Meriter

Nisbeth, Adolf Fredrik Hugo (Hugo ej i fdb), f 10 jan 1837 i Nor, Värml, d 9 juli 1887 i Sthlm, Klara. Föräldrar: tulldistriktschefen kapten Per Fredrik N o Anna Charlotta Bratt. Sjökadett 54, sjökaptensex vid navigationsskolan i Kalmar 57, innehade olika anställn:ar i handelsflottan, red o utg av Sthlms Börs- o Handels-Tidn maj 64–juli 66, boktryckare i Sthlm 65–67, red o utg av Expositions-Tidn mars–juli 66, av Sv Handels-Tidn jan–juli 67, av Sv Handels- o Industri-Tidn 68–70, av Veritas 68-febr 70, av California Scandinav i San Francisco, USA, sept 73–74, av Figaro Söndagstidn ... från juli 78, av Figaro (dagl uppl) dec 84–jan 86.

G 11 okt 1864 i Sthlm, Hovf, m Emma Teresia Andersson, f 23 nov 1841 där, ibid, d 14 maj 1923 där, Gust Vasa^[1], dtr till löparen hos konungen, Anders Petter A o Gustava Söderström.

Biografi

Med tanke på Hugo N:s börd och familjetraditioner – fadern har skildrats som en aristokratisk relikt från Karl Johanstiden (Swahn) – är det anmärkningsvärt att han kom att ägna sig åt det föga ansedda journalistyrket. I ungdomen var han predestinerad för en bana som sjöofficer men lämnade marinen redan under kadettiden. Några år in på 1860-talet sadlade han om och blev tidningsman i Sthlm, ett drastiskt yrkesbyte men med en viss logik såtillvida som han i början specialiserade sig på ekonomiska och kommersiella ämnen, som bör ha legat väl till med tanke på hans erfarenheter från handelssjöfarten.

Efter ett kort medarbetarskap i Post- och Inrikes Tidningar blev N redaktör för en nystartad affärstidning, Sthlms Börs- och Handels-Tidning, och under de närmaste åren redigerade och utgav han både detta blad och flera andra serviceorgan för köpenskap och näringar. Tydligen var de föga lönsamma; en litografiskt illustrerad specialpublikation för den skandinaviska industriutställningen i Sthlm 1866, Expositions-Tidningen, lockade bara 634 prenumeranter och fick upphöra i förtid. En period ägde N också det tryckeri på vilket flera av tidningarna framställdes och sysslade även med andra affärer, bl a som innehavare av en arbetsförmedling. Mot slutet av 1860-talet var han med om att sätta upp Sv Handels- och Industri-Tidning, en ganska stort anlagd näringslivstidning som åtminstone i början hade en ansenlig upplaga (ca 6 500 ex). N var huvudredaktör under ett par år men fick 1870 lämna sin befattning.

Våren 1872 reste N till USA som korrespondent för Aftonbladet men också för att "göra business" (Nyman); med tanke på de svårigheter han tydligen haft att befästa sin position i stockholmspressen är det möjligt att resan också var ett emigrationsförsök. Merparten av de närmast följande åren tillbringade N utomlands, huvudsakligen i USA. 1872–74 reste han särskilt i de skandinaviska immigrationsområdena i Mellanvästern och vistades även en tid i San Francisco, där han utgav en sv-norsk tidning, California Scandinav. Nya USA-resor följde 1874–75 och 1876–77, varunder N för Aftonbladets räkning bl a bevakade världsutställningen i Philadelphia 1876. Hösten så gjorde han en resa till den sv besittningen S:t Barthélemy i Västindien, vars administrativa och ekonomiska tillstånd han skildrade i mörka färger – ett reportage som väl i sin mån beredde den sv opinionen för den kort därefter beslutade överlåtelsen av kolonin till Frankrike. Sammantaget ca 120 artiklar till Aftonbladet var frukten av dessa amerikanska och västindiska strövtåg, och till dem kan läggas ett 30-tal brev från en resa till Konstantinopel sommaren 1877. Under mellanperioder i Sverige hann N med ett par inhemska reportagesviter där han granskade den skånska stenkolsbrytningen och bolagsskogsbruket i Dalarna.

N:s skildringar i Aftonbladet tycks ha uppskattats både av läsekretsen och av redaktionen, som i prenumerationsreklamen underströk sin medarbetares förtrogenhet med de amerikanska förhållandena. De goda relationerna till tidningsledningen stördes tydligen inte av att N under sin första USA-resa skildrade ett besök vid Niagara på ett sätt som visade att han inte kunde ha varit där vid den uppgivna tidpunkten; saken vållade rabalder på redaktionen men hindrade inte att medarbetarskapet förlängdes. När breven från denna resa samlades i bokform (Två år i Amerika, 1874) såg dock förläggaren A Hirsch (bd 19) till att den famösa Niagaraskildringen rensades ut ur texten.

