Meriter

3 af Nordin, Carl Johan, son till N 1, f 6 aug 1785 i Valbo, Gävl, d 8 juni 1850 där. Kornett vid lätta dragonreg 15 febr 02, löjtn vid livg till häst 27 nov 06, ryttmästare där 19 sept 09, överstelöjtn:s avsked 14 nov 09, deltog i riksdagarna 09/10–40/41 (led av statsutsk 15U, 17/18U o 23, i bankoutsk 34/35–40/41), disponent vid Forsbacka bruk 23, chef för direktionen över Allm magasinsinrättn:s utredn 17 mars 24–25, statssekr i krigsexp 17 maj 25, led av komm ang flottans tillstånd o rikets sjöförsvar 26, av komm ang lönestat för indelta arméns befäl juni 26–okt 28, statsråd 16 jan 28–31, led av komm ang ny organisation av krigskoll sept 28–febr 29, av komm ang instruktion o stat för bergskoll samt mynt- o kontrollverken sept 28–april 32, tf överståth i Sthlm 24 okt 28–7 okt 30, ordf i komm ang beskattn: förhållandena i riket nov 30–dec 33, president i bergskoll 19 nov 31–3 aug 39, ordf i komm ang teknolog inst:s förändrade organisation dec 32– febr 34, i kommissionen ang undersökn av bergslags- o bruksdistrikten maj 33–nov 35, i direktionen för Göta kanal 7 febr 35–1 febr 36. – KorrespLLA 21, HedLLA 22, HedLKrVA 25, serafimerriddare 31 aug 29.

G 5 april 1810 i Sthlm, Klara, m Margareta Fredrika Falck, f 12 april 1786 där, ibid, d 1 maj 1854 där, Jak o Joh, dtr till grosshandl, dir Pehr F o Hedvig Magdalena Berg (båda i bd 15, s 141).

Biografi

N växte upp på Forsbacka bruk, som under faderns ambitiösa ledning byggdes ut till ett stort företag. Efter en militär karriär, som han avslutade med överstelöjtnants avsked, skaffade N sig praktiska erfarenheter inom lanthushållningen. Han inköpte 1815, tillsammans med statssekreteraren G F Wirsén, Djursholms gods (senare inlöst av Wirsén), där han under några år förestod godsdriften.

Liksom fadern intresserad av järnhantering i stor skala köpte N 1819 en andel i Karmansbo bruk, vilket snart helt övergick i hans ägo. Vid faderns död 1823 blev N även ägare till 2/5 i Forsbacka bruk (1829 inlöste han ytterligare 1 /5) och utsågs till disponent där. För att säkra tackjärnstillgången tillhandlade han sig 1824 hälften av Laxsjö masugn i Dalarna med tillhörande gruvandelar.

Uppfostrad i en politiskt engagerad familj med starka gustavianska sympatier intog N för första gången sin plats på riddarhuset vid riksdagen 1809–10. Vid de följande riksdagarna deltog han aktivt som ledamot av statsutskottet och gjorde sig bemärkt för klarhet och skärpa i sina yttranden.

Vid 1823 års riksdag, då statsrevisionens omfattning och innehåll utgjorde en huvudfråga för oppositionen, utarbetade N, som 1822 varit statsrevisor, till statsutskottet ett utkast till ny instruktion för statsrevisorerna, vilket tillgodosåg oppositionens krav på räkenskapsmaterialets fullständighet men – i överensstämmelse med riksdagsordningens § 68 – begränsade den tidsrymd revisionen skulle avse (= 2 års avslutade räkenskaper). Först vid följande riksdag fattades beslut i frågan, då N som statsråd med de ofrälse ståndens röster fick antaget ett kompromissförslag i linje med sitt tidigare utkast.

Som statsrevisor var N delaktig i den kritik som 1822 riktades mot Allmänna magasinsinrättningens affärer. Sedan riksdagen 1823 beslutat om inrättningens avskaffande, placerades han våren följande år på den välavlönade posten som chef för direktionen över allmänna magasinsinrättningens utredning. Denna uppgift hade bl a beröring med uppbörden och dispositionen av kronans spannmålsräntor och bidrog ytterligare till ett intimt samarbete med Wirsén, då ännu president i statskontoret.

