Meriter

Neuman, Erik Gustav, f 12 jan 1883 i Skara, d 3 dec 1959 i Lidingö. Föräldrar: rektorn FD Carl Julius N o Märta Sofia Vilhelmina v Zengerlein. Mogenhetsex vid Gbgs h latinlärov 12 juni 01, inskr vid UU 20 sept 01, FK där 31 jan 05, FL där 31 mars 10, lär vid Uppsala ensk lärov o privatgymn ht 10–vt 13, extralär vid h reallärov på Norrmalm i Sthlm ht 13–vt 16, adjunkt i modersmålet o tyska vid h a l i Östersund 31 dec 15–10 jan 18, disp vid UU 27 maj 18, FD där 31 maj 18, doc i sv språket där 16 sept 18–vt 32, sekr i Västgöta folkmålskomm 19, sekr o skattmästare i Komm för utgivande av beskrivn över Västergötland från 20, Kyrkobrödernas generalsekr 20–23, lär vid StH vårterminerna 21–24, ordf i Kyrkobrödernas generalråd 26-29, timlär vid Sigtunaskolan ht 27, jan 28 0 ht 29, lektor i modersmålet o tyska vid h a l i Skövde 24 jan 30, vid h a l i Lidingö 26 febr 37–juni 48, ordf i Samf för nord språkforskn från 41, prof:s namn 25 maj 51. – LSkS 54.

G 23 april 1926 i Uppsala m Margit Hermine Ångman, f 8 april 1906 i Lycksele, Vb, d 10 sept 1982 i Bergen, Norge (enl db för Domk, Uppsala), dtr till sergeanten Johan Herman Å o Signe Augusta Ludvigsson.

Biografi

Erik N:s forskningsområde var senmedeltidens sv språk, Hans första tryckta arbete behandlade vokalbalansen a:å i fornsvenskan, och han återkom till samma ämne i sin gradualavhandling. Där anförde han, vilket var ovanligt på den tiden, även exempel från otryckta pergamentsbrev i RA och avtryckte som bilaga tio brev från åren 1449–88. Hans forskningar i RA underlättades av att hans klasskamrat från Gbgs h latinläroverk Erik Naumann (s 466) var andre arkivarie där.

I sin filkand-examen hade N bl a laudatur i latin. Han var därför väl rustad, när han företog sig att utge den latinsk-svenska ordboken C 20 i UUB, skriven av tre olika 1400-talshänder. Ett första avsnitt blev hans lic-avhandling. Av utgåvan publicerades första handens parti (A—Ho, N —Si) i tre häften 1918-20, andra handens (Ho-M) i två häften 1938—42. N arbetade länge med att färdigställa en inledning. Den utgavs först 1974, huvudsakligen i det skick den fått redan 1934. Han redogör där för de tre händernas olika språk och förlagor. Händerna 1 och 2 har avskrivit ett latinsk-svenskt lexikon, som utgått från den kända latinska medeltidsordboken Catholicon, och kompletterat den bla med exempel ur Peder Låles ordspråkssamling. Hand 3:s ännu outgivna parti utgår däremot från en lågtysk bearbetning av Catholicon av en typ, som N 1930 lyckades finna i Karlsruhe.

N:s märkligaste verk är hans undersökning av Karlskrönikans tillkomst och trovärdighet. Han utgår från G v der Ropps iakttagelser att krönikan består av tre partier. Det första har Engelbrekt som hjälte och slutar med hans död 1436, det andra förhärligar marsken Karl Knutsson och slutar 1440, medan det tredje skildrar Karls kungatid till 1452. "N:s stora och betydande förtjänst ligger just i att med språkliga och paleografiska metoder, som v der Ropp icke använt, ha ytterligare underbyggt och bekräftat, nyanserat och på enskilda punkter beriktigat von der Ropps konstruktion" (Erland Hjärne; Hum sekt:s prot 18 okt 1935, s 27; ED 1936). G E Klemming (bd 21) hade funnit, att krönikans bevarade urhandskrift D6 i KB var skriven av nio olika händer, men N kunde visa, att händerna 7 och 9 var identiska. Första delen av sin undersökning (1927 — 28) ägnade N krönikans sista parti. Hans genomgång av originalbrev, främst i RA, visade att händerna 6, 7 och 8, som skrivit detta parti, återfanns i brev som var uppsatta i kung Karls kansli 1448–54. Bestämningen av handstilarna stöddes med iakttagelser rörande ortografi och dialekt.

