Meriter

Johannes Magnus, f 19 mars 1488 i Linköping, d 22 mars 1544 i Rom. Föräldrar: borgaren Måns Pedersson o h h Kristina. Skolgång trol i Linköping, enl broderns uppgift kanik där o i Skara 06 (säkert kanik i Linköping senast 18 enl Schück) samt studier vid univ i Louvain, inskr vid univ i Köln mars 17, fil mag där 17, Sten Stures ombud vid kurian 17 el 18, teol dr vid univ i Perugia trol 20, apostolisk nuntie i Sverige 23, domprost i Strängnäs 23, vald till ärkebiskop senast 15 aug 23, erhöll påvens uppdrag att administrera ärkestiftet 6 maj 24, politisk beskickning till Lübeck sommaren 25, till Polen hösten 26, vigd till ärkebiskop i Rom 27 juli 33 (mottog palliet 14 sept), vistades i Venedig 38—40, bosatt i Rom från nyåret 41.

Biografi

J föddes i en troligen välbärgad borgerlig familj i Linköping; en uppgift i senare tradition att fadern varit skomakare, är knappast sannolik. Senare ville J och brodern Olaus Magnus göra gällande, att släkten egentligen bar namnet Store (varav lat Magnus; ej Magni) och var av adligt ursprung, men påståendet saknar stöd i källorna. Den om bröderna Magnus begagnade benämningen Svinfot torde vara ett från Gustav I:s kansli härrörande öknamn, som återgår på J:s sigill under sverigetiden. J har säkerligen gått i skola i Linköping. Vid arton års ålder skall han enl brodern Olaus ha givit förvånande prov på minnesstyrka genom att inför biskopar och domkapitel i Linköping och Skara utantill ha uppläst hela Bibeln och hela Gratianus' Decretum i sammandrag. Som lärare i trivialskolan, förmodligen i Linköping, har han senare utlagt Ordspråksboken.

Begåvad med kanonikat både i Linköping och Skara reste J ovisst när utrikes för att fullborda sin lärda utbildning. Enligt brodern Olaus har han studerat i Louvain, där den senare påven Hadrianus Florisse skall ha varit hans lärare, och i Köln, en högborg för omedgörlig katolsk ortodoxi, blev han 1517 filosofie magister. Under dessa år förvärvade J en grundlig humanistisk kultur, som framgent skulle prägla alla alster av hans penna. Som Sten Sture d y:s ombud vid kurian drog han 1517 eller 1518 till Rom. Det var under Leo X:s pontifikat och högrenässansens blomstringstid. J umgicks med lärda historieskrivare och humanister och avslutade sin vetenskapliga utbildning med ett teologie doktorat vid univ i Perugia (troligen 1520). Sedan nyheten om Sthlms blodbad nått Rom synes J ha övergått till Kristian II, som gjort brodern Olaus till stureanhängaren Peder Jakobsson Sunnanväders efterträdare som kyrkoherde i Sthlm. Leo X:s efterträdare Hadrianus VI, J:s forne lärare, vars förtroende han ägde, utnämnde honom till apostolisk nuntie i Sverige med uppgift att bekämpa det spirande lutherska kätteriet.

Vanskliga och svårbemästrade förhållanden mötte J, när han i juni 1523 som påvligt sändebud återvände till Sverige. Han begav sig genast till riksdagen i Strängnäs, där Gustav Eriksson just valts till sv konung. Den lutherska lärans framtid var ännu oviss; jämte Hans Brask, som eggade och drev på honom, grep sig J an med att fördriva den ur landet. Sedan han av Gustav I menat sig ha erhållit garantier, att den gamla kyrkliga ordningen inte skulle rubbas, uppsatte han ett förslag till k mandat mot lutherdomen eller den "hussitiska" villfarelsen, men det kom aldrig att utfärdas. Förhållandet mellan konungen och J föreföll annars utveckla sig på bästa sätt. J var varm anhängare av Gustavs nationella politik och blev därmed för denne en värdefull bricka i det taktiska spelet. Konungen förenade sig med Uppsala domkapitel i dess enträgna önskan, att J skulle väljas till ärkebiskop efter Gustav Trolle, och sedan valet i början av aug 1523 förrättats och J blivit archielectus, uppvaktade han kurian med kravet att J och övriga nyvalda sv biskopar måtte konfirmeras i sina ämbeten. Därmed inleddes på den ena sidan J:s långa lidandeshistoria, på den andra Sveriges lösslitande från Rom. Hadrianus och kurian, som i Trolle såg den lagligen konsakrerade ärkebiskopen, vägrade att godkänna valet. Förgäves avfärdades Olaus Magnus i nov till Rom för att där genomdriva de sv kraven. Han kunde inget uträtta, och J var sålunda för framtiden ur stånd att med vederbörlig kanonisk auktoritet inskrida mot den tilltagande lutherdomen.

