Meriter

1 Nordenfalk, Johan, f 9 sept 1796 i Gålsjö, Vnl, d 9 mars 1846 i Sthlm, Klara. Föräldrar: brukspatronen Carl Fredrik N o Hedvig Sofia Hiärne. Elev vid Härnösands skola o gymnasium 05–14, inskr vid UU 26 sept 14, ex till rättegångsverken där 2 dec 16, auskultant i Svea hovrätt 19 dec 16, innehade domarförordnanden i Ångermanlands södra domsaga 18–19, eo notarie i Svea hovrätt 19 okt 19, v notarie där 27 jan 20, häradsh:s n h o v 10 juli 21, kopist i justitiefördeln av K M:ts kansli 10 nov 21, tf assessor i Svea hovrätt febr 23, tf revisions-sekr juni 23–28, deltog i riksdagarna 23–45 (led av lagutsk 23, statsrevisor 34–35 o 40–41, ordf i bankoutsk 40), prot:sekr i K M:ts kansli 30 dec 25, förste exp:sekr 19 dec 26, tf statssekr i krigsexp 27 febr 28, ord där 17 sept 28–26 febr 31, led av komm ang ny organisation av krigskoll sept 28–juli 29, av komm ang anslaget till försvarsverket febr–sept 30, av styr för Smålands privatbanks avd:kontor i Västervik 37, frih 4 dec 38, konsultativt statsråd 18 maj 44, justitiestatsminister o en av rikets herrar från 28 dec 44. – HedLKrVA 28, LLA 45, HedLLA 46.

G 26 maj 1828 i Loftahammar, Kalm, m Maria Risellschöld, f 2 nov 1809 där, d 3 mars 1886 i Törnsfall, Kalm, dtr till förste exp:sekr Olof Johan R o Christina Sofia Risell.

Biografi

N utgick från den lilla aristokrati som grupperade sig kring de ångermanländska järnbruken och gården Holm i Överlännäs – Norrlands enda säteri. Farfadern hade på 1760-talet kommit i besittning av säteriet med järnbruken Gålsjö och Björkå. N växte upp på Gålsjö. Hans mångskiftande verksamhet i Sthlm och södra Sverige hindrade inte att han livet ut bevarade starka band med sin norrländska hembygd. Vid faderns död 1825 övertog N familjeegendomarna och ungefär samtidigt inköpte han ] /3 av det konkursdrabbade Graningeverken, provinsens största och mest välskötta brukskomplex. N representerade detta företag i Sthlm men avyttrade sin andel 1837 för att istället utöka verksamheten vid Gålsjö och Björkå. Kort efter hans död avvecklades familjens norrländska intressen samtidigt som egendomarna fusionerades med Graningeverken.

N:s äktenskap innebar att hans ekonomiska verkningskrets avsevärt vidgades. Hustrun var universalarvinge till ansenliga tillgångar, bla innefattande storgodset Blekhem med underlydande i Törnsfall och Hallingeberg, Kalm, vilket det unga paret tillträdde 1831 och ärvde fem år senare. N ägnade Blekhem och jordbruket där ett stort intresse; en måhända mindre produktiv investering innebar dock det monumentala corps-de-logi i s k Tjustempire som han lät uppföra 1838–44. Ambitionerna inbegrep även den omgivande bygden. Avsevärda ansträngningar gjordes för att till godsets ägor förlägga landets första lantbruksskola, en plan som dock aldrig hann förverkligas. En annan kär tanke för N, framlagd även i riksdagen, var att avsöndra norra länsdelen och skapa ett nytt län med Västervik som residensstad. Det blivande länsresidenset kom också till stånd på hans initiativ om än byggnaden aldrig fick den tänkta användningen. Vid grundandet och den tidigare utvecklingen av Smålands privat-bank (Smålands bank) var N mycket verksam och har t o m utpekats som den egentlige initiativtagaren (Kock).

