Meriter

1 Löwenhielm, Carl Gustaf, före 1725 Nordberg, f 5 jan 1701 på Ströms gård, Kila, Värml, d 7 mars 1768 i Sthlm, Klara. Föräldrar: lagmannen o hovrättsrådet Gudmund Nordberg, adl L, o frih Maria Cederhielm. Inskr vid UU 21 sept 17, auskultant i Svea hovrätt 19, kanslist i Göta hovrätt 5 okt 21, häradsh på Dal 6 dec 29, i Västersysslets domsaga, Värml, 18 dec 38, deltog i samtl riksdagar 38–52, revisionssekr 19 aug 41, led av lagkommissionen 41–49, av riddarhusdir 22 aug 41–62, av riksbanksfullm 11 sept 45–okt 51, justitiekansler 17 mars 47, frih 12 dec 47, skattmästare vid KMO 24 febr 48, fullm i Jernkontoret 29 dec 47–54 o 63–67, president i Svea hovrätt 7 febr 50, riksråd 5 okt 51, ordf i utredn:kommissionen ang pommerska kriget 20 dec 57, president i lagkommissionen 61, kansler för LU 26 mars 62–7 mars 68, greve 22 juni 62, kanslipresident från 9 sept 65, kansler vid KMO 25 nov 65. – LVA 46 (preses 50 o 66), serafimerriddare 25 nov 51.

G 1) 25 aug 1730 i Alster, Värml, m Anna Elisabet Kolthoff, f 8 juni 1711 på Forsnäs bruk där, d 27 nov 1737 på Strömsborg, Tösse, Alvsb, dtr till brukspatronen Olof Hermansson K o Catharina Ekebom; 2) 14 aug 1740 m Anna Christina Rudén, adl Rudenschiöld, f 17 maj 1711 i Karlstad, d 5 nov 1745 där, dtr till biskopen Torsten Rudén o Magdalena Wallwijk samt tidigare gm L:s kusin majoren Johan Henrik Nordberg, adl Nordenborg; 3) 27 dec 1754 i Nydala, Jönk, m Juliana Constantia Simzon, dp 17 sept 1713 på Årup, Billeberga, Malm, d 14 sept 1759 i Sthlm, Jak, dtr till ryttmästaren Erik S och Anna Maria Linroth samt tidigare g m hovjunkaren Johan Gustaf Linroth.

Biografi

L:s bana var till en början domstolsjuristens. Efter några års studier i Uppsala tjänstgjorde han på underordnade poster först i Svea och därefter i Göta hovrätt. Under några år i början av 1720-talet var han notarie i kommissorialrätten i Värmland angående trolldomsväsendet. Sin politiska debut gjorde L vid 1738/39 års riksdag. Släktförbindelser på mödernet – Josias Cederhielm var hans morbror – gjorde det naturligt för honom att ansluta sig till det segrande hattpartiet. Någon framskjuten roll spelade han till en början knappast i partikampen. Förtroendeuppdragen inskränkte sig till ledamotskap i bergsdeputationen och besvärsdeputationen för Älvsborgs län. I ståndets debatter deltog han ännu tämligen sparsamt, främst i näringspolitiska frågor.

Vid den riksdag, som samlades i början av dec 1740, tillhörde L hattarnas radikala, krigsivrande flygel. Han invaldes i SU och var en av de sex adelsmän, som utskottet 3 mars 1741 insatte i kommissionen över G J Gyllenstierna, den s k förräderikommissionen, vilket han vid följande riksdag beklagade (AdRP 14, s 397). Sitt inträde tog han först den 27 maj, då han avlade domareden. Men redan nästa dag var han bland dem, som röstade för att J Arckenholtz och J Mathesius skulle underkastas hårdare fängelse.

