Meriter

1 Nobel, Immanuel, f 24 mars 1801 i Gävle, d 3 sept 1872 i Sthlm, Maria. Föräldrar: provincialmedicus Immanuel N o Brita Catharina Ahlberg. Kajutvakt på skeppet Thetis 15–18, elev vid FrKA:s arkitekturskola 19–25, vid mekaniska skolan där 21–25, ritare o bitr lärare vid Teknolog inst 27, conducteur i Sthlm 28–32, i Åbo 37, drev mekanisk verkstad i S:t Petersburg 39–59, drev mekanisk verkstad o laboratorium i Sthlm från 59 (från 63) tills med N 4. -Ryske tsarens GM 53, VA:s Letterstedtska GM 68.

G 8 juli 1827 i Sthlm, Hedv El, m Karolina Andriette Ahlsell, f 30 sept 1803 där, Maria, d 7 dec 1889 där, Jak o Joh, dtr till kamreraren Anders A o Karolina Vilhelmina Roospigg.

Biografi

Familjens ekonomi tillät ingen omfattande skolgång för N. Fadern, som varit fältskär och sjukhusläkare, undervisade honom själv i latin, och avsikten tycks ha varit att N skulle studera medicin. Enligt familjetraditionen satte dennes bristande håg för studier stopp för dessa planer, varför fadern 1815 lät skriva in honom vid sjömanshuset i Gävle. Där blev N förhyrd som kajutpojke på ett segelfartyg destinerat till Medelhavet. Först efter tre år – med ett längre uppehåll i Egypten sedan besättningen drabbats av kolera och kaptenen avlidit – återkom segelfartyget till Gävle och N mönstrade av.

N började därpå som lärling hos en byggnadsconducteur i hemstaden. Parallellt med arbetet fick han viss undervisning i byggnadskonst och konstruktionslära. N:s intresse stod till ritning, och 1819 fick han tack vare en insats från modern börja studera vid FrKA i Sthlm. Där var han elev till 1825, först i den förberedande principskolan, sedan i dess skola för högre byggnadskonst. De följande åren deltog N också i undervisningen vid den mekaniska skolan, där han vid flera tillfällen tilldelades stipendier för modeller och ritningar, bla till flyttbara hus. Sin försörjning tycks han ha fått dels av dessa stipendier, dels av ritningsuppdrag förmedlade av dåtidens store och flitigt anlitade arkitekt, Fredrik Blom (bd 5), som var professor vid Konstakademin och föreståndare för mekaniska skolan, tillika N:s lärare och mentor. Av N:s hand finns bevarade ritningar till "flytthus", ett slags monteringsfärdiga hus som Blom patenterat. Efter avslutade arkitektstudier arbetade N en kortare tid som ritare vid Teknologiska institutet som grundades vid denna tid, och i vilket mekaniska skolan uppgick. I N:s uppgifter ingick att undervisa i linearritning.

När N på sommaren 1827 ingick giftermål omnämns han som conducteur. I fem år verkade han som byggnadsentreprenör i mindre skala i Sthlm och dess utkanter. En tvätthusinrättning, en pontonbro över Skurusundet, några husbyggen och restaure-ringsarbeten ingick i hans entreprenader under denna tid. En grundförstärkning som N lyckades utföra utan att hyresgästerna behövde flytta ut betraktades som en stor bedrift och lät tala om sig.

Redan tidigt hade N visat prov på stor idérikedom och teknisk fantasi. Han började vid sidan av entreprenadarbetena ägna sig åt olika uppfinningar. 1828 anhöll han om tre patent: på en tidsbesparande hyvelmaskin, på en mangelmaskin med tio kavlar och på en "mekanisk rörelse". De två sistnämnda tillstyrktes, och särskilt den mekaniska rörelsen, som gick ut på att medels en rem reversera en roterande rörelse, bedömdes som en nyvinning. Kommerskollegium tog dock aldrig något beslut i saken, och N fick ingen ekonomisk vinning av dessa uppfinningar. Inte heller gav hans entreprenadarbeten någon större vinst, och hans ekonomi försämrades successivt. I början av 1833 var han tvungen att begära sig i konkurs. Därtill verkade vissa oförutsedda händelser tillsammans med N:s alltför optimistiska kalkyler.

N betecknades nu som "fattig" i skattelängderna, och familjen, som inkluderade tre söner, av vilka den äldste var fyra år, fick i två år bo hos svärmodern, kamrersänkan Ahlsell. När notarien P P Elde 1836 gifte sig med N:s syster tog han sig an N och dennes familj, som hade utökats med en dotter. N bodde i Eldes hus, och i N:s lägenhet var inhyst en "fabrik" för tillverkning av elastiska tyger. Officiellt stod N inte själv som ägare till inrättningen; ägarförhållandet är över huvud taget oklart. 1835 hade emellertid N i sin äldste, då sexårige sons namn erhållit patent för tillverkning av elastiska eller vattentäta tyger av kautschuk. Möjligen var Elde förläggare åt N. Själv kunde N inte framträda som ägare om han ville hålla sina fordringsägare borta. Det hjälpte inte; strax före jul 1837 var N tvungen att hals över huvud lämna Sverige, då han hotades av gäldstugan. I ett års tid bodde han i Åbo, där han försökte värva kunder till kautschukfabriken och gjorde reklam för dess produkter, och där han fick några arkitektuppdrag. Åt hökaren Scharlin, hos vilken han bodde, fick han bl a göra ritningar till ett nybygge. Huset i nyklassisk stil har låtit tala om sig i finsk arkitekturhistoria och kom att stå kvar till 1962.

