Meriter

Karl XI, f 24 nov 1655 på Sthlms slott, d 5 april 1697 där. Föräldrar: konung Karl X Gustav o Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Hyllad som konung av ständerna i Gbg 1 mars 60, övertog styrelsen 18 dec 72, krönt i Uppsala domkyrka 28 sept 75.

G 6 maj 80 på Skottorps herrgård, Skummeslöv, Hall, m Ulrika Eleonora av Danmark, f 11 sept 56 i Khvn, d 26 juli 93 på Karlberg, Solna, dtr till konung Fredrik III av Danmark o Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg.

Biografi

K var bara fyra år gammal vid faderns bortgång. I mars 1660 hyllades han som kung av ständerna som samlats i Gbg. Det ankom närmast på modern att ta hand om hans uppfostran. Hon var praktiskt anlagd och hade inte några större intellektuella intressen. Man har beskyllt henne för att ha klemat bort sonen — han var enda barnet — och sökt skona honom från att anstränga sig i studierna. Han hade en bräcklig hälsa under uppväxtåren och hon sökte därför främst ägna sig åt hans fysiska utveckling.

På sin dödsbädd hade Karl X Gustav utsett sin sekreterare Emund Gripenhielm till K:s lärare. Gripenhielm, som tidigare varit professor i historia i Uppsala, var en lärd och språkkunnig man, och det rådde ett gott förhållande mellan lärare och elev. Till K:s guvernör utsåg änkedrottningen 1663 riksrådet Krister Horn, en krutstänkt officer, som var okunnig och allmänt olämplig för denna uppgift.

När K var sju år gammal, utarbetade hovkanslern Mattias Biörenklou en instruktion för Gripenhielm, som syftade till att ge K en lärd och allsidig uppfostran. Den välmenande instruktionen kunde tyvärr aldrig efterlevas. Av de rapporter som Gripenhielm avgav till förmyndarna framgick klart att K hade ett dåligt läshuvud. Han hade svårt att följa med under lektionerna, och hans intressen var riktade mot helt andra ting än att läsa böcker. 1664 rapporterade två rådsherrar från ett besök i kungens studerkammare, att K kunde redogöra för långa predikningar han lyssnat på. Däremot var de förvånade över att han ännu inte "rätt väl och färdigt" kunde läsa svenska och latin. Gripenhielm försvarade utförligt sin undervisningsmetod men skyllde på att K hade bristande koncentrationsförmåga. Dessutom hade han en besynnerlig vana att kasta om bokstäverna. "Till allt detta är ett infallibelt märke", säger hans lärare, "att Hans Maj:t efter iläsandet begynner ordet av den sista stavelsen och stundom av den, som mitt i ordet står, varför mest man förhoppas av tiden, att han lär avgöra härutinnan en god verkning."

K:s egendomliga sätt att handskas med orden kan man studera i hans almanacksanteckningar. Ofta tappade han bort bokstäverna eller kastade om dem. Han skrev faton, när han menade afton, och årrgdh i stället för gårrdh. Det var känt av hans omgivning att han hade svårt att läsa. Erik Benzelius d y berättar i sina anekdoter, att han hört av krigsrådet Johan Höghusen, att när K i yngre år mottog böneskrifter av enskilda, kunde han både rodna och blekna, eftersom han inte ville visa hur besvärligt det var för honom att läsa skrifterna. Allt tyder på att K led av medfödd ordblindhet, s k dyslexi (Granström). Läs- och skrivsvårigheter skulle besvära honom livet ut och göra honom beroende av rådgivarnas muntliga föredragningar.

1665 och 1667 vistades K några månader i Uppsala "till sina studiers bättre fortsättande". 1668 visade sig ständerna mycket uppskrämda över de rykten som gick om K:s försummade uppfostran och uttalade sitt misstroende mot hans guvernör Horn, men rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie försvarade vältaligt det arbete som nedlagts och Biörenklou kunde lämna så glädjande upplysningar om K:s framsteg att ständerna lugnade sig. I nov 1669 meddelades i rådet, att K var väl bevandrad i bibeln. Av latin förstod han en del, och i geografin kände han till de förnämsta landskapen och städerna. Av rapporten framgick att K:s bokliga kunskaper fortfarande var mycket bristfälliga.

I moderns sällskap reste K mycket omkring till de k slotten. När han var 14 år gammal, var han med om sin första tjäderjakt. Under en två månaders resa i Östergötland hösten 1670 jagade han nästan varje söckendag och sköt alla slags djur. Specifikationen över jagade och hetsade djur vittnar om en förfärande masslakt, men jakten var ett led i K:s uppfostran till kung, den skärpte hans iakttagelseförmåga och sinne för detaljer. K flyttade in naturen på slottet i Sthlm och hade i trädgården flera burar med vilda djur.