I krigsförberedelserna spelade L en aktiv roll. I febr 1741 stödde han sålunda i SU förslaget om truppsammandragningarna i Finland. Han var en av de åtta deputerade, som 6 juli utsågs att förstärka det sk sekretissimum, och deltog i den mindre sekreta deputationens överläggningar i krigsfrågan. När det förstärkta SU 21 juli beslutat, att krig skulle förklaras, var han en av de tio deputerade, som tillsammans med lantmarskalken skulle bestämma fredsvillkoren. De tre sekreta bihang, daterade 10 aug 1741, i vilka de herostratiskt ryktbara villkoren utformades är uppsatta av honom. Under riksdagen tillhörde han också handels- och manufakturde-putationen och besvärsdeputationen för Närke och Värmland.

L bar alltså en del av ansvaret för det olyckliga ryska kriget, och han kunde vänta sig efterräkningar. Men ännu dröjde det, innan de ändrade partiförhållandena påverkade hans politiska hållning. Som ledamot i den kommission som 13 april 1742 tillsattes för att undersöka och avdöma C O Lagercrantz' verksamhet under kriget (bd 22, s 90 ff), tog han parti för denne. Vid den följande riksdagen, som samlades i aug 1742, invaldes han till en början ej i SU. Först 30 aug 1743 placerades han på en av de lediga utskottsplatserna. När frågan i slutet av sept och början av okt 1742 uppkom om vem som skulle utarbeta berättelsen om de överväganden, som lett till krigsutbrottet, hörde L till den minoritet inom adeln, som hävdade att detta borde göras av den föregående riksdagens SU. Senare stödde han ijan 1743 förslaget, att målet mot generalerna skulle hänskju-tas till en särskild ständerkommission. När beslutet fattades 15 dec 1742, var han dock frånvarande till följd av sjukdom. Vid riksdagens slut i sept 1743 anmälde L, att han ej varit närvarande, då adeln fastställde dödsdomarna över dem, och att han således ej hade någon del i detta beslut. Såsom ledamot i urskillnings- och besvärsdeputationerna var L:s verksamhetskrets till en början begränsad. Men den vidgades avsevärt, när han 28 okt 1742 upptogs bland de femtio adelsmän, vilka skulle ingå i den större sekreta deputationen för handläggning av tronföljdsfrågan. I denna fråga följde han hattarnas politik.

Under riksdagen ivrade L för försoning mellan partierna och endräktens återställande. Själv uppgav han senare (AdRP 15, s 83), att han verkat för att de licentierade riksråden skulle få återinträda i rådet. På riddarhuset talade han i nov 1742 för Th G Bielkes upprättelse, och när C G Tessin i april 1743 begärde sitt avsked, uttalade han en önskan, att denne kunde förmås att kvarstå i rådet. L var också en av de deputerade, som å adelns vägnar hälsade Adolf Fredrik välkommen till huvudstaden. – I viss mån förebådade L:s hållning under denna riksdag hans fortsatta utveckling som politiker. Särskilt gäller detta hans strävanden att övervinna följderna av det ryska kriget och återställa endräkten inom landet. Snart blev han också en av tronföljarens förtrogna.

1746/47 års riksdag blev höjdpunkten i L:s verksamhet som riksdagsman. Såsom fullmäktig för ätten De la Gardie fungerade han som ersättare för lantmarskalken M A Ungern Sternberg, en av mössornas ledare, när denne var förhindrad att föra klubban på riddarhuset; lantmarskalken framhöll senare, att L varit hans bästa stöd i riksdagsarbetet. L invaldes nu åter i SU. Samtidigt var han ordförande i statsdeputationen och i sekreta handels- och manufakturdeputationen. Sedan han efter Olof v Törnes död av riddarhusdirektionen 11 sept 1745 utsetts till ban-kofullmäktig, spelade han en viktig roll i finans- och näringspolitiken. I sin tjänst som revisionssekreterare hade han kontakt med riksråden och kunde därför vid behov tjäna som förbindelseman mellan bankofullmäktige och rådet.

Under riksdagen väckte L förslag om åtgärder mot underbalansen i utrikeshandeln och om stöd till lanthushållningen bl a genom förbättrad undervisning i naturvetenskapliga ämnen. Han hörde också till dem som förespråkade en ökad hemmansklyvning i vissa delar av landet. För att hjälpa upp handelsbalansen och öka statsinkomsterna stödde han livligt förslaget att lägga brännvinsbränningen i statens hand. Bekant är hans yttrande på riddarhuset 9 okt 1747: "att det icke kan räknas för någon adelig övning att sälja brännevin" (AdRP 16, s 548). Förslaget bifölls av adel och borgare men föll på präste-och bondeståndens motstånd.

