Meriter

2 Mörner, Stellan, syssling till M 1, d 8 dec 1645, begr i Vreta kloster, Ög. Föräldrar: godsägaren Baltzer v M o Hedvig v Holtzendorf. Kammardräng hos Karl IX senast 16 maj 05, ståth över Västerbotten o Lappmarkerna 11 okt 11, överjägmästare 27 juni 13, k köksmästare 23 juli 16–21 nov 22 (Likv 67), häradsh i T veta, Jönk, 18–20, i Långhundra, Sth, 21–45 o i Öster- o Västerrekarne, Söd, 36-37, ståth på Åland 21 (Likv 67) nov 22, hovjunkare, naturaliserad sv adelsman 24 dec 27, deltog i riksdagarna 27–41 (utom 33 o 40), ståth i Mainz 6, sept 32 (Sondén) –tidigast 12 juni 33 (AOSB), landsh i Södermanland 26 sept 34, i Västernorrland 14 okt 34, i Västerbotten med Umeå, Luleå, Piteå, Torneå o Kemi lappmarker 5 jan 38—41.

G 1) juni 1618 (Klingspor) m Maria von der Grünau, f 1585, d 9 aug 1634 i Sthlm (d:o), dtr till ståth Georg v d Grun o Anna v Lippardt (d:o; v Schantz), samt förut g m M 1; 2) m Anna Arentsdtr Måneskiöld, d 16 juni 1643 i Vreta kloster, dtr till Arent Carlsson M o Ingeborg Ivarsdtr Ulfsparre.

Biografi

M skall ha vuxit upp hos morfadern Anton v Holtzendorf till Sydow i Brandenburg (Adolf M:s släktkrönika 1739). Då han ej haft fast egendom att ärva eller tjänst att få där skall han enligt släktkrönikan ha kommit till Sverige 1597 och på sin syssling Otto Helmer M:s rekommendation fått anställning som fänrik. Denna uppgift har dock ej kunnat verifieras i KrA. Först i brev 1605 och 1609, i klädkammarens räkenskaper 1608 och i räntekammarböcker för 1608—09 nämnes han, och då som en av K M:ts kammardrängar. "Drängkammaren" gav dessa pager av såväl frälse som ofrälse börd nyttig praktik för framtida statstjänst.

M engagerades i Karl IX:s ambitiösa politik på Nordkalotten. Våren 1610 hade Daniel Hjort (bd 19) varit i Varangerområdet och uppburit skatt av samerna där. Vid återkomsten sändes Hjort tillsammans med bl a M och ett hundratal knektar ännu en gång norrut. Enligt k instruktion 4 juli 1610 skulle de uppbära skatt av samerna i området från Tysfjorden till Malangen och göra klart att Sverige hade samma rättigheter vid ishavskusten som Danmark. Någon rapport har ej bevarats men resultatet var tydligen lyckosamt. Rivaliteten i norr blev emellertid en av orsakerna till kalmarkriget, som fick till följd att det sv inflytandet längs ishavskusten och dess inland eliminerades. Karl IX:s uppdrag 10 okt 1611 till M och R Steger att i spetsen for 500 västerbottningar erövra Vardöhus blev resultatlöst, eftersom den nytillträdde Gustav II Adolf i febr följande år beordrade M att inställa expeditionen.

Som ståthållare över Västerbotten och Lappmarken hade M instruerats att bla främja kolonisationen i orten. I de fall något hemman i Västerbotten beboddes av mer än en bonde skulle de överflödiga tas ut till nybyggare vid vite av att annars utskrivas till knektar. Han fick också i uppdrag att förverkliga kungens hittills vaga planer på att grunda städer vid övre norrlandskusten. Birkarlarna i Torne lappmark skulle således slå sig ned på Svensarö (Torneå), där M skulle bygga både kungsgård och köpstad, som lapparna skulle besöka istället för att handla i Norge. Planen kom dock inte att genomföras.

I Västerbotten förekom ett utbrett missbruk kring gästning och skjutsning, som M i kraftiga ordalag fördömde och som förbjöds av Gustav II Adolf. Skattetrycket på samerna hade ökat bl a genom kriget 1611 — 13 och den därav orsakade nedgången i den förut blomstrande skinnhandeln. M företog därför våren 1613 en resa till inlandet för att lyssna på samernas klagomål. Någon skattesänkning för dem kom dock ej till stånd. Det är mot denna bakgrund som den samiska övergången till helnomadism under tidigt 1600-tal bör ses (Lundmark). M lämnade s å Västerbotten sedan han 27 juni utnämnts till överjägmästare, en nyskapad befattning inom den centrala förvaltningen. Att han även i fortsättningen betraktades som expert på den nordliga regionen framgår av att kungen vid planeringen av ett angrepp mot Archangelsk 1614 tänkte sig M som en lämplig kommendant eftersom han "kände något denna landsort".