1671 upphörde K:s undervisning för Gripenhielm. I mars s å började han deltaga i rådets förhandlingar. Han var blyg och osäker och litade till sin mors åsikter. Vid 1672 års riksdag, då K var 17 år gammal, förklarades han myndig och övertog då regeringen.

K:s militära utbildning började tidigt. På slottet hade han ett eget garde på 200 man och deltog i dess exercis och övningar. Hösten 1672 var han med om en stor militär övning kring en nyuppförd skans på Ladugårdsgärde. Den franske ministern Courtin, som var med som åskådare, säger att kungen satt till häst från morgon till afton och att han fullgjorde sin militära tjänst med ytterligt nöje.

Italienaren Lorenzo Magalotti, som besökte Sthlm sommaren 1674, berättar, att den unge kungen såg ut som en människa som var förlägen och rädd för allt. Han vågade inte se någon i ansiktet. När han satt till häst, föreföll han däremot vara en helt annan människa. "Då ser han verkligen ut som en konung. Han fäktar och rider bra. För övrigt är han okunnig om allt." K hade flera förtrogna bland sina rid- och jaktkamrater. Främst bland dem var de båda brödraparen Axel och Hans Wachtmeister och Gustav och Kristoffer Gyllenstierna samt K:s ridmästare Mårten Reutercrantz. Till hans umgängeskrets hörde också flera kanslitjänstemän, bland dem Johan Paulin Olivecrantz och Erik Lindschöld. Rådsherrarna oroade sig för att dessa vänner utövade ett politiskt inflytande på det lättpåverkade majestätet, men de närmaste åren efter K:s trontillträde skedde ingen större förändring i styrelsesättet. Rikskanslern åtnjöt K:s förtroende och stärkte ytterligare sin makt genom att skjuta rådet åt sidan och handlägga viktiga ärenden i kungens kabinett, där förutom kanslern bara några få riksråd och sekreterare var närvarande. Det var med kanslerns tillrådan som K lärde sig att förbigå rådet och meddela sina beslut genom sekreterare.

Penningnöden i förvaltningen väckte ibland K:s otålighet, men han tycks inte ha förstått var roten till det onda var att söka. Sommaren 1673 företog han en eriksgata genom södra Sverige. Under resan blev han bekant med två officerare, Rutger von Ascheberg och Erik Dahlbergh. Båda berättade om de stora tjänster de gjort Karl X Gustav i Polen och Danmark, och K gjorde dem snart till sina militära medhjälpare. Efter sin återkomst till huvudstaden tänkte K fortsätta sin eriksgata norrut men måste inställa färden, sedan han insjuknat i mässlingen på Pilkrogs gästgivargård nära Södertälje. Han var svårt sjuk men tillfrisknade framåt jultiden.

Sommaren 1674 drog K samman trupper till ett storläger vid Kungsör. Här låg en kungsgård, som med tiden blev hans käraste tillhåll. Till lägret kom bl a Ascheberg och Nils Bielke. Övningarna pågick åtta dagar i sträck och var fullt fältmässiga.

Under tiden skärptes det utrikespolitiska läget. Strax före K:s trontillträde hade förmyndarregeringen under trycket av den inre penningnöden ingått ett förbund med Frankrike. Under det stora krig på kontinenten, som vållats genom Ludvig XIV:s anfall på Holland, krävde nu denne att Sverige skulle ingripa aktivt mot Brandenburg, Hollands förbundne. Regeringen gav med sig mot löfte om ökade franska subsidier och överförde stora styrkor till Pommern. Det i och för sig obetydliga nederlaget vid Fehrbellin i juni 1675 fick svåra efterverkningar för Sverige och framkallade krigsförklaringar från Holland, kejsaren och Danmark. Krigsutbrottet avslöjade med ens den stora misshushållningen på försvarets område. Den kröningsriksdag som sammankallats till Uppsala krävde en granskning av de höga riksämbetsmännens medelsförvaltning, och K, som ansåg sig vilseledd av kans- lem och hans kolleger, gav sitt bifall till denna förmyndarräfst.