Samarbetet mellan Gustav I och J förlöpte tillsvidare harmoniskt. J uppbar som archielectus ärkestolens alla inkomster, ägde bl a Uppsala stad i förläning, och omgav sig gärna enligt den senare, mot honom fientliga traditionen med mycken världslig ståt. Sommaren 1525 tog kungen honom i anspråk för en politisk beskickning till Lübeck, där J jämte Johan av Hoya förhandlade om Sveriges rätt till Gotland och slöt ett förmånligt handelsavtal med holländarna. J — av den nye påven Clemens VII bekräftad i sitt ämbete som apostolisk nuntie och utsedd att temporärt administrera ärkestiftet — var nu tämligen oföretagsam i sin kamp mot lutheranerna, till Brasks harm. Det bottnade väl inte bara i en skillnad i temperament. Gentemot den oböjligt gammaltroende Brask företrädde den fint bildade humanisten J efter allt att döma en öppnare, närmast reformkatolsk åskådning, ev påverkad av sin lärare Hadrianus, och torde därmed i princip ha erkänt behovet av en kyrklig förnyelse inom den katolska ortodoxins ram. När Gustav I, pådriven av Laurentius Andreas, befallde honom att låta verkställa en sv översättning av Nya testamentet, var han sålunda genast beredd (juni 1525). I en utsänd rundskrivelse fördelade han uppgiften på domkapitel och kloster i riket. Nyåret 1526 hade åtminstone Linköpingskapitlet trots Brasks protester gjort ifrån sig sin del av företaget. Den översättning av Nya testamentet som utkom i aug 1526 brukar traditionellt tillskrivas reformatorerna, i första hand Laurentius Andreæ. Men den möjligheten kan knappast uteslutas (Adell), att den av J övervakade katolska versionen verkligen i sin helhet fullbordats för att sedan, överarbetad i luthersk riktning av reformatorerna, läggas till grund för Nya testamentet 1526.

Under loppet av 1526 försämrades relationerna mellan J och kungen, vilken i sin allt målmedvetnare strävan att lösgöra sig från Rom måste funnit archielectus alltmer obekväm. Händelsernas utveckling är dock i flera avseenden höljd i dunkel. När J, som gärna med stort följe företog visitationsresor, våren 1526 besökt Norrland med Jämtland — enl brodern Olaus överallt hälsad med hänförelse — fann han efter återkomsten Gustav i förändrad sinnesstämning, onådig och misstänksam. I maj vid Eriksmässan i Uppsala kom det till en kraftmätning, åskådligt skildrad av Peder Swart i hans mot J hårt partiska krönika. Efter burspråk med allmogen vid Uppsala högar skall kungen ha bekransat J och utnämnt honom till majgreve, varefter den självmedvetne J vid det följande majgreveölet för kungen och hans följe utvecklade det vräkigaste överdåd och drack monarken till som den ene potentaten den andre. Enl Olaus Magnus var J nu fallen i djupaste onåd; han skulle ha insatts i en tids arrest i Sthlms gråmunkekloster och planer t o m ha utarbetats att bringa honom om livet. De samtida källorna betygar dock, att Gustav I alltjämt fann honom nyttig för sina syften. Han övervägde att skicka J till Viborg för att därifrån fortsätta på ambassad till Moskva, men i stället avfärdades han hösten 1526 till Polen, där han skulle underhandla om äktenskap mellan Gustav och konung Sigismunds dotter Hedvig samt söka få till stånd ett sv-polskt förbund.