Särskild uppmärksamhet ägnade N jordbrukets kreditproblem och det framväxande hypoteksväsendet (Ekegård). I den under grundläggningsperioden högaktuella frågan om verksamheten skulle organiseras provinsvis eller på nationell nivå företrädde han den senare huvudlinjen. Vid slutet av riksdagen 1840/41 bildade tre av landets större jordägare, däribland N, en enskild kommitté i syfte att skapa en rikstäckande hypoteksorganisation. Då enighet ej gick att uppnå bland de kommitterade och då bildandet av ytterligare provinsföreningar tycktes nära förestående, presenterade han 1842 ensam ett utförligt projekt till en rikssammanslutning. Han förordade där en kombination av sparbanks- och hypoteksföreningsidéerna; organisationen skulle inte endast svara för den långsiktiga jordbrukskrediten utan också bedriva inlåningsverksamhet. Utvecklingen kom också att gå i den riktningen men då inom provinsföreningarnas ram. Förslaget var opinionsmässigt mindre väl förankrat och framlades vid en med hänsyn till de ekonomiska konjunkturerna olycklig tidpunkt. Det ledde ej till några omedelbara positiva resultat, men tre år senare återkom likartade tankegångar i en till regeringen riktad propå. Trots N:s framskjutna position i statsrådet blev dock bemötandet där negativt, bl a på grund av att idéerna ansågs kunna leda till ett i riksdagen impopulärt statligt engagemang till snävt avgränsade godsägarintressens förmån. En rikssammanslutning inom hypoteksväsendet stiftades först 1861.

I sin expansiva ekonomiska verksamhet förbigick N ej heller huvudstaden. Tillsammans med en kompanjon lät han uppföra Brunkebergs hotell, färdigställt 1837. Det höga palatset hade representativa hyresvåningar och var också en perfekt plattform för den överdådiga representation som kännetecknade familjen.

N:s mer betydande insatser på offentlighetens scen hänför sig till två korta och väl avgränsade perioder, 1828–31 och 1844–46. Uppdraget som statssekreterare för krigsärenden utgjorde den första insatsen i politiskt centrala sammanhang. Den blott trettioettårigc N lyftes fram av C J af Nordin, företrädaren i ämbetet. Till den personliga bakgrunden hörde även att N fått en positiv direktkontakt med Karl XIV Johan som dennes rådgivare vid uppbyggandet av de k besittningarna i Norrbotten, det blivande Gällivare-komplexet. Mellan Nordin och N fanns gamla band och en god åsiktsöverensstämmelse, och de utvecklade under de följande åren ett nära samarbete i försvarsfrågorna. Riksdagen 1828–30 blev en påtaglig framgång för konseljen och ett motsvarande nederlag för oppositionen. Utfallet var en följd av ett planmässigt arbete från regeringens sida, där N bidrog bl a genom att på riddarhuset lojalt, flitigt och talangfullt försvara de äskade anslagssummorna och konungens rätt att i skilda avseenden fritt disponera över beviljade medel.

Närmast resultatlösa blev däremot de bägge kompanjonernas försök till försvarsekonomiska reformer, där en huvudpunkt var avskaffande av mötespassevolansen, dvs rust- och rotehållarnas avgifter för att underhålla soldaterna vid mötena. Tankarna vann till en början Karl Johans gillande men den k bevågenheten omintetgjordes snart av generaladjutanten Magnus Brahe (bd 5). Den rivalitet som uppstod mellan Nordin och den reformfientlige Brahe berörde i hög grad också N som under de följande åren fick röna flera spektakulära motgångar. En konflikt om kungens rätt att låta försvarshuvudtitelns besparingar finansiera en av ständerna underkänd löneförbättring för gardesregementena ledde till en direkt konfrontation med Karl Johan som helt negligerade sin statssekreterares mer restriktiva tolkning. Motsättningen och N:s kort därpå följande avgång gav honom en anstrykning av att vara oppositionsman och hans resignation har även i litteraturen betraktats som rent politiskt betingad (Heckscher, Hornwall). Själv värjde han sig mot en sådan tolkning och pekade istället på övertagandet av Blekhem som sin huvudsakliga bevekelsegrund. Det kan också noteras att N aldrig utnyttjade regeringsformens möjlighet till kontrasignationsvägran utan föredrog att markera sin särmening genom att begära tjänstledighet. Frågan om gardesregementenas lönereglering föranledde vid följande riksdag en omfattande principdebatt om kungens dispositionsrätt över besparingarna. Resultatet blev att ständerna i viktiga avseenden flyttade fram sina positioner (Stjernquist). I diskussionen blev N:s agerande en viktig punkt och i det sammanhanget meddelades att frågan enligt hans egen utsago var en av de väsentligaste anledningarna till avskedstagandet.