N fortsatte 1931 med Engelbrektspartiet. Ingvar Andersson hade 1928 visat, att detta i flera fall byggde på skriftliga urkunder, och drog slutsatsen, att även det kunde ha författats i kung Karls kansli vid 1450-talets mitt och ej behövde bygga på färska minnesbilder. N kunde häremot visa, att hand 2, som skrivit senare delen av Engelbrektspartiet i D6, återfanns i ett tjugotal urkunder från 1434–39. Dessa hade uppenbarligen skrivits av riksrådets skrivare Johan Fredebern (bd 16), tydligen före 6 okt 1438, då denne övergick till att skriva jac istället för jak. N underströk också v der Ropps mening, att Engelbrektspartiet senare ändrats av händerna 6 och 8 så, att allt för Karl Knutsson ofördelaktigt borttagits. N drog härvid fram nya exempel, vilka inte redovisas i Klemmings utgåva. Ändringarna hade också drabbat ordvalet, bl a karakteristiska ord som ginstan och monde. Engelbrektspartiets första del var däremot en ren- skrift av hand 1 efter en överarbetad äldre version av Fredeberns hand. Enligt N är hand 2:s språk i vissa avseenden lågtyskt färgat, även i valet av rim och rimord. Han ville inte minst därför i den tyskbördige Fredebern se författaren till den fristående Engelbrekts-krönikan. Senare forskning, som godtar hans handstilsidentifiering, är mera skeptisk i författarfrågan.

Tredje delen av sin undersökning ägnade N krönikans mellanparti, "marskkrönikan". Han kunde visa, att det skrivits av händerna 4 och 5, som han återfunnit i brev, som skrivits 1439–40 för Karl Knutsson eller för riksrådet, medan han i samtida brev ej lyckats finna hand 3, som efter 1448 renskrivit partiets första avsnitt. N framhåller, att han ej kunnat finna händerna 4 och 5 i brev som utfärdats under Karls kungatid 1448–57. Hand 4, som N menar vara författaren av detta parti, är påfallande partisk för Karl Knutsson och mot Erik Puke. N påpekar också hur Engelbrektskrönikan och "marskkrönikan" överarbetats av händerna 6 och 8, av vilka han betraktar den senare som författare av kungakrönikan.

1934 vände sig N mot Erik Lönnroth, som i sin avhandling ville förlägga författandet av hela Karlskrönikan först till mitten av 1460-talet, bla därför att kung Karls valberättelse 1457 ansågs ha utnyttjats för framställningen. N påvisade anmärkningsvärda avvikelser från valberättelsen och smulade sönder de paleografiska bevis, som Lönnroth ville hämta från brev som skrivits på 1460-talet. Dennes fascinerande framställning fick emellertid länge större anslutning, tex av den danske medeltidsforskaren Aksel E Christensen ännu 1980. Inga bärande skäl har dock anförts mot N:s paleografiska och språkliga bevis för att hand 2, som skrivit Engelbrektspartiets senare del, tillhört Fredebern och att han skrivit avsnittet senast 1438.

N hade redan 1928 förklarats professorskompetent. Vid konkurrensen 1935–36 om professuren i sv språket vid UU sattes han främst av två sakkunniga, men efter en uppmärksammad strid i fakultet och konsistorium vann hans främste medtävlare majoritet där och blev också utnämnd. Striden hade bla gällt vilken grad av originalitet N visat genom sina handstilsundersökningar och i förhållande till v der Ropp. En konsistorieledamot framhöll att N:s metod att "fastställa författarna till Karlskrönikan genom att jämföra stilarna i krönikans manuskript med stilarna i andra samtida urkunder" givetvis var förtjänstfull men knappast kunde "betecknas som ett särskilt skarpsinnigt eller originellt uppslag" (KG Westman 2 maj 1936; ED 1936). Av de sakkunniga påpekade dock en att N veterligt var "den förste som använt metoden på en fornsvensk litterär handskrift" och att ingen historiker eller filolog före N hade "kommit på idén att metoden kunde användas på lösningen av Karlskrönikans problem, som dock ... i så hög grad sysselsatt forskningen" (Hesselman). Även om N knappast lyckats bevisa, att händerna 2 (Fredebern), 4 och 8 tillhört författarna till krönikans tre delar utan snarare kunde betecknas som redigerarnas, kvarstår hans bestämning av skrivarnas tid och miljö: riksrådsskrivaren 1438, marskens kansli omkr 1440 och kungakansliet omkr 1453. Detta är väsentligare än att fixera de enskilda författarna. — N:s undersökningar av medeltidsdiplomens handstilar torde ha inspirerat Lars Sjödins omfattande studier och författarskap på detta område.

Utom dessa huvudarbeten författade N en rad smärre uppsatser. Viktigast anses vara hans Kritiska strövtåg i svensk historisk formlära (1925) och studien Till frågan om medeltidsbrevens utskrivare (1929), som behandlar den företeelse som i tysk diplomatik kallas Empfängerurkunde. En kort ortnamnsuppsats publicerade N i verket Västergötland, i vars utgivningskommitté han var sekreterare under lång tid.

N hade knappast något vinnande sätt eller utseende. Hans starka rätts- och sanningspatos var ej sällan kombinerat med en viss osmidig ensidighet och envishet. Motgången i professorskonkurrensen efterlämnade stor bitterhet och bröt hans vetenskapliga produktivitet.

