Meriter

2 Lejdström, Carl Victor, bror till L 1, f 25 okt 1872 i Sthlm, Kungsh, d 13 april 1922 i Gbg, Domk. Studier vid Frans Schartaus handelsinst i Sthlm, sångstudier för brodern Oscar L o Gillis Bratt, debuterade vid K teatern 14 febr 94, engagerad där 1 sept 94—30 juni 02 o 1 juli 11—30 juni 13, studier i Tyskland sept 02—05, verksam vid olika operascener där 04—11 o 13—16, gästspel i Sverige 09, sångare o regissör vid Stora teatern i Gbg från 1 sept 16.

G 1) 6 juni 99 i Sthlm, Hedv El, m Erika Cecilia Lindblad, f 21 maj 72 i Östersund, d 27 febr 11 i Sthlm, Hedv El, dtr till lantbrukaren Gustaf Edvard L o Ebba Christina Cecilia Lagercrantz; 2) 8 juli 14 i Jönköping (enl vb för Hedv El, Sthlm) m operasångerskan Elin Augusta Linnander (se denna), f 25 maj 88 i Sthlm, Nik, d 20 sept 67 i Täby, Sth, dtr till handlanden David Gustafsson L o Karolina Augusta Gustafsdtr.

Biografi

Carl L debuterade 1894 vid K teatern som Max i Adams Alphyddan. Debuten gick bra men väckte ingen större uppmärksamhet. Sitt genombrott fick han som Escamillo i Carmen i april s å, då både publiken o recensenterna fick upp ögonen för hans vackra o fylliga, kanske något tunga, röst o hans på en gång jovialiska o manliga scenuppträdande. Från hösten s å engagerades han vid teatern, något som på den tiden ingalunda var vanligt för debutanter. Under åtta säsonger var han sedan en av teaterns främsta krafter i barytonfacket vid sidan av bl a John Forsell o Carl Fredrik Lundqvist. Till de mest betydande roller han gjorde under denna period hörde Lothario i Mignon, Frédéric i Lakmé, Mercutio i Romeo och Julia, Nevers i Hugenotterna, Alfonso i Leonora (La favorita), titelrollen i Boitos Mefistofeles samt Härroparen i Wagners Lohengrin, titelrollen i Den flygande holländaren, Wolfram i Tannhäuser o Hans Sachs i Mästersångarna i Nürnberg — senare hans glansroll. Vid sverigepremiärerna utförde han Marcel i Bohéme, Donner i Rhenguldet o Lescaut i Massenets Manon. Också komiska roller låg väl till för honom: Basilio i Barberaren i Sevilla, Figaro i Figaros bröllop — där han också gjorde grevens roll — Leporello i Don Juan o Papageno i Trollflöjten. Detta är en imponerande rollförtéckning på åtta år för en inte 30-årig sångare, både vad beträffar spännvidden o antalet roller.

I sept 02 flyttade L med sin familj till Dresden. Här började han ta sånglektioner för den berömde pedagogen o barytonen Carl Scheidemantel. L fick även möjlighet att studera in de mera betydande Wagner-partierna i sitt fack för kormästaren i Bayreuth, Julius Kniese. Sommaren 04 medverkade han vid Bayreuthfestspelen som Klingsor o en gralriddare i Parsifal samt Gunther i Ragnarök. Han lyckades bra i den starka internationella konkurrensen o återkom i Parsifal vid nästa festspel 06.

05 engagerades L vid den ansedda operan i Frankfurt am Main. Här uppträdde han bl a som Hans Sachs, Wotan i Nibelungens ring o Tonio i Pajazzo. En synnerligen besvärande näsåkomma tvingade honom att efter två säsonger bryta engagemanget i Frankfurt. Efter en lyckad operation bosatte han sig i Berlin o framträdde sedan som gäst vid olika tyska scener. Från sommaren 11 knöts L för andra gången fast till sthlmsoperan. Han uppträdde i flera av sina gamla roller, medverkade som Mervan i Nathanael Bergs Leila vid urpremiären samt hade titelrollen i överste Chabert av Waltershausen. Efter två säsonger skrev L emellertid kontrakt med Neues Oper i Hamburg. Här framträdde han bl a som Don Pizarro i Fidelio o fick utmärkta lovord för sin Hamlet i Thomas opera. Vid krigsutbrottet 14 stängdes teatern. L stannade emellertid kvar en tid i Tyskland o uppträdde bl a i glansrollerna Hans Sachs o Wotan vid den ansedda Stuttgartoperan.