I mars 1747 utnämndes L till justitiekansler. I denna egenskap deltog han i spaningarna efter stämplingar mot tronföljden och i processen mot C Springer. Men när angreppet på S Åkerhielm inleddes i slutet av maj 1747, trädde för första gången motsättningarna mellan L och hattpartiets ledande kretsar i dagen. Han förordade konsekvent mildare åtgärder. Om anledningen härtill var deras släktförbindelser må lämnas osagt. Efter SU:s beslut 23 juli att lägga avgörandet hos kommissionen över Springer förstärkt med fyra av utskottets ledamöter avböjde L att vara aktör i målet. Avgörande blev hans förslag 16 sept 1747, att SU skulle överta handläggningen. Följden blev att Åkerhielm undgick rättsliga åtgärder och att hans avsked beviljades 10 dec 1747, dock utan pension. Slutpunkten i denna händelsekedja var det i försiktiga ordalag avfattade protokollsutdrag, som L utarbetade och som tillställdes ständerna i stället för kommissionens berättelse om stämplingarna mot rikets säkerhet.

L:s framgångsrika insats för att mildra aktionen mot Åkerhielm skilde honom från hattpartiets radikala flygel, men en brytning med partiet innebar detta ännu inte. Hans ställning som en av dess mest ansedda och betydande män var orubbad. I dec 1746 uppfördes han på rådsförslag. Under riksdagens sista dagar rekommenderades han på prästeståndets initiativ till första lediga presidentämbete. 7 febr 1750 utnämndes han till president i Svea hovrätt. – I sin egenskap av bruksägare i Värmland deltog L verksamt i det arbete, som ledde till inrättandet av järnkontoret. När detta i dec 1747 kom till stånd, blev han en av dess fyra fullmäktige, närmast som företrädare för de värmländska bruksägarna.

I mitten av sept 1751 samlades ständerna för första gången efter tronskiftet. Under förberedelserna till lantmarskalksvalet var L:s namn på tal, och han invaldes åter i SU. 5 okt uppfördes han ånyo på rådsförslag och utnämndes samma dag. I sitt avskedstal som riksdagsman manade han adeln att vara aktsam om friheten och varnade för "viskleken, som stämplar emot all enighet och förgiftar allt förtroende" (AdRP 18, s 91). Dessförinnan hade han föreslagit en anhållan hos regeringen, att avsteg från den lagliga rättegångsordningen genom tillsättande av extra ordinarie domstolar endast skulle ske "i allra högsta nödfall och där ingen annan utväg gives" (AdRP 18, s82).

Av de på rådsförslaget uppförda hade L som president i Svea hovrätt den högsta rangen. Till Adolf Fredriks val bidrog väl också förtroligheten dem emellan. Om däremot, som A v Fersen långt senare antydde, hattarnas avsikt varit "att skilja honom utur riksens ständers flock, och sätta honom uti ett ämbete över vilket de ägde rätt att genom förtroendets återkallande såsom riksråd flytta honom från rådsstolen till intet" är väl tvivelaktigt, liksom att han redan nu anslutit sig till mössorna. Ännu hösten 1757 betecknas han dock av en brittisk diplomat som moderat hatt. Redan tidigare utpekas L som en av Adolf Fredriks personliga rådgivare. Lovisa Ulrika räknade honom sålunda hösten 1751 till denna mycket begränsade krets. Enligt C F Scheffer fungerade han stundom som ordförande vid politiska sammankomster hos E Brahe. Först i april 1761 omtalas han i brev från A H Ramsay till Springer som ett av de riksråd, på vilka mössorna kunde lita. Om L:s goda förhållande till kungen vittnar, att han åtföljde denne på resorna till Finland 1752 och till de södra provinserna sommaren 1754. Vid brytningen mellan Tessin och kungaparet 30 jan 1754 hjälpte L Adolf Fredrik att utforma dennes berättelse om det inträffade. Senare sökte han och C Ekeblad på rådets uppdrag förgäves förmå kungen att låta Tessin återuppta sitt ämbete som kronprinsens guvernör. Statskuppsförsöket vid midsommartiden 1756 innebar en påfrestning på förhållandet till Adolf Fredrik. I dessa uppslitande händelser spelade L en undanskymd roll, men han var liksom övriga riksråd närvarande på Ulriksdal, när riksakten och ständernas föreställning till konungen överlämnades 23 och 24 aug.

