Meriter

Lagberg, Johan Olof, f 19 nov 1789 i Hammar, Ör, d 14 aug 1856 i Skönberga, Ög. Föräldrar: klockaren o organisten Anders L o Catharina Andersdtr. Elev vid Strängnäs gymn 07, inskr vid UU 9 april 11, teol studier där 11—13, med fil kand där 14, inskr vid LU 30 okt 20, MK där 19 dec 20, studier i Khvn vt 21, ML vid LU 12 dec 21, disp pro gradu där 15 dec 21, doc i teoretisk medicin där 28 jan 22 (tjänstl från 29 mars 22), tf bataljonsläk vid Svea artilleri-reg 22, pensionär i fältläkarkåren 4 mars 22, intendent o läkare vid S:t Ragnhilds hälsobrunn, Söderköping, samt medl av Sundhetskoll från 17 mars 23, MD vid LU 22 juni 25, stadsläk i Söderköping från 27.

G 12 sept 24 i Karlskrona m Catharina Sofia Thyselius, f 19 dec 98 i Lidköping, d 26 dec 66 i Skönberga, Ög, dtr till superintendenten prof Carl T o Maria Cecilia Sandberg.

Biografi

L, som kom från ett fattigt klockarhem nära Askersund, började först sent studera. Efter privat undervisning av en pastorsadjunkt i hemsocknen inskrevs han vid arton års ålder i Strängnäs gymnasium, som han efter fyra år lämnade för fortsatta studier i Uppsala. L tänkte sig i enlighet med föräldrarnas önskan en prästerlig bana o påbörjade 1811 i Samuel Ödmanns seminarium sin teologiska grundutbildning. Men läsning av de franska upplysningsfilosoferna kastade honom snart ut i ett trostvivel, som enligt hans egen uppgift gränsade till förtvivlan o kom honom att överge alla teologiska förhoppningar. I stället slog L sig på medicinen, samtidigt som han i sitt sökande efter en orubblig sanning orienterade sig mot den schellingska naturfilosofi vilken nu odlades i fosforistkretsen kring Atterbom. Själv talade han senare om en gudomlig kallelse, som drev honom att i sin kommande gärning söka förena läkarens innerliga naturstudium med en sann Gudskunskap. L skötte med framgång sina medicinska studier, men inte heller där fann han vad han sökte. Den europeiska medicinen upplevde vid denna tid en kris. Läkarna själva erkände att de byggde på ovissa grundsatser o föga kunde uträtta vid sjukbädden. L, som av sin lärare Pehr v Afzelius fick höra att läkekonsten bara var ett famlande på måfå, kände sig utkastad i mörkret o for 20 till Lund för att söka pålitligare vägledare.

Besviken också där — liksom i Khvn, där han studerade vt 1821 — absolverade dock L sina medicinska examina. Han disputerade på en doktorsavhandling i jämförande anatomi för A H Florman o blev 22 docent i teoretisk medicin vid LU. S å framträdde han som författare, eller snarare översättare, av den dunklaste naturfilosofiska skolan. Allt djupare bevandrad i Schellings o Okens skrifter hade L särskilt fängslats av Dietrich Georg Kieser, berömd profet för den animala magnetismen i schellingiansk tappning. Han utgav en del av Kiesers System der Medizin i sv övers (Utkast till en philosophisk medicinens historia, 22) o samtidigt det första o enda häftet av ett Archiv för menskolifwets telluriska eller nattsida, vars innehåll hämtats ur Kiesers Archiv fur den thierischen Magnetismus. Där vill L med Kieser nedstiga i "de dunkla, magiska rymder" som den mesmerska läran öppnat. Den magnetiska kraften var en vaknande demon, en jordande, som människans telluriska eller nattliga pol motsatt intellektets solara pol o mäktig häpnadsväckande andliga prestationer. L, som hade ambitionen att vilja belysa hela "sv folkets telluriska eller nattliv", ville i senare häften av sitt Archiv undersöka en lång rad animalmagnetiska fenomen: slagrutan, somnambuler, talismaner o bergtroll, sömnen som jordandens allmännaste produkt, sibyllor o druider.

Efter någon tids vistelse i Sthlm, där han hade tillfälliga förordnanden o skötte Sv läkaresällskapets bibliotek, utnämndes han 23 till brunnsläkare (intendent) vid S:t Ragnhilds hälsobrunn i Söderköping. Han verkade där länge i stillhet, utgav 26 en översättning av den norsk-tyske romantikern Henrik Steffens Von der falschen Theologie und dem wahren Glauben men var i övrigt föga litterärt produktiv; från 27 var han också stadsläkare i Söderköping. L skulle ha förblivit en okänd landsortsläkare, hågkommen bara för sin ungdoms romantiska utsvävningar, om han inte lärt känna en ny behandlingsmetod — den Priessnitzska kall-vattenkuren — vars främste nordiske företrädare han blev.