J, som i nov anlände till Danzig, skulle aldrig återse Sverige. Enl Peder Swart var det fråga om en formlig landsförvisning. Gustav ville bli honom kvitt, och J hade därför i hast lämnat riket. Själv uttryckte sig J redan 1527—28 i liknande ordalag; han vore landsflyktig utan möjlighet att återvända, och senare i sin götiska historia uppger han sig ha lämnat Sverige hals över huvud "lika såsom de som på alla sidor med eld äre omkringvärvde". Men J ville framstå som martyr; hans situation var i själva verket tvetydig och obestämd. Förbindelsen mellan kungen och J skulle under ömsesidigt misstroende upprätthållas ännu genom flera år. Residerande i Danzig gjorde J tjänst som sv sändebud i Polen. Han drev inte bara den snart övergivna polska giftermålsplanen utan även mer eller mindre på egen hand andra frågor i den sv utrikespolitikens intresse. Gustav I, alltjämt tveksam i sin hållning till Rom, försökte så sent som c:a 1530 förmå J och Olaus Magnus, som i Danzig förenat sina öden med broderns, att återvända hem, och först när de nekade, kom det till en slutgiltig brytning, bekräftad följande år genom Laurentius Petris val till sv ärkebiskop. J framhärdade dock i sin verksamhet som sv agent och tog 1532 förbindelse med hertig Albrecht av Preussen för att animera denne till en gemensam sv-preussisk aktion mot Kristian II.

Efter sin ankomst till Danzig arbetade J oavbrutet på att erhålla påvlig konsekration som sv ärkebiskop. Frågans lösning betraktade han som ett villkor för sitt återvändande till Sverige för att där upptaga kampen mot den lutherska reformationen. I allt mörkare färger utmålade han det religiösa och moraliska förfallet i fäderneslandet; där härskade "luciferianerna", otroliga excesser utövades, banditer och klosterplundrare hade fritt fram. Genom alla till buds stående kanaler sökte J påverka Clemens VII att förläna honom den åtrådda konsekrationen. Han förmådde Sigismund och de polska biskoparna att intervenera i kurian; han lyckades av domkapitel och råd i Lübeck utverka detsamma och vände sig själv i juli 1527 direkt till påven. Alla bemödanden var tillsvidare förgäves, även de ingripanden till J:s förmån av Karl V och andra katolska furstar, som enl Olaus Magnus skall ha ägt rum. Inför den polske vice-kanslern Tomicki klagade J sin nöd: påven hade övergivit honom och sina trogna i Sverige. Först 1533 lät kurian Gustav Trolle falla och förklarade Uppsala ärkestol vakant. J hade nu hastat till Italien. I Bologna mottogs han av Karl V och Clemens och fortsatte till Rom, där han i juli vigdes till sv ärkebiskop i Castel S Angelos kapell och i sept mottog palliet. Han återvände därefter till Danzig under en åtta månaders resa i oländigt väglag som tog hårt på hans krafter. Full av sangviniska förhoppningar, grundade på bristande kännedom om läget i Sverige, räknade J nu med att återvända till Uppsala och insättas i sina rättigheter. Han skrev hösten 1534 till Gustav I och hävdade i självmedveten ton sina anspråk, självfallet utan framgång.

Det årtionde J vistades i Danzig saknade inte, trots bitterhet och besvikelser, sina behag. Han tycks ha köpt eget hus i staden, och sedan han förlorat sina sv inkomster har rika polska prelater understött honom. Sitt umgänge hade han i den lilla sv flyktingkolonin, dit bl a Brask hörde. Jämte brodern Olaus, vilken tjänstgjorde som hans sekreterare, knöt han också nära förbindelser med ledande polska kyrkomän och humanister, främst den lärde Vermlandsbiskopen Dantiscus, med vilken han länge brevväxlade. J fann i Danzig riklig tid till vetenskapliga studier och litterära arbeten. Han gav prov på sin talang som latinpoet och uppges ha författat polemiska skrifter, så en vederläggning av Luther, nu förkommen liksom den översättning av Nya testamentet till sv, som han lät sin kaplan Petrus Benedicti utföra i strängt katolsk anda.

