Meriter

Jon-And, John Erik Algot, f 8 mars 1889 i Gbg, Haga, t 2 nov 1941 i Sthlm, Osc. Föräldrar: byggmästaren Olle Johan Andersson o Anna Sophia Abrahamsson. Studier vid Valands målarskola, Gbg, studieresa till England o Tyskland 08—09, elev vid Valands målarskola 10—12, elev hos H Le Fauconnier, Paris, 13—14, anställd vid SvD 14—16, studieresa till USA 16, till Tyskland, Italien o Tunis 21—22, teaterdekoratör vid Lorensbergsteatern i Gbg 22 —23, studieresa till England, Holland, Belgien o Frankrike 23, till Algeriet 24, dekoratör för Karl Gerhards revyer på Folkteatern, Gbg, 24—28, chef för K teaterns dekorationsateljé från 27, hovmålare.

G 29 mars 15 i Kristiania (enl Domk, Gbg) m konstnären Agnes Elisabeth Cleve, f 23 aug 76 i Uppsala, f 26 maj 51 i Sthlm, Jak, dtr till prof Per Teodor C (bd 8) o förf Caralma (Alma) Öhbom samt förut g Lindesjö.

Biografi

John J grundlade i tidiga år sin legendariska skicklighet och snabbhet som tecknare och karikatyrist. Han fick också tidigt kontakt med pressen dels som utgivare av den gbgska skämttidningen Löpar-Nisse 1910, dels som en alltmer uppskattad tidningstecknare. Samtidigt bedrev han sporadiska studier på Valand under Carl Wilhelmsons ledning. Bland konstnärsvännerna från denna tid var Evert Taube.

Från 1913 och fram till krigsutbrottet befann sig J i Paris, där han särskilt knöt kontakt med kubisten Le Fauconnier. Efter hemkomsten sökte han tillämpa sina franska intryck i en komposition av Gullholmen med runda klippor, sjöbodar, husgytter, segel, himmel och hav i ett kaleidoskopiskt arrangemang och med glasbitsklara färger. I Le Fauconniers efterföljd utförde han en modellstudie i en dunkel färgharmoni (Eskilstuna mus) samt ett dandyförfinat porträtt av vännen författaren Ove Ekelund. Tillsammans med sin hustru Agnes Cleve kom han att ge ett betydelsefullt tillskott till den tidiga sv kubismen vid sidan om Georg Paulis av André Lhote influerade måleri, John Stens kubism och Gösta Adrian Nilssons (GAN) måleri från denna tid.

1914 anställdes J för ett par år vid SvD. Som reportagetecknare lyckades han utnyttja sina kubistiska insikter, och han sökte sig till den nya tidens tekniska motiv — maskiner, bilar, lokomotiv, flygmaskiner. Han utgav 1916 ett litografiskt album kallat Croquis de cabaret med porträtt av sv och internationella scenartister som under kriget var verksamma i Sthlm (Lili Ziedner, Hansy Petra, Blondel, Nalle Halidén, Gunnar Bohman mfl). Själv uppträdde J stundom på scenen som uppskattad snabbtecknare.

Dessa karikatyristiska insatser väckte snabbt uppskattning. De rymmer en stark formell förenkling och en kubistisk uppbyggnad som lyckas fånga den porträtterades egenart. Abstrakt konst kunde förenas med psykologisk uttrycksfullhet. Den mängd av porträtt som J har utfört under trettio år torde för framtiden vara av oskattbar per-sonhistorisk betydelse.

1916 hade J utställning på Gummesons konsthall i Sthlm, och utställningen flyttades sedan till Gbg. Särskilt lade kritiken märke till hans träffande tolkning av Kandinskys anletsdrag. J kom att under olika perioder av sitt liv stå Kandinsky och dennes hustru Gabriela Miinther nära. Mera konventio- nellt artistiskt var ett litografiskt album, Svenska Dagbladets album, med en serie träffsäkra porträtt av tidningens medarbetare (Gustaf Stridsberg, Fredrik Böök, August Brunius m fl).