Hösten 16 blev L ledande operaregissör vid Ranfts lyriska sällskap som spelade vid Stora teatern i Gbg o uppträdde dessutom i en rad huvudroller. När Storan hösten 20 ombildades till teater med fast ensemble, knöts han till teatern, även nu både som sångare o regissör. Till hans regiuppgifter hörde Faust, Bohéme, Carmen, Mignon o ett par operetter. Bland hans roller i Gbg — ofta godmodiga typer som harmonierade väl med hans temperament — kan nämnas: Mossul i Konung för en dag, Escamillo i Carmen, Sulpiz i Regementets dotter o Tonio i Pajazzo (samti 17), Ollendorf i Tiggarstudenten (18), Montedafior i Frihetsbröderna o Mefistofeles i Faust (båda 19) samt Scarpia i Tosca o Stadinger i Vapensmeden (båda 21). 19 april 21 gavs för första gången en wagneropera i Gbg — Den flygande holländaren. L svarade för regin o sjöng dessutom titelrollen. Succén var oerhörd. 22 april fick L o hans hustru Elin, som sjöng Sentas roll, som en hedersbevisning dagens recett. Ett år senare avled L av en hjärtåkomma som besvärat honom en tid, ännu inte 50 år gammal.

Det ligger nära till hands att jämföra L som sångare med hans nästan jämnårige kollega i barytonfacket John Forsell. Dennes överlägsna förmåga till frasering o nyansering i sången nådde I, aldrig upp till o inte heller hade han dennes mångsidiga dramatiska begåvning. Det framgår emellertid av L:s skivinspelningar — ett 25-tal — att lian hade en välutbildad o klangfull röst, friare o mer expansiv än Forsells. L utstrålade dessutom värme o en faderlighet som gjorde honom till en idealisk Hans Sachs o Wotan. Ett intressant faktum är att I. gjorde karriär som wagnersångare utan att äga någon högdramatisk, voluminös hjältebaryton. I en recension av L.s Wotan i Valkyrian vid gästspelet på K teatern 06 skriver den stränge W Peterson-Berger: "Han nyanserar känsligare och rikare än någon av de svensksjungande".

Även som ronianssångare framträdde L flitigt. "Den mest vinnande egenskapen i L:s romanssång är en viss robust värme eller trygg hjärtlighet; han hör icke till dessa konstnärer vilkas föredrag överflödar av subtila känslonyanser . . . Hans sång verkar med sin bredd och sin jämna stil" (Ture Rangström i SvD 6 mars 09). Anmälaren gör dock ett intressant tillägg: "Det kan dock icke nekas att denna bredd understundom blir tyngande och att stilens jämnhet ofta leder till musikalisk monotoni". Oscar Textorius hävdar i sin dödsruna i Gbgs dagblad att L "icke blott (var) en ovanligt framstående operasångare, han var också vårt lands främste romanssångare". Även om detta knappast var en allmän mening o troligen rymmer en viss polemik mot bl a Forsell, kan det ge en antydan om hur populär L vid sin bortgång var i Gbg. Han lämnade ett tomrum efter sig både som regissör, sångare o kulturpersonlighet.

Författare

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Klipp o antecknar i Musik-hist mus, Sthlm, o Teaterhist mus, Gbg.

C L Bruun o P H Törngren, Sv röster (stencil; 1944); A Fromell, Stora teatern i Gbg 1893—1929 (1929); Norlind; C v Plåten, Skandinaviska o finska teaterartister på uti scener. Suppl (2 uppl, 1921); A Rundberg, Sv operakonst (1952), s 228; SM 1901, s 9 f, 1906, s 129 f, 1909, s 34; Sohlman; SPG 21 (1897); K G Strömbeck o S Hofsten, K teatern. Repertoar 1773—1973 (1974). — Nekr:er o rec:er i dagspressen. Sune Hofsten

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl V Lejdström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11186, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11186
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl V Lejdström, urn:sbl:11186, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-04-25.