Meriter

Hammarén, Carl Torsten, f 7 maj 1884 i Sthlm (Hedv El), d 24 febr 1962 i Gbg (Vasa). Föräldrar: grosshandl Carl Johan Emil H o Alfhild Anna Mathilda Stjernberg. Mogenhetsex i Sthlm 04, teaterstudier för Signe Hebbe o Hedvig Winterhjelm, skådespelare vid Dramatiska teatern 07—08, vid Knut Lindroths sällsk 08—09, vid Hjalmar Selanders sällsk 09—10, vid Intima teatern o Lilla teatern 10—12, vid Sv teatern 12—22, chef för Hälsingborgs stadsteater 23—26, chef för Lorensbergsteatern i Gbg 26—34, för Gbgs stadsteater 34—50, regissör där 50—54.

G 24 dec 11 i Sthlm (Kat) m skådespelerskan Anna Euphrosyne Joelsson, f 29 nov 88 där (Maria), dtr till handl Aron J o Augusta Maria Andersson.

Biografi

I den moderna sv teaterns historia intar Torsten H en särställning. Han har betecknats som den store Teaterchefen, på samma sätt som före honom Albert Ranft var privatscenernas Teaterkung. Omdömet beror inte bara på att han längre än någon annan ledde de gbgska talscenerna, utan på att han genom att samla goda krafter kring sig och föra en klok och framsynt repertoarpolitik var den förste utanför Sthlm som kunde ta upp tävlan med Dramatiska teatern och ibland överglänsa denna. De efterföljare som direkt gått i hans skola, såsom Lars-Levi Laestadius, Karin Kavli, Ingmar Bergman och Erland Josephson har alla vittnat om hur mycket hans exempel betytt.

H drogs tidigt till teatern och efter ett par studieår provspelade han och fick treårskon-trakt men inga roller på den nybyggda Dramatiska teatern vid Nybroplan. Så följde ett par år vid olika landsortssällskap, varvid han debuterade som Othello i Norrköping och spelade titelrollen i Mäster Olof vid invigningen av Nya teatern i Gbg, hälsad som en ny de Wahl. Därefter tillhörde han ensemblen vid August Falcks och Strindbergs Intima teatern under dess sista spelår och dess fortsättning Lilla teatern under Mauritz Stillers ledning. Kritiken fäste sig vid H:s begåvning för komiska karaktärsroller i t ex L Thomas Zoologi. Albert Ranft, som då ledde ett stort antal scener både i huvudstaden och ute i landet, blev intresserad och knöt honom till Sv teatern, sin huvudscen. Då han dessutom visade sig ha god hand med människor, avancerade han till regissör.

I denna egenskap kallades H 1923 till Hälsingborg för att ta hand om landets första stadsteater, som stod inför en ny start sedan de två första åren slutat i en ekonomisk krasch. Vid sin sida fick han som konstnärlig rådgivare den från Svenskan och Dramaten högt skattade aktrisen Gerda Lundequist, och tillsammans genomförde de spelar som räknas till de bästa i den teaterns historia både konstnärligt och ekonomiskt. De satsade på modern dramatik sådan som S Vanes Till främmande hamn och L Pirandellos Sex roller söka en författare men också på säkra kort som Värmlänningama och Geografi och kärlek, den senare med H och hans hustru i huvudrollerna.

Samtidigt hade Gbg i den av restauratören Sophus Petersen 1916 uppförda Lorensbergsteatern fått en modern scen som efter några år också erhöll kommunalt och statligt stöd, som ett provisorium inför ett planerat stadsteaterbygge. Dess första period särskilt under Per Lindbergs egid hade varit explosiv och konstnärligt vital, men också kostsam. Som en utväg ur krisen kastade teaterstyrelsen sina blickar på H, som kom till Lorensberg hösten 1926. Han ledde därefter teaterverksamheten i 24 år och var med om att utforma den nya stadsteatern, som invigdes 1934 liksom dess betydelsefulla studio 1937.

Den goda ensemble som fanns vid gbgs-scenen förstärktes ytterligare av de skådespelare som följde H från Hälsingborg. Hopsmältningen till en enhetlig ensemble gick väl inte helt smärtfritt och den första gbgs-tiden var motig med sjunkande publiksiffror. »Det sämsta spelåret i teaterns historia» var den beske kritikern Birger Baeckströms slutbetyg våren 1927. Där fanns också en styrelse som gjorde anspråk på att delta i teaterns skötsel — medlemmarna hade ju donerat 100 000 var till stadsteaterbygget, sammanlagt en miljon, och nästan lika mycket till Lorensbergsteaterns drift. H kände sig som förste vaktmästare under tio chefer och det tog sin tid, innan han fick klargjort nödvändigheten av att teaterledningen låg på en hand. Snart tog det upp sig, och spelåret 1929—30 hade teatern så stor framgång att den inbjöds till gästspel på Dramaten, där föreställningarna av Rost och Järnvattnet i Madrid blev en markant succé.

