Meriter

Ingvar, Sven Ingvar Olsson, f 15 dec 1889 i Gevninge, Själland, Danmark, d 21 april 1947 i Lund. Föräldrar: godsägaren Lars Olof Olsson o Inger Kirstine Jensen. Mogenhetsex vid Ystads h a l 18 maj 07, inskr vid LU 18 sept 07, MK där 30 nov 10, ML där 15 dec 15, bataljonsläk vid fältläkarkåren 23 aug 16, disp vid LU 18 jan 19, doc i neurologi där 4 april 19, MD där 31 maj 19, amanuens vid Serafimerlasarettets nervklinik 1 juni 21—1 mars 22, överläk vid Ramlösa brunn somrarna 22—30, klinisk laborator o bitr lär i medicin samt förste bitr överläk vid med kliniken i Lund periodvis 24 april 24—31 sept 27, uppehöll professuren i praktisk medicin vid LU 1 dec 27—22 nov 29, prof i samma ämne där samt överläk vid med kliniken i Lund från 22 nov 29, ordf i Med fören i Lund 33—36, led av Malmöhus läns landsting 35, av dir för Lunds lasarett 35, av Medicinalstyns vetensk råd 44, ordf i 1944 års nykterhetskomm 17 nov 44—46. — VA:s Flormanska belöning 19, Sv läkaresällsk:s Lennmalmska pris 23, LFS 30.

G 1) 29 aug 14 i Malmö, S:t Johannes, m MK Anna Elisabeth Petersson, f 29 nov 88 där, S:t Petri, d 19 jan 15 i Lund, dtr till köpmannen Frans Ferdinand P o Hulda Kristina Ekelund; 2) 29 april 22 i Lund m FD Ingegerd Henschen, f 5 jan 90 i Uppsala, dtr till prof Salomon Eberhard H (bd 18) o Gerda Helena Maria Sandell samt förut g m prof Johan Henrik Cornell.

Biografi

Sven I:s vetenskapliga intresse fångades tidigt av neurologin, denna organiska gren av medicinen, som i Lund alltid på ett naturligt sätt var förenad med det invärtes-medicinska moderämnet. Karl Petrén, den frejdade invärtesmedicinaren och klinikchefen på medicinska kliniken i Lund, ägnade tidigt ett faderligt intresse åt I och understödde livligt hans neurologiska intentioner, dess mer som Petrén inte minst inom neurologin var en av den sv medicinens pionjärer. Redan 1916 publicerade I ett arbete om lilla hjärnans betydelse för talet, men hans opus magnum var hans gradualarbete 1919 om lilla hjärnans fylogeni, ontogeni, jämförande anatomi och funktion. På detta hade han arbetat i Holland hos Ariens Kappers. I lyckades visa att lilla hjärnan utvecklas på basen av de s k vestibulära kärnorna i hjärnstammen, således strukturer som har med kroppens balans att göra. Han gjorde här iakttagelser av mycket stor lokalisatorisk betydelse. Så kunde han t ex vid studiet av ett sjukdomsfall ange att detta berodde på en tumör belägen i lilla hjärnans främre basala del, ett väsentligt faktum inte minst för hjärnkirurgin, som nu befann sig i stark utveckling.

I lyckades också nå fram till en konception av centrala nervsystemets byggnad, som visat sig utomordentligt fruktbärande för neurologin. Han kunde nämligen visa att om inom en viss yta inom centrala nervsystemet någon nyutveckling ägde rum, så skedde detta alltid i ytans centrum, aldrig i dess periferi, som fick representera de utvecklingshistoriskt äldre delarna. Detta gällde lilla hjärnan men också andra delar av centrala nervsystemet. Alldeles särskilt fruktbar visade sig denna konception beträffande stora hjärnan och dess bark. I tänkte sig denna hjärnbark utbredd i ett enda plan, således med fåror och vindlingar utjämnade. Man erhåller då en yta, till formen något erinrande om en kontinent på en karta. Inom denna yta befinnes de gamla sinnena, sådana som t ex luktsinnet, lokaliserade till periferin, till den s k ringloben, medan alla mänskliga nyförvärv, särskilt då språket men även den sk stereognosen (förmågan att med känseln analysera ett föremål) och slutligen också väsentliga delar av det stereoskopiska seendet (seendet i tre dimensioner) utvecklas inom eller närmare centrum av kontinentytan. Den gamla läran om de olika formerna av afasi (talrubbning) kunde på detta sätt byggas ut på ett vida fruktbarare sätt än förut.

