Meriter

1 Kurck (Kurke el Korkke), Arvid, f på Laukko gård i Vesilax, Tavasteh, d 22 juli 1522 genom drunkning (Rhyzelius). Föräldrar: häradshövd Klas Kurke (Korke) o Elin Jönsdtr (Stenbock). Studerade vid univ i Paris, baccalaureus 85 eller 86, lic 24 mars 87, mag 87, åter i Finland hösten 88, kanik i Åbo senast april 90, nämnes som kh där okt 90, avlatskommissarien Antonius Masts distributör i Finland 90—91, deltog i ett rådsmöte i Sthlm juni 91, dekanus i Åbo senast 06, vald till biskop där trol i slutet av juni 10 (påvlig konf 17 mars 11), vigd till biskop 5 okt 11 i Strängnäs.

Biografi

K, som tillhörde en ansedd inhemsk frälsesläkt, växte upp i ett förmöget hem. Då han studerade i Paris, var hans "bursa" enligt den engelska nationens räkenskaper tjockare än de flesta av hans nordiska studiekamraters. K var nyss utnämnd till kh i Åbo, då han avstod från den arvslott som tillkom honom efter hans förmögna släkting Lucia Olofsdtr, lagmannen i Norra Finland Henrik Klassons (Djäkn) änka, som hörde till Nådendals birgittinerklosters mest betydande gynnare. K torde ha avstått från arvet till förmån för klostret, vilket medverkade till det tydligen goda förhållande, som han under sin biskopstid hade till detta.

1490 sändes K som ombud av åbobiskopen Magnus Nicolai (Stjärnkors) till Livland, där han i samråd med det påvliga sändebudet Antonius Mast, arbetade för biläggandet av de livländska maktägarnas inre stridigheter. Hans uppgift bör sättas i samband med strävandena att få till stånd ett sv-livländskt samarbete för att avvärja hotet från Ryssland. Under det som bäst pågående ryska kriget hämtade K 96 från Polen en astronomisk förklaring beträffande ryssarnas ställning o det av dem uppförda fästet Ivangorod. Som medlem av Åbo domkapitel torde K ha fattats av den motvilja mot Danmark, som den danska sjöterrorn o de danska strandhuggen 03—09 väckte i Finland. Speciellt måste den barbariska plundringen av Åbo stad o domkyrka i aug 09 ha gjort ett djupt intryck på honom o befäst hans nationella sinnelag.

Valet av K till biskop, som ägde rum efter företrädarens, Johannes Olai, begravning, nämndes ha skett constanter, med vilket torde avses enighet, o har tydligen utfallit till riksföreståndaren Svante Nilssons belåtenhet. 3 aug 10 tackade K denne för att han förordat honom hos påven o lovade honom sitt trogna stöd. I samråd med riksföreståndarens gemål Metta Ivarsdotter ställde K sitt krigsfolk med två snäckor till herr Svantes förfogande för striden mot danskarna. Det för påvens stadfästelse erforderliga beloppet, K:s servitium commune, 88 gulddukater, betalades via Fuggers bankirhus till den påvliga skattkammaren 30 maj 11. Vigningen till biskop skedde i Strängnäs 5 okt s å.

K stod i ett gott förhållande till Sten Sture d y. Utan att kunna betecknas som s k stureprelat torde man ha rätt att karakterisera honom som den av Sveriges biskopar, som mest lojalt gav sitt stöd åt riksföreståndaren. Han deltog i juni—juli 12 i herredagen i Sthlm, där Sten Sture valdes till riksföreståndare. Trots att K 24 juli 12 medverkade i beslutet, genom vilket Viborgs slottslän överlämnades i förläning åt Nils Bosson (Grip), har han tydligen ställt sig till riksföreståndarens förfogande, då denne under sin resa till Finland hösten 12, stödd av landets sturevänliga riksråd, omintetgjorde beslutet o överlämnade slottslänet åt sin egen man Tönne Eriksson (Tott).