Sveriges återförenande med den katolska kyrkan förblev huvudföremålet för J:s strävan; däråt vigde han sin återstående levnad. Av omständigheterna tvingad att föra kampen på den europeiska scenen avreste han våren 1537 från Danzig, av Paul III kallad till det stundande ekumeniska kyrkomötet i Mantua. Resan blev besvärlig; i Breslau föll J ur vagnen och bröt sitt knä. Väl inne i Italien mottog han beskedet, att konsiliet uppskjutits. Efter att ha legat sjuk i Bologna framkom han i uselt skick till Rom och tog med sitt följe härbärge i Birgittahospitalet. Inför kardinalerna Contarini, Caraffa och Pole fick J framlägga den sv kyrkans beklagliga tillstånd; han mottog rundhänta löften och begav sig i april 1538 till Vicenza, där konsiliet äntligen skulle sammanträda. I sin iver kom han dit först av alla men blev svårt sjuk och vårdades på en enkel halmbädd i franciskanerklostret, varifrån han uppvaktade de nyanlända påvliga legaterna med enträgna föreställningar om det religiösa nödläget i Sverige. J:s ihärdighet gjorde intryck på legaterna, vilka betecknade honom som "modig och nitälskande". Kyrkomötet ställdes dock ännu en gång på framtiden, och med sin oskiljaktige följeslagare brodern Olaus drog den besvikne J i sept 1538 till Venedig. Där förunnades honom en tid av ro och litterärt arbete. Bröderna Magnus omhändertogs av patriarken Hieronymo Quirino, som under två år frikostigt sörjde för deras uppehälle. Men J ville inte överge sin kyrkopolitiska livsuppgift. Hösten 1540 anmälde han för Paul III sin avsikt att återvända till Polen för att därifrån fullfölja kampen mot lutherdomen i Sverige. Påven kallade honom dock till Rom, och dit anlände J, utlovad rikligt ekonomiskt understöd, nyåret 1541.

J:s återstående tid skildras vältaligt av Olaus Magnus i hans levnadsteckning över brodern, införd i dennes Historia metropolitanæ ecclesiæ Upsalensis. Bilden är hållen i de mörkaste färger; Olaus Magnus ville skapa en martyrlegend. J inlogerades i hospitalet S Spirito in Sassia, där han hade det miserabelt, och fick det föga bättre i S Michele in Borgo, dit han snart överflyttades. Han plågades av en utmattande febersjukdom, kurian svek sina ekonomiska löften, han kände sig förödmjukad och övergiven av alla. Hösten 1541 erhöll han väl en månadspension om 15 guldscudi, men fordringsägarna trängde på, och den befanns otillräcklig. J bestormade med sina nödrop Paul III och kardinalerna, bland vilka han hade åtminstone ett par pålitliga vänner, främst den berömde humanisten och esteten Pietro Bembo. Oförtrutet fortsatte han under sina sista svåra år kampen för Sveriges återinlemmande i den katolska kristenheten. Han brevväxlade därom med europeiska furstar och prelater och riktade nu sina förhoppningar mot det utlovade konsiliet i Trident, dit han formligen inbjudits. När J i mars 1544 bitter och besviken gick bort, gottgjorde Paul III tidigare försummelser och beviljade en pompös begravning i Peterskyrkan, där brodern Olaus uppsatte ett epitafium över graven.

J:s kyrkopolitiska gärning har traditionellt bedömts hårt i sv historieskrivning. Han har, i Peder Swarts efterföljd, betecknats som fåfäng och ärelysten, dessutom som vankelmodig och utan sinne för politiska realiteter. Säkert är, att han från sin utsiktspunkt i Danzig kom att felbedöma kraften och allvaret i det sv reformationsverket och därför lockades till verklighetsfrämmande ingripanden. Men som landsflyktig sv patriot och europeisk kyrkopolitiker under den begynnande motreformationen utvecklade han en oböjlig viljestyrka, som inte gav upp för några hinder. J framstår som en lidelsefull man, vilken drev sin ståndpunkt till dess yttersta konsekvenser; samma anda präglar också hans litterära verk.

J hade tidigt börjat intressera sig för den sv historien. Till Danzig medförde han värdefulla handlingar, troligen mest ur Uppsala domkapitels arkiv, och tog sig under lediga stunder för att utarbeta fäderneslandets politiska och kyrkliga historia. 1536 var han färdig med sin framställning av ärkestiftets biskopskrönika, Historia metropolitanae ecclesiae Upsalensis, postumt utgiven av Olaus Magnus i Rom 1557. Dess syfte var att förhärliga den medeltida katolska kyrkan i Sverige. Efter äldre krönikor och uppteckningar — Prosaiska krönikan och Ericus Olai, helgonlegender, Registrum Upsaliense, enstaka originalurkunder — skildrar J de upsaliensiska ärkebiskoparnas liv och gärningar.

