Meriter

5 von Koch, Richert Sigurd Valdemar, bror till K 3 o K 4, f 28 juni 1879 i Sthlm, Livg till häst, d 16 mars 1919 på Ornö, Sth. Elev i Palmgrenska samskolan till 95, vid Sjökrigsskolan 95—97, studerade pianospel vid Richard Anderssons musikskola 95—98, kontrapunkt o komposition för Johan Lindegren 00, musikstudier i Berlin o Dresden 05, elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm 23 febr 09, musiklärar- o kyrkosångarex där 30 maj 10, musikrecensent i Aftontidn 11—15, studier för Karl Kämpf i Berlin okt 12—jan 13, musikrecensent i S-T från 16. — Tonsättare.

G 8 nov 04 i Sthlm, Hedv El, m konstnären Karin (Kaju) Maria Magnell, f 27 april 80 i Uddevalla, d 20 aug 52 i Sthlm, Engelbr, dtr till kaptenen Carl Christian M o Agnes Petersson.

Biografi

Vid slutet av 1890-talet tycks Sigurd v K ha tvekat om vilken bana han skulle välja. Han hade gått två år på Sjökrigsskolan, han älskade havet o skärgården, tecknade o målade med stor talang o hade också litterära o musikaliska ådror. Musiken hade han odlat genom flera års studier för Richard Andersson under 90-talet. Denne var en betydande pianist, en utmärkt pedagog o en talangfull tonsättare, o studierna för honom tycks ha betytt mycket för K. Han blev alltmer böjd att välja musikerbanan o kompletterade pianospelet med kontrapunktiska studier för Johan Lindegren, kantor i Storkyrkan.

Från 97 finns en Vaggvisa av K till ord av Runeberg. Den svämmar över av storvulna Sinding-grepp i pianostämman men saknar helhet o sammanhållning. K förstod snart, att han ännu inte var mogen för de större o djärvare greppen. Han fann till en början sin speciella begåvning på visans område. 00—04 komponerade han en mängd visor, i regel med enkelt, genomskinligt, ibland fyndigt ackompanjemang. Åtskilliga kom ut i tryck, t ex samlingarna 6 sånger, Gräshoppan o andra visor (8 visor), Lyckans visor (7 Forsslund-texter) o Smultronskär (5 sånger), den sista dock inte tryckt förrän 14. K medverkade själv som pianist vid en del officiella framföranden av sångerna.

I några av dessa sånger märker man kraftfullare o mera "stormande" romantiska tendenser, t ex i Sjöröfvarsång ur Smultronskär, som i brusande tonfall besjunger "livets härliga sjörövarfest". Här förebådar han något av T Rangströms strama livsnjutarstil. Han fortsätter på denna linje i ett antal sånger 05—07, särskilt några till texter av Sven Lidman, av vilka fyra sammanfördes till samlingen Primavera, som dock aldrig kommit i tryck. Men hela tiden odlar han också visgenren.

Hösten 04 byggde K ett vinterbonat hus på Ornö i Sthlms skärgård med utsikt mot havsbandet. Här, på Östergården, bodde han fram till 11 så långa tider av året som möjligt med sin hustru. Här målade han åtskilliga havsvyer i en stil, som något påminner om Munch. Här umgicks han också med målare — som Acke o Törneman — mer än med musiker, o han komponerade inte särskilt mycket. I stället skrev han skärgårdsberättelser, som har vissa beröringspunkter med Albert Engströms från samma miljöer. Tolv av berättelserna kom ut 11 med titeln Kungen på Marskär.

Samtidigt studerade också K vid Musikkonservatoriet, o 10 tog han sin examen där som musiklärare o kyrkosångare. Han utnyttjade egentligen aldrig dessa examina i sitt förvärvsarbete, men de gav honom en professionell träning, som var till nytta i hans arbete som pianist, tonsättare o kritiker. Som pianist hade han redan från 02 gjort turnéer, bl a med sångerskan Valborg Svärdström (02), sångerskan Anna Norrie (08), violinisten Carl Nordberger (10) o sångerskan Ingeborg Sandvik (i Norge 15).

