Biografi

Kurck, släkt, sannolikt härstammande från den 1362 uppträdande underlagmannen i Finland Jakob Korke, som kan vara identisk med en 1383 nämnd Jakob Kurke. Den senare ägde Niemenpää i Vånå (Vanaja), Tavastehus län, som 1418 tillhörde en Henrik Svärd. Denne nämnes 1425 som brorson till den finländske riddaren Nils Kurke eller Korke (d 1427 el 28), vilken genom äktenskap med en dotter till riksrådet Filip Karlsson (oäkta Folkungaätten; bd 16, s 266) fått gods i Uppland o var häradshövding i Frösåker. Nils förde i sitt sigill en trana (på finska kurki).

Bland vittnena i Henrik Svärds morgongåvobrev 1418 var Jeppe Kurke eller Korke (d tidigast 1455). Enligt 1500-talsuppgift var han son till Nils, men detta kan ej vara riktigt, eftersom den senare ärvdes av Olof Svärd (Anthoni 1960), enligt 1500-talsuppgift bror till Henrik Svärd. Enligt en annan uppgift från 1500-talet (Anthoni 1954) var Jeppes far en i övrigt okänd Herman Svärd. Son till Jeppe var häradshövdingen i Övre Satakunda Klas Kurke eller Korke (d omkr 1478), vilken var fogde på Åbo 1457 o i Tavastland 1470 o i sitt sigill förde ett svärd liksom Henrik o Olof Svärd. En på 1800-talet upptecknad finskspråkig folkvisa uppger, att denne av svartsjuka innebrände sin hustru o en liten son, varefter han dränkte sig. Samma tradition är emellertid i en 1500-talsuppteckning knuten till hans morfar Klas Lydekesson Djäkn (bd 11), och samma motiv o liknande personnamn finns i en dansk ballad. En syster till Klas var mor till riksrådet Henrik Stensson (Renhuvud), en annan till åbobiskopen Mårten Skytte. Från döttrar till den senare systern härstammade den yngre ätten Svärd o släkten Hästesköld, av vilken flera medlemmar kallade sig K.

Son till Klas Kurke eller Korke i äktenskap med en dotter till riksrådet Jöns Olofsson (Stenbock) var biskop Arvid Kurke (K 1), som uppges (Juusten) ha varit född på Laukko i Vesilax, Tavastehus län, senare ärvt av hans systers ättlingar ända till 1817 (se nedan). Systern var åtminstone sedan 1489 gift med Knut Eriksson (d mellan 1535 o 38), som bodde på Laukko åtminstone från 1498. Han var född i Småland (E 8676, f 206, RA) o troligen ofrälse, o hans vapens två sjöblad kan tyda på att han adlats av Sten Sture d ä, som förde tre sjöblad (Gillingstam 1964). Möjligen är han identisk med en "beskeden sven" med detta namn, som 1483 befann sig på Viborg som ombud för Laurens Axelssons (Tott) änka o då inte var väpnare. Han blev häradshövding i Österbotten senast 1491 o riksråd senast 1503 samt var från Norrfinne lagsagas delning 1511 lagman i Österbotten o Satakunda till 1535. Han deltog i flera av Sture- tidens rådsmöten, bl a Täljemötet 1516, o skall enligt Peder Svart ha varit den ende som vägrade besegla privilegiebrevet för Lübeck 1523. 1524 var han en av de sv delegater som i Novgorod bekräftade 1510 års fred med Ryssland, varvid på traktatens baksida antecknats, att hans kaplan fått skriva hans namn, då han ej själv kunde skriva.

Då ingen annan syster till K 1 är känd än Knuts hustru, torde denne ha varit far till K l:s systerson Jakob, vilken bör vara identisk med den Jacobus Koork som 1513 in-skrivits vid Rostocks univ o blivit baccalau-reus där 1514. Dotter till Knut var (Hausen) den abbedissa i Nådendal som enligt äldre uppgifter om en nu ej bevarad gravinskrift där (Scarin; Elmgren; Broocman) skall ha hetat Birgitta Knutsdotter Korcke (d 1577). Hennes bror Jöns Knutsson (d 1577 el 78) till Laukko var 1526—55 häradshövding i Säxmäki i Tavastehus län o efterträdde 1535 fadern som lagman i Österbotten o Satakunda. Han var en av de nio finländska frälsemän som kom att ingå i slottsloven på Sthlm i sept 1542, då Gustav I avreste söderut med anledning av Dackefejden. 1544 förebrådde kungen Jöns för att han o andra ej beivrade ryssarnas intrång över gränsen utan "ligga där o göda er liksom svin i stian" (Arwidsson). Under konflikten mellan Erik XIV o hertig Johan 1563 tog han den senares fd älskarinna Karin Hansdotters dyrbarheter, vilka deponerats i Karkku kyrka i Satakunda o ännu 1588 ej återställts. Jöns var häradshövding i Kumo i Satakunda 1563—64 o i Savolax 1568—69. Vid Johan III:s tronbestigning förlorade han lagmansämbetet. Den gängse uppgiften, att Jöns var riksråd, är oriktig. Han var i äktenskap med en dotterdotter till Erik Turesson (Bielke; bd 4, s 167 ff) far till Axel Korek (K 2) o till Knut Jönsson (d 1597 el 98) till Laukko. Den senare deltog som ryttmästare i kriget mot ryssarna på 1570- o 80-talen o var bland undertecknarna av rådets, adelns o krigsbefälets böneskrift till Sigismund på mötet i Reval 1589 att ej avstå från den polska kronan. Detta tycks ha ådragit honom Johan III:s misshag (Sjödin) o lett till att han fick förläningar indragna. Knut deltog i Johan III:s begravning o blev 1593 häradshövding i Övre Satakunda. S å sändes han jämte bl a Knut Kijll (s 134) av hertig Karl till Finland för att skaffa skepp till hemförandet av det genom det senaste stilleståndet med Ryssland överflödiga krigsfolket o underhandla med Klas Fleming därom, vilket uppdrag omöjliggjordes av dennes ovillighet. Under Klubbekriget angrep Knut bönderna i Birkkala, Tavastehus län, 26 dec 1596 men måste retirera till Karkku.

