Meriter

Karsten, Christopher Christian, f 9 sept 1756 i Ystad, d 7 aug 1827 i Lovö, Sth. Föräldrar: bagaråldermannen Christopher Christian K o Elna Catharina Rot. Studier vid trivialskolan i Ystad, körsångare vid K teatern 73—76, debuterade där 76, sångstudier i Khvn, förste aktör o sångare vid K teatern 76—1 okt 07, förste hovsångare (tenor) 78, vistades i Khvn 83—84, i Berlin 88, hovsekris titel 25 mars 91, sånglär vid MA 94— 96, uppträdde sista gången vid K teatern 6 nov 21, konsertsångare. — LMA 87.

G 9 juli 81 i Sthlm, Hovf, m operasångerskan Mariamne Teresia Sophie Stebnowska (Stempkoska), f 13 juni 61 i Warszawa (enl hfl för Lovö), d 16 febr 48 i Lovö.

Biografi

Som elev i trivialskolan i Ystad fick Christian K även undervisning i såväl sång som piano-, orgel- o violinspel av organisten Greif, i likhet med K:s föräldrar inflyttad från det då sv Rügen. 1768 fick K som goss-solist medverka vid univ:s jubelfest i Lund, o vid drottning Lovisa Ulrikas besök i Ystad 71 gjorde hans sång så starkt intryck, att han på drottningens önskan o genom försorg av änkegrevinnan U K Piper, f Mörner, bereddes möjligheter att i Sthlm studera vid den nyinrättade MA. Året därpå påbörjades studierna, o 74 slog sig K för alltid ner i huvudstaden (enl kopia av flyttningsbetyg i KB), där han 73 antagits som korist vid operakören o redan s å upplevde den sv operans invigningsföreställning Thetis o Pelée. Redan i sin första huvudroll som Adonis i operabaletten med samma namn gjorde K sitt genombrott (76) o sändes av Gustav III året därpå till Khvn för specialstudier hos pedagogen P Potenza. På hemlig order kontrollerades att K ej blev erbjuden danska kontrakt, o redan efter hemkomsten utnämndes han 78 till förste hovsångare (enl självbiogr i Par Bricoles arkiv).

Under Gustav III:s tid blev K särskilt berömd som Azor i Zemir o Azor (Grétry), vidare i titelrollen i Piccinis Roland, som Alcindor i Monsignys Arséne, kungen i Gustaf II Adolf o Ebba Brahe, Orestes i Hæffners Electra o Jarbas i Aeneas i Carthago av Kraus. Allra bäst kom han till sin rätt i operor av Naumann (Amphion, Atalabi i Cora o Alonzo, Kristian Tyrann i Gustaf Wasa) o Gluck (Akilles i Ifigenia i Aulis, Pylades i Ifigenia på Tauris, Ubald i Armide o titelrollen i Orfeus). 83—84 gästade K Det kongelige i Khvn o sjöng där även vid hovet, 88 hade han tjänstledigt från K teatern för vistelse i Berlin, där han inbjöds till hovet och bl a sjöng i Sans Souci, gav kronprinsessan Fredrica sångundervisning o umgicks med tonsättaren Reichardt. På ett gripande sätt framförde K 92 baspartiet i Kraus sorgekantat över Gustav III o vistades därefter i London, där han bl a uppträdde hos hertigen av York o inför prinsen av Wales. Vid jubelfesten 93 medverkade han i Uppsala, men vid Operan fick K under Gustav IV Adolfs tid en delvis annorlunda repertoar, inriktad på fransk opera comique, där han fann sig sämre till rätta men ändå som Blondel i Grétrys Richard Lejonhjerta vann stort bifall. I Oedip i Athén (Sacchini) skapade han åter en stor titelroll i ett basparti, som lät honom demonstrera sin stämmas ovanliga omfång. 03 framställde K Armand i Vattendragaren, 3 år senare gick han vid kungens order om Operans rivning o indragning i pension o gav i Riddarhussalen 28 dec 07 en officiell avskedskonsert o vände sig därvid direkt till publiken med en cavatina med text o troligen även musik av honom själv.

K fortsatte dock att uppträda både på Operan o konserter, bl a i Gustaf Wasa både vid Karl XIII:s kröning 09 o vid festföreställning för kronprins Karl Johan året därpå. 10—11 vistades han i Paris o blev bekant med Méhul, Cherubini, Kreutzer o Grétry. 6 nov 21 sjöng han för sista gången på Operan i Oedip, o sin sista konsert gav han vid 68 års ålder i Börssalen 6 mars 25.

Enligt pålitliga samtida bedömare ägde K en praktfull stämma med skön tenorklang men med ett omfång, som tillät honom att utan transponering uppträda även i basroller. Han tycks på sitt sätt ha varit 1700-talets Jussi Björling o publikgunstling av så stora mått, att hans vän o kollega, den berömde Carl Stenborg, kom i skuggan. K passade bäst i klassiska roller, där hans värdiga o uttrycksfulla agerande kom till sin rätt. Han medverkade gärna i kyrkomusik (bl a vid de sv uruppf av Skapelsen o Mozarts Requiem) o sjöng på egna konserter också folkliga visor samt sånger av Kraus. Inom Utile Dulci o Par Bricole (dess Ordens-Cantor från 81) var K en firad sångarbroder o odlade ofta sällskapsvisan inom vänkretsens ram. Hans sångsätt var franskorienterat men utan sceniska överdrifter, o hans recitativkonst var anmärkningsvärd. Efter sekelskiftet förändrades dock smaken snabbt, o K fick stundom negativa omdömen, främst på äldre dar, t ex 17 i Svenskt Nationalblad: "Endast den sköna sången själf men icke minnet därav mäktar röra och förtjusa."