I näringspolitiken följde L samma riktlinjer som tidigare. Sålunda förordade han åtgärder mot överflöd och yppighet och för begränsning av brännvinsbränningen. Under intryck av det hot mot folkförsörjningen, som missväxten 1756 utgjorde, lyckades han genomdriva förbud mot bränning och mot införsel och försäljning av en mängd överflödsvaror, vilket så småningom ledde till en förbättrad handelsbalans.

I rådet förde L ofta laglighetens talan. Så skedde också, när frågan våren och sommaren 1757 ställdes om sv deltagande i kriget mot Preussen. 12 maj yrkade han, att trupptransporten till Pommern borde uppskjutas till följande år. 20 juni hävdade han, att ett ingripande i kriget enligt regeringsformen krävde ständernas medgivande. Samma dag förklarade emellertid L, att han för enighetens skull kunde foga sig till pluraliteten, men på villkor att hans argument vederlades och att detta redovisades i protokollet. Då kanslipresidenten A J v Höpken gav vika, anslöt sig L 22 juni till beslutet att ingripa i kriget. L:s motstånd i denna sak blev avgörande för hans fortsatta politiska bana. När ansvaret utkrävdes i april 1761, var han den ende i rådet, som undgick klander, trots att han inte ensam intagit en avvikande ståndpunkt. Därigenom beseglades hans övergång till mösspartiet.

Under de följande åren förespråkade L en försiktig krigföring, och han var bland dem som vid flera tillfallen 1758 och 1759 yrkade på ständernas inkallande för att råda bot på de finansiella svårigheter, som var en följd av kriget och de uteblivna franska subsidierna. Likväl åtog han sig lojalt vid G F v Rosens avresa till krigsskådeplatsen i dec 1757 att leda arbetet inom utredningskommissionen angående Pommerska kriget. Detta uppdrag utförde han så framgångsrikt att riksdagen i juni 1762 tillerkände honom en belöning på 20 000 dlr smt.

I de underhandlingar mellan hovet och några av partiledarna, som inletts under våren 1762, syftande till partiförsoning och författningsreform, deltog L från hösten så, till en början med en viss tveksamhet. Vid den överenskommelse som träffades, sannolikt våren 1764, företrädde han mösspartiet. Samtidigt verkade han från hösten 1763 för inkallande av en urtima riksdag. Som en av de ledande i partiet stod L i förbindelse med det ryska sändebudet Österman och verkade för återknytande av diplomatiska förbindelser med Preussen och Storbritannien. I den proposition angående rikets stats- och finansverk, som han på rådets anmodan författade och som föredrogs 7 jan 1765, skildrade han läget i dystra färger och antydde i försiktiga ordalag nödvändigheten av en författningsrevision. Också under riksdagen verkade L för en sådan; sannolikt stod han ej främmande för det memorial i författningsfrågan, som hans frände J C Cederhielm framlade i början av febr. Någon verklig reform kom dock ej till stånd vid riksdagen. Resultatet blev det betänkande om orsaken till de goda lagarnas dåliga verkställighet och botemedlen däremot, som den stora deputationens lagutskott avgav i aug 1766.