Efter en studieresa på ett halvår till USA ställde J i mars 1917 återigen ut i Sthlm på Gummesons. Hans måleri närmade sig nu i många avseenden den kubistiska expressionism som företräddes av konstnärsorganisationen Der Sturm i Berlin, som ju särskilt blivit känd genom GAN:s omdebatterade utställningar under dessa år. J lyckades förena intrycken av Le Fauconnier med impulser från Kandinsky.

I sitt måleri sökte J ständigt nya uttryck, men han gav sig inte tid till en fördjupning på längre sikt. Han var praktiskt inriktad, och andra verksamheter frestade honom. Under de sista krigsåren och fram mot 1920-talet bodde han på ett lantställe, kallat Hurdan, vid Källviken i Dragsmark, Bohuslän, i en trakt som både Gösta Sandels och John Sten hade tolkat. Vissa anknytningar till deras romantiska expressionism finner man vid denna tid i hans måleri med mörkt rött fördrivet i blått och grönt. 1919 ställde han ut hos Den Frie i Khvn tillsammans med hustrun. Under tjugutalet sökte han sig till Nordafrika och Italien. En tid bodde han också i Miinchen. Han arbetade under denna tid gärna med landskapsstudier i pastell, som sedan utnyttjades i hans många scenbilder. Han utförde också karikatyrteckningar av människor som han träffade på sina resor, bl a av den norske förf Sven Elvestad (Stein Riverton). Mest vistades han dock i Gbg, där han var bosatt under 1920-talet.

I Gbg knöts J till teatern. Han utförde också 1922 med hustrun dekorationer i Lorensbergs restaurang. Han sysselsattes intensivt av gbgsutställningen 1923, särskilt med en svit av bilder av en färd på Göta kanal i en naiviserande stil som anknöt till den unge Ghagall och till den tyska expressionismen i Der Blaue Reiter. Han utgav också ett nytt litografiskt album, 24 Croquis, med porträtt av artisterna vid Lorensbergs-teatern 1922. Särskilt lyckades han med porträtten av Knut Ström, Per Lindberg och John Ekman. Genom Per Lindberg erhöll han scenografiska uppdrag. Han företrädde en radikal scenografisk stil av konstruktiv art och drog nytta av sina insikter i kubistisk formdisciplin. Mycket hade han att lära av Knut Ström, som tidigare hade slagit in på dessa vägar. Sv Balettens uppsättningar i Paris visade hur mycket man kunde få ut av det nya måleriet i scenografiskt syfte. Grii-newalds omdebatterade engagemang vid Operan hade bidragit till nya förutsättningar för scenbilden. J och Sandro Malmquist utnyttjade dessa landvinningar för en ny dekorationskonst. Vad som talade för denna modernism var också att den formella förenklingen innebar en ekonomisk besparing.

J förverkligade sina okonventionella idéer i sina många uppsättningar i Gbg av Karl Gerhards revyer på Folkteatern. Han kunde här handla fritt utan en hämmande dramatisk helhet, och resultatet blev en festlig och äventyrlig dekorativ stil som med sina överraskningsmoment vann omedelbar popularitet. Frånsett revyuppdragen för Karl Gerhard hade J fram till engagemanget på Operan i Sthlm 1927 gjort mer än tjugutalet uppsättningar. Samtidigt levererade han regelbundet teckningar till GHT. Bland annat utförde han reportage i teckningar av Gbg sett från flygmaskin. Till detta kom bokomslag, illustrationer i tidningar och tidskrifter samt affischbeställningar.

När Per Lindberg gjorde nya teateruppsättningar i Sthlm, lät han J utföra dekorationerna och kostymskisserna. Strindbergs Till Damaskus, del 3, sattes upp på Konserthusteatern med ett dekorationsminimum, som berikades av ljuseffekter och projektionsarrangemang. Olof Molander engagerade honom för Racines Fedra, och denna dekoration blev ett intensivt debattämne genom en pelare som var en uppochnervänd kon. Den diskussionen har enligt Birger Backström "sin historiska betydelse", därför att den naturalistiska scengestaltningen därmed definitivt övergavs och fick ge plats för den nya fria och konstruktiva dekorationsstilen. J utförde också för Per Lindberg på Dramatens klubbteater dekorationer till Pär Lagerkvists Tunneln och Hjalmar Bergmans Porten.