Avgången och dess efterspel gav N en viss popularitet hos den regimkritiska opinionens moderata del. Hans deltagande i 1837 års statsrevision, där skarpa anmärkningar mot regeringens förvaltning gjordes, underbyggde anseendet samtidigt som han fick tillfälle att knyta värdefulla kontakter med blivande politiska centralgestalter som G A Stierneld och C O Palmstierna. Genom friherreutnämningen nådde hans sociala prestige en ny höjdpunkt. Att blickarna föll på N när den politiskt illa åtgångna regimen före och under oppositionsriksdagen 1840–41 sökte återställa sin auktoritet är mot denna bakgrund föga förvånande. Med honom i regeringen, eller på annan ledande post, hoppades ministären kunna nå en avspänning i förhållande till den moderata riksdagsoppositionen. Spelet kring de olika erbjudanden – och rykten om sådana – som gjordes N under 1839–40 har i dagboks- och memoarlitteraturen, liksom i senare forskning (särsk Hornwall), ägnats en betydande uppmärksamhet. Detta till trots förefaller skeendet i viktiga avseenden vara höljt i dunkel; bl a gör oklara ansvarsförhållanden det svårt att fastställa allvaret och betydelsen i de olika anbuden. I den närmast kroniska ministerkris som rådde var N:s situation knappast heller unik; under året 1840 tillfrågades, inklusive honom, ett tiotal personer enbart om justitiestatsministerposten, några vid flera tillfällen. Befarade samarbetssvårigheter med kungen och andra liknande överväganden kan förklara att N avstod från att låta sig befordras. Det bör dock påpekas att han enligt flera uppgifter var långtifrån så obenägen som eftervärlden ofta velat göra gällande; snarare skulle han genom ett överdrivet manövrerande ha spelat ett alltför högt spel och misslyckats.

De politiskt betingade betänkligheter mot en statsrådsutnämning som N kan ha haft förlorade sin aktualitet genom tronskiftet i mars 1844. När Oscar I, med vilken han hade gamla förbindelser, först erbjöd posten som justitiestatsminister blev svaret visserligen nekande men han accepterade att ingå som konsultativt statsråd.

N grep sig an regeringsbestyren med stor energi och var "icke obetydligt sysselsatt" (Reuterdahl) med den urtima riksdag som inkallades 1844. Att han och inte justitie-statsministern å regeringens vägnar inledde riddarhusets representationsdebatt markerade en politisk ledarposition som vid årsskiftet 1844–45 legitimerades genom utnämningen till justitiestatsminister. Den sammansmältning av formell och reell makt som då skedde innebar en i ett längre perspektiv väsentlig förstärkning av ämbetet; i och med N:s tillträde blev det allmänt accepterat att det var här regeringens tyngdpunkt skulle vara belägen (Heckscher). Det dryga året på den högsta ministerposten blev för N ingen lycklig tid. Utom av sina enskilda problem led N också av den politiska situationen. Den styrande makten, med en odeciderad kung och ett politiskt ytterst heterogent statsråd, kom snart i kläm mellan liberalernas besvikelse över utebliven handlingskraft och de konservativas misstro mot reformavsikterna. Den tänkta samlingspolitiken tenderade att sjunka ner till enkel balanspolitik. Redan under perioden som konsultativt statsråd gav N uttryck för missmod; i nov 1845 anhöll han om avsked men kvarstod på kungens begäran för att medverka vid tillsättningen av den kommitté som skulle utreda representationsfrågan. N utsågs också till kommitténs ordförande men avled innan denna hunnit börja sina sammanträden.

