Meriter

Janse, Otto Theodor, f 10 sept 1867 i Ringarum (nu Valdemarsvik), d 3 mars 1957 i Danderyd, Sth. Föräldrar: källarmästaren Erik Johan J o Johanna Löfving. Mogenhetsex vid h a l i Norrköping vt 88, inskr vid UU 23 sept 89, FK där 28 jan 93, inskr vid LU vt 93, amanuens vid Kulturhist mus i Lund 93—95, eo amanuens vid Statens hist mus 96, FL vid LU 28 febr 00, ord amanuens vid Hist mus 20 sept 07, antikvarie 1 jan 10—31 jan 33, sekr i Sv fornminnesfören 10—22 (ordf 22—29), led av fornminnesvårdskomm 21 nov 13—28 april 21, tf riksantikvarie 16 mars 18—5 juni 23. — LVHAA 18, fil hedersdr vid LU 27 sept 18.

G 1) 22 aug 01 i Rogslösa, Ög, m Karin Maria Lundborg, f 19 okt 70 där, d 10 okt 28 i Sthlm, Maria, dtr till kh FD Per Ludvig L o Maria Carolina Wilhelmina Ekenstam; 2) 4 sept 30 i Danderyd, Sth, m frih Märta Sofia Leijonhufvud, f 4 april 78 i Sthlm, Svea livg, d 3 april 70 i Danderyd, dtr till översten frih Axel Hjalmar L o grev Ebba Ulrika Sparre o tidigare g m antikvarien FD Per Emil Cornelius Eckhoff (d 1923).

Biografi

Att Otto J:s studier i historia för Harald Hjärne 1889—93 redan tidigt hade en slagsida åt vad som nu kallas sakforskning framgår av ett utkast till en meritförteckning, där J uppger, att han 1892 ordnat stenåldersavdelningen i Uppsala univ:s museum för nordiska fornsaker. Sin första museitjänst fick han vid Kulturhistoriska museet i Lund hösten 1893, och tre år senare kom han till Statens historiska museum i Sthlm som eo amanuens. Det är karakteristiskt för det dåtida läget på kulturminnesvårdens område, att han först efter fem år lyckades erhålla ett mera stadigvarande arvode.

J:s nya verksamhetsområde innebar ej att han helt övergav den rena historievetenskapen. Arkeologen Knut Stjerna framkastade 1898 tanken, att Erik den heliges person, såsom den framställs i legenden, i huvudsak skulle vara en sammansmältning av en äldre uppländsk Ericus Peregrinus och den hedniske fruktbarhetsguden Frö. J, som i Uppsala 1897 sysslat med ett studium av Erik den heliges translation, upptog Stjernas teori till granskning (i HT 1898) och återförde frågan till ett mer realistiskt källkritiskt läge. Han bevarade hela sitt liv intresset för de problem som anknyter till helgonkungen. Sålunda medverkade han i en undersökning av innehållet i relikskrinet i Uppsala 31 mars 1915 och gjorde omfattande materialsamlingar till en monografi över Erik den helige, som dock aldrig blev fullbordad. Till studierna på detta område kan man också räkna J:s utgåva (1907) av det 1198 daterade kalendariet från Vallentuna kyrka i Uppland, där Erik Jedvardssons namn för första gången är upptaget bland helgonen.

När J började sin tjänstgöring vid Statens historiska museum, hade de fåtaliga tjänstemännen att bevaka ej blott den inre mu-seala verksamheten utan även den yttre kulturminnesvården. För J:s vidkommande innebar detta att han huvudsakligen kom att ägna sig åt den kulturhistoriska kontrollen — så gott sig göra lät — av de kyrkorestaureringar som nu i allt mer ökad omfattning igångsattes. Han skaffade sig härigenom en djupgående kännedom om den äldre kyrkoarkitekturen, och i en 1905 utgiven översikt av medeltidens kyrkliga byggnadskonst i Uppland gav han en vetenskapligt grundad framställning av medeltidskyrkornas arkitekturhistoriska sammanhang inom ett begränsat men viktigt område. Det är naturligt, att han därvid med särskilt intresse skulle uppehålla sig vid den period han som historiker fördjupat sig i, den äldre medeltiden. Sigtunaruinerna och Sigtuna stads uppkomst blev sålunda föremål för hans inträngande studier. Härom publicerade han 1916 en uppslagsrik och för den fortsatta Sigtunaforskningen grundläggande och stimulerande större uppsats (i Gamla svenska städer, 5), där han för första gången fastslog ortens betydelse som replipunkt för den inträngande kristendomen.