Efter partivälvningen i aug 1765 valdes L 2 sept av SU till kanslipresident, sedan A Horn avböjt att åtaga sig ämbetet. Som ledare av utrikespolitiken ställdes han nu inför uppgiften att genomföra det systemskifte, som var ett av mössornas mål. Själv synes han ha eftersträvat ett närmande till Storbritannien och Ryssland, dock utan att bryta med Frankrike, men detta försvårades av den misstro han mötte från de radikala mössorna. L:s försök att föra en moderat politik kom också till synes i hans försvar av kanslikollegiet mot mössornas angrepp. Underhandlingen om vänskapsfördraget med England, förberett redan under våren i samtal mellan det brittiska sändebudet och ledande partimän, bland dem L, inleddes i början av dec 1765 och slutfördes sedan med L som en av underhandlingskommissarierna. Den till innehållet mycket uttunnade traktaten undertecknades 5 febr 1766. Men först då Frankrike förklarade förbundet med Sverige brutet och inställde subsidiebetalningarna, fullbordades systemskiftet. Den stora nordiska allians, som var det yttersta målet, kom ej till stånd under L:s livstid.

Då frågan om kronprins Gustavs äktenskap med den danska prinsessan Sofia Magdalena hösten 1765 aktualiserades efter en diskret påstötning från L:s sida hos det danska sändebudet, försämrades förhållandet mellan honom och kungaparet. Han deltog i förhandlingarna om giftermålskontraktet. Förlovningen eklaterades 3 april 1766, och vigseln ägde rum 1 okt så. Också i några andra frågor tog L ställning mot Adolf Fredrik. När denne i nov 1766 vägrade att underteckna förordningen om lagarnas verkställighet och i ett utförligt diktamen angav sina skäl, uppsatte L på rådets vägnar några erinringar till vederläggning därav. I detta fall måste namnstämpeln ersätta kungens egenhändiga underskrift. I frågan om dennes diktamina till rådsprotokollen skulle vara offentliga enligt tryckfrihetsförordningen anslöt sig L till majoritetens tolkning, som gick längre än lagens föreskrift. Beslutet att vägra utlämnande förestavades av honom.

L:s sista levnadsår fördystrades av ekonomiska bekymmer. I sin egenskap av stor värmländsk bruksägare (bl a av Apertin, Karlslund, Lökene och Sannerud i Stora Kil och av Dömle och Katrineberg i Nedre Ullerud) drabbades han av den penningbrist, som blev följden av sedelkursens starka fall – ett led i mössornas finanspolitik. När Adolf Fredrik 9 febr 1768 krävde ständernas inkallande för att råda bot på krisen, stödde L – om än med någon tvekan – rådsmajoritetens avslagsbeslut. Närmast synes han ha eftersträvat några månaders uppskov. Några veckor senare, 7 mars 1768, avled L till följd av kallbrand i ett ben.

L var en av frihetstidens kunnigaste och dugligaste ämbetsmän, främst i fråga om inrikesärenden. Särskilt intresse ägnade han vid sidan av statsfinanserna åt näringspolitiska och pedagogiska frågor, vilket bl a framgår av hans båda presidietal i VA 1751 och 1767. Hans bana förde honom från hattpartiets inre krets till motsvarande ställning bland de yng- re mössorna. Men ostadigheten i partiförbindelserna gjorde honom misstrodd av båda sidor. Också bland mössorna talades det under 1765/66 års riksdag om att avlägsna honom från rådet. Därtill kom att han ansågs mottaglig för ekonomisk påtryckning. I varje fall under någon tid uppbar han en årlig pension från det ryska hovet. Partiledare i ordets egentliga mening blev han aldrig. Ej ens under sina sista år utövade han ett inflytande, som motsvarade ställningen som kanslipresident.

