Meriter

Michaelson, Knut Gottlieb, f 1 april 1841 i Sthlm, Nik, d 23 sept 1915 där, Engelbr. Föräldrar: grosshandlaren o bruksägaren Erik August M o Hilda Christina Strokirk. Inskr vid UU ht 59–vt 60 o vt–ht 61, disponent vid Skebo bruk, Upps, 64–03, led av komm ang Dramatiska teatern maj 06–mars 07, chef för K Dramatiska teatern 13 maj 07–6 maj 10, meddir för Nya intima teatern i Sthlm 11–14. – Dramatisk förf o översättare.

G 14 sept 1867 i Sthlm, Nik, m Catharine (Kate) Helene Arfwedson, f 19 april 1847 där, ibid, d 21 juni 1930 i Lidingö, dtr till grosshandlaren konsul Carl David A (bd 2) o Elisabeth Alice Ashhurst.

Biografi

Knut M:s huvudämnen vid UU var estetik och litteraturhistoria. Teaterintresset fick sitt utlopp i studentspexen, där han blev en drivande kraft. Han började även ägna sig åt översättning av dramatik, och hösten 1863 uppfördes för första gången ett av honom översatt stycke på en professionell teater. Det var Ladugårdslandsteatern i Sthlm som framförde den lilla tyska skämtpjäsen En halftimmes uppehåll.

Efter några terminers studier i Uppsala flyttade M som disponent till Skebo bruk i norra Uppland, som vid faderns död 1871 tillföll honom och hans mor genom arv och 1877 ombildades till Schebo bruks ab. Det är svårt att med utgångspunkt i tillgängligt material bedöma M:s insats som företagsledare, men materialet visar att bruksförvaltaren varit mest insatt i bruksdriften.

M:s huvudintressen låg på andra områden. Utöver litteratur och teater ägnade han sig åt konst. Det eleganta slottet på Skebo fylldes med konst anskaffad under resor i främst Frankrike och Italien. M målade också själv och inredde en ateljé åt sig på slottet. Lektioner togs hos F W Scholander och J W Wallander. M fick enstaka genremålningar antagna till utställningar.

M ägnade sig på Skebo även åt trädgårdsskötsel. Bredden i hans intressen demonstreras också av flera engagemang i ideella organisationer. Främst kan nämnas Sveriges författareförening, Sällskapet Idun och Centralkommittén för hemslöjdens befrämjande. Politiskt torde M kunna betecknas som liberal. Han stod kretsarna kring DN nära och blev medlem i Frisinnade klubben.

Bland alla M:s intressen var dock det för teatern starkast och Skebo kom att bli tillflyktsort för många i den stockholmska teatervärlden. Genom sin ekonomiskt goda ställning kunde M fungera som mecenat och långivare till unga och obemedlade författare och scenkonstnärer. Slitna artister fick möjlighet att söka skydd och rekreation undan teatervärldens påfrestningar. Ofta sedda gäster var Lina Sandell och Viktor och Ellen Hartman (bd 18). Bland de regissörer och författare som stod M nära kan nämnas P Staaff, G af Geijerstam (bd 17), H Molander och L Josephson (bd 20).

Gästerna sökte sig emellertid inte till M endast för vila och ekonomiskt stöd utan uppskattade även hans djupa kunskaper inom deras eget yrkesområde och då främst inom den dominerande franska dramaturgin. De för eftervärlden långt mera kända författarna och teatermännen i M:s vänkrets sökte gärna hans råd, när de skrev sina dramer.

M:s egna teaterpjäser utmärks framför allt av hans tekniska skicklighet. Det rörde sig om komedier och salongsstycken som avslöjar att han noga studerat de samtida franska pjäsfabrikanterna och mönstret för en s k pièce-bien-fait. Bland hans förebilder torde ha funnits dramatiker som Dumas d y och Sardou. M:s dramatik är elegant komponerad med flytande dialog. Den överensstämde väl med samtidens teaterförväntningar och var sceniskt tacksam. Det var emellertid fråga om en ytterst tidsbunden dramatik som knappast överlevde sin författare. Någon betydelse för eftervärlden har den inte haft.