Men K behövde en fast anställning, som samtidigt innebar en viss frihet, o han fann den i ett erbjudande att bli musikkritiker i Aftontidningen. Han hade publicerat några kåserier o dikter där sommaren 11, o i okt började han som kritiker. Han stannade till våren 15. Efter ett halvår tog han återigen upp samma sorts "brödskriveri", nu i Sthlms-Tidningen. Hans recensioner är klara o välformulerade men förhållandevis försiktigt utformade. Någon speciell estetik är svår att finna, om inte möjligen en blek avglans av den peterson-bergerska: ned med den ytliga briljansen, bort med det tomma o pråliga, fram för det djupa engagemanget o den mångfacetterade helheten, fram för enkelhet o folklig grund. Men K skrev inte med P-B:s glöd o litterära allusioner, utan anslöt sig till den normala kritikerstilen.

Under flera år hade komponerandet legat nere. Konservatoriestudier, måleri o skriverier hade tagit den mesta tiden. Men 12 tycks K på allvar ha beslutat sig för att göra komponerandet till sitt egentliga yrke. Han reste i okt 12 till Berlin o studerade där det allra modernaste musiklivet vid källan, lyssnade till Schönberg o Busoni o tog lektioner för Karl Kämpf i komposition. Men redan i början av jan 13 återvände han till Sthlm för att återuppta sitt recenserande.

Han började nu komponera nya typer av verk. 13 kom en violinsonat i e-moll, ett schvungfullt verk med många tempoväxlingar, svävande mellan det innerliga o det briljanta, närmast kanske i E Sjögrens anda men oroligare, dunklare. Dessa tempo- o stämningsväxlingar inom en o samma sats blir ett karakteristiskt drag för K också i sångerna. Han komponerade s å en cellosonat fiss-moll o 14 ett antal preludier för piano. S å kom Romans och serenad för violin o orkester, 16 en pianokvintett F-dur o fem Havsstämningar för piano (senare bearbetade för orkester). I febr 17 hade K fullbordat I Pans marker, en "lyrisk fantasi" för orkester, där han enligt notis i Konsertföreningens program "återgivit de vildmarksstämningar, som han under sin vistelse o sina vandringar i höga norden upplevat". Titeln anknyter till den berömda romanen av Knut Hamsun, o upplevelserna hade K gjort några år tidigare (12), då han reste i Lappland o bl a besteg Kebnekajse.

K hade alltså på allvar givit sig in på det instrumentala området. I Pans marker tävlar i någon mån med Alfvéns Midsommarvaka i sin blandning av impressionistiska inslag o folkliga fragment. Det impressionistiska odlade han särskilt i Havsstämningar med deras statiska stämningslägen. Helt annorlunda o mera i Schumanns anda är tio Miniatyrer för piano (18), enkla men ändå raffinerade stycken, där harmoniken ibland är kryddad. Den största satsningen på det instrumentala området gjorde dock K med sin Ballad för piano o orkester (18). Det är i själva verket en flersatsig pianokonsert, där det "balladartade" bl a ligger i verkets första tema, som tycks hämtat från någon, gammal visa. Även på andra ställen finns ett slags "berättande" ton, men den blandas efter hand allt mer upp med virtuosa element, plötsliga avbrott, korta solistiska episoder i orkestern. Verket — som veterligen aldrig uppförts — har samma spänning mellan melankoli o ljus naturlyrik som man också kan finna i verk av Adolf Wiklund o Wilhelm Stenhammar.

Åren 15 till 19 tillkom också en grupp särpräglade sånger, som utan tvekan kan sägas visa fram något unikt i den sv sånglitteraturen. Det började med Exotiska sånger till texter av Sigurd Agrell o Die geheimnisvolle Flöte till Hans Bethges berömda tolkningar av kinesiska dikter. I dessa samlingar (båda med fem sånger) visar K en ny sida av sin konst, som man skulle kunna kalla exotisk impressionism, en stil, som vill ge ett stämningsintryck av något annorlunda, något exotiskt, något bortom-allt-annat. Medlen liknar Debussys, stillastående klanger, pentatonik, formelmässig rörelse, men hos K är prägeln lugnare, mindre nervös.

