Meriter

Laurentius Odonis, d omkr 29 juli 1417 (Vadstenadiariet) vid 72 års ålder. Inskr vid univ i Prag 72, kanik i Linköping senast 74, samtidigt kanik i Växjö senast 75, domprost i Linköping 05.

Biografi

Ett halvsekel av linköpingskyrkans historia gestaltas i L:s levnad. Hans första framträdande såsom 'klerk av Linköpings stift o notarius publicus med apostoliskt bemyndigande' är förknippade med Guido de Gruces uppdrag som nuntie o kollektor i Sverige 1366; troligen hade han fått notariefullmakt av denne. Hans sista framträdande är vid vittnesmålen i kanonisationsproces-serna för Ingrid av Skänninge o Nicolaus Hermanni i maj 1417; han uppger då sin levnadsålder. Det senare vittnesmålet är det kanske tyngst vägande i sin process, utmärkt av konkretion o realism. Dess faktiska uppgifter är, där de kan kontrolleras, korrekta.

L:s tidigare bana är kansliklerkens. Hans hand har spårats i det bevarade exemplaret av Edsviksfördraget april 1371, där linköpingsbiskopen företrädde folkungasidan (Sjödin). Han inskrevs 72 vid juristuniversitet i Prag ("Laurencius Odonis de Suecia") jämte linköpingskaniken Johannes Bonde, som var hans nära kollega genom livet; inskrivningen förutsatte tidigare studier vid en artes-fakultet. Enligt egna uppgifter deltog L i valet av Nicolaus Hermanni till biskop i Linköping (febr 74), följde honom på resan till Avignon för att uppnå påvens be- kräftelse o vistades sedan ett år (75—76) med honom i Visby, innan kung Albrekt förmåtts att låta honom tillträda sin domkyrka; efter hemkomsten (sept 76) biträdde han i arbetet på Birgittas kanonisation o klosterregel; han var under tre år sin biskops ständigt följaktige kansler. Dessa uppgifter styrkes av samtida källor samt genom identifikationen av hans "prydliga kurialstil" (Sjödin). Redan nu — o livet ut — tillhörde han även Växjö domkapitel (där linköpingsbiskopen hade presentationsrätt till en kanikprebenda, se bd 20, s 706). Där kan han blott sporadiskt ha fungerat, såsom vid biskopsvalet 82.

Kunskapen om hans senare liv blir mer gles o stereotyp. L innehade 89 Allhelgonaprebendan o succentorns (underkantorns) ämbete vid domkyrkan. Han valdes 05 till domprost. Medan den föregående tiden från Nicolaus Hermannis död (91) kännetecknats av domkapitlets motsättning till drottning Margaretas regim o missämja med biskop Knut Bosson (Natt och Dag), framstår L:s tid i ledningen som mer harmonisk. Sedan sekelskiftet hade domkapitlet strävat att återupptaga katedralbygget. Nu inleddes arbetet på en stor korbyggnad i sengotik, o i takt härmed inrättades nya kapell- o altarstiftelser, ägnade alla kristna själar, Kristi lekamen o Maria o möjliggjorda genom talrika donationer. L:s personliga insats kan härvid ej urskiljas ur kollektivet. Ingen tvekan kan däremot råda om hans viktiga del i det samtidiga arbetet på Nicolaus Hermannis helgonförklaring. Kanske mer än någon annan framstår han som förvaltaren av arvet efter denne.

L:s rykte är främst knutet till den codex som bär hans namn (A 182, Sächsische Lan-desbibliothek, Dresden), en pappershandskrift om 126 utnyttjade blad, av vilka det första bär ägaranteckningen Liber Laurfen-tii] Odonis. Med Vadstena klosters bibliotek kom denna till UU. Den utnyttjades under senare 1600-talet av C Örnhielm för Svecia sancta men saknades för E Benzelius 1708 o framdrogs i Dresden först 1855. L har i denna codex med egen hand infört officier för 40 festdagar jämte en längd över sv kungar tom Albrekt, 'hertigens av Mecklenburg son'. Av särkilt intresse är officierna för sv helgon: Henrik, Sigfrid (jämte längd över de äldsta växjöbiskopama), Erik, Eskil, Botvid, Elin o Birgitta. Samlingen kan uppfattas som en personlig prestation o kombineras med L:s egenskap av succentor med ansvar för kortjänsten. Kungalängdens avslutning tyder på en tillkomst senast 1379. En senare ägaranteckning "Dns io tordon" har tolkats som att codexen övertogs av linköpingskaniken Johannes Tordonis; den nye ägaren införde ytterligare sex officier.

Den godtyckliga kombinationen av L med en av vapensköldarna på ett altarbrun, som tillhört Linköpings domkyrkas Birgittaaltare (1400-talets början), har låtit honom i litteraturen stundom hänföras till Vinstorpaätten (Birgittautställningen 1918). Hans släktförhållanden är helt okända, o hans sigill innehåller ett manshuvud.

Författare

Herman Schück

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: L-O Larsson, Det medeltida Värend (1964), s 31 ff; A Malin, Studier i Vadstena klosters bibliotek (NTBB 1926); Sankt Nikolaus' av Linköping kanonisations-process, ed T Lunden (1963); T Schmid, Den helige Sigfrid, 1 (1931); Henrik Schuck, Rosa rörans. Ett Birgittaofficium af Nicolaus Hermanni (Meddel från litt:hist seminariet i Lund, LUÅ 1891—92, 1893); dens, VHAA 3 (1933); Herman Schuck, Ecclesia lincopensis (1959), s 7, 441 f, 504; L Sjödin i SD 9, s 40, not 2; C Thörnqvist, Sv studenter i Prag under medeltiden (KÅ 1929); Två sv biografier från medeltiden, ed Henrik Schuck (Antiqva-risk tidskr 1895).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Laurentius Odonis, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11078
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Laurentius Odonis, urn:sbl:11078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2024-04-23.