Enligt fullmakten för överjägmästaren fick M ansvar för all kronoförvaltning rörande jakt och skog. Han skulle ha tillsyn över kronans "parker", bevaka att villebråd inte fälldes mot lag eller k förordning och att kungliga jakter inte stördes av obehöriga. Detta gällde också adeln vars egna jakträttigheter måste förenas med full respekt för kronans. Särskilda inskränkningar av fågeljakt och fiske angavs också. M skulle vidare se till att "all allmoge i riket skall vara förpliktat att hålla björn och vargskall" och att vargnät hölls i beredskap. För att fullgöra dessa omfattande göromål fick M rätt att förordna två djurskyttar i varje fögderi. Senare fick han bl a ombesörja överförandet av dovhjortar till Öland från fastlandet.

M utnämndes i nov 1622 till ståthållare på Åland, där han genast vidtog kraftfulla åtgärder för att överhuvudtaget kunna fullgöra sin tjänst. Ståthållarresidenset Kastelholm hade 1619 drabbats av en förhärjande vådeld. Kungen skrev till M att "huset" måste ställas i så god ordning att "tak och innanbyggning bliver färdig så att, om behov gjordes, man furstliga personer där inne logera kunde ..." (brev 25 aug 1624). Arkeologiska utgrävningar har bl a visat att framförallt de östra och norra längorna kom till på M:s tid. Trots att byggnadsarbetet var betungande för ålänningarna tycks M ändå ha varit väl sedd av bönderna. Innan han lämnade sin tjänst höll han 18 okt 1634 ting på Eckerö varvid menigheten förklarade "att han icke haver varit som en ståthållare utan som en fader" och han avtackades "för gott hägn och försvar". M var Ålands siste ståthållare; 1634 införlivades ögruppen med Åbo län.

Dessförinnan hade M emellertid 1632-33 varit sv ståthållare i Mainz och fått från de kejserliga konfiskerade gods i stiftet Worms och grevskapet Leiningen. 1634 blev han utnämnd till landshövding i Södermanlands län. Ett byte företogs emellertid redan i okt mellan honom och Per Erlandsson Bååt som tilldelats "Norrlanden", det största och mest svårstyrda av de län som tillkom enligt den nya regeringsformen. Det bör ha varit mer naturligt att för posten välja M med hans tidigare erfarenheter från Norrland. Från sitt residens i norr for han emellertid regelmässigt ner för att bevista riksdagarna och där bevaka sitt läns intressen och muntligen rapportera till regeringen. Vid riksdagen 1634 diskuterades i riksrådet särskilt de små norrländska städernas ömkliga läge. M pekade bl a på att Luleå var i mycket dåligt skick och Umeå saknade privilegier men att Piteå var mer gynnat till följd av den nyligen uppdagade silvergruvan (Nasafjäll) i dess lappmark på gränsen mot Norge. M pekade också på bristen på skolor och sjukstugor i länet och medföljde de allmogerepresentanter som inför rådet framlade olika besvär. När han 23 nov s å tog avsked i rådet uppmanades han framförallt att tillse att "silververket hålles gående", vilket M också prioriterade. Han rapporterade från Piteå till rådet att han just återkommit från ett besök i Nasafjäll: "vägen är mäkta lång och faller stort besvär där hän att resa ..." (27 febr 1636). I maj s å avgav han muntlig rapport inför regeringen om silverbrytningen och begärde ytterligare direktiv. Han överlämnade därvid också "en hop svenske demanter" (= bergkristaller) som påträffats i Lule lappmark. Efter ett nytt besök i Nasafjäll och dess smältverk i Silbojokk stod han 1637 åter inför rådet och hade då med sig "några skivor silver som där voro tillverkade". Silverbrytningen i Nasafjäll blev dock inte alls den framgång man hade hoppats på; förutsättningarna saknades.

I den folkfattiga landsdelen var utskrivningen av knektar med dess ibland förhärjande effekt också en otacksam uppgift. M blev 1636 anklagad inför rådet för att ha "understuckit till hälft annat hundrade knektar" och tagit "mutor till någre hundrade lispund torrfisk". Ett halvår senare var han emellertid åter utskrivningskommissarie, varför anklagelserna tydligen bedömts vara grundlösa. Hur det än förhöll sig med den saken förefaller M ha haft öppna ögon för de missbruk och den misär som kännetecknade den norra landsändan. Sålunda kritiserade han 1637 den exploatering som skattearrendatorer med godtycklig prissättning utsatte samerna för. Regeringen beslöt också att "b:te inköp skulle alldeles vara upphävit och eftergivit ...". 1634 hade stora delar av Norrland drabbats av svår missväxt. Förmyndarregeringen gav därför M fria händer att ge bönderna uppskov med skatten, men kammarrådet sände honom samtidigt ett skarpt kravbrev på utebliven skatt. M svarade i "kärva ordalag" bla att kammarrådet borde "upptänka de medel därmed den fattige ... kan komma till förmögenhet att leverera sina utlagor så väl som ock vid livet bliva behållen" (Olofsson).