Rådsherrarna var splittrade sinsemellan, och kungen blev nu den fasta punkten, när allt annat sviktade. K växte med uppgiften och mobiliserade de bästa av sina egenskaper. Han var ett barn av den stränga lutherska ortodoxin, arbetsam, pliktmedveten, tyngd av sitt ansvar och ofördragsam mot de höga herrar, som vållat rikets olyckor. Hela hösten var han outtröttligt verksam med att driva på ämbetsverken, öva trupper och sätta upp nya förband. Sedan De la Gardie dragit sig tillbaka från ledningen, regerade K själv med hjälp av sina sekreterare och fattade ensam besluten.

K var full av stridslust. När den norske överbefälhavaren Ulrik Fredrik Gyldenlöwe i okt 1675 ryckte in i Bohuslän, drog K emot honom med några regementen. Erik Dahlbergh som mötte honom i Jönköping berättar, att han genast ville gå mot Gyldenlöwe, "skulle han ock aldrig komma dädan, begärandes icke annat än dö, och den som honom sådant ville avråda, skulle smaka spetsen av hans värja". Det var med denna desperata "segra eller dö"-mentalitet, som han skulle verka inspirerande på trupperna under det följande skånska kriget.

Gyldenlöwe drog sig tillbaka, och i maj 1676 befann sig K i Malmö för att mönstra sina 5—6 000 dåligt beväpnade soldater i Skåne. Från kyrktornet i Trelleborg följde han 26 maj den för Sverige olyckliga sjöstriden utanför skånska kusten. Därefter följde katastroferna slag i slag: den danska landstigningen i Råå, de skånska fästningarnas kapitulation och bondeuppbåden mot sv ryttare uppe i göingeskogarna. K var djupt deprimerad under den panikartade reträtten. Det franska sändebudet Feuquières, som följde den flyende armén, säger, att man såg ofta K rida från de främsta leden till de eftersta, "utan att tala med någon, utan att mottaga sina generalers råd, utan att meddela någon vad han ämnade göra". Han behövde en förtrogen, och genom bemedling av Erik Lindschöld kallades riksrådet Johan Gyllenstierna till armén. Han blev K:s mäktige rådgivare, och hans ankomst betydde en allmän uppryckning i krigföringen.

En första framgång nådde K 17 aug, då han efter en påfrestande marsch genom de småländska skogarna nådde fram och slog en dansk styrka, som sänts från Skåne att belägra Halmstad. Slaget var militärt betydelselöst, men segern göt nytt mod bland soldaterna. Under tiden sammandrog Gyllenstierna och Dahlbergh en stark armé kring Ljungby i Småland, och i slutet av okt öppnade K det planerade vinterfälttåget i Skåne. Efter ett förlustrikt manöver- och svältkrig nådde svenskarna Kävlingeån vid Lilla Harrie. Dahlbergh berättar, att kungen flera nätter i rad inkognito och förklädd gick över isen och inspekterade danskarnas läger. Efter noggranna förberedelser beslöt K att söka upp fienden till en avgörande drabbning vid Lund 4 dec. K förde befälet över den högra flygeln. Hans kamplust segrade över de taktiska kraven, och han förföljde den besegrade motståndaren långt över arméns förmåga. Först i sista stund kom han tillbaka till slagfältet och lyckades genom ett anfall undsätta sin hårt trängda center och vänstra flygel. Vid nattens inbrott drog sig danskarna tillbaka. K var den dominerande gestalten i slaget. Det var hans offensivanda som präglat svenskarnas strid i denna vändpunkt i kriget och hans eget liv. Segern innebar att armén kunde stanna kvar i det rika Skåne. K hade lärt sig att ha befäl och att lita på sig själv.

K blev inte någon stor taktiker på samma sätt som sin far och sin son. Hans krigföring bars upp av iver och offensivanda, och vid ett par tillfällen riskerade han sin armé genom att placera den i alltför utsatta positioner. Men han förde kriget till ett lyckligt slut, och genom Ludvig XIV:s ingripande slöts freden i Lund 1679 med oförändrade gränser.

Under krigsåren delade K fältlivets strapatser med sina officerare. Han var i ständig verksamhet och ville inspektera allt. Gästabuden var vanliga, det blev starkt drucket och ibland var K med. Det uppstod ett starkt kamratskap mellan männen i lägret, och även politiska ämnen fördes på tal. K var under kriget skoningslöst hård mot de opålitliga skogsborna i norra Skåne. Å andra sidan hade han respekt för givna löften och höll den pardon han gett bönderna i kriget.