Bethge är fortfarande textdiktaren i de fyra Österländska kärlekssångerna (17), där kineseriet i musiken är tydligt i skalorna o den trippande deklamationen. De impressionistiska klangbilderna växlar här med långt uthållna ackord till sångstämmans parlando. En fortsättning på denna linje är de tre sångerna i De vilda svanarna (18) i en mättad personlig stil. Dessa sånger ger väl det starkaste uttrycket för K:s personliga variant av impressionismen, vilken ingalunda utesluter mörka, dystra o vilda stämningar, som i titelsången.

Jan—febr 19 komponerade K de tretton "gammalsvenska visorna" till texter av Wivallius o Lucidor. De är nästan alla korta o pregnanta, o K återvänder på sätt o vis till den första genren han odlade, nämligen visan. Men här har denna enkla form fyllts med en ny kraft o medvetenhet o tyngd i varje detalj, ett resultat av hans mellanliggande träning i kompositorisk koncentration. Samtidigt finns här också något av den exotiska färgen, som K strävade efter i sina impressionistiska sånger. Men impressionismen är här förenklad, inte så märkbar. Tonsättaren har velat få fram det ålderdomligt svenska, det tunga, kärva o kärnfulla — inte det övermogna, månsjuka kineseriet. En del av kärvheten bevarade K i själva stavningen, som bibehåller 1600-talssvenskans skrivsätt. Den sista sången heter Som een siöman uthi stoor fhaar o är återigen ett av K:s älskade sjömotiv. Texten slutar med orden: "Segeli och skeep i stycken gåå,/ wenner och slechtingh swijka,/the böllior blåå/öfwer migh slåå;/dödhen kan iagh eij wijka." Det blev K:s sista komposition. Våren 19 dukade han under för spanska sjukan.

Författare

Martin Tegen

Arkivuppgifter

K:s kompositioner i ms i MAB o hos sonen E v K, som också har faderns brevarkiv. Brev från K i KB (bl a till J A G o Eva Acke) o i NordM (till K-E Forsslund).