Statsrådet N:s namn är företrädesvis förknippat med två politiska sakfrågor, nationalrepresentationens ombildning och den lika arvsrätten. I representationsfrågan tillhörde han den grupp av adliga godsägare som genom en reform ville bryta ämbetsmannaväldet och närma sig ett engelskt styrelsesätt. Han var bestämd motståndare till ståndsrepresentationen och förordade ett tvåkammarsystem där den lägre kammaren utsågs genom förmögenhetsbaserade klassval och den högre till hälften tillsattes av kungen. Vid riddarhusets debatt om det från föregående riksdag vilande förslaget proklamerade han regeringens neutralitet visavi detta men förklarade samtidigt att frågan om en reform "numera icke kan falla". Uttalandet fick de misslynta liberalerna att repa mod och blev snabbt bevingat. I de många och komplicerade turer som följde sedan riksdagen förkastat det vilande förslaget utvecklade N och Oscar I ett nära samarbete där snarare N än kungen förefaller ha varit den influerade parten (Borell). – Införandet av lika arvsrätt för son och dotter var en av kungen högt prioriterad reform som vållade en förbittrad strid i riksdagen där adeln stod ensam mot de till förslaget positiva ofrälse stånden. N var frånvarande då frågan kom upp i konseljen men avstyrkte i en skriftlig inlaga reformens sanktionering. Ställningstagandet stod i strid med hans rykte som liberal och väckte stor uppmärksamhet. Det hade dock ingen effekt på kungen som slöt sig till det splittrade statsrådets bifallssida, varigenom reformen blev ett faktum.

Bakgrunden till N:s höga utnämningar torde i väsentlig mån återfinnas i hans position som en av rikets större magnater. Hans juristkarriär var i sitt tidigare skede visserligen snabb men ändå inte uppseendeväckande och hans samlade insatser som jurist beskrivs som präglade mera av raskhet än tankedjup. Trots att han var en god talare och ägde en stor förmåga att leda möten och sammankomster blev N ingen framträdande riksdagspolitiker. För utskottsarbete saknade han intresse. Hans viktigaste riksdagsuppdrag, ordförandeskapet i bankoutskottet 1840, blev blott ett gästspel eftersom han efter endast några månader begärde entledigande. En allmänt omvittnad merit var dock hans osedvanligt vackra handstil.

Uppfattningarna om N:s ideologiska profil har varit starkt motstridiga. En orsak till detta är hans karaktär av pragmatiker och handlingsmänniska. N var ingen ideolog och litet är känt om hans samhällsåskådning. Hans mycket vida kontaktnät har också bidragit till oklarheten. N umgicks i nära nog samtliga politiska läger. Han hade täta förbindelser med den liberala oppositionen men kom ändå aldrig att tillhöra dess krets. Med sin bakgrund som spekulativt anlagd gods- och bruksägare var det naturligt att de ekonomisk-politiska frågorna i första hand fångade hans intresse. Det var också på detta område som han var mest reform-sinnad. När det gällde att lösa de stora problemen kring moderniseringen av lagar och institutioner kunde han trots en betydande auktoritet knappast uppbåda den visionära kraft som situationen krävde. Hans egentliga roll i Oscar I:s konselj har också beskrivits som mer återhållande än pådrivande.

