Meriter

Meitner, Elise (Lise), f 7 nov 1878 i Wien, Israelische Kultusgemeinde, d 27 okt 1968 i Cambridgeshire, Storbritannien. Föräldrar: advokaten Dr jur Philipp M o Hedwig Skovran. Studentex i Wien 01, inskr vid univ där 01, dr-ex i matematik o fysik där 05, prom Dr phil där 06, fortsatta studier i fysik vid univ i Berlin 07, assistent hos prof i fysik Max Planck där 12–15, röntgenolog vid krigssjukhus i Österrike 15–17, ledde inrättandet av en fysikalisk avd vid Kaiser Wilhelm-Institut fur Chemie i Berlin-Dahlem hösten 17, förest där 17–38, doc i fysik vid univ i Berlin 22, eo prof i fysik där 26–38, verksam som kärnfysiker vid Nobelinst (hos prof Manne Siegbahn) 1 sept 38–46, innehavare av en personlig vetensk befattn i kärnfysik vid StH (med arbetet förlagt till KTH) 22 nov 46 (tilltr 1 jan 47)–60, sv medborgare 18 nov 49, bosatt i Cambridge från 60. – LVVS 41, LVA 45, fil hedersdr vid StH 30 maj 50. – Ogift.

Biografi

M föddes i Wien där hon växte upp, gick i skola och så småningom blev den andra kvinna som blev doktor i fysik. Såväl familje- som stadsmiljön var intellektuellt stimulerande. Wien var under M:s formativa ungdomsår ett dynamiskt kulturellt centrum, där konsten och vetenskapen sökte sig radikalt nya vägar. När det mera speciellt gällde materieforskningen var 1800-talets sista år omvälvande: Becquerel fann att uran utsänder strålning, Thomson upptäckte elektronen, makarna Curie radium, och Einstein löste frågan om varifrån den oerhörda mängden energi hos strålningen kom.

Efter doktorsgraden började M studera radioaktiviteten, och det var en av pionjärerna på området, Stefan Meyer, som väckte hennes intresse. M kunde snart påvisa att alfastrålar inte färdas i rak bana när de passerar genom materia. Avvikelserna studerades senare mera i detalj av E Rutherford som 1911 fann att atomerna har kärnor.

M önskade utöka sina kunskaper i teoretisk fysik och begav sig hösten 1907 till Berlin och Max Planck. Trots vissa initiala dubier om kvinnors kapacitet som fysiker, erbjöd Planck henne anställning som assistent vid institutet för teoretisk fysik. M har själv påpekat att detta vid denna tid var något unikt i Preussen.

M insåg snart att hon för sin forskning kring radioaktiviteten behövde hjälp av en kemist. På kemiska institutionen träffade hon O Hahn och ett mycket långvarigt samarbete inleddes. Chefen för denna institution, E Fischer, ville emellertid inte till att börja med veta av kvinnor i sitt laboratorium varför Hahn och M fick utrusta en gammal snickarverkstad för att kunna utföra sina strålningsmätningar. Kombinationen Hahn–M fungerade utmärkt bl a därför att forskningen kring radioaktiviteten utgör ett gränsområde mellan fysik och kemi. De naturliga radioaktiva ämnena och deras egenskaper studerades noga men forskningarna fick skjutas på framtiden ett par år under första världskriget då M tjänstgjorde som röntgenolog vid österrikiska fältlasarett. Aret före krigsslutet blev M föreståndare för den fysikaliska avdelningen av Kaiser Wilhelm-Institut für Chemie.

1918 upptäckte M och Hahn protaktinium, näst efter uran det tyngsta i naturen förekommande grundämnet. M utförde omfattande undersökningar över radiums, toriums och aktiniums sönderfallsprodukter. Hon gav noga akt på radioaktiva processer som försiggår under emission av betastrålar och fann att gammastrålemissionen som ofta beledsagar betaemissionen följer efter denna, vilket innebär att gammastrålningen emitteras av den nybildade kärnan, dvs att det vid betaprocessen primärt kan bildas ett exciterat tillstånd av denna, vilket efter i allmänhet kort tid under emission av gammastrålning övergår till lägre liggande energitillstånd. Härmed hade grunden lagts för en viktig metod för utforskningen av atomkärnornas energinivåsystem, betydelsefull för kännedomen om dessa kärnors struktur. Under senare hälften av 1930-talet utförde Hahn och M stora undersökningar över de produkter som erhålls vid bestrålning av uran med neutroner (Ryde).

Efter första världskriget såg M:s vetenskapliga framtid ljus ut. Hon blev alltmer erkänd som forskare och utnämndes till eo professor i fysik vid universitetet i Berlin. De första åren efter Hitlers maktövertagande utgjorde hennes österrikiska medborgarskap ett skydd mot de nazistiska judeförföljelserna – M:s mor var av judisk börd –, men när Österrike annekterades 1938 blev hennes situation ohållbar. Med hjälp av Hahn och andra vänner organiserades hennes flykt. Ett antal holländska professorer hade utverkat sin regerings medgivande att låta henne få resa in i landet utan visum. Efter en kort tid i Holland vistades M en tid hos N Bohr i Khvn, där även hennes systerson O Frisch befann sig. I aug 1938 for M över till Sverige och bodde en tid i Kungälv.

