teolog o religiös personlighet (1918); C Callmer, Sv studenter i Wittenberg (1976); dens, d:o i Rostock 14191828 (1988); H Cnattingius, Nicolaus Botniensis' teser om Skriften 1584 o Uppsala mötes beslut (KÅ 1937); dens, Den centrala kyrkostyr i Sverige 1611-1636 (1939); dens, Uppsala möte 1593 (1943); Die Matr der Universität Rostock, 2: 2 (1891); S Göransson, Den sv konfessionspolitiken grundlägges (KA 1974); J A Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (1898); Handbook ther uthi ähr författadt, huruledes gudztiensten ... skall bliffua hållin ... (1614); Handl:ar rör finska kyrkan o presterskapet, ed K G Leinberg, 1 (1892); HSH 8 (1820); O Hellström, Elevationsstriden o eni^ghetsförb efter Uppsala möte 1593 (KÅ 1942); A Hermansson, Karl IX o ständerna (1962); O S Holmdahl, Karl IX:s förmenta kalvinism (KA 1919); H Holmquist, De sv domkapitlens förvandl till lärarekapitel 1571-1687 (UUÅ 1908); dens, Reformationstidevarvet 15211611 (Sv kyrkans hist, 3, 1933); Karl IX, Konung Carl den IX:des rim-chrönika ... (1759); dens, Calendaria Caroli IX (1903); S Kjöllerström, Kyrkolagsproblemet i Sverige 15711682 (1944); dens, Biskopstillsättmar i Sverige 15311951 (LUÅ 1:48:5, 1952); dens, Guds o Sveriges lag under reformationstiden (1957); dens, Kräkla o mitra (1965); T Kleberg, Matthias Marci (Molitaeus), hans självbiogr o medverkan i Karl IX:s bibelrevision (KÅ 1934); O Krabbe, Die Universität Rostock im 15. u 16. Jahrhundert (1854); G Lext, Studier i sv kyrkobokföring 16001946 (1984); S Lindegård, Consistorium regni o frågan om kyrkl överstyr (1957); M Lindgren, Att lära o att pryda. Om efterreformatoriska kyrkmålmar i Sverige cirka 15301630 (1983); S Lindholm, Catechesimi förfremielse (1949); S Lindroth, Sv lärdomshist. Medeltiden, reformationstiden (1975); H Lundström, Bidr till känned om O M:s episkopala verksamhet (Saml 1893); dens, Laurentius Paulinus Gothus 12 (1893); dens, Strängnäs stifts prästers särsk pro-testskrifvelser af år 1587 mot liturgien (dens, Undersökn:ar o aktstycken, 1898); I Montgomery, Värjostånd o lärostånd (1972); Observationes Strengnenses, edj Lindblom o H Pleijel (1943); R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); S U Palme, Sverige o Danmark 15961611 (1942); J Peringskiöld, Monumenta Uplandica (1710); L Raimundius, Historia liturgica ... (1745); J Raumannus, likpred över O (1611, ny uppl med biogr tillägg 1643); Reformpedagogik i Gustav Adolfs anda, ed B R Hall (ASU 33, 1932); Reg öfver rådslag i konung Carl IX:s tid, 1602-1610, ed E W Bergman (MRA 7, 1883); Saml af urkunder rör Finlands hist, ed J E Waaranen, 2 (1864); H Sandblad, De eskatologiska föreställmarna i Sverige under reformation o motreformation (Lychnos-bibl, 5, 1942); L Sjödin, Hans Bilefeldts rapporter till Knut Persson åren 1602 o 1605 (HT 1939); W Sjöstrand, Till ramismens hist i Sverige (Lychnos 1940); SRA 1:3 (18941910); Strängnäs hm, 2 (1964); Sv synodalakter, 1. Synodalakter från Uppsala ärkestift 15261800, ed H Lundström (1908); P E Thyselius, Anteckn:ar om O M (1880); J Werwing, Konung Sigismunds o konung Carl den IX:des historier, 2 (1747).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olaus Martini, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7682, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7682
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olaus Martini, urn:sbl:7682, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se