M:s gode vän L Josephson ledde under huvuddelen av 1880-talet Nya teatern i Sthlm, jämte K Dramatiska teatern landets förnämsta talscen. Med början våren 1881 introducerades på dessa teatrar M:s pjäser. Den första var Marguerithe, en dramatisering av en fransk roman och med Markis de la Ferriére framträdde M tre år senare med en helt egen komposition. Därmed var isen bruten och från mitten av 1880-talet och tio år framåt fick han i stort sett varje år en nyskriven pjäs framförd. Många spelades även ute i landet och i de nordiska grannländerna, främst på Sv teatern i Hfors, där Molander var intendent.

På Dramaten fick M möjlighet att regissera sina egna stycken. Regitraditionen på denna teater var svag och regissörernas inflytande begränsat. Skådespelarna tycks dock ha uppskattat M, som beskrivits som en lågmäld regissör som hellre diskuterade enskilt med varje skådespelare än ingrep på scenen under repetitionerna.

Dramaten drevs vid denna tid av en sammanslutning bland de ledande, skådespelarna, den sk associationen. Inom denna var G Fredrikson (bd 16) utsedd till teaterchef. I samband med uppsättningen av sin pjäs Unge grefven 1895 kom M i konflikt med Fredrikson i ersättningsfrågan. Författaren tog det ovanliga steget att förbjuda vidare framförande av stycket, och fallet togs upp som principfråga av Sveriges författareförening. Vid samma tid hade missnöjet inom teatern blivit stort, och ett antal av de associerade försökte avsätta Fredrikson. Revoltörerna föreslog istället att M skulle väljas till teaterchef. Upprorsförsöket misslyckades, men M:s namn hade för första gången aktualiserats i samband med chefsstolen på Dramaten.

M:s tid upptogs alltmer av olika teaterengagemang. 1903 lämnade han styrelsen för Schebo bruks ab och flyttade till Sthlm. Han köpte en fastighet på Karlavägen vid Humlegården och inredde tillsammans med sin fru en praktfull bostad. Där fanns en av Sveriges förnämsta konstsamlingar, och där utvecklades ett rikt umgänge med stadens kulturpersoner.

Vid 1900-talets början uppfördes den nya dramatenbyggnaden vid Nybroplan. Initiativtagare var finansmannen G Holm (bd 19). Han samlade ett konsortium av privatpersoner och bygget finansierades med ett penninglotteri. 1906 tillsattes en kommitté för att utreda den blivande teaterns organisation. Ordförande blev Carl Carlson Bonde (bd 5) och bland övriga ledamöter återfanns Holm o M.

Kommittéarbetet kan följas i M:s täta brevrapporter till G af Geijerstam. Uppenbarligen var majoriteten från början inriktad på att den nya Dramaten skulle bli en ren statsinstitution, en åsikt M länge företrätt. Holm, som ville ha ett aktiebolag enligt Operans modell, hade emellertid goda kontakter inom regeringen, och efter en tid utfärdades tilläggsdirektiv som tvingade kommittén att även ta fram ett bolagsalternativ. Huvuddelen av ledamöterna motsatte sig detta, men M sällade sig nu till Holm. Möjligen gjorde hans erfarenheter som privatföretagare det lättare för honom att acceptera en bolagslösning. Det går dock inte att bortse från att han mycket gärna ville bli chef för den nya teatern och nu hade insett var det avgörande inflytandet fanns. Den annars temperamentsfulle och stridbare M verkar i denna situation ha varit beredd till en viss anpasslighet.

I maj 1907 fastställde K M:t bolagsordningen för den nya K Dramatiska teatern. Driftbolaget skulle vara privatägt, men staten skulle tillsätta tre styrelseledamöter och aktieägarna bara två. Statens representanter blev Bonde som styrelseordförande, Holm v ordförande och M som verkställande direktör. Det är uppenbart att Holm utnyttjat sitt inflytande for att få M utsedd till teaterchef, och händelseförloppet gav inledningsvis det privata näringslivets män ett avgörande inflytande över nationalscenen.