1637 bestämdes att det ofantliga norrlandslänet skulle delas och M blev 1638 landshövding i det nya norra länet, som omfattade Västerbotten och lappmarkerna från Ume i söder till Kemi i nordost (det hade tidigare hört till Österbotten). Knappt hade M övertagit sin nya post förrän han i brev till rådet 28 aug klagade över "den oiiaturlige frost och köld som haver fördärvat säden där i landet". Han beskrev vältaligt de fattigas lidanden. Samtidigt råkade M in i en bitter konflikt med kyrkoherden i Torneå när det gällde att utse en lappmarkspräst. 1640 hade M fått nog av alla mödor och bekymmer. Han fick sitt avsked året därpå men kvarblev tydligen till sin död i Umeå, inte utan konflikter med efterträdaren Frans Crusebjörn om bla löneförmåner.

M har karaktäriserats av sin sonsons son: "Han var till sinnet hastig, men eljest from och uppriktig man: alltid lustig och glad: var i stor nåd hos sin överhet, och där hos av alla, som honom närmare kände allmänt älskad" (Adolf M 1739). Han synes efter bästa förmåga ha utfört flera viktiga administrativa uppdrag under ett föränderligt och betydelsefullt skede i sv förvaltningshistoria. Särskilt de långa åren i Norrland måste ha krävt seg uthållighet. M förefaller ha haft en öppen blick för landsdelens såväl problem som möjligheter.

Författare

Magnus Mörner

Arkivuppgifter

Fragment av M:s arkiv i Esplunda arkiv 1:66, RA. - Enstaka brev till M i RA och UUB (ett 20-tal brev från förmyndarreg).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor ock litt: Brevsvar 24 juni 1987 från FRA, SBL; RR, särsk 1605, f83, o 1609, f445, Biographica, Landsh:s skriv:er till K M:t, Västerbottens län, 1, 1638-80, Norrlands handhar 1612:11, Likv, Redkolhs arkiv F 1:331-332, Köpegodskontorets arkiv F VL265; Ambetsarkivet F V:68 (P Sondéns ms Biogr notiser från 1600-talet, 2), xeroxkopia av Hist berättelse om M:ska släckten författad av Adolf M, 1739, Esplunda arkiv, 1:76, allt i RA; Klädkammarens reviderade räkenskaper, vol A 66:häfte 3, f 52, SIA; v Schantz genealogier, RHA.

AdRP, 1, 1623-32 o 3, 1640-44 (1904-06); AOSB 1:8-9, 2:1 (1888-1946); K Awebro, Luleå silververk (1983), s 31 fT; Bidr till Sveriges officiella statistik, Skogsväsendet, Skogsstyns berättelse ang skogs- ojagtväsendet i Sverige intill år 1870 (1879), s 25 f; B Boethius, Skogen o bygden (1939); A Brahe, Tidebok (1920); J Bromé, Nasafjäll (1923); B Broomé, Nils Stiernsköld (1950); E Brännman, Frälseköpen under Gustav II Adolfs regering (1950); N Eden, Den sv centralregeringens utveckl till kollegial organisation (1902); N Enevald, Sverige o Finnmarken (1920); Frälseg 1:2 (1931), s 593, 3:2 (1947), s 830; J Hand, Dagbok (HH 8:3, 1879), s 10—12; Handhar upplysande Finlands hist under Karl IX:s tid, ed J E Waaranen, 3 (1866), s 162 ff; R Hausen, Kastelholms slott o dess borgherrar (1934); HSH 29 (1858), s 270 ff; Kammarkolhs prot, 1, 1620-38 (1934), s 159; C A Klingspor, Sveriges adel under 1600-1700-talen, 1 (1876); J Lindegren, Utskrivning o utsugning. Produktion o reproduktion i Bygdeå 1620-1640 (1980); Lokalf; L Lundmark, Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångstsamhällets övergång till renno-madism i Lule lappmark (1982); Miska släktboken 1468-1653, ed C M Stenbock (1909), s 64, 66, 70, 101, 112; A Nordberg, En gammal norrbottensbygd. Anteckn:ar till Luleå sns hist, 1 (1965); R Nordlund, Krig genom ombud. De sv krigsfinanserna o Heilbronnförbundet 1633 (H Landberg mfl, Det kontinentala krigets ekonomi, 1971); C T Odhner, Sveriges inre hist under drottn Christinas förmyndare (1865); S I Olofsson, Övre Norrlands hist under Carl IX o Gustaf II Adolf (Övre Norrlands hist, 2, 1965); dens, Samhälle o^ekonomi i Övre Norrland under stormaktstiden (Övre Norrlands hist, 3, 1974); S U Palme, Sverige o Danmark 1596-1611 (1942); Samzelius; SRP 1-8 (1878-98); STb från år 1592, 8-14 (1966-79); B Steckzén, Umeå stads hist 1588-1888 (1922); Sundsvalls hist 1621-1721, 1 (1921); A A v Stiern-man, Swea o Götha höfdinga-minne, 2 (1835); J Werwing, Konung Sigismunds o konung Carl den IX:des historier, 2 (1747); J Widekindi, Then fordom stormächtigste ... Gustaff Adolphs ... hist, 1 (1691).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stellan Mörner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8740, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Mörner), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8740
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stellan Mörner, urn:sbl:8740, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Mörner), hämtad 2024-04-24.