Snart fick M ett brev från Hahn i vilket han omtalade att barium bildades vid bombardemang av uran med neutroner. M insåg att klyvning av urankärnan måste ha skett. Hur detta kunde ha gått till diskuterade hon ivrigt med Frisch som rest till Kungälv för att besöka henne. De drog slutsatsen att kärnan måste komma i svängning, vilket stämde med Bohrs då nyligen lanserade droppmodell för kärnan. Denna klyvs i två fragment som stöter bort varandra med en enorm coulombkraft eftersom båda är plusladdade. Tolkningen publicerades i en berömd artikel i Nature 16 jan 1939. Frisch visade senare också experimentellt att det var en riktig slutsats. Grunden var lagd för den energiform som kom att kallas kärnkraft men också för atombomben.

Genom förmedling av bl a Bohr fick M möjlighet att arbeta på Nobelinstitutet hos M Siegbahn, vilket hon gjorde fram till 1947. Hon kände vantrivsel under den första tiden i Sverige. Siegbahn och M hade olika forskningsinriktningar och hon var missnöjd över att inte ha fått tillgång till de forskningsresurser som hon ansåg hade ställts i utsikt (Ekenvall). Så småningom förbättrades emellertid situationen. Genom atomkommissionen ställdes medel och ett laboratorium till förfogande, och M arbetade även på KTH. Via S Eklund bereddes hon tillfälle att arbeta med den forskningsreaktor han fått i uppdrag av IVA att bygga.

M blev sv medborgare, lärde sig svenska och stannade i landet i över 20 år. Den snabba utvecklingen av atomvapnen oroade henne, och hon vägrade delta i sådan forskning. Det fredliga utnyttjandet av kärnkraften förväntade hon sig däremot mycket av.

1960 pensionerade sig M från det vetenskapliga arbetet, vilket inte hindrade henne från att gästföreläsa på många håll, och bosatte sig i Cambridge där de flesta av hennes släktingar bodde. Hon dog där nära 90 år gammal. Planck hade föreslagit att M och Hahn skulle tilldelas nobelpriset i kemi för 1936. M fick emellertid aldrig detta pris men mängder av andra utmärkelser; 1966 fick hon dela Enrico Fermipriset med Hahn och F Strassman.

M var road av att klättra i berg och mycket musikintresserad. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om hennes personlighet eftersom hon var mycket förtegen om sig själv. Samstämmiga omdömen ger vid handen att hon trots sin skygghet besatt ett stort mått av envishet, och hon kunde stundom visa prov på häftigt temperament. Hon höll sträng disciplin på sitt institut i Berlin men väckte samtidigt tillgivenhet hos sina studenter (Ekenvall).

De grundläggande upptäckterna på atomforskningens område gjordes av ett tjugotal personer. Fyra av dem var kvinnor vilka alla hade fått kämpa hårt för att uppnå sina positioner i manssamhället. En av dem var M.

Författare

Göran Nilzén

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se [O R Frisen,] Bibliography (Biographical memoirs of fellows of the Royal society, vol 16, London 1970, s 416–420); under tiden i Sverige dessutom: f C. G. Barkla (Kosmos, fysiska upps utg av Svenska fysikersamf, bd 23, 1945, Sthlm, s 17–21). – t Max Planck (ibid, 25, 1947, s 1–3). – Einige Bemerkungen zur Struktur der Atomkerne (Herbert Jacobsson 1878 30/11 1948, Festskrift, utg av Sjöfartsmuseet i Göteborg, Gbg 1948, 4:o, s 91-99). – Spaltung und Schalen-modell der Atomkerne (Manne Siegbahn 1886 3/12 1951, Upps 1951, s 575–578). - Zur Entwicklung der Radiochemie. Otto Hahn zum 50jährigen Doktor-Jubiläum (Angewandte Chemie, hrsg v der Ge-sellschaft deutscher Chemiker, Jahrg 64, 1952, Heidelberg und Berlin, 4:o, s 1–4). – Bericht iiber "Progress in nuclear physics" [recension av O R Frisch, Progress ... 2] (Elementa, tidskr för matematik, fysik o kemi, årg 36, 1953, Sthlm (tr Lund), s 233–236). – Atomenergie und Frieden. Wien 1954. 62 s. (Tills med O Hahn; Schriftenreihe der Osterreichischen Unesco-Kommission, 9.) – Otto Hahn. Der Entdecker der Uranspaltung (Gestalter unserer Zeit, Bd 3. Forscher und Wissenschaftler im heutigen Europa ... Hrsg v H Schwerte und W Spengler, [1,] Oldenburg, Hamburg [1955], s 149–157). – Das Atom (Das Atom und die neue Physik ... hrsg v Gottfried Schröder, Berlin, Frankfurt a. M. 1957, s 48-70). – Obituaries: Prof. Walter Bothe (Nature, a weekly journal of science, vol 179, London 1957, s 654 f).

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 18 nov 1949, nr 50; O Klein, PM ang hedersdoktorat (ED:s konseljakter 19 maj 1950, nr 21); M Siegbahn, brev till matematisk-naturvetensk fak vid StH 12 juni 1946 (ED:s konseljakter 22 nov 1946, nr 19), allt i RA.

A Ekenvall, L M – kärnfysiker mot atombomb (Bibliotheca feminarum = Kvinnohist arkiv, 21, 1984); O Frisch, L M, nuclear pioneer (New Scientist 9 nov 1978); O Hahn, L M 85 Jahre (Die Naturwissenschaften, h 21, 1963); C Mileikowsky, L M – en av kärnkraftens mödrar (SvD 7 dec 1978) N Ryde, L M 1878–1968 (VVSÅ 1969).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elise (Lise) Meitner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9245, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9245
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elise (Lise) Meitner, urn:sbl:9245, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-04-19.