Vid 66 års ålder fick M således ansvaret för nystarten av den nationella talscenen. Missnöjet med associationens verksamhet hade vuxit sig starkt, och behovet av konstnärlig förnyelse var ett genomgående tema i den offentliga debatten, där en mera seriös inriktning och ett slut på associationens av lustspel dominerade repertoarpolitik efterlystes.

M lyckades genomdriva att hela höstsäsongen 1907 fick användas till repetitioner utan offentliga föreställningar. När den nya teatern invigdes i febr 1908 var därför en helt ny repertoar inövad. Invigningsprogrammet blev versupplagan av Strindbergs Mäster Olof, och därefter följde en hel rad goda stycken. Bl a återintroducerades Moliére, som inte på länge spelats i Sthlm. Dramaten kunde äntligen åter konstnärligt mäta sig med Sv teatern, privatteaterkungen A Ranfts flaggskepp.

Alltsedan Gustav III:s tid var ett grundläggande krav för dramatenverksamheten att särskilt uppmärksamma sv dramatik. Under den debatt som föregick tillkomsten av den nya byggnaden betonades alltmer ansvaret för klassikerna. Till detta hade 1906 års teaterkommitté lagt att i kontakterna med det internationella teaterlivet borde särskilt de nordiska grannländerna uppmärksammas. Det samlade intrycket av Dramatens repertoar under M:s chefsår belyser också satsningen på nordisk dramatik. Närmare hälften av alla spelkvällar upptogs av sv eller nordiska stycken. På två och ett halvt år hann M framföra nio helt nyskrivna sv pjäser, ofta av unga dramatiker. Bl a innebar upptagandet av Fru Vendias kedja att Hjalmar Bergman för första gången spelades på teaterscenen. Däremot var M:s klassiska repertoar tunn, och han beklagade själv att försöken i denna riktning inte drog tillräckligt med publik.

M deltog under sin chefstid på Dramaten även i regiarbetet, ofta i samarbete med A Lindberg (bd 23). Uppenbarligen ägnade sig M främst åt arbetsuppgifter av en typ som i senare tider fallit på scenografen, medan Lindberg i deras samverkan tog hand om skådespelarinstruktionen. Om än M i teaterkommittén varit beredd till en viss anpasslighet, visade han som chef desto större självständighet och stridsvilja. För att konkurrera med Ranft om de bästa skådespelarkrafterna gick han vid anställningar utöver beslutade löneramar, och när han uppmärksammades på den begåvade unge regissören G Linden (bd 23) inrättade han ytterligare en regissörspost utöver de i organisationsplanen beslutade. Hans uppsättningskostnader ansågs också dryga.

M lät alltså de konstnärliga övervägandena gå före de ekonomiska, vilket snart förde honom i konflikt med styrelsen och bolagsmännen. Aktieägarna hade förväntat sig avkastning på sitt kapital, och när denna uteblev, riktade bolagsstämman kritik mot teaterledningen. Näringslivskrafterna i styrelsen, med Holm i spetsen, var snara att instämma. Den första konfrontationen kom emellertid mellan M och Dramatens nytillsatte kamrer, förre översten N Selander. Denne uppfattade sitt ansvar för ekonomin så att han aktivt försökte skaffa sig kontroll över arbetet på teatern. M motsatte sig häftigt detta och hävdade den konstnärligt ansvarige teaterchefens fullständiga bestämmanderätt. M misslyckades i sina försök att få Selander avskedad, och samarbetet med styrelsen gnisslade alltmer. Vid bolagsstämman hösten 1909 attackerade Holm M för det dåliga ekonomiska resultatet. Denne försvarade sig med att bristfälligheter hos den av Holms konsortium uppförda teaterbyggnaden orsakade onödiga kostnader. Båda tog det ovanliga steget att i pamflettform publicera sina anföranden inför bolagsstämman. Slutresultatet blev att författaren T Hedberg (bd 18) utsågs att efterträda M till sommaruppehållet 1910.