K var imposant o självmedveten men vänlig o humoristisk. Han behärskade franska (skrev själv dikter på både svenska o franska) o slöt med operadirektionen fördelaktiga kontrakt rörande pension o recetter m m. Från tiden för giftermålet fick han förläning av Gustav III nyttjanderätten till Kanton på Drottningholm men bodde också tidvis i Sthlm, bl a i Grevesmöhlenska palatset vid Brunkebergstorg med Atterbom som hyresgäst. Han umgicks förtroget med kultureliten vid hovet, t ex Bellman (som 90 tillägnade honom en liten kantat med musik av Kraus), Sergel, makarna Palmstedt o Hilleström, men han var också välkänd i kretsarna kring Ahlström o Wikmanson. I intima sällskap spelade han ibland violin tillsammans med Stenborg till ackompanjemang av fru K:s harpospel. Efter att ha brutit en kortvarig förbindelse med sin partner i Arséne, Marie Louise Baptiste, gifte sig nämligen K med en ung polska, som hade följt med engelske ministern Wroughton från Polen till Sthlm. Vid vigseln i österrikiska legationens kapell deltog idel musiker som bröllopsvittnen med hovkapellmästare Uttini i spetsen. Av paret K:s fyra kvarlevande barn blev Sophie 1803 gift med koreografen o premiärdansören Filippo Taglioni o följande år mor till Marie Taglioni, av sin samtid kallad "den sv Terpsichore".

K avled av ett slaganfall vid nära 71 års ålder. På hans grav på Lovö kyrkogård lät Karl XIV Johan resa en minnessten med guldinskrift. MA svarar för dess bevarande för framtiden.

Författare

C-G Stellan Mörner

Arkivuppgifter

Brev, handhar, noter o verser i KB, UUB, Musikhist mus, K teaterns arkiv (i Drottningholmsteaterns bibi) o MAB. Självbiografiska anteckn:ar i Par Bricoles arkiv, SSA.

Kompositioner: Il est un Dieu devant lui, för en röst o piano (handskrift i KB). — I stillhet gömd för ödets nycker (A M Lenn-gren) för en röst o piano (Musikaliskt tids-fördrif, 1791, Sthlm, tv-4:o, s 84).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: De tappre Göthers fosterbygd [text; dikt] (NDA, 1808, Sthlm, fol, n:o 203, s [1]).

Källor och litteratur

Källor o litt: N Arfvidsson, Teaterbilder från fordom (1885; omtr ur NDA); C M Bellman, Skrifter, ed Bellmanssällsk, 11 (1964); B v Beskow, Levnadsminnen (1928); F A Dahlgren, Anteckmar om Sthlms theatrar (1866); J A Ehrenström, Efterlemnade hist anteckn:ar, ed S J Boethius, 2 (1883); M d'Ehrenström, Notices sur la littérature et les beaux arts en Suéde (1826); G J Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar . . ., ed E V Montan, 1 (1878); A v Fersen, Dagbok, ed A Söderhjelm, 2 (1926); J Flodmark, En främlings Sthlms-intryck från slutet av 1700-talet (SSEÅ 1907); dens, C C K, en biogr studie (Sveriges teaterhist samf:s årsskr 1912), o där anf källor o litt; E G Geijer, Saml skrifter, ed J Landquist, 13 (1931); C C Gjörwell, En Sthlmskrönika ur G G G:s brev, ed O Sylwan (1920); F Hedberg, Sv operasångare (1885); G Hilleström, MA 1771—1971 (1971); A Lewenhaupt, En färd till minnenas värld (1936); O Morales o T Norlind, MA 1771— 1921 (1921); M Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, 1—2 (1908—09); C-G S Mörner, Johan Wikmanson und die Bräder Silverstolpe (1952); dens, Operakabaler — anno 1803 (STM 1972); N Personne, Sv teatern, [1—]2 (1913—14); M v Plåten, 1700-tal, 1 (1963); Norlind; T Norlind o E Trobäck, K hovkapellets hist (1926); [E Schröderheim,] Bref från Elis Schröderheim, ed O Levertin (Sv memoarer o bref, 6, 1902); [G Sparre,] Brev till G Sparre (HH 32:2, 1942); W Swahn, Den sv operasångens titan (S-T 7 aug 1933); Sv musikperspektiv. Minnesskr vid MA:s 200-årsjubileum 1971, ed G Hilleström (Publikationer utg av MA, 9, 1971); Sångar-grafven på Lofö kyrkogård (av pseud Emilia, NDA:s bil Vårt land 20 dec 1908); Sällsk Par Bricole (1946); E Tykesson, Atter-bom. En levnadsteckn (1954); S Walin, Bei-träge zur Geschichte der schwedischen Sinfo-nik (1941); P Vretblad, Konsertlivet i Sthlm under 1700-talet (1918); E Åkerberg, Musik-lifvet inom Par Bricole 1779—1890 (1910).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Christian Karsten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12394, Svenskt biografiskt lexikon (art av C-G Stellan Mörner), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12394
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Christian Karsten, urn:sbl:12394, Svenskt biografiskt lexikon (art av C-G Stellan Mörner), hämtad 2024-11-04.