Men J:s rykte som hävdatecknare vilar främst på hans stora götiska kungakrönika. Han torde ha planerat den i tidiga år; redan 1518 brewäxlade han i Rom med den polske historikern Matthias Miechowita om göternas ursprung och torde sedan oavbrutet varit sysselsatt med ämnet, tills han 1540 i Venedig sammanskrev verket på den korta tiden av nio månader. Ett decennium efter J:s bortgång publicerades det på broderns officin i Rom under titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (1554). J:s Historia behandlar de sv konungarna ända fram till Gustav I. Men dess berömmelse hos samtid och eftervärld knyter sig helt till framställningen av de äldsta tidevarven, från syndafloden och till den skriftligt dokumenterade historiens början. J framstår här som en lysande och skrupelfri anhängare av den götiska historiesyn, som i Jordanes gotiska krönika från 500-talet hade sin egentliga utgångspunkt. Enligt denna åskådning, vidareutbildad särskilt av medeltidens spanska historieskrivning, hade de gotiska folkstammar som erövrade det romerska världsväldet en gång i tidernas morgon utvandrat från Scandza—Skandinavien för att sedan lägga den kända världen under sig. Redan tidigt identifierades dessa goter—göter med skyterna och inplacerades genom lärda kombinationer som ättlingar till Jafets son Gog-Magog i det noakidiska stamträdet. From 1300-talet var denna götiska doktrin känd i Sverige. Hos Nicolaus Ragvaldi och i Prosaiska krönikan fick den tjäna patriotiska syften.

J utgick från den äldre götiska historieskrivningen. Han bygger på Jordanes, spanjoren Rodericus Toletanus, Nicolaus Ragvaldi (vars Basel-tal han återger), Prosaiska krönikan och Ericus Olai. Han tog djupt intryck av tysken Albert Krantz' framställning av den äldsta götiska historien i dennes då otryckta nordiska krönika; för de inrikes konungarna har han begagnat Saxo. Av Johannes Annius' föregivna utgåva av den kaldeiske prästen Berosus hämtade han besked om det götiska folkets öden närmast efter syndafloden. Dessutom åberopar J sedermera förkomna inhemska källor: i stenar inhuggna rim och visor, gamla runhandskrifter. Men hans Historia måste ses också i sitt aktuella humanistiska sammanhang. J var alltigenom humanist. Hans latinska prosastil präglas av den klassiska retorikens formelspråk, och han var grundligt beläst i de antika auktorerna. Vad Herodotos, Justinus, Orosius, Prokopios och andra förmälde om goter, geter och skyter inarbetade han i sitt verk, som därmed tillfördes nytt stoff. I förhärligandet av fosterlandets forna anor anslöt han sig till en litterär genre, som blommade särskilt inom tysk humanism och senare under 1500-talet skulle ge resultat som i fantasirikedom inte gav J:s Historia efter. Det aktuella budskapet var uppenbart, inte minst i J:s fall. Med den landsflyktiges brinnande patriotism ville han bland dagens sv herrar och riddersmän återuppliva den heroiska götiska andan och därmed egga dem till nya stordåd. Uttryckligen åberopar J Homeros, och som en götisk Iliad har hans Historia med rätta betecknats.

Med Magogs invandring i Sverige kort efter syndafloden börjar för J den sv historien. En rad konungar följde, under vilka riket blomstrade, tills det omsider hemföll åt trolldom och avguderi. Ett nytt skede inleddes år 836 efter floden, då kung Berik med sina göter tågade ut i världen. Därefter uppdelar J sin framställning; i separata kapitel varvar han den inrikes götiska historien med den utländska, vilken fyller 10 av krönikans 24 böcker. Den inrikes kungalängden var väsentligen fastställd förut, men J kompletterar den och stuvar om. Kung Östen-Göstag, tyrann och godsrövare på 600-talet e Kr, bär kung Gustavs drag. Långt rikare blommar dock inbillningen i J:s skildring av de utvandrade göterna. Den formar sig till ett storslaget epos, myllrande av konungar, hjältar, vapenbragder och folkstammar. När källorna svek, fabulerade J utan betänkligheter; han led av ett slags skräck för tomrummet. På 1300-talet f Kr började göternas storhetstid. Under Filimer och hans efterföljare tumlade deras arméer om i Asien, besegrade egyptiernas samlade krigsmakt och kämpade i trojanska kriget; märkliga stordåd förrättade inte minst de götiska kvinnorna under oförvägna amasondrottningar. Men det mest gloriösa tidevarvet inbröt under romersk kejsartid, då väst- och östgoterna stormade imperiets kärnländer, besegrade Rom och intog Spanien. Efter studier i den antika litteraturen ger J den fullständigaste skildring av goternas historia som dittills sett dagen; utförligt dröjer han vid Alarik, Theodorik och andra härskargestalter. Med den siste västgotiske konungen i Spanien, Rodericus, avslutas hans framställning av de utvandrade göterna.