K gav sitt stöd åt Sten Sture d y:s ryska politik, som 9 maj 13 ledde till förnyande av freden. I flera senare sammanhang framgår det, att säkerhetspolitiska synpunkter i förhållandet till Ryssland, som var allierat med Danmark, spelade en viktig roll i K:s inställning till inrepolitiska motsättningar i riket. Sten Sture synes ha lagt stor vikt vid K:s ståndpunktstaganden speciellt då de på grund av dennes auktoritativa ställning i viss mån borgade för uppfattningen inom vida finska intressegrupper. 30 maj 13 tackar K riksföreståndaren för en förläning. Samma dag försäkrar herr Stens handgångne man slottshövdingen på Tavastehus, Åke Jöransson (Tott), att riksföreståndaren i K har "en troo huld wen, ther maa i fwllelige settie troo till". K:s förhållande till Sten Sture synes ända till dennes död ha varit förtroendefullt.

Då det ryska hotet 16—17 ansågs ha fått en allvarlig karaktär, ombesörjde K i jan o mars 17 i samråd med finska herrar beskickningar till Ryssland. I ett brev till Sten Sture 14 febr 17 lovade han sitt stöd även mot dennes danska fiender. Under stridigheterna mellan Sten Sture o ärkebiskop Gustav Trolle tog K parti för den förstnämnde o uppmanade i ett brev till Trolle från slutet av okt eller början av nov 16 denne till försoning. K undertecknade riksdagsbeslutet i Sthlm 23 nov 17 om avsättandet av ärkebiskopen o rivningen av Almarestäket. Detta ställningstagande synes vara i linje med den sturevänliga politik K hade följt. Att han sågs med misstro av Kristian II kan anses säkert.

K höll sig avvaktande, då de sv kollegerna i mars 20 övergick till Kristian II. Han följde ej kungens uppmaning 10 juni 20 att med de andra finska riksråden deltaga i en planerad riksdag för att välja Kristian till konung. Däremot bad han 11 juni 20 Gustav Trolle att förmedla hans ursäkt för sitt av omständigheterna betingade handlingssätt o att tala till hans förmån inför kungen. K:s försök att få till stånd ett tillfredsställande förhållande till Kristian synes åtminstone ej omedelbart ha lett till resultat. Då Sthlms slott 5 sept 20 kapitulerade, inneslöts dock K i den av Kristian utlovade amnestin.

K deltog ej i kröningsriksdagen nov 20 i Sthlm. Att han även senare undgick den blodiga hämnd, som Kristian II där utkrävde av sina motståndare, torde bero på att kungen, som i blodbadet hade låtit halshugga biskoparna i Strängnäs o Skara, förstod att det ej var klokt att fortsätta sin mot den sv kyrkan riktade politik med en ny uppseendeväckande avrättning. Kristian II har troligen även hoppats att få ett stöd i K på grund av hans synbarligen alltjämt stora anseende i Finland. Ännu så sent som hösten 21 stod K i vänskaplig brevväxling med Kristian, o 21 sept 21 skriver han, att han o herrarna i landet "med folk, skepp och värjor" var färdiga att stå till dennes förfogande. K har tydligen ansett sin situation ytterst svår o strävat att finna en någorlunda tillfredsställande modus vivendi med den fruktade kungen.

K:s inställning till Kristian II visade sig i rätt dager senhösten 21, då de av Nils Arvidsson ledda invasionstrupperna steg i land i närheten av Åbo. I en situation där stridens utgång ännu var ytterst oviss, slöt K sig till Gustav Eriksson o ställde sin i Kustö biskopsslott troligen ganska betydande vapenmakt till Nils Arvidssons förfogande vid belägrandet av Åbo slott. Den politiska ledningen av frihetskampen i Finland vilade nu på K, som i två till rådet i Reval riktade brev 18 dec 21 o 7 febr 22 bad om hjälp. Han betecknar i dessa brev Kristian som en okristlig tyrann o ber att få i riksföreståndarens o sitt eget namn värva knektar från Reval o annorstädes på den livländska ordensmästarens område. Med hänvisning till kejsar Karl V:s edikt 11 aug 21, som under hot av riksakt förbjöd hansastäderna att handla med de upproriska svenskarna, nekade rådet dock sitt stöd.