Hela I:s konception om lokalisationen i hjärnbarken sträckte sig även till andra delar av nervsystemet. Således kunde han visa att vid en viss ögonmuskelförlamning (oculomotorius-förlamningen) är den muskel som lyfter ögonlocket den första vars innervation drabbas. Ögonlocket faller därför ned, och man har inte här som vid andra ögon-muskelförlamningar något dubbelseende. Ett särskilt pupill-symtom, den s k Argyll-Robertson-pupillen, kunde på liknande sätt förklaras: orsaken är en (ofta syfilitisk) hjärnhinneinflammation, och denna drabbar först de ytliga strukturerna i hjärnområdet ifråga.

Naturligtvis bearbetade I även andra neurologiska problem. Sålunda beskrev han tillsammans med Erik Müller viktiga drag av det sympatiska nervsystemets embryologi (dess ursprung från den sk ganglielisten). Redan 1918 hade han gjort en annan fundamental iakttagelse: han beskrev som den förste de egenartade rupturerna inom artärväggen på kärlen i subarachnoidalrummet. Dessa rupturer ger upphov till försvagningar av väggen och härav uppkommer pulsåderbråck, som när de brister kan ge livsfarliga och först under de senaste 30—40 åren neurokirurgiskt tillgängliga subarachnoidalblödningar.

Före tillträdet till professuren i medicin i Lund 1929 föll I:s huvudproduktion inom neurologin. Men då han sedan hade att representera den invärtes medicinen, det centrala ämnet inom hela läkarutbildningen, var det naturligt att han tog upp även andra problem. Han studerade således förtjänstfullt den svåliga hjärtsäcksinflammationen och visade att den var tillgänglig för kirurgisk behandling. Han var en pionjär inom behandlingen av den mordängel som förr utgjordes av sk kruppös lunginflammation. Dödligheten vid denna sjukdom, som ofta nog drabbade unga personer, var fasaväckande konstant, 30—40—50 %. I införde här serumbehandlingen efter initiativ från Amerika och var sedan bland de första att tillämpa den Domagkska sulfabehandlingen, slutligen också penicillinet. I hade en tes, som visat sig synnerligen fruktbar inom medicinen, att de olika segmenten i människokroppen har en olikartad ämnesomsättning. Denna är störst i huvudet och avtar så nedåt. Detta kan förklara att vissa symtom i första hand uppträder i huvudets muskulatur, t ex vid den s k myasthenia gravis, den svåra sjukdom som Hjalmar Gullberg led av. Även likstelheten börjar och är mest uttalad där. I lade på dessa kliniskt betydelsefulla ting ned ett betydande arbete och höll även föredrag härom.

Personligen var I en utomordentligt harmonisk personlighet. Han hade talrika vänner även utanför Sverige, inte minst i USA, ett land, som han älskade, tacksamt ihågkommande sina studiebesök där. Hans språksinne var högt utvecklat: han kunde hålla tal för holländska besökare, han lärde sig även något ryska. Hans djupa mänsklighet fick honom att förstå de små och de svaga, hans sympatier var instinktivt alltid på samma sida som "the underdog". Där han kom på morgnarna över Helgonabacken på väg till sin klinik tedde han sig för oss, hans medarbetare, som en stor och god jätte Finn, oförtröttligt byggande på den medicinens kyrka, som aldrig blir färdig. Hans sista par levnadsår fördystrades av sjukdom. Med rätta framhöll Nils Antoni i Sv läkaresällskapet, att I var att anse som "den mest lysande forskare inom neurologien som Norden frambragt, hans frejdade svärfar Salomon Henschen icke undantagen".