Vänskapen med den begåvade och självständige Wirsén var av avgörande betydelse för N. Som övertygad anhängare av dennes ekonomiska idéer arbetade han outtröttligt för att förverkliga dessa. I Wirséns mode-rat-liberala program ingick som viktiga led att upphäva produktionshämmande lagstiftning, att reformera skatteväsendet, försvarsväsendet och administrationen och uppnå besparingar för statskassan med det vidare målet att genom myntrealisation lägga en fast grund för det sv penning- och kreditväsendet. En nödvändig förutsättning var att ekonomin frigjordes från de former för naturahushållning som ännu var förhärskande i den statliga uppbörden.

Efter att N genom Wirséns föranstaltande utnämnts till statssekreterare för krigsärenden skapade N:s planer på militära besparingar och förändringar avseende indelningsverket en djupgående intressemotsättning i förhållandet till generaladjutanterna för armén resp flottan, särskilt den förre, M Björnstjerna (bd 4) och dennes efterträdare, Karl XIV Johans gunstling M Brahe (bd 5). Också mellan N och kungen, som livligt engagerade sig i de militära frågorna, uppstod allvarliga kontroverser.

Gentemot kungens impulsiva och självrådiga beslut försökte Wirsén som statsråd jämte utrikesstatsministern G af Wetterstedt genom statsrådsberedningen skapa en samstämmig och långsiktig regeringspolitik. För att kunna samla konseljen kring ett egentligt regeringsprogram fordrades en nybesättning av vissa statsrådsposter. Sedan Wirsén avlidit i dec 1827 ställde N ett sådant ministerbyte som villkor för att acceptera utnämningen till statsråd. De personförändringar som uppnåddes räckte emellertid ej för att på längre sikt lösa vare sig de politiska och personliga motsättningarna inom konseljen eller problemen när det gällde monarken.

Sin mest betydelsefulla politiska insats gjorde N vid riksdagen 1828–30, då den parlamentariska ledningen ombesörjdes av honom och Wetterstedt. Hans maktposition förstärktes då ytterligare genom ett tillfälligt förordnande som överståthållare. Med stor energi och skicklighet lyckades han i flera viktiga och kontroversiella frågor inte blott uppnå enstämmighet i statsrådet utan även samla riksdagsopinionen och slå tillbaka oppositionen. Han fick då omdöme om sig att vara en slug och hänsynslös taktiker och betraktades i skilda läger som en framgångsrik intrigant.

Vid riksdagen såg N som sin uppgift att så vitt möjligt genomföra de viktigaste punkterna i det wirsénska reformprogrammet. En av statssekreterare C D Skogman och honom själv väl genomarbetad statsverksproposition (karakteriserad som vår första verkliga statsbudget) överlämnades redan vid riksdagens högtidliga öppnande. Den behandlade bl a en ökning av sjötullsmedlen och olika tänkbara former för brännvinsavgifter, avsedda att möjliggöra en sänkning av grundskatterna.

Vidare framlades löneregleringsförslag för lantstatstjänstemännen och indelta arméns befäl, utarbetade av 1826 års lantförsvarskommitté med kronprinsen som ordförande och N som arbetande ledamot. Propositionen, som syftade till en avlösning av de indelta lönerna, väckte opposition på riddarhuset, vilket föranledde att en ny kommitté tillsattes 1830 under Brahes ledning.

Den likaledes med naturalönernas avskaffande förknippade frågan om den s k mötespassevolansen ledde till öppen konflikt mellan Karl Johan och rådgivarna, vilka enhälligt reserverade sig mot kungens beslut om oförändrad mötesavgift. På riddarhuset förfäktades den k propositionen skickligt av Brahe och den bifölls av tre stånd, mot bondeståndet. Brahe hade därmed vid två viktiga tillfällen satt en käpp i hjulet för N, och dennes bitterhet var stor. Samtidigt hade N som den ledande bakom konseljens desavouerande hållning ådragit sig kungens onåd.