Författare

Olof Jägerskiöld

Arkivuppgifter

En stor mängd ämbetsskriv:er till o från L som kanslipresident i Diplomaticasaml (Danica, Gal-lica, Germanica, Hispanica, Hollandica, Muscovitica o Polonica) o även i Kanslipresidentens arkiv. Anteckn:ar av L 1765–68 i Manuskriptsaml, allt i RA. Ett par memorial o brev till L från bl a N Barck o U Scheffer i UUB. Brev till L från audi-tören GEL hos generalmajor Fredrik L, Sthlm. – Brev från L i KB, RA (bl a till C Sparre, J W Spengtporten o C G Tessin), UUB, VA o hos generalmajor Fredrik L (till brorsonen lagman GAL).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tal, om landt-skötsel, hållit för Kongl. svenska vetenskaps academien ... då han lade af sit derstädes förda praesidium den 19. Janu-arii, år 1751. Sthlm u å. 60 s. [Senare uppl] u å. 62 s. – På Kongl. Maj:ts vägnar, herr riks-rådets, cancellie-presidentens ... hålldne tal, til riksens ständer tå riksdagen slutades den 15. Octbb. 1766. Sthlm u å. 4:o. (8) s. – Tal om ungdomens upfos-tran i et välbestäldt regemente; hållet för Kongl. vetenskaps academien, vid praesidii nedläggande, den 21. Januarii 1767. Sthlm 1767. 50 s. – Bref til en vän, rörande allmänna författningarne emot öf-verflöds-varors bruk, med mera. Sthlm 1767. 4:o. 13 s. [Anon.] – Yttranden till rådsprotokollet 12 maj resp 20 juni 1767 i HSH, d 23, Sthlm 1839, s 201-223 o 313-325.

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot i justitieärenden 1752, i utrikes ärenden 1763 o 1764, i inrikes ärenden 1751–67; Hemliga rådsprot 1766–69; Särsk rådsprot ang statsbristen 1763–66; R2667 (bergsdeputationens prot 1738-39); R 2671-73 (besvärsdeputationens prot 1738-39); R 2737–38 o 2863–64 (SU:s prot 1740-41 o 1746-47); R 2747 (deputerades över de hemliga ärendena prot o handhar 1740–41); R 2749 (deputerades över fredsvillkoren prot o konc 1740-41); R 2821–22 (större sekreta deputationens ang tronföljden prot o handl:ar 1742-43); R 2897 (handels- o manufakturdeputationens prot 1746–47); R 2934 (statsdeputationens prot 1746–47); R 5671 (riksens ständers kommission ang J G Gyllenstierna mfl 1741, prot); Äldre kommissioner 51 (kommissionen över Lagercrantz 1742); allt i RA.

AdRP 10–20 (1888–1934), 23–24 (1955–58), 26–27 (1960–62); Anjou; P E Brolin, Hattar o mössor i borgarståndet 1760–1766 (1953); I Carlsson, Parti – partiväsen – partipolitiker 1731–43 (1981); G Castrén, Gustaf Philip Creutz (1917); J R Danielson, Die nordische Frage in den Jahren 1746–1751 (1888); F A v Fersen, Hist skrifter, ed RM Klinckowström, 2–3 (1868–69); A Grape, Ihreska handskriftssaml, 1–2 (1949); Handl:ar rör Sveriges deltagande i sjuåriga kriget (HSH 23, 1839); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); A J v Höpken, Skrifter, ed C Silfverstolpe, 1–2 (1890–93); O Jägerskiöld, Hovet o författningsfrågan 1760–1766 (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); dens, Den sv utrikespolitikens hist 1721–92, 2:2 (1957); S Lindroth, VA:s hist, 1:1–2 (1967); Lovisa Ulrika o Carl Gustaf Tessin, Dokument, ed S Leijonhufvud (1920); LU:s hist, 2 (1982); Malmström, 2–6 (1895-1901); M F Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762-1766 (1977); G Olsson, Hattar o mössor, Studier över partiväsendet i Sverige 1751–1762 (1963); A Remgård, Carl Gustaf Tessin o 1746–1747 års riksdag (1968); B Ryman, Eric Benzelius dy (1978); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm dy (1947); A Schönberg, Åminnelse-tal öfver ... grefve C G L ... (1773); H Stålhane, Gustaf Illrs bosättning, brudfärd o biläger (1946); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757–1762 (1915); D Tilas, Anteckn:ar o brev från riksdagen 1765–1766, ed O Jägerskiöld (1974); Å Wiberg, Apertin (1960); A Öberg, De yngre mössorna o deras utländska bundsförvanter 1765–1769 (1970).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Löwenhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10111, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10111
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Löwenhielm, urn:sbl:10111, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-17.