J:s kungakrönika blev en stor framgång. Den utkom i ytterligare tre upplagor; begärligt slukades den av 1500- och 1600-talens spanska historieskrivare, vilka i goterna-göterna såg den spanska monarkins grundläggare. I Danmark var man mindre trakterad; J ger uttryck åt ett våldsamt danskhat (fabricerade sålunda och införde i sin Historia det Hemming Gadh tillskrivna Oratio contra danos), och en passionerad vederläggning av hans verk publicerades 1561 av Johan Svaning. Men främst var hans Historia avsedd för hemmabruk. Sitt genombrott fick den under 1560-talet. Erik XIV lät beställa gobelänger med motiv ur den götiska forntiden och började i fångenskapen översätta J:s verk till sv. Nya försök till översättningar följde. Vid sekelskiftet 1600 var J:s kungahistoria fast etablerad bland sv krönikörer och humanister. Bekant är den roll detta verk spelat för numreringen av Erik XIV och Karl IX samt senare sv kungar med namnet Karl. I sammandrag presenterad av Petrus Petrejus 1611 kom den 1620 i en fullständig sv version, utförd av Ericus Schroderus. Den götiska ideologi, som nu svämmade över alla bräddar och inspirerade Gustav Adolfs-tidens nationella föreställningsvärld, hade i J:s rekonstruktion av det sv folkets förflutna sin förutsättning och utgångspunkt, och hans Historia nådde därmed ett inflytande som inget annat verk i sv humanistisk litteratur. Om J:s brev se nedan.

Författare

Sten Lindroth

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Historia ... de omnibus Gothorum Sveonumque regibus. Opera Olai Magni . . . edita Romae 1554. Fol. (30), 787 s. [Titelvariant: Gothorum Sveonumque historia.] [Senare uppl:] Gothorum Sveonumque historia, ex probatis antiquorum monumentis collecta, ... Basileae 1558. (16), 907, (98) s. [Samma uppl med nytt titelark: Historia (qua vix alia lectu iucundior) de Gothorum Sveonumque regibus gestis . . .] Coloniae 1567. 2. vice ed: Gothorum Sveonumque historia ... [Wittenbergx] 1617. 5, 4, 908, (98) s. [Sv övers:] Svea och Götha crönika: hvarutinnan beskrifves icke allenast the inrikis konungars lefverne och namnkunniga bedrifter . . . uthan och the utländske göthers liflighe regimente och stora mandom, som the . . . särdeles uthi Hispanien bedrifvit hafva. Sthlm 1620. Fol. XVI, 663, (27) s. Kortare utdrag i: SRS 3, Upsalia; 1871—76, fol, sectio 1, [1871,] s 34—43, samt i övers av P Tham: Histoire d'Engelbrecht Engelbrechtson, extraite du 22iéme livré de la chronique suédoise et gothique, Scara 1811, 29 s; i J Messenius, Amphiteatrum, Holmiae 1610, 34 s; Oratio contra Danos, tillskrivet Hemming Gadh, men troligen till stora delar förf av J (jfr V Söderberg nedan anf arb) omtr i SRS 3:1, s 43—67, samt i sv övers av E Schroderus: En sannfärdig oration och trogen förmaning . . ., [Sthlm 1611,] 4:o, (2) s. — Historia metropolitanae ecclesiae Upsalien. in regnis Svetiae et Gothiae. Opera Olai Magni . . . ed. Romae 1557. Fol. (16), 180 s. [Ny uppl] 1560. Omtr i SRS 3:2 [1876], s 5—97. Betr denna o föreg, se även I Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, d 2, Uppsala 1927— 31, s 210 ff resp 234 f o 269 f. — En uppgift hos Warmholtz, d 4, s 88 (nr 1733) om en Vita S. Sigfridi, tr i ngn uppl av L Surius, De probatis sanctorum historiis ... (15 febr), har ej kunnat verifieras.