I den vid riksdagen också framlagda propositionen om magasinsinrättningens avveckling föreslogs bl a upphävande av kronans rätt att fordra räntebetalning in natura. Propositionen bifölls, och detta innebar ett första steg mot en mer omfattande grundskattereform.

En huvudfråga vid denna riksdag utgjorde den av regeringens reformvänliga ledamöter ivrigt eftersträvade myntrealisationen, som fått sin slutliga utformning av Skogman. Den stora svårigheten blev härvid att utverka kungens medverkan till ett realisationsbeslut, eftersom denne i princip förkastade all inlösning av sedelmynten. Först efter betydliga politiska eftergifter för kungliga önskemål och kraftiga påtryckningar från lantmarskalken C De Geers (bd 10) sida förmåddes Karl Johan slutligen att ge med sig. Tidpunkten för realisationsbeslutets verkställighet lämnades dock öppen, och N fruktade – med rätta – att detta var inledningen till en förhalningsmanöver av kungen. N:s motdrag blev att vid riksdagarna 1834 och 1840 låta sig inväljas i bankoutskottet, för att den vägen söka få den framtida myntenheten fastställd och påskynda det praktiska arbetet med realisationen.

Under våren 1831 utsattes N för betydande politiska motgångar dels ifråga om ett förslag rörande omorganisationen av krigskollegium, vilket kungen underkände, dels i kommittéarbetet på en grundskattereform, som i allt högre grad saboterades av kungens handgångne man i kommittén, B Rosenblad. N tog härefter konsekvensen av kungens bristande förtroende och begärde sitt länge övervägda avsked från statsrådet.

Det svårhanterliga förhållandet till kungen och Brahes av N skarpt kritiserade "sidoinflytande" hade efter hand inverkat på N:s syn på ansvarsfördelningen mellan den allenastyrande monarken och de konstitutionella rådgivarna. Under intryck av arbetet i konseljen 1828–31 blev N alltmer övertygad om att den egentliga styrelsen borde utövas av en ministär med ministrar ansvariga var och en för sitt sakområde. Hans konstitutionella uppfattning närmade sig härmed den som företräddes av kretsar inom oppositionen. Också med hänsyn till den av N förespråkade ekonomiska politiken förekom överensstämmelser med den liberala oppositionens önskemål.

Efter utträdet ur statsrådet placerades N som president för bergskollegium, där hans främsta uppgift blev att söka omdana den föråldrade och hämmande regleringen av bergverken i produktionsfrämjande riktning. Den första hämskon var kreditsituationen. Man befann sig i en period av avsättningssvårigheter för det sv järnet på exportmarknaden. Kreditbehovet var stort, och N förutsåg, att det skulle öka ytterligare, bl a som en följd av den beslutade myntrealisationen. Han menade, att tidpunkten nu var inne för näringslivet att stå på egna ben och föreslog vid brukssocietetens sammankomst 1832 inrättandet av en hypoteks-kassa för järnbruksägare efter tyskt mönster genom en av allmänheten tecknad fond, varjämte Jernkontoret borde tillskjuta medel till en grundfond. Förslaget väckte både opposition och avoghet bland bruksägarna, som var ovilliga att tillgripa Jernkontorets stångjärnsfond för ändamålet, men tack vare enskild aktieteckning bildades så Bruksegares hypotekscassa, ett framgångsrikt företag, som upplöstes först 1885.

Med bergskollegiums skrivelse till K M:t 11 april 1833 inledde N vad som skulle visa sig bli en långvarig strid om regleringspolitiken och utverkade tillsättningen av en bergskommission med honom själv som ordförande och den sedan länge reformintresserade P Lagerhjelm (bd 22) som ledamot.