I resebreven utgick N inte alltid från självstudier utan anlitade ofta tryckta källor, särskilt när han kom in på industriella och ekonomiska förhållanden. Men han var en "förträfflig publicistisk kock" (Nyman). Hans resebrev förenade impressioner från Atlantångare, prärievidder och storstads-miljöer med exempelvis detaljerade redogörelser för guldutvinningen i Kalifornien och kritiska analyser av Philadelphia-utställningens betydelse för den sv exportindustrin. I mångt och mycket imponerades N av det amerikanska samhället och levnadssättet men han var ingen okritisk iakttagare utan reagerade ofta mot våldsmentalitet och politisk humbug.

N:s transatlantiska korrespondenser kan inte tillskrivas någon stor originalitet. Likartat material fanns på 1870-talet i mängd i de sv tidningarna. Det som dock gjorde N till något av en föregångsman var hans bruk av intervjutekniken, som var ganska vanlig i den amerikanska pressen men ännu föga spridd i den europeiska. N använde upprepade gånger denna reportagemetod och återgav ordagrant en rad samtal med utvandrare och nybyggare, påfallande nog redan under den första USA-resan och innan han fått några direkta intryck av amerikansk journalistik. Autenticiteten i dessa intervjuansatser har betvivlats, men N:s företagsamhet att använda formen är presshistoriskt anmärkningsvärd. Ett rimligen autentiskt fall föreligger också i skildringen av hans besök hos John Ericsson (bd 14) i New York (Aftonbladet 8 dec 1874). Den är sannolikt en av de första tekniskt mer fullgångna tidningsintervjuer som någon sv journalist presterat.

Efter Konstantinopelresan 1877 lämnade N Aftonbladet och började istället följande sommar ge ut Figaro, "söndagstidning för alla samhällsklasser". Tidningsnamnet kan tyda på att N sökte sina förebilder i den kontinentala boulevardpressen och särskilt i den mondäna Le Figaro i Paris, men de utländska exempel han hade för ögonen var helt säkert amerikanska, och syftet med Figaro var att skapa ett förströelsebetonat men sobert, icke-politiskt veckoblad. I detta program låg en udd dels mot de stora dagstidningarna, som enligt N var alltför tungt och slentrianmässigt redigerade, dels mot politiskt radikala publikationer som Fäderneslandet, som ansågs skandalhungriga och inte lästes av den s k bättre publiken. Även om Figaro i sin uppställning delvis påminde om Fäderneslandet, var det N:s ambition att göra sin tidning mer salongsmässig, och även senare, då hans journalistiska praxis i rätt hög grad jävat dessa föresatser, återkom han i sin reklam till att Figaro skulle vara en harmlös familjetidning.

Figaros innehåll liknade det som fanns i andra jämförbara tidningar med veckokrönikor, smånotiser, blandade aktuella artiklar, teater- och musikkritik samt en stor förströelseavdelning med följetonger och berättelser. Det amerikanska inflytandet märktes inte i rubriceringen, inte heller i något frekvent bruk av intervjutekniken. Det som med större eller mindre rätt kan kallas amerikanskt låg istället dels i de stora mängder berättelser och annat förströelsegods som hämtades ur amerikanska eller svenskamerikanska tidningar, dels i en snabbt växande förkärlek för "sensationellt" material, och dels i N:s fördomsfrihet när det gällde att släppa till spaltutrymme mot betalning.

Figaro blev därmed tidigt något annat än vad det ursprungliga programmet angav. Redan efter några få nummer slopade N pretentionen att vara icke-politisk, började införa ledarartiklar och orienterade samtidigt innehållet mot sådant som kunde väcka uppseende. Ett ominöst genombrott för denna praxis kom i samband med en spektakulär rättegång 1879 där "brännvinskungen" L O Smith var part och där Figaro offentliggjorde en mängd handlingar i målet; materialet lockade läsare, men N:s anseende fick en törn då det framgick att han tagit emot betalning från Smith. Under de följande åren avlöste mer eller mindre sensationsinriktade kampanjer varandra. N var också ytterst ogenerad när det gällde att i notistexten rekommendera annonsörerna och började även att "mot betalning införa nära nog vad som helst i vilken afdelning som helst" (Nyman). Det har dock hävdats att sådan spaltbetalning inte förekom så ofta som gjorts gällande, men att N privat ofta fick ekonomisk hjälp av dem som ville utnyttja hans tidning (Nisbethiana).