Under sina inspektionsbesök i landets kyrkor fann J med beklämning, att äldre inventarier, särskilt de medeltida träskulpturerna, ofta vanvårdades. I samband med planerandet av en större utställning i Norrköping 1906 tog han därför initiativet till en särskild avdelning med inlånade äldre kyrkliga konstföremål för att därmed propagera för en bättre förståelse för deras konstvärde. Norrköpingsutställningen blev den första i en rad liknande utställningar, vilka betytt ofantligt mycket för den kyrkliga kulturminnesvården. En publicering av en del av de utställda föremålen bidrog till att föra propagandan vidare (Medeltidsminnen från Östergötland, 1906; även i KA 1907). I utställningen hade ett särskilt rum avdelats för minnen av den heliga Birgitta och hennes stiftelse i Vadstena, och J fick s å till stånd en förening som avsåg att verka för återupprättandet av Birgittaminnena i Vadstena. En fin skildring av Vadstena som kulturminnesort utmynnade i ett förutseende program för vad som härvidlag borde göras.

Till J:s tjänsteplikter hörde även arkeologiska grävningsundersökningar. 1908 företog telegrafverket kabelnedläggning i Slottsbacken i Sthlm mellan Storkyrkan och slottet och stötte därvid på grundmurar. J fick nu rycka ut och kunde frilägga lämningarna av Storkyrkans kor, som revs ner på Gustav Vasas befallning, samt grunden till en av slottet Tre kronors bastioner. Mursträckningarna blev markerade i stenläggningen och grävningsresultaten publicerades av J ett par år senare (i SSEÅ 1910). Under några veckor somrarna 1908, 1910 och 1912 företog han en utgrävning av 1300-talsbor-gen Ringstadaholm nära Norrköping men fick aldrig tillfälle att publicera resultatet av denna undersökning.

J:s äldre kollega Emil Eckhoff efterlämnade vid sin död 1923 ett endast delvis genomfört forskningsarbete rörande Nordens största medeltidsmonument, Visby stadsmur. En planschdel med fullständiga uppmätningar av muren hade publicerats 1922 men av texten förelåg endast vissa kapitel i manuskript. Det uppdrogs nu åt J att slutföra detta viktiga företag, och genom att han helt befriades från den löpande tjänsten, fick han för första gången möjlighet att uteslutande ägna sig åt en forskningsuppgift. Med verksamt stöd av Eckhoffs maka, som senare blev hans hustru, satte han sig grundligt in i de komplicerade problemen och skaffade sig en fullt självständig uppfattning om dessa genom besiktningar och grävningar i Visby samt studier av utländska jämförelseobjekt. När den voluminösa textdelen kom ut 1936, redovisade J i förordet, vilka kapitel som återgick på Eckhoffs manuskript. Åter- stöden och framför allt helhetssynen var dock hans egen, en intellektuell prestation inte minst med tanke på hans ålder och nedsatta synförmåga.

Det kan tyckas hårt att J, när han äntligen i ro fick ägna sig åt sin vetenskap, nödgades slutföra en annans påbörjade verk i stället för att ta upp egna undersökningar. Men det är karakteristiskt för hans personliga anspråkslöshet, att han påtog sig detta utan synbara spår av bitterhet. En förklaring till att han aldrig kom att genomföra en del av sina uppslag var också den otroliga brist på medarbetare som rådde inom kulturminnesvården under hela hans verksamma tid. De initiativ till reformer och förbättringar i fråga om lagstiftning och organisation, som han själv var med om att framföra på uppdrag av VHAA och såsom sakkunnig i en statlig utredning (SOU 1922: 11, 12), förde till resultat först efter hans tid, väl därför att de krävde hårdare tag än han kunde eller ville använda. Det är dock betygat, att han utan nämnvärt stöd av opinion och förordningar vid underhandlingar rörande kulturminnesvården förmådde komma långt med sin naturliga auktoritet och sina goda ord. J var en pionjär, vars gärning till följd av hans försynta läggning knappast har blivit till fullo värderad.