Genom sitt äktenskap med en dotter till riksrådet Bengt Gylta (bd 17) kom han i besittning av bl a säteriet Hedensö i Näshulta, Söd, som kom att ärvas av ättlingar till honom ända till 1783. Han var svärfar till landshövdingen Arvid Horn (bd 19, s 345 f) o far till riksrådet Jöns K (K 3), som blev friherre 1651. Den sistnämnde var i äktenskap med en av Axel Oxenstiernas systrar svärfar till riksråden Gustav Horn Evertsson (bd 19, s 344) o Johan Berndes (bd 3) o far till riksråden Knut K (K 4) o Gustav K (K 5) samt landshövdingen Gabriel K (K 6). K 6:s son korpralen vid livdrabantkåren Axel Gustav K (1668—1704), som deltog i slagen vid Narva, Duna o Pultusk, var farfar till presidenten Arvid Fredrik K (K 7), som blev greve 1797 men ej introducerades. Denne var far till Margareta K (1757—84), bekant som etsare o gift med C Chr Gjörwell dä:s (bd 17) halvbror major Gustav Ehrensparre (bd 12).

K 4:s son Knut K (1684—1726) på Hedensö deltog i slaget vid Fraustadt o blev tillfångatagen vid Poltava, hemkom 1722 o fick majors karaktär 1723. Han var farfar till överstekammarjunkaren Knut K (K 8) o till Clas Arvid K (1769—1834), som blev justitieråd 1810 o president i kammarrätten 1832. Clas K sålde 1817 Laukko (jfr ovan), numera fideikommiss, vilket han fått genom K 7:s testamente. I äktenskap med en sondotter till presidenten Johan Liljencrantz var han svärfar till direktör Emil Ekman (bd 13, s 87 ff) o far till Arvid Fredrik K (1821—85). Arvid K blev ryttmästare 1859 o hade 1853 köpt herrgården Rynge i Sjörup, Malm, där han 1860—62 byggde ett nytt litet slott, samt ägde 1864—73 även Tidö i Rytterne, Vm. Han blev känd som boksamlare o var även verksam som amatör-etnograf o amatörarkeolog, författade texten till O Wallgren, Skånska allmogens klädedrägter (1860—63), samt blev 1874 LSkS. Historiska anteckningar av K finns i LLA. 74 brev till honom från G E Klemming finns i KB o 25 brev till honom (bl a från Sven Nilsson o O Montelius) i LUB. I äktenskap med en dotter till kammarherre Carl Johan Hallenborg (bd 18) var han far till Clas Carl Gustaf K (1849—1937). Clas K var efter studier vid univ i Uppsala (botanik) o Leipzig (mineralogi o geologi) extra geolog vid Sveriges geologiska undersökning somrarna 1874 o 75, arrenderade 1877—97 den fadern tillhöriga herrgården Petersborg i Smedstorp, Krist, o bodde sedan i Lund. Han skrev bl a Om kalktuffen vid Benestad (Bih till VAH 26:11:1, 1901) o Den forntida utbredningen av kärrsköldpaddan (LUA, NF, afd 2, bd 13: 9, 1917), var ledamot av styrelsen för Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige 1890—1930 o av Det kongelige nordiske Oldskrift-selskab i Khvn från 1889 samt blev fil hedersdr vid LU 1918. K:s efterlämnade samlingar finns i LU:s zoologiska museum o geologisk-mineralogiska institution. Brev till honom från R Hausen finns i KB. Med K utdog släkten K på manssidan. Dess sista kvinnliga medlem var hans syster författarinnan Sigrid Augusta K (1857—1946) på Rynge.