De belägrade fästena i Finland, Åbo o Raseborg, kunde ej med tillgängliga styrkor erövras. Då amiral Severin Norby, troligen i början av juni 22, med stor övermakt gick till angrepp, flydde K norrut. Hans avsikt var tydligen att få till stånd en folkresning i Österbotten. Han misslyckades dock härmed, o för att fly från de förföljande danskarna gick han i Raumo ombord på ett skepp o seglade till Ulvsby. Då han även där ansåg sig hotad, fortsatte han sin färd till Närpes (Närpiö, Österbotten). Där var han åter tvungen att, trots hård storm, inskeppa sig med sitt följe. K:s skepp förliste enligt Peder Svart "vid Viggan" i närheten av Öregrund, varvid K omkom. — Före sin flykt hade K av Uppsala domkapitel uppsatts på förslag till ärkebiskop, därtill säkert kraftigt förordad av Gustav Eriksson.

Trots bistra tider — Åbo stad o domkyrka plundrades på nytt 22, då även Kustö slott drabbades av samma öde — var K:s tid ett i kulturellt hänseende intressant skede i den finska kyrkans historia. 14 ägde biskop Hemmings skrinläggning rum under stora högtidligheter i Åbo domkyrka. 22 trycktes Manuale Aboense, den finska medeltidens sista kända skriftliga monument. Även i konsthistoriskt hänseende var K:s tid en viktig period, varom kalkmålningarna i Raumo, Hattula o Lojo kyrkor ännu vittnar.

Författare

Helge Pohjolan-Pirhonen

Källor och litteratur

Sturearkivet, RA.

K Blomstedt, Kurki (Kurck)-sukuja (Kansallinen elämäkerrasto, 3, 1930); K A Bomansson, Piispa Arvid Kurjen vanhemmista ja "Elinan surma"-nimisestä kansan-runosta (HArk 1, 1866); G Carlsson, Hemming Gadh (1915); FMU 6—8 (1930—35); K Groten-felt, Suomalaiset ylioppilaat ulkomaan yliopistoissa ennen v 1640, 2 (HArk 17, 1902); GIR, 1 (1861); J Jaakkola, Suomen myöhäis-keskiaika, 2 (1959); P Juusten, Chronicon episcoporum Finlandensium ... (HG Porthan, Opera selecta, 1, 1859); G Kellerman, Jakob Ulvsson o den sv kyrkan, 1 (1935); dens, Jakob Ulvsson o den sv kyrkan (KÅ 1938—40); K G Leinberg, De finska klostrens hist (SSLF 14, 1890); A Maliniemi (Malin), Suomesta löytyneistä anekirjeistä (Suomen Museo 1926); dens, Birgittalaisuudesta sekä katkelmia Naantalin luostarin historiasta (1943); G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947); Peder Svart, Gustav Vasas krönika, ed G T Westin (1964); K Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (Suomen Kirkkohistoriallisen Seuran toimi-tuksia, 58, 1956); H Pohjolan-Pirhonen, Arvid Kurki ja vuoden 1510 piispanvaali (HAik 1955); dens, Eerik Tuurenpoika Bielke ja Suomen puolustuskysymys juuttivihan vuosina 1505—1509 (ibid); dens, Suomen poliittinen asema pohjoismaisen unionin loppuvaiheissa 1512—1523 (1953); Registrum ecclesia= Aboensis, ed R Hausen (1890); A O Rhyze-lius, Episcoposcopia Sviogothica, 1 (1752); J W Ruuth, Åbo stads hist under medeltiden o 1500-talet, 1—2 (Bidr till Åbo stads hist, ser 2:9 o 11, 1909, 1912); L Sjödin, Kalmarunionens slutskede. Gustav Vasas befrielsekrig, 1—2 (1943—47); R Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder o maktkampen i Sverige 1504—1527 (1947); S Suvanto, Suomen poliittinen asema vuosina 1483—1497 (1952); G Westin, Riksföreståndaren o makten (Skrifter utg av VSL, 52, 1957); dens, Striden kring riksföreståndarvalen 1512 (Sc 1948—49); G Wieselgren, Sten Sture d y o Gustav Trolle (1949); L Wennervirta, Suomen keskiaikainen kirkkomaalaus (1937). — Sveriges medeltida personnamn, 1:2 (1973), sp 170 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid Kurck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11872, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Pohjolan-Pirhonen), hämtad 2024-10-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11872
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid Kurck, urn:sbl:11872, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Pohjolan-Pirhonen), hämtad 2024-10-06.