I dec 1838 flyttade N till S.t Petersburg. Där öppnade han följande år en liten mekanisk verkstad tillsammans med J E Ekström, tidigare disponent vid Elfdalens porfyrverk. Det var Ekström och en företagare i Hfors, Carl Lenngrén, som tillsköt det erforderliga kapitalet. Detta N:s första företag i Ryssland kan inte ha gått så lysande. I varje fall återfick Ekström under N:s livstid endast hälften av det satsade kapitalet, återstoden reglerade sönerna i början av 1880-talet.

Bättre gick det för N:s andra företag, överste Ogarevs och herr Nobels privilegierade mekaniska hjulfabrik och tackjärnsgjuteri, som grundades 1842. Med överste Ogarev, som senare blev generaladjutant åt Nikolaj I, hade N kommit i kontakt då han höll på att utexperimentera olika typer av minor. 1841 hade N fått tillstånd att göra experiment med sprängämnen, året därpå att demonstrera land- och sjöminor. Några beställningar på minor fick han dock vid denna tid varken från armén eller flottan, och först efter upprepad begäran erhöll han 3 000 silverrubel för sina utlägg. N kunde nu ta över hustrun och barnen till S:t Petersburg. Under de mellanliggande fem åren hade hustrun på egen hand fått klara familjens försörjning i Sverige. Tidvis hade hon och barnen levt på gränsen till ren fattigdom, något som sönerna aldrig skulle glömma.

Civila beställningar kom under hela 1840-talet att dominera i det nobelska företagets orderböcker. Hjul och hjulnav "av fransysk modell" utgjorde till att börja med den huvudsakliga produktionen, men som vid alla mekaniska verkstäder vid denna tid tillverkades en mångfald olika produkter: ånghammare, ångmaskiner, rör, takställningar mm. N anlade det första valsverket för konstjärn i Ryssland och där tillverkades fönsterbågar. Han var också först med att i Ryssland införa stora verktygsmaskiner som hyvelmaskiner och svarvar. Rysslands första centralvärmeanläggningar utgick från N:s verkstäder. Innan N började offerera varmvattenanläggningar hade han först installerat en sådan i sitt hus. N hade nämligen fått råd att flytta till ett eget hus, ett envånings trähus i nyklassisk stil, som han förmodligen själv ritat.

Eftersom det var brist på yrkeskunnig arbetskraft i Ryssland var N tvungen att från Sverige och Finland värva arbetare och förmän till sina verkstäder. Av samma skäl började han också tillverka maskiner för hjulfabrikation, vilken dock inte blev lönande. I detta som i många andra avseenden var N före sin tid. Däremot fick han sälja några verktygsmaskiner till den ryska regeringen, som använde dem i sina arsenaler.

N:s företag gick bra, och hans ekonomiska ställning förbättrades; han tillhörde Första köpmansgillet i S:t Petersburg. En större och modernare fabrik anlades, där tsarens söner gjorde studiebesök, vilket lovade gott för framtida beställningar. Sin verkliga blomstringstid fick N:s verkstadsföretag på 1850-talet och inte minst under Krimkriget. När den ryska flottan återuppbyggdes och moderniserades fick N stora order på framför allt ångmaskiner och vevaxlar.

1853 erhöll N tsarens guldmedalj och blev presenterad vid hovet. Aret därpå fick han en beställning på undervattensminor för försvaret av hamnar och farvatten, sedan man inom militärledningen erinrat sig N:s demonstrationer ett drygt tiotal år tidigare. N:s minor kom att bli mycket omtalade. De tillskrevs förtjänsten av att Lord Napiers flotta 1854 lämnade Finska viken utan att ha angripit Kronstadts fästning. Redan vid denna tid hade N skisserat idéer till rörliga minor avsedda för anfall mot fiendens flotta. Dessa "torpedos" skulle, skrev han, "i given riktning flyga på vattenytan och vid träffen mot skeppets sida gå ned under vattenlinjen, explodera och förstöra fartygets bordläggning, så att det sjunker. "Svårigheten låg i att få fram torpederna till avsett mål, och trots att N senare hade tankar på att sälar kunde tämjas för detta ändamål, kom hans rörliga minor att stanna på pappret.

