Meriter

Nilsson, Sven, f 4 nov 1831 i Everöd, Krist, d 4 nov 1891 där. Föräldrar: åbon o rusthållaren Nils Olsson o Sissa Bondesdtr. Ägare av hemman i Everöd från 57, led av Kristianstads läns landsting från 62, v ordf 81–83, ordf där från 84, led av AK från 70 (led av lagutsk 72–75, statsrevisor 74–75, led av statsutsk från 76, v ordf där från 91, v talman 87B o 88, led av talmanskonferensen från 90), led av komm ang tillverkn o försäljn av brännvin aug 77–jan 80, av lantförsvarskomm juni 80–juni 82, av komm ang instruktion för provinsialläk nov 85–april 87, av komm ang post- o telegrafverkens förenande från dec 89, ordf i styr för Gärds o Albo hd:s sparbank i Everöd.

G 15 okt 1857 i Everöd m Elna Eriksdtr, f 18 okt 1833 där, d 9 sept 1896 där, dtr till åbon Erik Larsson o Hanna Jonsdtr.

Biografi

Sin första uppmärksammade offentliga insats gjorde N inom landstinget. I sept 1867 ingav han en motion om att inrätta "en högre folkskola på landet i varje av länets tio härader". I motionen framhölls, bl a med åberopande av Esaias Tegnér, att städerna inte gav den lämpligaste "jordmånen för uppfostringsanstalter". Skolorna på landet skulle vara avsedda för allmogens barn och ge dem högre bildning och mera vidsträckta kunskaper inom lantmannayrket. Undervisning i de s k döda språken skulle däremot inte förekomma. Efter remiss av N:s motion till kommunerna i länet kom debatten att i stället för flera högre folkskolor gälla en folkhögskola. Efter diverse turer kunde Önnestads folkhögskola invigas redan 1 nov 1868 – nödår och dyrtid till trots. Det var en dag före Hvilan i Malmöhus län, vilken annars brukar räknas som den första läroanstalten av denna typ i landet. Även om C A Bergman (bd 3) och inte N var den idémässigt drivande, hade N med sin praktiska läggning och sin starka förankring i bygden stor del av äran av folkhögskolans tillkomst.

Som riksdagsman från 1870 sällade sig N till lantmannapartiet, som bildats några år före hans inträde i AK. N kom att inräknas i den manstarka grupp som kallades "skåningarna" och vars ställningstaganden präglades av aversion mot indelningsverket, sträng sparsamhet med statens medel samt en uttalad kritik mot ämbetsmän och ämbetsmannavälde.

Under 1870-talet intog N inte någon ledande ställning inom sitt parti. Men då han avgav åtskilliga motioner och gärna deltog i debatterna, blev hans krafter tagna i anspråk inom representationen. Att han redan 1876 invaldes i statsutskottet måste betraktas som ett erkännande. Likaså var det ett bevis på det anseende han ägde, när han insattes i lantförsvarskommittén, som skulle förbereda ministären Posses försök till lösning av "de stora frågorna", dvs försvars-och grundskatteproblemen. I kommitténs slutbetänkande förenade han sig med lantmannapartisternas flertal i en reservation mot ämbetsmannakraven, som hade vunnit majoritet. Ställningstagandena röjde den splittring inom partiet som senare skulle bli ett faktum. I riksdagen föll propositionen och Posse avgick.

1884 blev N ordförande i sitt landsting. Det var vid denna tid inte vanligt att ett sådant förtroende gavs åt en bonde och förfarandet kan kanske betraktas som ett försök av regeringen att stämma lantmanna-partisterna mildare inför de kommande avgörandena i försvarsfrågan (Nilsson). Följande år framlade nämligen ministären Themptander sitt förslag till partiell lösning av de stora frågorna. N hörde till dem som ansåg förslaget strida mot andan i den sk kompromissen av 1873. Efter sammanjämkning vann dock ministären i stort sett framgång men motsättningarna mellan å ena sidan Carl Ifvarsson (bd 19) och N och å den andra Liss Olof Larsson (bd 22) och A P Danielson (bd 10) blev vid denna tid uppenbara. – Från 1887 växte N:s politiska betydelse. Han blev ledamot av niomannarådet inom lantmannapartiet. Vid detta års sk majriksdag blev han också kammarens v talman. Det är omvittnat att han den tid som ministären Themptander fortfarande satt vid makten, till febr 1888, hade förtroliga relationer med statsministern och betraktades som dennes speciella "vapendragare" (Sundberg).

