Meriter

2 Kinmansson, Lars Adolf, bror till K 1, f 19 maj 1797 i Sthlm, Nik, d 4 febr 1855 där, Hovf. Elev vid Operett-teaterns sångskola 08, balettelev vid K teatern 1 okt 12, figurant där 1 april 16, aktör o sångare där 1 nov 18—1 juli 50, verksam vid Mindre teatern i Sthlm 50—54.

G 1) 16 nov 19 i Sthlm, Jak, m Hedvig Dahlström, f 26 jan 89 i Kärnbo, Söd, d 17 sept 37 i Sthlm, Hovf, dtr till gästgivaren Eric Pehrsson D o Greta Lisa Kärström samt förut g m gipsgjutaren Johan Agazzi; 2) 23 dec 52 i Sthlm, Hovf, m Anna Maria Carlström, f 5 aug 18 i Spånga, Sth, d 29 dec 84 i Sthlm, Hovf, dtr till drängen Jacob Jacobsson C o Maria Andersdtr.

Biografi

Som talskådespelare uppträdde Lars K både i nyskrivna pjäser o klassiska dramer. Bland rollerna kan nämnas Montano i Othello vid verkets sthlmspremiär 27, Orgon i Tartuffe o Översten i Kotzebues Den okände sonen 36, von Fiffen i Spelaren o Dupré i Studenten o grevinnan 37 samt Caspard i Debutanten o hennes far o Winberg i Bildhuggaren 38. Även inom operan utförde K en lång rad roller. Vid premiärerna på K teatern framträdde han, för att nämna några exempel, som Giacomo i Fra Diavolo 31, Pietro i Den stumma från Portici 36, Max i Alphyddan 37, dubbelrollen Bijou/Alcindor i Postiljonen från Longjumeau 39 o Borgmästaren i Tsar o timmerman 43. Inte minst i sångspelet kom K till sin rätt, o exempel på roller är Polykarpus i Kronofogdarne, Papageno i Trollflöjten o sjökaptenen Sabord i Den lille matrosen av Gaveaux, en av hans älsklingsroller. Vid urpremiären på Värmlänningarne 46 spelade han Jan Hanssons roll.

K var, inte bara jämfört med brodern Fredrik, liten till växten. Hans sångröst var en inte särskilt voluminös basbaryton. Tack vare sin komiska förmåga fick han ändå utföra en rad betydelsefulla sångpartier. Om hans insats i Kärleksdrycken vid sv premiären 40 skriver Personne: "K:s talang som sångare var just icke av den mera lysande sidan av hans begåvning, men genom sitt roliga spel o kostymering i Dulcamaras tacksamma roll kom han publiken att förgäta sångarens brister för att ägna skådespelaren ett berättigat bifall." Om K:s svårersättlighet i denna roll vittnar f ö att man vid hans långvariga sjukdom året därpå vid upprepade tillfällen gav stycket med Dulcamaras scener uteslutna. Som Leporello i Don Juan o Kaspar i Friskytten skall han till en början ha ersatt företrädaren Fahlgren illa, men han tycks senare ha växt in i rollerna. Vid premiären 45 på Regementets dotter sjöng K den gamle sergeanten mot Jenny Lind i titelrollen. Frans Hedberg, som säkerligen var ögonvittne, berättar om den gripande scen i andra akten där de båda förenas: "K, Sulpices utmärkte framställare, grät som ett barn, där han stod framför fronten." Citatet tyder på en ovanlig inlevelse i rollen.

Hur nyttiga insatser K än gjorde som operasångare, var det inom taldramat han visade sitt verkliga mästerskap. Utan någon överdrift var K en av landets främsta komiska skådespelare under 1800-talets första hälft. Hans spelsätt karakteriserades av en naturlighet o frihet från effektsökeri som alltid gjorde intryck på åhörarna. 37 skriver Aftonbladet: "K är den mångsidigaste artist vår scen äger. Han applåderas lika mycket med dolken i hand som med fötterna i dans, i Leporellos barett som i den stumme hr Dulegers piskperuk." I roller som krävde mer elegans tycks han ha passat mindre. Om hans Dupont i Den gifte mannen och ungkarlen (35) skriver Personne med citat från pressen: "Han saknade totalt den franska lättheten i väsen o gestalt" o "Det kom något tungt o tvunget över honom". Om hans framställning av moren i Schillers Fiesco så fortsätter Personne: "K:s spel saknade ingalunda förtjänster men hans deklamation var för entonig o han var ej tillräckligt smidig i rollen, för litet satanisk; mindre godlynthet hade ej skadat."

K:s öde var att han länge fick stå i skuggan av Lars Hjortsberg o ständigt jämfördes med denne gigant o publikfavorit. På sina håll har man tom anklagat Hjortsberg för att ha hindrat K att få mera betydande roller varigenom denne aldrig fick tillfälle att i yngre år fullt utveckla de anlag han ägde. Efter Hjortsbergs avgång 34 kom äntligen K:s tid. Redan följande spelar fick han överta flera av Hjortsbergs roller, bl a Wallman i Bröllopsgåvan, Franz Bertram i Kotzebues Brodertvisten o Fredrik den Store i Felsheims husar. Vid den förstnämnda pjäsens slut blev K med några ord avtackad av Hjortsberg, vilket han upplevde som det högsta tänkbara beröm. I allmänhet tycks K ha varit bäst i de stycken där varken han eller publiken upplevt Hjortsbergs personlighet. I dessa kunde han utveckla en självständig spelstil.

K lämnade plötsligt K teatern 50, enligt uppgift efter konflikter med t f operachefen Svante Schyberg, som t o m skall ha sökt avskeda honom. Han övergick nu till Mindre teatern, där hans gamle vän o kollega O U Torsslow var chef o där hans son Gustaf o dennes hustru hörde till de ledande artisterna. De stora operarollerna hade K nu bakom sig o han fick ägna sig helt åt komedispel o karaktärsroller. Bland dessa kan nämnas: Riksdagsbonden i Fyra dagar av Konung Gustaf III:s regering 50, Borgmästaren i Lavater 51 o Fiskaren i Urdur s å samt Grosshandlaren i Hos oss 53.

När Stjernström övertog Mindre teatern sommaren 54 stannade ett antal av artisterna kvar. Till dessa hörde dock inte K. Efter nära fyra decennier drog han sig tillbaka från scenen, 57 år gammal. Ett halvår senare var han för alltid borta.

Författare

Sune Hofsten

Källor och litteratur

Utom under K 1 anf arb av Arfvidsson, Dahlgren, Nordensvan, Personne o Strömbeck-Hofsten även: F Hedberg, Sv operasångare (1885); Teaterkal 1853—55.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars A Kinmansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11499, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sune Hofsten), hämtad 2024-11-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11499
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars A Kinmansson, urn:sbl:11499, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sune Hofsten), hämtad 2024-11-10.