K var livet igenom misstänksam mot skåningarna och tycks ha anslutit sig till de radikala försvenskningsprogram som hans förste minister Johan Gyllenstierna skisserat och som innebar att delar av den skånska befolkningen skulle förflyttas till Balticum och uppsvenska bönder lockas ner till Skåne. Efter Gyllenstiernas död ändrade han dock mening och stödde Aschebergs mera moderata försvenskningspolitik. K var också ense med Gyllenstierna om att stärka Skånes försvar och förlägga örlogsflottan till Blekinge. I dec 1679 bestämde han, att en örlogsstation skulle byggas på Trossön och att den nya fästningsstaden skulle kallas Karlskrona.

K var förbittrad på danskarna, som han ansåg ha påfört honom ett orättfärdigt krig, men accepterade ändå det förbund med Danmark som Gyllenstierna åstadkom efter kriget. Förbundet beseglades genom K:s giftermål med den danska prinsessan Ulrika Eleonora i maj 1680. Vid samma tid lade K om Sveriges utrikespolitik. Han var varken subtil eller djupsinnig men hade några politiska idéer han höll fast vid. Sverige skulle hållas utanför ett nytt krig. Det skulle inte gå i ledband hos någon stormakt utan bevara sin handlingsfrihet och försvara sig med egna medel. K ville vara neutral och samtidigt genom en stark fredsarmé vinna internationell prestige. Han underskattade hotet från Ryssland och hann aldrig uppfostra sonen Karl i sin igelkottspolitik, men han insåg klarare än någon annan att expansionens tid för alltid var förbi (Roberts).

Vid 1680 års riksdag skedde den stora omvälvningen. Då genomdrevs reduktionen av de adliga godsen, då genomfördes indelningsverket och upprustningen av flottan och då utfärdades ständerförklaringen som bröt rådets makt och gjorde kungen enväldig. En livlig debatt har förts om allt detta skedde efter en förut uppgjord plan eller bara genom omständigheternas makt. Enligt Rosén förelåg det ett verkligt aktionsprogram, utarbetat av Gyllenstierna och K redan i det skånska högkvarteret. Hösten 1679 beslöt man att genomföra omfattande rustningar. Hur medlen skulle anskaffas, visade man i Skåne, där man redan före riksdagen började dra in adelsgods och anslå dem till de nya kavalleriregementena. Roséns åsikt delas inte av alla forskare, men bortsett härifrån är det uppenbart att K var den drivande kraften vid samhällsomvälvningen tack vare sin av alla erkända moraliska auktoritet (Munthe i SMoK).

Övergången från krigsårens styrelse till enväldet var inte så våldsam som man föreställt sig (Sjödell). Minnena av 1650-talets ståndsstrider var ännu levande och K kunde räkna med ett kraftigt gensvar hos de ofrälse stånden. 1680 års riksdag offrade rådet, och det k enväldet gjorde sitt intåg. Men K var inte någon despot. Han stod under lagen. Ämbetsmännen erinrades om sin skyldighet att vägra olagliga order. Alla beslut var lagligt grundade. Riksdagen konfirmerade dem. Besluten vid 1680 års riksdag blev avgörande. Bönderna räddade sin frihet. Statsfinanserna och försvaret fick en fast grund. En stark ämbetsmannakår växte fram, som en gång själv skulle göra slut på enväldet.

K var okunnig om mycket och därför mottaglig för råd och inflytanden. Han tvekade aldrig att ompröva ett beslut. De muntliga föredragningarna var ofta avgörande. Statsnyttan var hans enda ledstjärna. Allt annat — släktskap, vänskap, känslor av tacksamhet — fick stå tillbaka för den fiskaliska lidelsen. I frågor som gällde förmyndarräfsten och reduktionen var han hård och hänsynslös. De nyförvärvade gårdarna bildade grunden till det nya militära indelningsverk, som K skulle ägna sina främsta krafter. Han var ständigt sysselsatt med att bygga upp den karolinska armén. Han drog upp linjerna för mobiliseringsverket, prövade nya organisationsformer och vapen och skrev instruktioner och reglementen. Under ständiga resor mönstrade han varje soldat och hans utrustning och övade förbanden. Ingen detalj undgick honom. Hans många anteckningar i rullorna är en del av hans litterära kvarlåtenskap. K skickade också officerare utomlands för att studera vid europeiska arméer och lyssnade gärna på deras rapporter vid hemkomsten. 1694 färdades K ända upp till Torneå, där han en natt steg upp i stadskyrkans klockstapel för att beskåda midnattssolen.

Under resorna övernattade K hos präster, borgare o officerare. Det finns många berättelser om Gråkappan, den resande monarken, som oväntat dyker upp och slår ner på oredliga befallningsmän. Han vakade strängt över ämbetsverken och sökte skapa en tradition av omutlighet och samvetsgrannhet bland sina medarbetare.