M:s kamp mot aktieägarnas och styrelsens lönsamhetskrav blev kanske hans viktigaste insats som teaterman, trots att han till synes förlorade striden. Denna bildar nämligen en av utgångspunkterna för en senare utveckling, där lönsamhetstänkandet alltmer tonades ned och där insikten växte fram om nödvändigheten av statliga driftbidrag. Därigenom kom Dramaten småningom under 1900-talet att knytas allt fastare till staten.

Efter avgången från Dramaten var M under några år G Collijn (bd 8) meddirektör på Nya intima teatern i Sthlm. Deras samarbete bröts ett år före M:s bortgång.

Författare

Claes Rosenqvist

Arkivuppgifter

M:s arkiv innehållande en omfattande brevsaml (bl a 21 st från A Strindberg) i KB o i Drottningholms teatermus. Korrespondens som dramaten-chef i K Dramatiska teaterns arkiv, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ett val. Skådespel i tre akter. Sv original af förf till "Markis de la Ferriere". Uppförd för första gången å Nya teatern den 1 febr 1886. Sthlm 1886. 130 s. [Anon.] – Återgång. Piece i fyra akter. Sthlm 1887. 182 s. – Moln. Komedi i tre akter. Sthlm 1890. 177 s. – Skandalen i natt. Komedi i tre akter. Sthlm 1891. 191 s. – Ett ungkarlshem. Komedi i tre akter. Sthlm 1892. 213 s. – Förr i världen. Komedi i tre akter. Sthlm 1893. 203 s. — Unge grefven. Komedi i tre akter. Sthlm 1895. 254 s. – En skugga. Skådespel i tre akter. Sthlm 1900. 223 s. – I fru Karins hus. Interiör från 1600-talet i en akt. Sthlm 1903. 46 s. - En aftonstund på "Tre liljor". Skiss i en akt. Sthlm 1906. 103 s. – Anförande af teaterchefen inför Kungl. dramatiska teaterns aktiebolags stämma den 29 november 1909. Sthlm 1909. 9 s. [Anon.] – Ett svar på mångas frågor. Sthlm 1910. 56 s.

Översatt: [E L Plessner,] En halftimmes uppehåll. Skämt i en akt. Fritt från tyskan. Uppfördt å Ladugårdslandsteatern. Sthlm 1863. 19 s. [Anon.] ([Omsl:] Bibliotek för theatervänner. N:r 46.) 2.–3. uppl 1870, 1891.

Källor och litteratur

Källor o litt: Statsrådsprot i finansärenden 13 maj 1907, finansdep:s konseljakter 6 maj 1910, nr 23; Patent- o registreringsverkets bolagsbyrås arkiv D I AA:1, blad 67 o 105, blad 229 f; Dramatiska teaterbyggn:konsortiets arkiv, allt i RA; Brev, prot o affischer i K Dramatiska teaterns arkiv; E Michal, Tal- o sångpjäser uppförde å Sthlms samtliga teatrar o öfriga lokaler spelårenl863–1913, handskriven förteckn, Drottningholms teatermus.

Art:ar i Allehanda för hemmet 5 febr 1908, Nord Revy 1895, SvD 31 jan 1907; G Collijn, Intiman. Historien om en teater (1943); M Luchou, Sv teatern i Hfors (1977); K Morger, Skebo bruk. Teknisk o social förändring vid ett järnbruk under 1870-talet (1985), s 16, 97 f; O Raphael, Skiftande spel (1960); SPG 20 (1901); Sv släktkal, 8 (1920–21; tr 1920); B Thordeman, en teaterdirektör som kyrkorestaurator (Vision o gestalt. Studier tillägn RJosephson, 1958); S Torsslow, Dramatenaktörernas republik (1975); Utlåtande o förslag af den utaf K M:t den 11 maj 1906 tillsatta teaterkomm (1907).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut G Michaelson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9341, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9341
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut G Michaelson, urn:sbl:9341, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenqvist), hämtad 2024-04-20.