Meriter

von Lantingshausen, Jacob Albrecht, f 4 nov 1699 på Hannijöggi nära Reval, d 6 dec 1769 i Sthlm, Klara. Föräldrar: generaladjutanten Gotthard Heinrich Lantingshausen o Jakobina Staël v Holstein. Volontär vid livg 17, förare febr 18, fänrik vid Hallands infanterireg 7 april 18, löjtn där 13 sept 18, löjtn vid Upplands stånddragonreg 14 april 21, kaptens avsked 30 mars 22, lieutenant reformé vid reg Royal Alsace 24 mars 24, sous-aide-major vid reg 30, aide-major 5 nov 33, capitaine reformé 34, guvernör för hertig Kristian o prins Fredrik av Pfalz-Zweibrücken 36—40, capitaine en pied 25 aug 37, major vid Royal Alsace febr 43, överste i fransk tjänst 22 dec 43, generalmajor aug 44, brigadier 1 maj 45, avsked ur fransk tjänst 28 april 46, deltog i riksdagarna 46—69 (SU 51—56 o 69), generalmajor av inf i Sverige 29 juni 47, chef för garnisonsreg i Gbg 4 april 49, tf landsh o överkommendant i Gbg 49, avsked ur krigstjänsten 11 juni 52, led av pommerska beredn:kommissionen 7 febr 57, generallöjtn 18 juli 57, överbefälh i Pommern 23 nov 58, överståth i Sthlm 2 april 59 (tilltr juli 61), frih 18 febr 60. — Serafimerriddare 64.

G 13 dec 48 i Sthlm m sin halvkusin grev Anna Sofia v Fersen, dp 25 juni 17 där, Jak, d 8 juli 51 där, ibid, dtr till presidenten greve Hans v F (bd 15) o grev Eleonora Margaretha Wachtmeister.

Biografi

Sina första militära lärospån gjorde L i Karl XIT.s armé. Som officer i Hallands infanteriregemente deltog han i det norska fälttåget o därefter i försvaret av Bohuslän mot danskarna. Då det halländska regementet indrogs, överfördes L till Upplands stånddragoner, vars chef var Hans v Fersen, hans mors halvbror. När även detta regemente reducerades, stod knappast någon annan utväg öppen för en militär karriär än att söka lyckan i utländsk tjänst. Efter erhållet avsked begav sig L till Reval för att skifta arvet efter sin mor o därifrån till morbrodern Jakob Staël v Holstein i Stralsund, tidigare generaladjutant hos kung Stanislaw av Polen. Genom honom utverkades en löjtnantsfullmakt vid regementet Royal Alsace, vars chef var pfalzgreven Kristian av Birkenfeld, som 1734 blev hertig av Pfalz-Zweibrücken. Det må lämnas osagt, om avsikten var att redan nu i det tysta öppna en förbindelse mellan denna gren av det pfalziska huset o inflytelserika sv kretsar. Det förekommande sätt, på vilket L mottogs av sin regementschef, kan möjligen tyda därpå, liksom det intresse denne visade för hans karriär.

Under det polska tronföljdskriget deltog L i operationerna vid Rhen o Mosel o var bland annat med om belägringarna av Kehl o Filipsburg. 35 avled plötsligt L:s beskyddare, hertig Kristian III. Han efterlämnade två söner, Kristian o Fredrik, tretton o elva år gamla, av vilka den äldre efterträdde fadern som landsfurste, medan den yngre av den franska regeringen utnämndes till chef för regementet Royal Alsace. L utsågs nu till sin unge regementschefs militäre mentor o anmodades att övertaga guvernörskapet för de unga furstarna. Efter någon tvekan o ett hastigt besök i hemlandet sommaren 36, föranlett av Hans v Fersens dödliga sjukdom, åtog han sig uppdraget. Under två år ledde han deras studier vid univ i Leyden o åtföljde dem sedan på ett mer än årslångt besök vid det franska hovet. Under denna tid invecklades L också i planerna på hertig Kristians kandidatur till den sv tronen, som stöddes av kardinal Fleury o det franska hovet. Den i detta sammanhang uppgjorda planen på ett äktenskap mellan hertigen o den några år äldre prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen förföll emellertid efter Fredrik Wilhelms plötsliga död maj 40. Efter återkomsten till Zweibrücken i sept nedlade L sitt guvernörsämbete o återvände till regementet, där han nu var kapten o chef för ett grenadjärkompani. Men förbindelsen med hertigfamiljen upphörde inte därmed. Han var alltjämt sin regementschefs handledare, o den följande vintern tillbringade han vid hovet i Zweibrücken. Under det österrikiska tronföljdskriget deltog L i det böh-miska fälttåget, som slutade med den franska arméns inneslutning i Prag o dess berömda utbrytning o reträtt till Eger i slutet av dec 42 under marskalken Belle-Isles befäl.