Författare

Källor och litteratur

Källor o litt: De medeltida personerna: E Anthoni, Finländska släkttavlor från tiden omkr 1570 (Genos 1954); dens, Vem var Magnus Flemings maka? (Genos 1955); dens, Ett nyfunnet originalbrev av år 1455 o dess upplysningar om medeltida släktförbindelser (FHT 1960); dens, K, äldre ätten (ÄSF 1:2, 1965); dens, Svärd, äldre ätten (ibid); dens, Några kommentarer kring Nynäsbreven (FHT 1966); dens, Finlands medeltida frälse o 1500-talsadel (1970); K B[lomste]dt, Kurki (Kurck)-sukuja (Kansallinen elämäkerrasto, 3, 1930); K A Bomansson, Pispa Arvid Kur-jen vanhemmista ja "Elinan surma"-nimisestä kansan-runosta (HArk 1, 1866); G G[ran]-f[el]t, K (FBH, 1903); P Juristen, Chronicon episcoporum Finlandensium (1799), s 32; Ramsay; V Voionmaa, Kurki-suvun synty-mäsjoilta (HAik 1934). Nils Kurke eller Korke: även E Anthoni, Kring Finlands medeltida riksråd (FHT 1951), s 105 f; Det medeltida Sverige, 1: 1,4 (1972—74). Klas Kurke eller Korke: även E Anthoni, Lydekessö-nernas Djäkneätt (GSFA 1948), s 38 f o där anf litt; [dens,] rec av Kuusi, nedan a a (FHT 1964, s 32); C A Gottlund, Några hist notiser om den i Finland fordom så celebra familjen K (1862), s 57—82; G G[ran]f [el] t, Klaus Jäppesson K (FBH, 1903); M Kuusi, Klaus Kurki (Kulturhist lex för nord medeltid, 8, 1963), o där anf litt; F Ohrt, Fra den finske Folkvisedigtning (Danske Studier 1912). Knut Eriksson: Anthoni, ovan a a 1970; Blomstedt; K Blomstedt, Horn-suvun alkuhistoria (HArk 27, 1918); BSH 4, inl, s 329; FMU 5—8 (1928—35); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952—53); dens, Den friherrliga ätten K:s ursprung (Genos 1964); H Holmberg m fl, Suomen tuomiokunnat ja kihlakunnantuoma-rit (1959); Peder Svart, Gustav Vasas krönika (1964); R Stensson, Peder Jakobsson Sun-nanväder o maktkampen i Sverige 1504—27 (1947); G T Westin, Riksföreståndaren o makten (1957); G Wieselgren, Sten Sture d y o Gustav Trolle (1949). Jacobus Koork: FMU 7—8 (1933—35); K G Leinberg, Finske studerande vid utrikes universiteter före 1640 (SSLF 34, 1897); Die Matrikel der Universität Rostock, 2 (1891), s 53, 58. Birgitta Knutsdotter Korcke: J Bilmark, Ana-lecta quasdam historia: coenobii Nådendah-lensis (1775), s 12; N R Broocmans Dagbok under en resa genom Finland ... (KG Leinberg, Bidrag till kännedomen af vårt land, 4, 1888), s 43; S G Elmgren, Nådendals klosterruiner (1863), s 34; G G [ran] f [el] t, Birgitta K (FBH 1903); R Hausen, Bidrag till Finlands hist, 3 (1904); W G Lagus, Handhar till upplysning i Finlands kyrko-hist, N F, 1 (1836), s 48—51; K G Leinberg, De finska klostrens hist (SSLF 14, 1890); A Scarin, Coenobii Nadhenadals in magno Finlandiae ducatu principis succincta historia (1745), s 8. Jöns Knutsson: E Anthoni, Finländare i hovtjänst hos Gustav Vasa (FHT 1968), s 136 f, 143 f; dens, ovan a a 1970; A I Ar-widsson, Handhar till upplysning af Finlands häfder, 1 (1846), s 231 ff, 7 (1854), 10 (1858); Blomstedt; K B[lomste]dt, ovan a a 1930; K A Bomansson, Hertig Johan o hans tid (1862), s 48, 60—63; G G [ran] f [el] t, Jöns Knutsson K d ä (FBH 1903); R Hausen, Bidrag till Finlands hist, 3—5 (1904—17); Holmberg m fl, ovan a a; Lokalf; I Peterzén, Studier rörande Sthlms hist under Gustav Vasa (1945), s 138; A A [ber] g, Jöns Knutsson K (SMoK 4, 1948). Knut Jönsson: J E Almquist, Den muntliga traditionen o adliga ätten Gylta (SoH 1955); E Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl o Finland, 1 (1935); dens, Konflikten mellan hertig Carl o Finland. Ävveckhen o försoningen (1937); Blomstedt; Frälseg 2 (1934— 35); E Grönblad, Urkunder upplysande Finlands öden o tillstånd i slutet af 16de o början af 17

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kurck, släkter, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11871, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11871
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kurck, släkter, urn:sbl:11871, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2024-04-24.