Författare

Bengt Thordeman

Arkivuppgifter

J:s arkiv i VHAA. Brev från J i KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om Läby kyrka och dess arkiv (UFT, bd 3, Uppsala 1894—1896, s 319—339). — De nyaste åsikterna om Erik den helige (HT, 1898, Sthlm, s 319—328). — Upsala ärkesätes flyttning. Upsala 1902. 12 s. (Bidrag till Sveriges medeltids-historia tillegnaide C. G. Malmström den 2 november 1902 af Historiska seminariet vid Upsala universitet. 11.) — Om forna takkonstruktioner i några östgötakyrkor (Svenska fornminnesföreningens tidskrift, bd 11, Sthlm 19[00—]02, s 313—320). — Om Olofskult i Uppland (Studier tillägnade Oskar Montelius 19 9/9 03 af lärjungar, Sthlm 1903, s 156—164). — En dopfunt med framställningar ur legenden om den helige Nikolaus? (Sv fornminnesfören tidskr, 12, tr 19[03—]05, s 58—62). — Ur litteraturen [bokrec] (ibid, s 100—104, 227— 232). —¦ Ett bidrag till de oornerade granitkyrkornas åldersbestämmelse (ibid, s 361 — 366).-—Kyrkliga byggnader (Uppland. Skildring af land och folk, bd 1, Sthlm 1905, s 547—584). — Medeltidsminnen från Östergötland. Sthlm 1906. IV, 180 s. Även i KÅ, årg 8, 1907, Sthlm (tr Upps), s 1—180. — Sigtuna stads grundläggning och stadens betydelse under medeltiden (Gamla svenska städer . . . Samlingsverk . . . utg af Svenska tek-nologföreningens afdelning för husbyggnadskonst, bd 1. Text, Sthlm 1908—30, 4:o, h 5, s I—XV [1916]; 2. uppl 1921). — Några erinringar rörande Stockholms uppkomst samt utgräfningarna i Slottsbacken, hösten 1908 (SSEÅ 1910, Sthlm, s 112—129). — [Reservation till förslag till lag angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande] (Fornv, årg 7, 1912, Sthlm 1912—13, bihang, s 35—42; tills med O Frödin). — Vadstena som kulturminnesort (En bok om Östergötland under red af B Mörner . . ., Sthlm 1915, 4:o, s 444—454; omtr i Birgittautställningen [i Stockholm] 1918. Beskrifvande förteckning öfver utställda föremål..., Uppsala 1918, s 193—-201). —¦ Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården. Avg. av en därtill förordnad kommitté. D 1—2. Sthlm 1922. (Tills med K B Salin mfl.) 1. Historik, memorial ang. minnesvårdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt bilagor. VIII, 481 s, 3 kartor. (SOU 1922: 11, Eckle-siastikdep.) 2. Förslag och motiv. XXIII, 196 s. (SOU 1922: 12, Ecklesiastikdep.) — Visby stadsmur. Sthlm 1935. 75 s. (Svenska forn-minnesplatser. N:o 24.) 2. omarb uppl 1949. 72 s. 3. uppl 1962. 4. omarb uppl 1970. 36 s. (Tills med G Svahnström.) — Visby stadsmur. D 1. Text. Sthlm (tr Upps) 1936. 4:o. 326 s. (VHAA. [Omsl:] Arkeologiska monografier, 12; tills med E Eckhoff.) — Erik den helige såsom historisk person. Några synpunk- ter (Fornv, 49, 1954, s 91—113). — Har Emund den gamle sökt införa den grekisk-katolska läran i Sverige? (ibid, 53, 1958, s 118 —124). — Kyrka och källkult i Svinnegarn. Några anteckningar ur Otto Janses efterlämnade papper (Arv. Tidskrift för nordisk folkminnesforskning, vol 15, 1959, Uppsala... 1960, s 194—196).

Utgivit: Kalendarium Vallentunense. Sthlm 1907. Fol. 16 s, 6 s faksimil. [Föret.]

Källor och litteratur

Källor o litt: T J Arne, O J (VHAAÅ 1957); A Lindblom, De gyllene åren (1952); B Thordeman, O J (Fornv 1958, nr 1—2).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto T Janse, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12037, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Thordeman), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12037
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto T Janse, urn:sbl:12037, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Thordeman), hämtad 2024-04-19.