När L i slutet av jan 43 återkom till sitt regemente, väntade honom nya uppgifter. I Sthlm tycktes hertig Kristian IV:s utsikter i det sv tronföljarvalet ljusna, o hans anhängare framhöll, att en minister borde sändas till den sv huvudstaden för att bevaka hans intressen vid riksdagen. Hertigens val föll på L, som underrättades därom vid sitt besök i Belle-Isles högkvarter 26 jan 43. L förklarade sig genast beredd att åtaga sig uppdraget. Förberedelserna drog emellertid ut på tiden. Först efter överläggningar i Paris o Zweibrücken kunde han 28 april avresa, försedd med kreditiv som hertigens sändebud o medförande ett brev från denne till kung Fredrik. Men vid hans ankomst till Sthlm i maj var hertigens kandidatur inte längre aktuell. Valet stod nu mellan Adolf Fredrik o den danske kronprinsen. L fick således aldrig anledning att framträda som hertigens sändebud. I riksdagens överläggningar kunde han ej heller deltaga då hans ätt först efter dess slut introducerades på riddarhuset.

Under de närmaste åren deltog L förtjänstfullt i försvaret av Rhengränsen. Vid fälttågets slut kommenderade han en brigad av värvade tyska trupper under furstens av Conti befäl. Av de olika möjligheter som nu stod honom öppna — fortsatt karriär i fransk eller pfalzisk tjänst eller en ny bana i hemlandet — valde han den senare. Vid återkomsten till Sthlm i början av juni 46 mottogs L med stor vänlighet av kung Fredrik, i vars svit han de närmaste månaderna uppehöll sig. Men släktskapen med familjen Fersen, som några år senare befästes genom äktenskapet med Axel v Fersens syster Anna Sofia, liksom hans karriär i fransk o pfalzisk tjänst förde honom till hattarnas läger. Det var också som en av partiets ledande män han under de följande åren kom att framträda. Till en början blev dock hans insatser tämligen blygsamma. Som ledamot av kammar-, ekonomi- o kommersedeputationen vid 46—47 års riksdag medverkade han vid tillkomsten av tabellverket. Sitt intresse för hushållningsfrågor visade han också genom en vid samma tid till VA ingiven skrift om potatisodlingen i Elsass o Lothringen.

Under de kritiska år som följde togs L:s krafter främst i anspråk på det militära området. Utnämnd till generalmajor på krigsbefälets förslag kommenderades han i sept 47 att biträda generalguvernören v Rosen vid planeringen av Finlands försvar. I febr 49 sändes han till den hotade gränsen i Bohuslän o tjänstgjorde därefter under sommaren som regementschef o tf överkommendant i Gbg, där han bl a organiserade inkvarteringsförhållandena. Också i fråga om den militära förvaltningen o hushållningen kom L:s erfarenhet o duglighet till användning. På hans initiativ o under hans ledning reformerades målningen o bakningen vid armén o flottan till stor nytta för kronan. Hans förslag att nyordna krigsmanshusinrättningen ledde däremot ej till resultat. I denna verksamhet samarbetade L med Adolf Fredrik i dennes egenskap av generalissimus. Trots att hans insats i tronföljdsfrågan knappast kan ha varit okänd för kronprinsen, tycks samarbetet till en början ha förlöpt tämligen friktionsfritt, o L har vid några tillfällen kunnat räkna med Adolf Fredriks stöd. Men i längden kunde förhållandet dem emellan inte gärna förbli opåverkat av L:s politiska hållning.

När riksdagen i mitten av sept 51 åter samlades, var L en av hattpartiets ledande män. Sedan hans utländska pensioner blivit avlösta, fanns ej längre något lagligt hinder för honom att fullt utnyttja sina rättigheter som riksdagsman. Han var sålunda en av kandidaterna vid lantmarskalksvalet o invaldes både vid denna o den följande riksdagen i sekreta utskottet, där han 51—52 tillhörde defensionsdeputationen o 55—56 bankodeputationen o sekreta handels- o manufakturdeputationen. Om det förtroende han åtnjöt vittnar också, att han i okt 55 inte mindre än fyra gånger uppfördes på rådsförslag. Under denna riksdag lär hans hus ha tjänat som samlingsplats för hattarnas partikonklav. I de stora konstitutionella tvistefrågorna följde han tveklöst partiets linje, men sökte stundom verka i modererande riktning. Särskilt gäller detta vid räfsten med de inblandade i statskuppsförsöket 56. När det föreslogs, att kronprins Gustav skulle skiljas från sina föräldrar o under L:s ledning sändas till Uppsala, lär han ha ställt sig helt avvisande.