Författare

Erik Ask-Upmark

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1916—40 se LUM 1939, Lund 1940, s 197—199. — Den svenska folkkosten genom tiderna (Svenska folket genom tiderna. . ., Översikts- och registerband. Red av Bror Olsson, Malmö 1940, s 299—323). — Kontrollstyrelsen och alkoholens användning som medicin (Tirfing, tidskr för nykterhetsfrågans studium, årg 34, 1940, Sthlm (tr Norrtälje), s 48—52). — Invärtesmedicinska framsteg (Dit vi hunnit. En bok om läkekonstens nyaste landvinningar av N Antoni, S Berg . . . Under red av A Tallberg, [d 1,] Sthlm 1941, s 139—213). — Till frågan om influensabronchopneumoniernas differentialdiagnos och behandling (Svenska läkartidningen, årg 38, 1941, s 1438—41). — Reu-matikeravdelningarna "främmande kroppar" i svensk sjukhusorganisation (ibid, 39, 1942, s 1693—1705; även sep, 13 s). — Ångest (ibid, s 2877—2890; även sep, 14 s; förut tr i Tidsspegel, aktuella uppsatser om vetenskap och samhälle av tio lundaprofessorer, Sthlm 1942, s 33—52). — Ungdomen och folkhälsan. [Rubr.] Göteborg 1942. 4:o. 4 s. [Ur GHT 30 dec 1941.] — Folkspänst och folkhälsa (Gymnastikfrämjandets årsbok, red av A Holmström, årg 9, 1942, Göteborg, s 151 —170). — Är landsbygdens folk undernärt? (Landtmannen, årg 26, 1942, Sthlm, 4:o, s 1048 f). — Utlåtande som specialsakkunnig rörande den produktion inom neurologiens område, som doktor Wohlfahrt åberopat vid sin ansökan till professorsämbetet i psykiatri vid universitetet i Lund. [Lund 1943.] Fol. 5 bl. [Stencil.] — Mitt nationalmedvetande (Vi och ni. Tidn för sjuka och friska. Utg från Österåsens sanatorium, årg 12, 1943, Sollefteå, 4:o, nr 1, s 8—11, 34; även sep, 15 s). ¦— Kroppsövningarna som hälsofaktor (Gymnastikfrämjandets årsbok, 10, 1943, s 31— 54). — Brödets betydelse för folkhälsan (ibid, 11, 1944, s 167—184). — Matsmältningskanalens ålderdomssjukdomar / [Åldrandets reumatiska sjukdomar] (Efter fyllda fyrtio år, av J Landquist, T Sjöstrand . . ., Sthlm 1944, s 115—180). — Sakkunnigutlåtande rörande professuren i praktisk medicin vid Uppsala universitet 1946. [Uppsala 1946.] Fol. 111, 6 bl. [Stencil.] — Om sömn. Dess läkedom och samhällsmedicinska betydelse. En bok för sömnlösa och gott sovande. 3. uppl. Lund (tr Malmö) 1949. 62 s. — Människan och läkekonsten. Med inl av E Ask-Upmark. Sthlm 1950. 258 s, 2 pl. — Artiklar i bl a DN o GHT.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Antoni, S I d (Nord med 1947, s 1397—1399); art till I:s 50 årsdag i DN 14 dec 1939; E Ask-Upmark, Resa genom åren (1969); LUM 1939 (1940); nekr i SvD 22 april 1947; SLH 4:2 (1932); N Svartz, S I 50 år (SvD 14 dec 1939).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven I O Ingvar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11968, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Ask-Upmark), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11968
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven I O Ingvar, urn:sbl:11968, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Ask-Upmark), hämtad 2024-04-23.