Figaro startades utan något större förlagskapital men hade redan från början en god upplageutveckling, nådde 1881–82 en spridning på ca 10 000 exemplar och sägs under dessa år ha lämnat en avsevärd behållning. Därefter gick upplagan neråt, delvis beroende på en skärpt konkurrens från likartade publikationer som Vikingen (1882) och Budkaflen (1883), och både den ogenerade kommersen med spaltutrymmet och den alltmer braskande redigeringen skall sannolikt ses mot bakgrunden av växande svårigheter med bl a en ekonomi som i praktiken låg i händerna på utomstående krafter.

Till 1884 var N ekonomiskt beroende av Sthlms enskilda bank och dess chef A O Wallenberg. Denne var mycket verksam i pressen och fann i Figaro ett redskap som han med ekonomiska medel kunde göra till sitt. Under flera år bestämde Wallenberg tidningens politiska linje och var själv en av de flitigaste skribenterna på ledar- och riksdagsavdelningarna. I den mån Figaro någonsin höll rak kurs i politiken var det de år då Wallenberg hade den som plattform för sina kampanjer i privatbanksfrågorna och för sina attacker på lantmannapartiet och ministären Arvid Posse. Hans verksamhet i Figaro uppmärksammades och 1880 spreds påståenden om att Enskilda banken avsatt en "reptiliefond" för att bekosta pamfletter och muta tidningar, inklusive Figaro. Wallenberg förnekade fondens existens och N bestred att han tagit emot pengar ur Wal-lenbergs fickor men inte att han eller tidningen stod i skuld hos banken. Att så var eller skulle bli fallet framgick också 1884, då samarbetet mellan N och Wallenberg fick ett kraschartat slut och då det visade sig att Enskilda banken som pant för N:s skulder innehade Figaros prenumerationsintäkter för 1883.

N:s plan för att övervinna krisen gick ut på att göra Figaro till dagstidning, finansierad av förlagsbevis på 500 kr. Den dagliga Figaro utkom från dec 1884 vid sidan av söndagsupplagan. Varken när det gällde resurser eller publicistisk kompetens hade emellertid N några förutsättningar att hävda sig i den hårda konkurrensen på Sthlms dagstidningsmarknad. Det politiska program han formulerade vände sig mot både lantmannapartiet och arbetarrörelsen, ville motverka den moderna tidens "nedrivningsarbete" inom kultur och religion och i den uppseglande tullstriden förespråka en "förståndig frihandel". Redan efter något halvår gick emellertid Figaro "med frångående från vår i denna fråga förut havda ståndpunkt" över till protektionismen, uppenbarligen därför att det var lättare att hitta köpare till förlagsbevisen bland tullvännerna. Under sådana förhållanden kunde utgången bara bli en: i jan 1886 upphörde den dagliga utgivningen samtidigt som företaget gick i konkurs. Efter någon tid lyckades N återuppta utgivningen av veckobladet Figaro, som fram till hans död förde en undanskymd tillvaro med en upplaga på ca 1 500 ex.

Den hållningslöshet som Figaro visade var en väsentlig orsak till det vanrykte tidningen fick. Bortsett från den konstans på vissa debattområden som Wallenberg under några år svarade för följde Figaro egentligen aldrig någon bestämd kurs. Det som bestämde åsikterna var tydligen ofta en taktisk bedömning, en affärsmässig kalkyl eller rätt och slätt betalningen. N:s agerande i dessa stycken var inte sällan nästan naivt och avväpnande. Av sina belackare fick han emellertid höra hårda ord om att han var en "lögnens och förtalets privilegierade hejduk" vars åsikter bestämdes av den penningmagnat som för tillfället begagnade honom som marionett (Kasper 2 dec 1882). N själv anses ha funnit det naturligt att ofta byta åsikt; att envetet hålla fast vid någon bestämd mening var något för "pedanter och skolfuxar" (Nyman).

Till sin läggning var N det praktiska livets och affärernas man, och detta kom inte sällan till uttryck i Figaro, där "latinherraväldet" ofta angreps och där betydelsen av en tidsenlig uppfostran – även för kvinnorna – underströks. Ett annat område som tycks ha engagerat N var den moderna konsten och litteraturen. Realismen eller naturalismen i Strindbergs och det unga Sveriges tappning var honom uppenbart motbjudande och blev det än mer efter Strindbergs Det nya riket (1882), där N fick stå modell för den samvetslöse tidningsskrivaren 'Agaton Hund af Hutlösa. Hatbilden av N är delvis fri fiktion men innehåller också träffsäkra detaljer. I Strindbergslitteraturen framställs N ofta som en av författarens argaste antagonister, men i själva verket har Strindberg knappast haft fler motiv för en attack mot N än mot många andra vedersakare. Angreppet har också en generell syftning, då N lyfts fram som en personifikation av den samtida pressens korruption och som en representant för den offentliga lögnen. N reagerade på Det nya riket med ett hätskt utfall mot den "sinnesrubbade" Strindberg, och i fortsättningen deltog Figaro energiskt i skallet på den realistiska litteraturen och dess företrädare. Helt konsekvent var tidningen dock inte heller på denna punkt. När sagospelet Lycko-Pers resa hade premiär på Nya teatern hösten 1883 fick det utomordentliga lovord i N:s tidning. Även om N inte själv stod för recensionen, visar dock publiceringen ett mått av storsinthet.