L undgick inte den kungliga onåd, som drabbade hattarnas ledare. Sannolikt har detta medverkat till att han efter riksdagens slut i början av juni 52 genomförde det beslut att begära avsked, som han själv säger sig ha fattat redan då han i juli 51 förlorade sin maka. Själv uppger han avsikten ha varit att ägna sin återstående livstid åt barnens uppfostran o skötseln av sin egendom. Inte desto mindre lät han övertala sig att tillsammans med landshövdingen Fredrik v Friesendorff o envoyén C O v Höpken ingå i den pommerska beredningskommission, som skulle undersöka o befordra ekonomin i Pommern o Wismar o som tillsattes i febr 57. Anledningen härtill synes ha varit det intresse L i handels- o manufakturdeputationen ägnat dessa frågor. Då uppdraget beräknades kräva mindre än ett års frånvaro från hemmet, ansåg sig L inte böra vägra sin medverkan. I juni 57 samlades kommissionens ledamöter i Stralsund.

Det må lämnas därhän, om L redan vid sin avresa från Sthlm i slutet av maj kände till den händelseutveckling, som inom kort skulle gäcka hans förhoppningar om en snar hemkomst. Såsom framskjuten partiman kan han knappast ha varit helt okunnig därom. 22 juni 57 fattades beslutet att till Pommern överföra 17 000 man för att ge eftertryck åt garantin av den westfaliska freden, o 22 sept avslöts konventionerna om Sveriges deltagande i kriget mot Preussen. För L:s del innebar detta, att han med generallöjtnants grad återkallades i krigstjänst för att föra befälet över trupperna till dess överbefälhavaren Ungern-Sternberg hann anlända.

Det blev nu L:s uppgift att bringa reda i den oordning, som rådde vid truppernas ankomst, o att skapa förutsättningar för en aktiv krigföring. Han organiserade fältkommissariatet o vidtog åtgärder för arméns försörjning o sjukvård. På egen kredit upplånade han de penningar, som behövdes. Sedan han efter generallöjtnanten Hamiltons ankomst i början av sept överlämnat överbefälet till denne, ledde han på dennes uppdrag övergången av gränsfloden Peene o erövringen av de preussiska städerna Anklam o Demmin. Under fälttågen 57 o 58, då Ungern-Sternberg, Rosen o Hamilton avlöste varandra som överbefälhavare, svarade L för arméns försörjning.

Då L 20 dec 58 övertog överbefälet, låg armén förlagd i anslutning till Pommerns sydgräns. Det korta vinterfälttåg, som utlöstes av Dohnas o Manteuffels försök att utmanövrera den sv armén, slutade med återtåg till Stralsund, sedan L förgäves sökt förmå fienden att leverera batalj. Resultaten av L:s o hans medhjälpares uppbyggnadsarbete började nu visa sig. Sommarfälttåget 59 kulminerade i den skickligt o målmedvetet genomförda operationen mot öarna Usedom o Wollin, som leddes av L:s svåger Axel v Fersen. Men framgången kunde ej tillfullo utnyttjas; den åsyftade belägringen av Stettin i samverkan med ryssarna kom ej till stånd. Under L:s sista år som överbefälhavare försvårades operationerna av den officersbrist som blev följden av riksdagskallelsen. När han efter upprepade framställningar i början av juni 61 kunde nedlägga sitt befäl, stod armén fortfarande kvar i sv Pommern.

Utan egen ansökan hade L redan 2 april 59 utnämnts till överståthållare i Sthlm. Utnämningen skedde efter en votering i rådet, som gav honom en knapp övervikt över en av hattpartiets mera ökända ledare, F Gyllenborg. Men så länge L ansågs oumbärlig vid armén kunde han ej tillträda sitt ämbete. Det tycks ha varit med blandade känslor, som han efter hemkomsten intog sin plats på riddarhuset o invaldes i sekreta utskottet o defensionsdeputationen. Om hans farhågor för den fria författningens bestånd vittnar ett brev, som han redan 6 jan 61 skrev till Axel v Fersen. Han var också en av de fem ledande hattar, som under vintern o våren 62 deltog i underhandlingarna med hovet o mössorna i syfte att nå ett modus vivendi mellan partierna för att göra en reform av författningen möjlig. I förberedelserna för abdikationskrisen i dec 68 deltog han ej, men det var han, som i spetsen för Sthlms magistrat 19 dec inför rådkammaren o konungen meddelade dess beslut att nedlägga sin verksamhet, om ständerna inte sammankallades. Vid den följande riksdagen var han åter ledamot av sekreta utskottet o denna gång av dess statsdeputation. Men i övrigt var hans roll som aktiv partiman utspelad. Sina krafter ägnade han under dessa år åt utövningen av sitt nya ämbete, som han tillträdde i juli 61.