Av J:s brev, strödda i talrika sv o utländska arkiv och bibliotek, har bl a följande publicerats: till Gustav I, Uppsala domkapitel och Ångermanlänningarna i [H Spegel,] Skrifteliga bevis hörande til svenska kyrko-historien eller biskops chrönikan . . ., Upsala 1716, s 77—82; till Hans Brask i HSH 17, Sthlm 1832, s 157—159, 162—164, 191 f, 198 f; till sv rådet och Clemens VII i A Theiner, nedan anf arb, T 2, s 16—21; till biskopen och domkapitlet i Lubeck i Archiv fur Staats-und Kirchengeschichte der Herzogthiimer Schleswig, Holstein, Lauenburg, Bd 4, [Kiel, tr] Altona 1840, s 507—530; till J Dantiscus utg av F Hipler i Zeitschrift fur die Ge-schichte und Altertumskunde Ermlands, Bd 9, Braunsberg 1891, s 527—529, av I Collijn i KÅ, 1910, Uppsala, s 138—148, även sep, 1912, 22 s = Michaelisgillet, tillfälliga publikationer, 3; samt J Kolberg, nedan anf arb 1915; till bl a Albrecht av Preussen i J Kolberg, nedan anf arb 1914; till M Miechowita av J Haglund o J Svennung i KÅ, 1949, Uppsala . . . 1950, s 178—198; till hertig Henrik d y av Braunschweig-Wolfenbiittel i KÅ, 1952, tr 1953, s 167—171; diverse brev i Briefe von Johannes und Olaus Magnus . . . hrsg von G Buschbell, Sthlm 1932 (HH 28: 3).

Källor och litteratur

J Nordström, J o den gotiska romantiken, ms, UUB.

Acta Tomiciana, T 10 (1899), nr 57—61, 171; A Adell, Nya testamentet på svenska 1526 (1936); G Carlsson, J o Gustav Vasas polska frieri (KÅ 1922); dens, Gustav Vasa o Sturehuset (HT 1925); dens, Sten Sture den yngre. En karaktärsstudie (Sc 1929); GIR; E Hildebrand, Den sv kolonien i Rom under medeltiden (HT 1882); H Holmquist, Reformationstidevarvet (Sv kyrkans hist, 3, 1933); J Kolberg, Aus dem Leben der letzten katholischen Bischöfe Schwedens (Verzeichnis der Vorlesungen an der Königl Akademie zu Braunsberg im Sommer-Semester 1914); dens, Aus dem Briefwechsel der Erzbischöfe von Uppsala, Johann und Olaus Magnus, mit dem Bischof Johannes Dantiscus (ibid 1915); G Löw, Sveriges forntid i sv historieskrivn, 1 (1908); J Martin, Deux confesseurs de la foi au XVIe siècle: Joannes et Olaus Magnus (L'université catholique, NS, T 58, 1908); J Nordström, Götisk historieromantik o stormaktstidens anda (dens, De yverbornes ö, 1934); dens, Bröderna Johannes o Olaus Magnus i Spaniens lärda litt (Studier tillägn Anton Blanck den 29 dec 1946, 1946); H Reuterdahl, Öfversigt af den behandl, som det hedniska Sveriges hist erhållit före medlet af 17:e årh (VHAAH 15, 1839); H Schuck, Ecclesia Lincopensis (1959), s 470; B Swartling, J:s Historia metropolitanse ecclesiae Upsalensis (Hist studier tillägn prof Harald Hjärne . . ., 1908); V Söderberg, Det Hemming Gadh tillskrifna talet mot danskarne (ibid); A Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl unter Johann III, Sigismund III und Karl IX, 1—2 (1838—39); K B Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918). — G Carlsson, Peder Jakobsson Sunnanväder (HVLÅ 1948—49); M Collmar, Ett bidrag till släkten Svinefots hist (Uppland 1961); E Jorgensen, Nordiske studerende ved Universitetet i Louvain (DHT 9:3, 1925), s 387; S Ljung, Varför nämndes bröderna Magnus med tillnamnet Svinfot? (Livrustkammaren 10:12, 1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Magnus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12115, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12115
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Magnus, urn:sbl:12115, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-16.