Som tidningsman var N ingen stor banbrytare, men han ägde förmåga att dra blickarna till sig och medverkade till att förändra pressens uttrycksformer. Särskilt sedan han startat Figaro kom han att betraktas som pionjär för en USA-inspirerad journalistik, även om de sv tidningarna inte var mogna för en genomgripande amerikanisering. Mycket av det "amerikanska" hos N låg i hans företagsamhet, hans smak för det sensationella och hans inte alltid så nogräknade metoder, som väckte uppseende och förargelse. N:s principlöshet och Figaros vändning mot det sensationella bottnade troligen till stor del i hans personliga egenskaper. Han var otålig att nå resultat, lockades av de snabba vinsterna och hindrades inte av några fasta grundsatser i politiska eller andra frågor. Bakom N:s något skan-dalbetonade ryktbarhet låg också att Strindberg gjorde honom till offer för den mördande satiren i Det nya riket.

Författare

Ingemar Oscarsson

Arkivuppgifter

Brev från N i GUB (till S A Hedlund), KB (bl a till L Josephson) o i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Aftonbladet och danska mötet. Sthlm 1864. 8 s. [Anon.] – Handels-lexikon. Merkantilt-geografiskt lexikon för kontor, lager o fabrik ... Sthlm 18[66–]70. 1559 s. – Statistisk tablå öfver alla jordens länder, enl uppgifter från Statistiska central-archivet i Berlin år 1868. Sthlm 1868. Stor fol. 1 bl. [Även vikt till 4:o med omsl: ... jordens alla länder. Efter den i Berlin utk: Statistische Tafel ... 17:de uppl, af O Hiibner, för sv förhållanden lämpad, o tillökt med statistiska uppg för Sverge ...] – Privatbankskalender. Med stöd af tillgängliga officiela handl utarb. Årg 1*. Sthlm 1870. 132 s. - Två år i Amerika. (1872–1874). Reseskildringar. Sthlm 1874. VIII, 328 s. – Stenkolsindustrien i Skåne. Dess ursprung, nutid o framtid, jemte Redogörelse för stenkolsindustriens uppkomst i allm samt dess nuv ställn i Europas olika länder o Förenta staterna af H. N. Sthlm 1876. 55 s. [Sign.] – L. O. Smith. Kort lefvernesbeskr ... Sthlm 1878. 10 s. [Anon.] – Emigrantens vän. Hjelpreda för den sv utvandraren af hvarje klass. Efter fyra års resor o studier i Förenta staterna utarb. Sthlm 1881. 132 s, 1 karta. 2. uppl s å. 201 s, 1 karta. [S 133–201: C E Ljungberg, Engelsk språklära.] 3. uppl s å. IV, 201 s, 1 karta. – Medarb i Post- och inrikes tidningar 1863-64, NDA 1871 – maj 1872, Aftonbladetjuli 1872 –1877.

Utgivit o redigerat: Stockholms börs- och handelstidning, 1864–66, Expositions-tidningen, 1866, nr 0–30 (huvudred A Björkman), Svensk handels-tidning, 1867, nr 1–26, Svensk handels-och industri-tidning, 1868–70, Veritas, Kontroll-tidning för in- o utländska stats- o stadsobligationer samt lotterier, 1868–70, o Figaro, söndagstidning för alla samhällsklasser, 1878–87, jämte Figaro (dagliga uppl), 1884–86, alla Sthlm, samt California-Scandinav, 1873–74, San Francisco.

Översatt: H Greely, Vägen till ekonomiskt oberoende ... Fritt från eng, Sthlm 1874, 29 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Lundstedt; G Lundström (sign Jörgen), Figaros hist i skizzdrag (Figaro 3 okt 1903); Nisbethiana. Nya bidr till Figaros o till protektionisternas hist (Ur dagens krönika, 1887); N G Nilsson, "Ära o lof vare interviewandet". Studier i tidningsintervjuns hist (1975); Nya Skåne 23 nov, 4 o 7 dec 1880; J N Nyman, H N o "Figaro" (Ur dagens krönika, 1887); SPG 16 (1897); W Swahn, Från Kalmarsund till Stilla Havet (dens, Ur minnenas sekretär, 2, 1943); O Wieselgren, Strindberg o H N:s "Figaro" (SvD 9 jan 1933).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A F Hugo Nisbeth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8117, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Oscarsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8117
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A F Hugo Nisbeth, urn:sbl:8117, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Oscarsson), hämtad 2024-04-19.