Tryckta arbeten

Kompositioner i tryck eller handskrift (tr Sthlm om ej annat anges): Orkesterverk: Förspel till Till Damaskus (A Strindberg) f stråkork el orgel (1908, blott partiturskiss i hs), I Pans marker, orkesterfantasi (1917), Romans o serenad f violin o ork (1914, blott solostämman bevarad i hs), Ballad f piano o ork (1918, klaverutdrag i hs). —¦ Kammarmusik: Sonat i e f violin o piano (1913), tr u å, sonat f violoncell o piano (s å), pianokvintett i F (1916). — För piano: Preludier (1914), Havsstämningar (1916), tr 1917, även orkest-rerade 1918, Preludier i skymning (1917), Lyriska miniatyrer (1917—18), härur Snödroppen tr i Stockholms dagblad 2.6.1918, Miniatyrer (1918), tr s å. ¦—¦ Solosånger med piano: Afsked (1906, N Wohlin), Barnlige Sange (1905), Biskop Thomas frihetssång (Thomas), tr Lund 1914, Bolgeskvulp (1900, R Kock), Chinesisches Trinklied (1918, H Bethge efter Wan-Wi), Christkindleins Wie-genlied (1906, efter Des Knaben Wunder-horn), De älskandes vin (1914, S Agrell), Den trogne sjömannen (1915, S v Koch), tr i Strix s å, midsommarnr, Der Abenteurer (1916, G Schuler), Der farer en Hast (1906, K Hamsun), Det kungliga regementet (1915, O Thunman), tr s å, Det är vår! (1904, E Vi-bom), Die geheimnisvolle Flöte (1916, H Bethge efter kinesiska diktare), tr s å, Die schwarze Laute (1915, OJ Birnbaum), Die wilden Schwäne (1918, H Bethge efter kinesiska diktare), tr 1919, Dryckesvisa (1917, J A Wadman), En förtappad (1912, EA Karl-feldt), Exotiska sånger (1914, S Agrell), tr s å, Fiskar (1913, N Wohlin), Flammande låga på hemgårdshärd (1905, J Tegengren), Garn-malswenska wijsor (1919, L Lucidor, LJ Wi-vallius), tr 1921, ny uppl 1967, Gangspilsvisa (1906, K Hamsun), Gräshoppan och andra visor (1904, AM Roos, A Strindberg, Z To-pelius), tr s å, Herre, Du är vår tillflykt (1913, Davids 90:e psalm), Hymn till Sverige (1914, N Wohlin), tr s å, Hälsning (1915, B Gripenberg), Höst i skärgården (1901, E Kleen), Höstkväll (1904, V Rydberg), Ingen Blomst i Verdens Lande (1902, 1905, efter Byron), Jeg aslsker dig (1902), Jeg giver mit Digt til Vaaren (1907, B Björnson), Jeg synes at Verden skinner (1915, V Krag), tr 1916, Jeg hved ikke hvor det er kommet (1901, 1906, K Randers), Junigryning (1912, A Österling), Kinderlieder (1907, T Eicksen), Landsvägsvisa (1913, N Wohlin), Lillesvens visa (1908, V Krag), Liten Astrid (1900), Lyckans visor (1904, K-E Forsslund) tr Khvn u å, Lyckomedes döttrar (1907, S Lidman), Låt skuggorna fara (s å, dens), Länge i längtan liljornas blad (s å, dens), Lärkorna (1905, B Östfelt), Majdagsdröm (1900), Malaga und Malvasir (1914), tr 1916, Med rade Roser (1915, K Hamsun), Midsommar (1902), Mikael (1916, EA Karlfeldt), Minnesång (s å, dens), Morgenländische Liebes-lieder (1917, H Bethge efter kinesiska diktare), tr s å, Nattsång (1903, E v Qvanten), tr 1926, När jag blir stor (1902), Och solen löper i Jungfrun (1912, E A Karlfeldt), Pågen (1906, JP Jacobsen), Primavera (1907, S Lidman), Ro, ro, Rabbeskser (1906—07), Ro-mantische Lieder (1916, E Hahn, F Blume, G Schröder), Sex sånger (1903, AT Gellerstedt, O Hedengren, E Vibom, KF Dahlgren, J Welhaven, PÄ Jensen), Skogsvår och andra visor (1917, S Selander), Smultronskär och andra dikter (1903, N Wohlin), tr Lund 1914, Solnedgång (1902, P A Jensen), Spille-mandsvisa (1905), Stilla visor (1905—06, J P Jacobsen), tr 1917, Svensk lyrik (1917, B Bergman), Sverge (1915, K G Ossian-Nils-son), tr i S-T:s julläsning 1915 samt i Fru Musica, bd 2, 1916, Sånger (1905, K Hamsun, B östfelt, K Randers, H Drachmann), Säf, säf, susa (1916, G Fröding), Två dikter (1910, G Fröding), Vagabondvisa (u å, S v Koch), Vaggvisa (1897, JL Runeberg), Vaggvisa (1902, E Vibom), Vinterkust (1915, G Ullman), Vuggevers (1915, H Rode), Vågskvalp (u å, R Kock). — För manskvartett: Dans i vårnatten (1908, K Norström).

Tryckta arbeten: Kungen på Marskär. Berättelser. Sthlm 1911. 164 s. — En afton hos Felix Weingartner i Furstenwalde (Svensk musiktidning, 1913, Sthlm, fol, s 11 f). — En axplockning från det moderna Tysklands kompositionsfält (ibid, s 24 f). — Musikaliska ströftåg. 1*. Den nye Mozart [E W Korngold] (ibid, s 29 f). — Bidrag i dagspressen.

Källor och litteratur

Källor o litt: Klippsaml hos prof Erland v K, Sthlm; M Tegen, S v K (stencil 1972), Instit för musikvetenskap, StU.

Kaju v Koch, Som een siöman uthi stoor fhaar (Musikmänniskor. Hågk o livsintr, 24, 1943); G Nordberger, Minnen av S v K (ibid); W Seymer, Fyra nyromantiker (STM 1941); Sohlman; M Tegen, Musiklivet i Sthlm 1890—1910 (1955); FH Törnblom, S v K (OoB 1936). — H Hammargren, JAG Acke (1960).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
R Sigurd V Koch, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11690, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Tegen), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11690
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
R Sigurd V Koch, von, urn:sbl:11690, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Tegen), hämtad 2024-04-25.