Kallvattenkuren, i o för sig av antikt ursprung, hade på 20-talet tagits upp av den olärde schlesiske bondsonen Vincenz Priessnitz, som gjorde den till en moderörelse o till vars kuranläggning i byn Gräfenberg patienter kom från hela Europa. I Sverige började man vid 30-talets slut intressera sig för den Gräfenbergska kurmetoden, o Uddevalla-läkaren Sven Kellberg, som själv besökt Priessnitz, drev propaganda för den. Därav väcktes L, o 40 lyckades han genomdriva att pengar satsades på inrättande av kallvattenbad vid Söderköpings brunn. S å besökte han Petersburg, där en Dr Harder gjort sig ett namn som vattendoktor. Året därpå reste L för statsmedel till Tyskland, studerade flera kallvattenanläggningar o vistades en tid hos Priessnitz i Gräfenberg. Ehuru föga imponerad av Priessnitz person skrev L en hänförd rapport om hans kurmetod o återvände hem som dess orubblige apostel. 42 öppnades kallvatteninrättningen i Söderköping, som i nya byggnader o ökad betjäning krävde ansenliga investeringar. Men patienter strömmade till från hela Norden (vissa år på 50-talet bortåt 1 000), o L förvärvade sig rykte som helbrägdagörare o underdoktor. Han följde nära Priessnitz. Det gällde att utdriva kroppens orenheter genom ymnigt vattendrickande o en hel arsenal kalla badningar: fullbad, halvbad, inpackningar, våtvärmande omslag osv, därtill sol, frisk luft, promenader o enkel föda. I en svit kostliga litografier har J A af Kullberg förevigat en badsejour under L:s ledning (Badminnen från Söderköping, 46). Hydroterapin var en naturläkekonst; däri låg mycket av dess tjusning. Snart följdes L:s exempel, o nya vattendoktorer etablerade sig vid brunnar runt om i landet.

Samtidigt drev L genom utgivna skrifter en hård, delvis hänsynslös propaganda för kallvattenbehandlingen som en mirakelkur mot alla sjukdomar, även de veneriska. I Helsovännen, en folkskrift om vattnet och andan (utg i fria häften från 42 till L:s död), presenterade han kasuistik från Söderköpings brunn jämte ett brokigt material, delvis i översättning, till kallvattenterapins försvar. Mera systematiskt framställdes den i hans Handbok i hydrotherapien (53), ägnad behandlingsformerna o de enskilda sjukdomarna. L, ständigt polemisk, fattade som sin livsuppgift att "rena hälsans till ett Augiasstall förvandlade tempel". Den officiella, materialistiska medicinens plåster- o pillerdoktorer (allopaterna) stod med sina giftmediciner hjälplösa inför sjukdomarna, som kunde botas bara med en naturläkekonst på religiös grund. L:s utmanande framfart väckte uppseende, o det kom till livliga debatter både i Sv läkaresällskapet o i dagspressen. Han stöddes i viss mån av ledande läkare som M Huss o P H Malmsten, men andra var oförsonligare. Ett våldsamt utfall riktades 54 mot honom av finländaren E J Bonsdorff (L sökte fräckt "dölja sin okunnighet under religionens täckmantel"), o i tidskriften Hygiea för 56 gick psykiatrikern C U Sondén till rätta med hans anspråk på att med vattnets hjälp driva ut alla krankheter; sådant var "kvacksalveri eller signeri".

Innerst inne framstod vattenterapin för L som ett slags kristen troshandling. Vattnet botade bara i gemenskap med Anden; liksom i det kristna dopet bortsköljdes den gamla fördärvade människan. All sjukdom hade sin egentliga grund i en andlig eller moralisk oordning, som kunde övervinnas blott av livets Frälsare. L:s nyromantiska ungdomsdröm om en förening av teosofi o medicin fann han förverkligad i den Priessnitzska kallvattenkuren. Han uppfattade sig själv som profet o religionslärare lika mycket som läkare, o därav förklaras väl en del av det obegränsade förtroende hans patienter tycks ha visat honom. I Helsovännen hyllar L de europeiska tänkare som bestämt hans romantiska världsåskådning i dess slutgiltiga form, främst den tyske katolske mystikern F X von Baader, som lärde att världen var Guds bild eller liknelse, o dennes båda föregångare: Jacob Böhme o den franske teosofen Saint-Martin. Över huvud ville L i Helsovännen utveckla hela sin livsfilosofi; läsaren skulle där finna också "scener ur sömnens, drömmens och den animala magnetismens värld".

L:s sista år fördystrades inte bara av kollegernas angrepp utan också av besvärligheter vid Söderköpings brunn, som ägdes av ett aktiebolag o kämpade med ekonomiska svårigheter. Det kom till strider, vilka tog L hårt. Sin märklighet äger han inte bara som kallvattenterapins pionjär i Sverige utan kanske än mera som den jämte Israel Hwasser ende betydande företrädaren för en från seklets början kvarlevande naturfilosofisk medicin. Betraktad som fantastisk av samtiden innehöll den likväl inslag, som pekar fram mot ett senare tidevarvs på det andliga o psykiska inriktade läkekonst.

Författare

Sten Lindroth

Arkivuppgifter

Papper efter L, däribland självbiografiska anteckningar o dagbok från den tyska resan 1841, fanns omkr 1900 i släktens ägo men kan nu inte spåras. Enstaka brev från L i KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se SLH, afd 2, h 2, Nyköping 1824, s 312, o Nytt suppl, Sthlm 1853, s 204.

Källor och litteratur

Källor o litt: M Bergmark, Bad o bot (1959); A O Bergquist, Söderköpings brunn genom tiderna (1936); T G O Bottiger, Vat-tenkuranstalten i Söderköping (1865); A De-german, Per Axel Levin — den sörmländske läkaren o folkbildningsmannen (Sörmländska handhar, 34, 1975); K Johannisson, Magneti-sörernas tid (Lychnos-bibl, 25, 1974); A Le-vertin, Några drag ur den sv balneologiens hist (Sv läkaresällsk:s nya handhar, 3:2, 1900); SLH 1:3 (1824), 2:1 (1873); M Wei-bull o E Tegnér, LU:s hist 1668—1868, 2 (1868).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Olof Lagberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10828, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10828
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Olof Lagberg, urn:sbl:10828, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-25.