N:s mycket omfattande privatekonomiska verksamhet präglades av en närmast febril aktivitet, bristande uthållighet och avsaknad av en övergripande plan; hans affärer var "föga sammanhängande i sina beräkningar" (Palmstierna). Under sina sista år var N utsatt för en intensiv ryktesspridning och en avlägsen släkting betecknade honom som "särdeles slarvig i sina affärer" (Palmgren, s 296). Vid sin tidiga bortgång var han svårt pressad av ekonomiska bekymmer. Det står fullt klart att N på relativt kort tid avsevärt förminskade de ärvda tillgångarna. Insatserna som politiker var kortvariga och lämnade inga större bestående resultat. Som justitiestatsminister stärkte han sitt ämbetes auktoritet och spelade en viktig roll som förmedlande länk bakåt till Karl-Johanstidens politiska traditioner. Med sin dynamiska läggning och sitt vinnande sätt ägde N en ovanlig förmåga att väcka människors förhoppningar. För liberalerna kom han att under lång tid personifiera den optimism och framtidstro som präglade tronskiftets stämningsläge.

Författare

Andreas Tjemeld

Arkivuppgifter

Brev till o från N i N:ska släktarkivet på Blekhem, Törnsfall. – Brev från N i KB, LUB (bla till B Cedcrström), RA (bla många till A v Hartmans-dorff) o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om en allmän hypothcks-inrättning för svenskajordägare jämte förslag till reglemente. Wcstenvik 1842. 69 s. [Föret.] – Justitie-statsministerns underdåniga berättelse till Kongl. maj:t angående civila rättegångs-ärender och brottmål i riket, år 1842(-1844). Sthlm 1844–46. 4:o. XXIII, 279, XXIV, 149, XIX, 125 s. [Föret.] – Justitie-stats-ministerns underdåniga berättelse till Kongl. maj:t om förhållandet med intecknad och såld fast egendom i landet år 1843. Sthlm 1845. 4:o. 8 s, 6 vikta bl tab. [Föret.] Forts: ... med den å landet lagfarna egendom samt meddelade och dödade inteckningar år 1844. Sthlm 1845. Tv-fol. (29) s. [Föret.]

Källor och litteratur

Källor o litt: J A Almquist, Graningeverkeri (1909); B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); S Carlsson oj Rosén, Sv hist, 2 (1961); E af Edholm, Svunna dagar (1944); E Ekegård, Smålands med flere provinsers hypoteksfören 1847–1947 (1947); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); Hofberg, Sv biogr handlexikon, 2 (1906); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840–1841 (1951); T T:son Höjer, Carl XIV Johan, Konungatiden (1960); L Kihlberg, Lars Hierta i helfigur (1968); K Kock, Smålands bank 1837–1937 (1937); S A Leijonhufvud, Minnes-antecknar (1919); G B Nilsson, Banker i brytningstid (1981); C G Palmgren, Excellensen Lars Herman Gyllenhaal (1984); C O Palmstierna, "Minnesbilder i profil" (PHT 1913); N H Qvist, Ådalen, 1–2 (1943–46); H Reuterdahl, Ärkebiskop Henrik Reuterdahls memoarer (1920); riksdagstrycket 1823–45; SMoK; N N:son Stjernquist, Ständerna, statsregleringen o förvaltn (1946); Sv biogr lex, N F, 7 (1875-76); W Swalin, Konungens svenska o norska statsråd 1809–1814–1881 (1881); dens, Bidr till Kongl Maj:ts kanslis personalhist efter 1809 (1892); S Tjerneld, Stockholmsliv, 1 (1950); [S G v Troil,] minnesteckn över N (KrVAH år 1847), s 64 f; K Warburg, Johan Gabriel Richert, 2 (] 905); J Villskog, Törnsfall, en sockenbeskrivn (Tjustbygdens kulturhist fören. Meddel 3, 1945); E Åkerhielm, Blekhem (Sv slott o herresäten vid 1900-talets början, h 32, 1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Nordenfalk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjemeld), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8214
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Nordenfalk, urn:sbl:8214, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjemeld), hämtad 2024-04-19.