Författare

Jan Liedgren

Arkivuppgifter

N:s arkiv (2 vol, brev mm) i UUB. — Brev från N i LUB (till A Kock) o UUB (bla till B Hessel-man o många till O v Friesen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Till frågan om vokalbalansen a\ä i fornsvenskan (UUÅ, [53,] 1913, [d 1.] Filosofi, språkvetenskap o hist vetenskaper, 5 [omsl]. Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar jan. 1910 - dec. 1912, Upps 1913, s 99-108). — Utbredningen av vokalbalansen a:a i medelsvenskan. Akad avh. Upsala 1918. VIII, 88 s. (Även: UUÅ, [57,] 1917, [2.] Filosofi 4.) -Några mer eller mindre västgötska bröllopsdikter (En västgötabok, utg av Västgöta folkmålskommit-té genom J Götlind, Falköping 1919, s 50—67). — Fornsvenska och svensk språkhistoria (Folkuniversitetsföreningen: Vetenskaplig forskning, årsbok 1920, Sthlm, s 106-116). - Varför lekmännen i växande antal börja tro på vår folkkyrkas framtid. Några tankar av en lekman (Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet, 1922, Upps, s 116— 123). — Ist das Wort Humle in den germanischen Sprachen ein Lehnwort? (Festschrift Eugen Mogk Halle 1924, s 424-432). - Kritiska strövtåg i svensk historisk formlära. Första och andra pers. plur. av verbet (Nysvenska studier, tidskr för sv stil- o språkforskn, årg 5, 1925, Upps, s 165-213). — Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde, en undersökn o några slutsatser, 1 —3 (Samlaren, N F, årg 8, 1927, Upps 1927-28, 4:o, s 103-182, 6 bl facsimil, 12, 1931, tr 1932, s 97-190, o 15, 1934, s 113-221). - Språket i Nya testamentet 1526. Kritiska anm o positiva bidr (ANF, bd 44 (N F 40), Lund 19[27-]28, s 1-74). - Till frågan om medeltidsdiplomens utskrivare (ibid, Tilläggsbd. Studier tillägnade Axel Kock Lund 1929, s 388-400). — Det nordiska 2-omljudet (Acta philologica Scandinavica, Bd 4, Khvn 1929-30, s 193-246 [1929]). — Dateringen av den s.k. Karlskrönikans olika partier och antalet författare. Upps 1934. 34 s, 6 pl-bl. (UUÅ, 1934, Filosofi 6.) - Språket i Nya testamentet 1526 och i Gustaf Vasas bibel 1541 (Nysvenska studier, 16, 1936, s 1-66). -Några västgötska naturnamn (Västergötland ... Bidrag till landskapets kulturhist o naturbeskr A:7 [omsl]. I Moberg, Västergötlands geografi, en orienterande översikt, 1. Naturlandskapet, Sthlm 1950, 4:o, s 71-84). - Missförstådda ljudförändringar (ANF, 71, 1956, s 187-204). - Inledning till utgåvan av Latinskt-svenskt glossarium ... utg av B Tjäder. Upps 1973 (omsl tr 1974). LXXXVI s, (6) s pl. (SFSS, h 249 = [bd] 45:6). [Se följ.]

Redigerat o utgivit: Latinskt-svenskt glossarium efter Cod. Ups. C 20. l-[2] = [Bd] 45, [omsl:] h 6, 1-3, 4-5. Upps 1973, 1918-20, 1938-42. LXXXVI s, (6) s pl; 583 s; 169 s. (SFSS, [Serie 1. Svenska skrifter,] [omsl:] h 249, 153, 154, 156, 179, 187.) — Västergötland. Bidrag till landskapets kul-turhist o naturbeskr. Serie A 2—9, B 3—6. Upps, Sthlm o Lund 1918-52. 4:o. - Medl av red för Kyrka och folk, [årg 1-2: h 4,] 1924-25, Upps, 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 27 nov 1936, nr 30 (ang professuren i sv språket vid UU), 26 febr 1937, nr 36 o 25 maj 1951, nr 2, RA.

G Carlsson, E N:s krönikeforskn:ar (O v Friesen, Ett inlägg i en aktuell befordringsfråga, 1935); H Gejrot, PH Räf o E Sanden, Lärarmatr 1946 (1946); S Henning, ENJ (ANF 76, 1961, s 281 ff); B Hesselman, Humanistiska sektionen o den lediga professuren i sv språket vid UU (1935); S Kraft, Karlskrönikans datering (HT 1937), o där anf källor o litt; K Kumlien, Historieskrivn o kungadöme i sv medeltid (1979), s 54—66; J Liedgren, Skriver (Kulturhist lex 15, 1970); H Schiick, Rikets brev o register (1976), s 255-266, 279 f, 285, 348 f samt där anf litt; dens, Nord unionstid: syntes o punktstudier [rec:er] (HT 1982), s 101; SMoK; UUM ht 1926 (1927). - Nekr över N i SvD 4 dec 1959.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik G Neuman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8861, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8861
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik G Neuman, urn:sbl:8861, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren), hämtad 2024-04-24.