Mitten av 1850-talet utgjorde höjdpunkten i N:s karriär som företagare. Fabriken i S:t Petersburg sysselsatte mer än 1 000 arbetare, och N:s ekonomi blomstrade. Han hade äntligen möjlighet att betala av sina skulder i Sverige och kunde därför 1856 för första gången på nära tjugo år besöka hemlandet. Efter Krimkriget tornade svårigheterna återigen upp sig för N. Optimistisk och – enligt sönerna – inte så litet orealistisk som han var, hade han utvidgat anläggningarna och maskinparken för en fortsatt stor produktion. Själv framhöll N att regeringen under kriget hade ställt i utsikt beständiga order. Hur det än må ha förhållit sig med den saken upphörde de statliga beställningarna i och med freden. För en tid räddades situationen av civila order. Ångbåtstrafiken i Ryssland byggdes upp, och N fick leverera såväl maskiner som skrov till bolag som trafikerade Volga och Kaspiska havet. Finska Ångslupsbolaget, som var det första som startade reguljär ångbåtstrafik på Neva i S:t Petersburg, placerade sina order hos N. Det var vid hans verkstäder som de första propellermaskinerna i landet tillverkades.

På detta sätt lyckades N skaffa sig en respittid om några år, men företagets ekonomi försämrades alltmer. Priserna föll, räntorna och amorteringarna på de stora anläggningarna som hade tillkommit under Krimkrigets dyrtid var däremot oförändrade. 1859 gick det inte längre att avvärja en ny konkurs; N återvände till Sverige med sin hustru.

I Sverige slog sig N först ned i Johannisdal i Huddinge och flyttade efter något år till Heleneborg på Söder i Sthlm. Här fortsatte han sina experiment med sprängämnen och minor, from 1863 tillsammans med näst yngste sonen Alfred. När denne året därpå lyckades bilda Nitroglycerinab överlät han på N hälften av de aktier som han fick i bolaget i utbyte för sina patent. N kom härigenom att äga 25 procent av aktierna i det sv nitroglycerinbolaget. Avkastningen från dem utgjorde hans bärgning under senare delen av hans livstid, kompletterad med bidrag från sönerna Ludvig och Alfred.

På hösten 1864 inträffade en explosion i verkstaden på Heleneborg, varvid N:s yngste son omkom. I början av 1865 drabbades han själv av hjärnblödning med åtföljande partiell förlamning. N repade sig aldrig riktigt från hjärnblödningen och var under sin återstående livstid sjuklig. 1872, på årsdagen av Heleneborgsolyckan, avled han.

Trots sviktande hälsa var N in i det sista full av idéer till nya uppfinningar. Samtiden uppfattade dessa som bisarra och orealistiska. Långt senare har dock vissa av dem blivit förverkligade av andra. Så hade N t ex utarbetat förslag om hur man skulle kunna tillvarata sågspånet efter sågning; det skulle pressas och limmas till ett tunt och lätt material för allehanda användningsområden, från cigarrlådor och likkistor till monteringsfärdiga hus. På 1900-talet har idén tagits upp i form av tillverkning av kryssfanér.

N var en uppfinnarbegåvning. För många av hans uppfinningar var emellertid tiden ännu inte mogen. Hans insatser för att utveckla den mekaniska verkstadsindustrin i Ryssland var också i flera avseenden epokgörande.

Författare

Ragnhild Lundström

Arkivuppgifter

N:s arkiv (10 vol, självbiogr anteckn:ar, hand-bar, korrespondens o ritniar ang försvarssystem o vapen mm) i N:ska arkivet, LLA. – Brev från N i RA (Alfred N:s arkiv) o i LLA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: La batterie d'Ericson et la possi-bilité d'en empecher les effets destructeurs. [Rubr.] Sthlm 1862. (2) s. [Undert.] – Försök till anskaffande af arbetsförtjenst, till förekommande af den nu, genom brist deraf tvungna utvand-ringsfebcrn. Sthlm 1870. 23 s. [Undert s 18.]

Källor och litteratur

Källor o litt: E Bergengren, Alfred N (1960); W Cronquist, Alfred N, hans far o hans bröder (1898); A Krook, I N (Svea 1873, 1872); R Lundström, Alfred N som internationell företagare. Den N:ska sprängämnesindustrin 1864–1886 (1974) o där anf källor; F Millqvist, N, gummifabrikant för 150 år sedan (Plastforum juni 1984); dens, Den N:ska gummifabrikens uppgång, stagnation o katastrof (ibid sept 1984);J H Nauckhoff, Alfred N, hans liv o uppfinningar (Studentfören Verdandis småskr, 334, 1929); H Schück o R Sohlman, Alfred N o hans släkt (1926); Skildringar ur sv mäns ungdomslif samt skolhistorier (1873); S Strandh, Alfred N, mannen, verket, samtiden (1983) o där anf källor; R W Tolf, Tre generationer N i Ryssland (1977).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Immanuel Nobel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8147, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnhild Lundström), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8147
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Immanuel Nobel, urn:sbl:8147, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnhild Lundström), hämtad 2024-04-23.