Som överståthållare tillvann sig L snart allmän aktning. Trots att hans ämbetstid, som endast varade drygt åtta år, knappast avsatt djupare spår i huvudstadens utveckling, hade de idéer han sökte förverkliga framtiden för sig. Han intresserade sig för de välfärdsinrättningar som stod under hans uppsikt, han påtalade de allvarliga bristerna i fångvården o sökte utjämna motsättningarna mellan magistraten o borgerskapet. Främst ägnade han sina omsorger åt huvudstadens bristfälliga ordnings- o renhållningsväsen. Men hans förslag, att garnisonen skulle förstärkas o ställas under överståthållarens befäl samt att vakthållningen vid tullarna o på torgen skulle utökas, vann tills vidare ej gehör. Ej heller lyckades han slutföra de reformförslag i fråga om processordningen i politimål o om förbättrad renhållning, som han åtagit sig att utarbeta. Också försöket att få till stånd en ordnad lånebudget misslyckades.

En förklaring härtill är måhända L:s sedan sommaren 66 ständigt försämrade hälsa, som hade till följd att minnet försvagades o att han långa tider hade svårt att röra sig utomhus. Om den aktning han åtnjöt vittnar magistratens beslut att hedra hans minne med en medalj. En något yngre samtida, D Tilas, omtalar honom vid hans frånfälle 6 dec 69 som "en herre av probitet, vett, förfarenhet och allmänt erkänd god reputation".

Författare

Olof Jägerskiöld

Arkivuppgifter

L:s skriftliga kvarlåtenskap huvudsakl i Lantingshausenska saml (E 4537—4561; bl a handl :ar rör Pommern o pommerska kriget, brevväxl med A v Fersen, A J v Höpken, G F Scheffer o Zweibriickenska huset) o hans "berättelse af dess tienste tid, så väl i utrikes som svänsk tienst" i Bo-gesundsarkivet, vol 6 (E 6455), RA. L:s rapporter, orderjournaler o krigskorresp under pommerska kriget till stor del i KrA. Några handhar även i KB o UUB. — Skriv :er från L i bl a Militaria WR 15, Överbefälhavarens i Pommern skriv :er till K M:t, Överståthållarens skriv:er till K M:t (1760—69), Skrivrer till K M:t (1758—61), Kabinettets för utrikes brevväxl arkiv: E I: 3 (skriv:er till kanslipresidenten A J v Höpken), Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er (till M v Hermansson o C Carleson) o i Danica (till C A v Ungern-Sternberg), Gallica (till U Scheffer), Germanica (till N Bark) o Pommerani-ca, vol 417 o 506, allt i RA. Brev från L bl a i Börstorpssaml (53 st till C Sparre), Staf-sundsarkivet (96 till F A v Fersen) o Toste-rupssaml (30 till J Sparre o 76 till H Trolle), RA. Några strödda brev från L i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Underrättelse, huru jordpä-ron planteras och nyttias uti Elsas, Lotthrin-gen, Phaltz &c (VAH, vol 8, 1747, Sthlm, s 192—206).

Källor och litteratur

Källor o litt: A v Fersens arkiv, vol 7, Staf-sundsarkivet, rådsprot i krigsärenden 1747 o 1758, i inrikes civila ärenden 1759, RA.

AdRP 14—18 (1895—1911), 22 (1950) o 23 (1955); B Boethius, Magistraten o bor-gerskapet i Sthlm 1719—1815 (1943); S Del-blanc, Ära o minne (1965); F A v Fersen, Hist skrifter, 1—3 o 8 (1869—1872); O Jä-gerskiöld, Hovet o författnrfrågan 1760—65 (1943); S Lindroth, VA:s hist (1967); Malmström, 3—6 (1897—1901); G G Malmström, Minne af ... J A v L (SAH 62, 1886); G Olsson, Hattar o mössor . .. (1963); A Schön-berg, Minnes-skrift öfver . . . Herr J A v L (1771); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1778— 1850 (1950); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget (1915); D Tilas, Anteckn:ar från riksdagen 1769—1770, ed O Jägerskiöld (1977); N Wester, K politi- o brandkommissionen (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Albrecht Lantingshausen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11018
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Albrecht Lantingshausen, von, urn:sbl:11018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2024-04-24.