Fri tackjärnshandel var en första förutsättning för bruksdrift i större skala, och flera motioner härom framställdes lägligt vid 1834 års riksdag. Dessa tillstyrktes av bergskollegium och Jernkontoret, vilket ledde till k förordning 16 maj 1835. På grundval av bergskommissionens utredning tog bergskollegium därefter itu med den produktionshämmande smidesregleringen och förordade fritt smide vid de stora härdarna (privilegierade till 450 skeppund) under förutsättning av tillräckligt kolfång. Syftet var uppenbart: att koncentrera stångjärnstillverkningen till de större bruken. Vid föredragningen i konseljen återremitterades kollegiets utlåtande av kungen under hänvisning till de mindre brukens och de tackjärnsproducerande bergsmännens intressen. Sedan kollegiet inkommit med nytt förslag utfärdade K M:t i okt 1838 en provisorisk smidesstadga, som visserligen medgav ökning av smidet – vid alla bruk – med 33% men avvisade grundtanken i N:s industrialiseringsplaner, det helfria smidet. Som en följd av de upprepade nederlagen och i övrigt chikanerande behandling begärde N sitt avsked i god tid före 1840 års riksdag.

Rådgivarskifte, systemskifte, representationsreform och skatteomläggning framstod för N som de viktigaste målen för riksdagen 1840. Han hoppades på uppslutning kring dessa krav såväl inom den liberala oppositionen som bland reformintresserade tidigare regeringsanhängare. Redan under våren 1838 förekom ett politiskt närmande mellan den tidigare oppositionsledaren C H Anckarsvärd (bd 1) och N. De utgjorde, enligt Anckarsvärds egna uttalanden, kärnan i den s k koalitionen med deltagare både från moderatkonservativa och mer liberala adelskretsar och hade som syfte att diskutera en gemensam linje under riksdagen.

Sedan försvarsutredningarna på 1820-talet hade N goda kontakter med kronprinsen. Vissa försök synes ha gjorts att i opinionen spela ut den liberale kronprinsen mot den åldrande kungen, som man på sina håll önskade skulle abdikera, ett önskemål som N förvisso delade. Den bredare politiska enigheten inom "koalitionen" sprängdes på sensommaren 1839, då fd överståthållaren J W Sprengtporten framlade ett förslag till representationsreform, som utgick från ett bibehållande av ståndsvalen gentemot den liberala oppositionens krav på samfällda val. I vida kretsar av oppositionen förhöll man sig f ö avvaktande när det gällde fd statsrådet N:s goda uppsåt, och pressen var i övervägande grad misstänksam och insinuant. I början av riksdagen var oppositionen med Anckarsvärd i spetsen mycket stark. Vid utskottsvalen placerades Anckarsvärd och N som ordförande i konstitutionsutskottet resp bankoutskottet. Redan 1 febr 1840 framlade N en försiktigt formulerad motion om mantalsräntans avskaffande. Fyra dagar senare presenterade Anckarsvärd, föga taktiskt, sex stora och radikala motioner, bl a om mantalsräntans upphävande och nedsättning av bevillningen. Mot dessa förslag, som betraktades som en fara för frälseintressena, lyckades A v Hartmansdorff (bd 18) skickligt ena riddarhusopinionen. Remiss vägrades på tre av Anckarsvärds motioner, och denne tog tillbaka hela sitt statsregleringsförslag. Därmed var den Nordin-Anckarsvärdska ledarrollen vid riksdagen redan utspelad – och grundskattefrågan skjuten på framtiden. N deltog blott i begränsad omfattning i riksdagsarbetet och lämnade därefter helt det politiska livet.

N återvände till den krävande skötseln av sina två på skilda håll belägna bruk, som vid denna tidpunkt fordrade all hans uppmärksamhet. Livligt intresserad av kostnadsbesparande tekniska förbättringar hade han redan 1826–27 experimenterat med halwallonsmide, och 1831 var han bland de första som införde lancashiresmide. Ett annat framgångsrikt experiment, som 1834 genomfördes vid Forsbacka på N:s initiativ men för Jernkontorets räkning, var användningen av varmbläster vid smideshärdar. Metoden medförde ökad produktion och minskad kolåtgång.

1832 togs ett nytt gjuteri med kupolugn i bruk vid Forsbacka. Det var redan från början ett av landets mest betydande ifråga om beställningsgjutgods och lantbruksredskap. Vid manufakturverket utvidgades produktionen, särskilt av spik och brännstål, i början av 1840-talet i ett försök att kompensera de dåliga stångjärnskonjunkturerna.