Med Så tuktas en argbigga (1929) inledde H ett regisamarbete med sin företrädare i Gbg, som skulle ge lysande resultat. Medan Knut Ström trollade med dekor, teknik och sceneri ägnade sig H åt den inre regin, en minutiös personinstruktion. För honom var alltid skådespeleriet det väsentliga, även om han efter de första gbgsårens stora roller, sådana som Markurell, Osborne i Männen vid fronten, Köpenick-kaptenen och Kungen i En hederlig man från 1939 själv inte längre framträdde på scenen. Han och den 1935 engagerade regissören Helge Wahlgren skulle göra det gbgska ensemble- spelet berömt. Det berodde givetvis också på förmågan att samla och inspirera en stamtrupp av ofta utomordentliga aktörer sådana som Georg Blickingberg, Sven Miliander, John Ekman, Sture Baude, Tore Lindwall, Kolbjörn Knudsen, Benkt-Åke Benktsson, Anna Lindahl, Wanda Rothgardt och Berta Hall för att nämna några av de främsta.

H:s maktutövning var den upplyste despotens. Med skärpa och ofta drastiska formuleringar värjde han sig mot all inblandning i konstnärliga frågor. En orolig författare lär som tack för goda råd ha fått följande telegram: »Gå du ut och sköt dina kor — jag sköter min teater!» I början gällde det att balansera en relativt liten budget och det var med tydlig stolthet som han drog ett streck under Lorensbergsteaterns sista bokslut med orden: »Vi slutade i alla fall skuldfria.»

Också i repertoarfrågor fick H att börja med gå försiktigt fram och inledde varje års programförklaring med att utlova allvar och skämt i lämpliga proportioner, stark och värdefull dramatik men också kultiverade underhållningsstycken. Han var själv märkbart road av farsens snabba tempo och firade triumfer i uppsättningar av stycken som Arsenik och gamla spetsar och Han som kom till middag.

Men H hade också en avundsvärd näsa för den aktuella utländska dramatiken och lyckades ofta ge rätt pjäs i det psykologiska ögonblicket, så att teatern fyllde sin uppgift som tidsspegel. I början ryggade han kanske för att satsa på en politisk linje och urskuldade radikal dramatik med dess allmänmänskliga tendens och litterära kvaliteter. Under krigsåren släppte den hämningen, och då kom hans stadsteater att bli den nordiska scen som klarast tog ställning mot nazismen och förde frihetens och den nordiska samhörighetens talan. Det passade bra i Gbg, vars främste opinionsbildare hette Torgny Segerstedt. »Torsten Hammarén inser faran, därför är han rädd, men han handlar modigt när han gör teatern till ett språkrör för all den harm, smärta och hjälpvilja som fyller staden», skriver Maria Schildknecht i sina minnesbilder. Stadsteatern demonstrerade genom att hissa flaggan på halv stång inför budet om den norske teaterchefen Harry Gleditsch död. Den lät utan censuringripande Mobergs värendbönder sjunga ut sin vrede mot de tyska fogdarna i Rid i natt. Den spelade Kaj Munk, Kjeld Abell och annan antivåldsdramatik inför en jublande publik. Teatern hade återfått sin roll av förkunnare. Den gjorde en insats. Dit hörde också täta gästspel av norska skådespelare, som" här fick ett hem i landsflykten.

När stridens vågor lagt sig, var det den nya franska dramatiken som fångade H:s intresse. Han spelade Sartre, Camus, Anouilh och hans sista arbete för teatern var en intensiv föreställning av P Claudels När dagen vänder. Han behöll hela tiden ett öppet sinne för vad som rörde sig i tiden och knöt nya begåvningar till teatern. Under sin tid som teaterchef hade han vunnit aktning för scenen i de vidaste kretsar från affärsmännen i Rotary till verkstadsarbetarna i den stora abonnemangsorganisationen.

Författare

Claes Hoogland

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Elis Andersson, Tjugofem säsonger (1957); dens, Porträtt av teaterchef (1959); N Beyer, Teaterkvällar (1953); H Grevenius, Offentliga nöjen (1946); K Hjern, Teater vid Götaplatsen (1959); C G Laurin, Ros o ris, 1 (1918); I v Rosen, Conrad Pineus (1946); M Schildknecht-Wahlgren, Minnesbilder (1959); H Sjögren, Ingmar Bergman på teatern (1968); Sv scenkonst o film, ed E Wettergren o I Lignell (1940); Teater i Sverige utanför huvudstaden, ed O Hillberg (1948); L Ulvenstam, Gbg (1963).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Torsten Hammarén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12528, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Hoogland), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12528
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Torsten Hammarén, urn:sbl:12528, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Hoogland), hämtad 2024-04-19.