I och med att tullfrågorna hade blivit brännande aktuella växte intressemotsättningarna bland riksdagsbönderna ytterligare, och i jan 1888 var den länge förutsedda splittringen av lantmannapartiet ett faktum. Men problemen var inte enbart näringspolitiska. Striden var "en fortsättning av de inbördesfejder, som rasat inom lantmannapartiet ända sedan den Posseska ministärens dagar" (Håstad, s 119). N kom att tillhöra det gamla lantmannapartiet, länge kallades det bara "lantmannapartiet", som huvudsakligen var frihandelsvänligt. Dess ledare var Ifvarsson, som motvilligt insett det oundvikliga i situationen. N ingick från början i styrelsen, det s k niomannarådet, och betraktades som den starke mannen vid sidan av Ifvarsson. Vicetalmansuppdraget förnyades också, men 1889 års riksdag innebar en motgång för N, då posten i stället tillföll konkurrenten från nya lantmannapartiet, Liss Olof Larsson.

N:s tre sista år i riksdagen var hans mest betydelsefulla tid som politiker. 1889 avled Ifvarsson, och N blev efter denne obestridd ledare för ett parti som i många avseenden intog en nyckelställning i riksdagen. Relationerna till nya lantmannapartiet skiftade, men N agerade som en driven politiker. Han sökte stundom samarbete med konkurrentpartiet men var inte främmande för att utså split inom detta; Liss Olof och Danielson kämpade om makten inom nya lantmannapartiet. Gärna lierade sig N med städernas frihandlare, trots sin mycket landsbygdsbetonade politik. I kammaren samarbetade han med Carl Herslow (bd 18) och Adolf Hedin (bd 18). Stockholmsrepresentanterna, till vilka Hedin hörde, hade en liberalt radikal framtoning. Pressen, framför allt den konservativa, talade gärna om "stockholmsbänken" som ett särskilt parti. Förmodligen under inflytande av dessa politiska vänner radikaliserades N i viss mån dessa år. Det var emellertid en praktisk, tämligen patriarkalisk arbetarvänlighet han gav uttryck åt.

"Koalitionen" gamla lantmannapartiet, centern och stockholmsbänken vann stora segrar vid utskottsvalen 1891. N svarade för partidisciplinen på ett verkningsfullt sätt. "Gamla otrogna nollor kunna gärna gå lediga om de nu än äro från landsbygden" skrev han i ett brev till sin bror (Sundberg, s 280). Det skulle dock visa sig att enigheten mellan de samverkande var bräcklig. Det kom särskilt till uttryck, då riksdagen diskuterade frågan om valkretsindelningen land – stad. Ärendet kallades "städernas vingklippning". N och en del honom närstående gick tillsammans med stadsrepresentanterna mot förslaget men huvuddelen röstade – till landsbygdens förmån – för bifall. N, som föredrog att inte yttra sig öppet i plenum, måste ha upplevt detta som ett svårt avgörande.

I vissa frågor spelade N rollen av inflytelserik "oppositionsledare" under sin sista riksdag. I dechargedebatten dryftades bl a KU:s anmärkning mot ecklesiastikminister Gunnar Wennerberg med anledning av utnämningen av Carl Snoilsky till chef för KB, vilken skett i enlighet med Oscar II:s personliga önskan. För det mest lysande, retoriska angreppet svarade Adolf Hedin, men det som verkligen avgjorde frågan till Wennerbergs nackdel anses ha varit N:s korta men verkningsfulla yttrande (Fleetwood). Han inskärpte därvid att det var nödvändigt att motsätta sig det som ständigt kunnat iakttagas de senaste åren – regeringens försök att på alla sätt kringskära riksdagens rätt.

N var i likhet med de flesta av sina skånska lantmannabröder fiende till indelningsverket. Han var i och för sig inte emot ett stärkt försvar, men detta fick inte bekostas enbart av "de arbetande klasserna". När riksdagen 1872 fattade beslut om att avskaffa rätten för beväringar att friköpa sig från övningarna, hörde N till dem som motarbetade tanken. Reformen skulle, menade han, legitimera begreppet "allmän värnplikt" och öppna för en förlängning av beväringens övningstid utan motsvarande kompensation i form av lättnad i indelningsbördorna. Med denna inställning var det naturligt att N var en stark anhängare av 1873 års kompromiss, som "låst" problemkomplexet försvar och skatter och gjort dellösningar till förmån för vissa grupper i samhället omöjliga för framtiden. Då De Geer våren 1880 lade fram det värnpliktsförslag som ledde till ministärens fall, hörde N till dem som reagerade mycket skarpt och han höll inte för otroligt att förslaget kunde medföra ökad emigration. I debatterna kring Posses förslag 1883 talade han till förmån för den planerade stammen, vilkens skolor skulle verka attraherande på de unga männen och i kvalitet ligga högt över den utbildning som hade beståtts de indelta. Den Themptanderska partiella lösningen 1885 fann han vara ett avsteg från kompromissen. Mot de förslag som väcktes under N:s sista år var han lika skeptisk – ökade försvarsutgifter skulle bestridas av tullinkomster, vilket kunde stimulera till protektionism. 1891 framhöll han i kammaren att arbetarna inte fick betungas först med tullar, sedan också med skatter och till råga på allt med förlängd värnplikt.