K var strängt religiös och en kyrkans trogne son. Hans uppfattning om kungadömets höghet var färgad av hans tro på Guds direkta ingripande i människornas liv. Genom att skapa ett kyrkofromt och likatänkande folk ville han avvärja Guds vrede över landet. K var inbunden och reserverad, van vid sparsamhet och enkla vanor. Han ogillade hovlivet och drog gärna med den växande familjen till kungsgården vid Kungsör, där man upplevde lantlivets fröjder. Han vördade sin mor och lät henne vara huvudpersonen vid hovet. Han var djupt fästad vid sin maka, den glada och intelligenta Ulrika Eleonora. Sin tafatta omtanke om henne visade han särskilt under hennes sjukdom. Efter hennes död 1693 ägnade han hela sin hårdhänta kärlek åt sonen Karl och tog med honom på sina jakter, ritter och mönstringar. Det var en färdigorganiserad armé och en välutrustad flotta som denne skulle överta.

Bara 41 år gammal lades K på dödsbädden i obotlig magcancer. Hans dödskamp var långvarig och svår, men han bar sitt öde med största tålamod. Han dog påskdagen 1697. Om sin begravning hade han förordnat att den skulle ske utan prål.

Ända från K:s egen tid fram till vår egen har omdömena skiftat om K o hans gärning. Ett första mera nyanserat porträtt tecknade E G Geijer i sina föreläsningar i Uppsala 1817. Han framhöll, att K vuxit upp "i oädel dunkel vanvårdnad och omgivning" o fann ingen "kunglig själ" hos denne inskränkte o pedantiske monark. I sitt stora verk Sveriges historia under konungarne av pfalziska huset (1856—-73) visade F F Carlson en hög uppskattning av K:s karaktär men var starkt kritisk mot hans strävan efter maktanhopning i en enda hand. Den moderna forskningen har gett en delvis ny bild av K:s insatser. Man har visat, att K:s politik i många fall byggde på idéer som utarbetats före hans tid o att K var mera fullbordande än nyskapande i sin gärning. Bilden av K:s person har blivit mera nyanserad. Endast i huvudfrågorna var han konsekvent. I andra var han osjälvständig o lätt att påverka.

Författare

Alf Åberg

Arkivuppgifter

Under hela sin regering förde K kortfattade almanacksanteckningar. De förvaras huvudsakl i RA o har senast utgivits av S Hildebrand 1918 (jfr under Tr arbeten nedan). I HT 1946 publicerade E Abrahamson originaltexten till anteckningarna i 1684 års almanacka, som finns i Nyköpings läroverksbibi. I Skara stifts- o landsbibi förvaras anteckningarna för åren 1693 o 1696, utg av Abrahamson i HT 1950 o 1951. K:s egenhändiga instruktioner o förordnanden, projekt till reglementen, anteckningar o utkast förvaras i K handskriftssaml, RA, jämte några brev till bl a H Spegel. I KrA finns en annan saml av K:s militära arbetsppr (jfr A Åberg i Festskr till Gottfrid Carlsson, 1952).

Egenhändiga brev från K främst till N Bielke (tr i HH 18: 2, 1901) o B Oxenstierna (10 brev tt i S Loenbom, Handhar till konung Carl XI:tes hist, 1, 1763) i RA, samt till R v Ascheberg (tr i HSH 5—6, 1818) i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: K:s almanacksanteck-ningar 1672—97, länge kallade Dagbok, utg av S Loenbom i Uplysningar i svenska historien, 2, 1769, s 81—108, 125 f, å nyo upl 1773, s 69—94, o delvis i Historiskt archivum, 3, 1775, s 55—68, i DGA 17, 1842, Bihang, s 1—28, samt av G G Nordin 1808, 436 s; modern utg av S Hildebrand 1918, XVII, 423 s; av de års anteckningar som då saknades i original är vissa återfunna tr i HT 1946, 1950 o 1951 (jfr ovan).

Källor och litteratur

Källor o litt: bibliogr hänvisn:ar i A Åberg, K (1958) o M Roberts, K (Sverige o Europa, 1969). Därutöver följande: R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963; m suppl 1964); dens, Förmyndarräfstens slutskede (1968); dens, Förmyndarräfstens ekon resultat (1973); K O Granström o A Åberg, Kungl ordblindhet (Sv läkartidn 1961); J Rosén, Karolinska tiden 1654—1718 (Den sv hist, 5, 1967); U Sjödeli, Kungamakt o högaristokrati. En studie i Sveriges inre hist un-der K (1967).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl XI, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12356, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12356
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl XI, urn:sbl:12356, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2024-11-08.