En betydelsefull insats för skogsvården i bruksbygderna gjorde N, då han 1835 efter tyskt mönster tog initiativ till utbildning av skogvaktare och rådgivande verksamhet av en skogskonsulent. Denne ombads att, som en av sina första uppgifter, sörja för skogsregleringen i N:s skogar i Bergslagen.

Det nordinska bruksföretaget, som kan räknas bland de fem största i landet under 1830- och 1840-talen, hade byggts ut med högtflygande ambitioner och driftighet. De naturliga förutsättningarna hade inte varit enbart goda. Vid Forsbacka vållade både tackjärns- och kolförsörjningen problem och fördyrade produktionen. Väl så betänkligt var emellertid, att nyförvärv och utbyggnad från början hade företagits av N:s far utan tillräckliga resurser för att konsolidera det snabbt växande företaget. Efter N:s likaledes betydande investeringar visade sig under det tidiga 1840-talets avsättningskris de likvida tillgångarna plötsligt otillräckliga. 1844 tvingades N att inställa betalningarna, och bruken förvaltades därefter av sysslomännen intill dess Karmansbo 1847 såldes på konkursauktion till förläggaren Schön & co, medan Forsbacka och N:s andel i Laxsjö 1848 avyttrades till N:s kusin, Gustaf af N.

N drabbades också av personliga sorger. 1838 drunknade den ena av döttrarna och 1848 dog den ende sonen, ogift, varefter urarva konkurs begärdes av föräldrarna. Under sina sista år levde N under knappa villkor, och urarva konkurs begärdes också efter hans död.

N var utan tvivel både en klarsynt politisk begåvning och en framsynt industriföretagare, vilken med osedvanlig energi, arbetsförmåga och ihärdighet arbetade för att nå de mål han hade ställt sig. Hans ofta hänsynslösa ambition att förverkliga sina egna planer och hans bristande öppenhet för andras åsikter skaffade honom emellertid åtskilliga fiender och undergrävde hans anseende och förtroendet för hans politik. Detta bidrog till att hans politiska insatser ej sällan underskattades av samtiden.

Författare

Elsa-Britta Grage

Arkivuppgifter

Brev från N i KB (bla till J C Askelöf, G af Wetterstedt o i Autografsaml), LUB (bla till J De la Gardie dy), RA (bla till C H Anckarsvärd, F Gyllenborg, G Löwenhielm, C D Skogman o G F Wirsén samt många till J M af N) o i UUB (bla till Hjärta, G Löwenhielm o många till G oj M af N).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar om Sveriges beskattning. Sthlm 1830. 79 s. [Anon.] – Om inrättande af en hypotheks-kassa för svenska jernbruks-ägare. Sthlm 1832. 25 s. [Anon.] – Inhämsk erfarenhet af bengödning (LAH, 1839, Sthlm, s 128-130).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rev:akt 30 dec 1850, justitierevisionens arkiv; bouppt 5 sept 1850 o dom 20 juli 1852, Svea hovrätts arkiv, allt i RA. P Lagerhjelms självbiogr anteckn:ar 1841, KB. I Andersson, "Oppositionen" o ministeransvarigheten (1917); P G Andreen, Politik o finansväsen, 1–2:2 (1958–61); S Björklund, Oppositionen vid 1823 års riksdag. Jordbrukskris o borgerlig liberalism (1964); B Boéthius o Å Kromnow, Jernkont:s hist, 2:2 o 3 (1968 o 1955); S Brisman, Tiden 1803–1834 (Sveriges riksbank, 4:1, 1931); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års för-fattn (1933); K G Hildebrand o A Attman, Fager-stabrukens hist, 1–2 (1957–58); N Holmberg, Medelklassen o proletariatet (1934); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840–41 (1951); T T:son Höjer, Carl XIV Johan. Konungatiden (1960); H A Olsson, Ministerstyre o kollegialprinciperna i sv reformdiskussion (1934); R Stensson, Magnus Brahe o Carl XIV Johan (1986); K Wichman, Karl XIV Johans regering o den liberala oppositionen under 1830-talets senare hälft (1927).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Nordin, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8292, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8292
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Nordin, af, urn:sbl:8292, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-16.