N ägnade synnerligt stort intresse åt frågorna om brännvinstillverkning och brännvinsskatt. På 1850-talet, då N fick ett eget hemman, förbjöds den gamla husbehovsbränningen. Brännvinet skulle därefter få tillverkas endast fabriksmässigt. Kristianstads län med omfattande potatisodlingar var det viktigaste området när det gällde brännvinsbränning. N etablerade ett bränneri, som blev det största i socknen. I åtskilliga debatter i riksdagen förde N med emfas brännvinstillverkarnas talan. Den fabriksmässiga tillverkningen var lönande men beskattad och ställd under statlig övervakning. Handeln kontrollerades av kommunen, som vid utminutering och utskänkning pålade varan en försäljningsavgift. När frågan uppkom om ändring i lagstiftningen, vilken skulle innebära höjning av skatt och andra avgifter, gick N engagerat in i diskussionen. Han menade att inkomsterna av brännvinshandeln huvudsakligen hade blivit en inkomstkälla för städerna och ansåg att kommunerna borde fråntas vinsten av denna handel.

Det låg i N:s intresse att förringa skadorna av alkoholbruket. Vinerna, till vilka han även räknade konjak, och inte brännvinet var skulden till dryckenskapens olyckor. På samma sätt talade han emot införseln av majs, som kunde användas för brännvinstillverkning. Majsen betecknades som "en utländsk vara som man erbjuder svenska folket att supa ut". För nykterhetssträvanden hade han således ringa förståelse och motsatte sig statligt stöd till nykterhetstalare och -skrifter. Härigenom kom han stundom i ganska uttalad konflikt med nykterhetsivrare i kammaren, såsom Sigfrid Wieselgren och Liss Olof Larsson. N var av princip frihandlare men liksom många av sina riksdagskolleger från landsbygden inte helt konsekvent. Det ekonomiska privatintresset och maktkampssituationen var det styrande. Han kunde tänka sig tull på majs för att inte denna skulle konkurrera som råvara vid brännvinstillverkningen med den i landet odlade potatisen. När det gällde råg var han frihandlare men ifråga om mjöl, margarin och fläsk intog han en protektionistisk ståndpunkt.

Beträffande den kommunala rösträtten hörde N till dem som ivrigt talade för reformer. Från sin egen hemtrakt hade han kännedom om i vilken hög grad en enda storgodsägare kunde dominera det kommunala livet i kraft av sina röster. Det kan antas att han var medveten om att reformer på detta område ändå skulle bevara makten hos den hemmansägarklass han företrädde. Beträffande den politiska rösträtten för val till AK var han betydligt mera försiktig. I den sista värnpliktsdebatten 1891 medgav han dock att arbetarnas krav på en utvidgad rösträtt "åtminstone i någon mån" borde förverkligas. Någon anhängare av allmän rösträtt var han inte, och socialismen såg han som "olyckliga rörelser, som ju i främsta rummet äro till skada för arbetarna själva, då de låta förvilla sig av hänsynslösa agitatorer på detta område".

I många stycken var N en typisk företrädare för den sparsamma lantmannapolitiken. Detta kom till uttryck vid de årligen återkommande debatterna om anslag till pensioner åt bl a änkor efter ämbetsmän. Han höll en hård linje; staten fick inte förvandlas till en "fattigvårdsanstalt" och det ålåg inte det allmänna att underhålla tjänstemäns änkor och barn. Samma sparsamma attityd iakttog han i de flesta anslagsfrågor, oftast även när det gällde kulturändamål, men han var mera måttfull i fråga om ordvalet än vissa andra lantmannapartister. För folkskolan och dess lärare hyste han respekt och framträdde tidigt som anhängare av idén om folkskolan som bottenskola. Välviljan omfattade också anslag till arbetarföreläsningar, som hade blivit aktuella i början av 1880-talet.