Efter att på egen begäran ha gått ett provar blev J efter hand fast knuten till Operan och erhöll titeln hovmålare. Under provåret ville J visa "hur ekonomiskt ett modernt, kunnigt dekorationsarbete i längden ställer sig". Han lyckades också över hövan. "Vi hann med 48 premiärer — varav 12 fullständiga nyuppsättningar. Före min tid var rekordet 6. Jag gjorde under året 278 scenbilder för Operan. Ibland hade jag bara 33 timmar på mig för en scenbild — tidigare gjordes aldrig något under 150 timmar."

J:s dekorationer väckte först ivrig debatt, men efter hand blev de uppskattade. Han utgick från en konstruktiv kubism och från expressionismens dynamik. Med sthlms-utställningens slag för funktionalismen 1930 — J utförde här dekorationer och konstruktioner — blev denna stil alltmer självklar. På dessa klart uppdragna linjer fortsatte han på Operan som scenograf under 30-talet, inte utan en viss upprepning men också med någon förnyelse genom det surrealistiska formspråket. Arbetstempo och kravet på kvantitet kom givetvis att med tiden hejda en fortsatt fördjupning.

J:s förmåga till formell förenkling kom också till uttryck i hans affischer. En topppunkt utgör affischen till Simone Boccaneg-ra (1940), som uppfattades som ett slag- kraftigt porträtt av den färgstarke skäggige konstnären och kritikern Otto G Carlsund. Även hans bokomslag och omslag på tidskrifter uppskattades. Men det är som sce-nograf och karikatyrist som han blivit mest uppskattad. På Konstnärsklubben i Sthlm, i vilken J under 30-talet hade styrelsefunktioner, kastade han under sammankomsterna ner den ena fysionomin efter den andra på pappersbordduken. Ett urval publicerades 1941 i boken Konstnärer.

Bilden av J:s insatser blir inte avrundad om man inte tar hänsyn till hans senare stafflimåleri och hans croquiser. Under 30-talet arbetade han tillsammans med Ewald Dahlskog, Carl Gunne, Wilhelm Kåge och Ellis Wallin i den informella sammanslutningen Onsdagsakademin, som sammanträdde en gång i veckan och vars förhandlingar uteslutande skedde i form av croquisteck-ning. Hans säkerhet utan korrigering och omtagning kom till uttryck i kraftfulla modellteckningar. Några försomrar före sin död utförde han en serie ljusa landskapsstudier i olja från Bohuslän. I sin stil kommer han här nära kamraternas i Onsdagsakademin.

J var uppskattad för sin vänfasthet och vänlighet. Han hjälpte sina fattigare kamrater på Konstnärsklubben och skänkte en penningsumma kallad Jon-Ands fond för dem som behövde ekonomiskt stöd i den kamratliga samvaron.

J avled alldeles oväntat, drabbad av hjärtslag på Gustaf Adolfs torg. De sista åren kunde man ingalunda se någon avmattning i hans arbete.

Författare

Teddy Brunius

Arkivuppgifter

Allsidig minnesutställn i NM 1944 (kat med inledn av Ingrid Sandberg) o av Sv konstnärernas fören i Konstnärshuset, Sthlm 1952 (kat med inledn av Gotthard Johansson).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Scenbilder. Hur de framställes. [Omsl.] Sthlm 1936. 4:o. 10 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Hultmark; SKL o där anf litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John E A Jon-And, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Teddy Brunius), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12191
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John E A Jon-And, urn:sbl:12191, Svenskt biografiskt lexikon (art av Teddy Brunius), hämtad 2024-04-24.