I övrigt ägnade N sitt intresse åt sådant som hade anknytning till bondens värld, exempelvis skötseln av kronans domäner, kommunal lagstiftning och problem med vägunderhållet. I debatter om unionsfrågan, utrikespolitiken eller kyrkliga och religiösa förhållanden yttrade han sig däremot knappast. N var en mycket flitig motionär och riksdagstalare. Hans anföranden var inte retoriskt glansfulla men sakliga och väldisponerade. Han var sällan personlig och emotionell men ibland – särskilt på senare år – kunde hans inlägg hetta till. Han var mån om ordningen i kammaren och ingrep ibland i procedurfrågor.

N framstår som en typisk representant för de skånska riksdagsbönderna från 1800-talets slut. Han drev en ganska ohöljd intressepolitik men hade en flit och en begåvning som höjde honom över genomsnittet. I vissa motståndarkretsar hade N prägeln av "rabulist", men hans radikalism får inte överdrivas. Han stod nämligen, i all sin konsekventa landsbygdspolitik, inte främmande för taktiska politiska överväganden och han kunde – om det gagnade hans intressen – i ganska hög utsträckning anpassa sig. Sitt politiska testamente gav N vid en fest som valmän och andra vänner höll för honom i juli 1891 i Kristianstad. I ett tal där betecknade N försvarsfrågan som en skattefråga och framhöll att försvarspålagorna rättvist borde fördelas på alla. Han nämnde också "vingklippningsdebatten" med en erinran om det samarbete mellan borgar- och bondestånden som funnits före representationsreformen, en klar fingervisning om den gångna riksdagens "koalition". Han hoppades att fred skulle slutas mellan stad och land "och att därur ett kraftigt folkparti måtte uppväxa". Som sitt mål hade han alltid sett sparsamhet med statens medel, varsamt men säkert framåtskridande och rättvist tillmötesgående av arbetarnas önskningar.

N föddes som den äldste av tolv syskon. Föräldragården låg i en utkantsby men genom sitt giftermål blev N ägare till ett större och mera centralt hemman i socknen. Här bodde han sedan hela sitt liv. Genom klok hushållning blev han en förmögen man. Att han på egen hand skaffat sig goda kunskaper och en omfattande bildning är omvittnat. Han uppges ha ägt "ett skenbart otillgängligt och något högdraget yttre". Han var troligen ganska dominant och kunde inge en något skräckblandad respekt. Dock var han obestridligen uppskattad för den stora politiska erfarenhet som han ägde.

Författare

Torgny Nevéus

Arkivuppgifter

Brev från N i LUB (bl a till S Nilsson i Österslöv), RA o i Noraskogs arkiv (till J Johansson), Nora.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: [W A Bergstrand,] Frän 1881 års AK. Konturteckn.ar af Marcellus (1881); H Carlsson, Sv brännvinstillverkn genom tiderna (1957); dens, Kristianstads läns landsting 1862–1962 (1962); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen... 1890–1902 (1953); dens, Liss Olof Larsson (SBL 22, 1977-79); C G Fleet-wood, Från studieår o diplomattjänst, 2, 1888–1892 (1968); P Hultqvist, Försvar o skatter: studier i sv riksdagspolitik från representationsreformen till kompromissen 1873 (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867–1878 (1.959); E Hastad, Tullstridens val o folkmeningen (Festskr till... Axel Brusewitz .... SSFU 12, 1941); N J önsson, Några dokument, notiser o siffror ur Onnestads-skolornas hist (Önnestads elevförb:s årsb 1918); E Key, Minnen av o om Emil Key, 1–2 (1915–16); E D Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? Riksdagsdebatten om den kommunala rösträtten i Sverige 1862-1900 (1974); G Michanek, Skaldernas konung. Oscar II, litt:en o litteratörerna (1979); T Nevéus, Ett betryggande försvar. Värnplikten o arméorganisationen i sv politik 1880–1885 (1965); G B Nilsson, Landstingens "trälmärke". K M:ts rätt att utnämna landstingsordförande (Sc 1966); T Petré, Ministären Themptander (1945); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); E Tengberg, Folkhögskolans uppkomst (Sv folkhögskola 100 år, 1, 1968); E Thermsenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik: memoarer o brev från ståndstidens slut o lantmannapartiets tidigare år (1931); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986); T Vallinder, I kamp för demokratin. Rösträttsrörelsen i Sverige 1886–1900 (1962); O Vinberg, Sven i Everöd (Gärds hd:s hembygdsförems årsb 1941); H Wieselgren, S N (Svea 1892). – Art ang N i SDS 20 juli 1891; nekr:eröverN i DN o SDS 5 nov 1891.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8100, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8100
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Nilsson, urn:sbl:8100, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-20.