Meriter

Hans (i äldre sv historieskrivning ofta kallad Johan II), f 2 febr eller möjligen 28 jan (Kall Rasmussen) 1455, troligen i Aalborg (Werlauff), d 20 febr 1513 där. Föräldrar: konung Kristian I av Danmark, Norge o Sverige o markgrevinnan Dorotea av Brandenburg. Hyllad som tronföljare i Danmark 55, i Norge 19 jan 58, i Sverige 21 jan, 6 febr, 9 o 17 april samt 3 maj 58, som hertig av Holstein o Slesvig jämte brodern Fredrik 12 dec 82, som konung av Danmark o Norge 3 febr 83, krönt i Khvn 18 maj 83, i Trondheim 20 juli 83, hyllad som konung av Sverige 18 okt 97, krönt i Sthlm 26 nov 97, avsatt som sv konung 01.

G 6 sept 78 i Khvn med Kristina, f 24 dec 61 i Torgau, d 8 dec 21 i Odense, dtr till kurfursten Ernst av Sachsen Elisabet av Bayern.

Biografi

Omedelbart efter Kristian I:s död 21 maj 1481 började H:s strävanden att bli hela Nordens härskare. Redan 5 juli bad han i brev till sin svärfar, att denne skulle söka förmå hertig Magnus II av Mecklenburg, en frände till konung Albrekt av Mecklenburg, att avstå från sina aspirationer på att bli konung i Sverige. Senast i aug sände han till Sverige riddaren Claus Rönnow, som varit marsk hos fadern och gift med en dam ur det sv högfrälset, och i okt ägde underhandlingar rum i Halmstad mellan sv och danska riksråd. Rönnow utverkade preliminära löften, att det sv riksrådet skulle låta sig representera på ett allnordiskt unionsmöte för överläggningar om H:s antagande som konung. De mot unionen kritiska norrmännen sände dock samtidigt också ombud till Sverige, och 1 febr 1482 slöts i Oslo en förbundstraktat mellan Sverige och Norge, i vilken bl a överenskoms, att inga initiativ vid stundande kungaval skulle tagas utan det andra landets hörande. Några månader senare uppges det sv riksrådet Arvid Trolle som sv sändebud ha besökt Khvn. Han skall av H ha fått löfte om återställande av sin svärfar Ivar Axelssons (Tott) av Kristian indragna slottslän Sölvesborg, om H blev sv konung. I gengäld skulle Ivar då återställa Gotland till Danmark. Då norrmännen, som föreslagit unionsmötets förläggande till Nya Lödöse, ej infann sig på ett möte i Kalmar i aug 1482, uppsköts kungavalet. Nytt unionsmöte hölls i Halmstad i början av 1483, men den sv riksföreståndaren Sten Sture uteblev, enligt uppgift på grund av ögonsjukdom. De sv ombuden där var endast befullmäktigade att överenskomma om ännu ett unionsmöte. H lyckades emellertid i Halmstad bli hyllad som konung av Danmark och Norge. På unionsmötet i Kalmar sommaren 1483 var han frånvarande för sin norska kröning. Där beslöt svenskarna att erkänna H som sv konung mot att han godkände en handfästning, som ännu mer än den dansk-norska begränsade hans makt. Bl a stadgades, att Sverige skulle styras av rådet, när H ej var i landet, och att han måste begära rådets samtycke, om han ville vistas där mer än vart tredje år. På ett nytt möte i Kalmar följande sommar skulle han personligen infinna sig och rättegång hållas om Gotland och ett par byar vid Göta älv.

H synes ha ansett de sv villkoren alltför hårda. Han sigillerade aldrig denna akt, Kalmar recess, och redan 1 okt befullmäktigades fyra danska rådsherrar att avkräva Ivar Axelsson slottsloven för Gotland, som herr Ivar i fortsättningen skulle ha som län under Danmark. På kalmarmötet sommaren 1484 infann sig konungen ej. Då konflikten mellan Sten Sture och Ivar Axelsson 1487 övergick till öppna fientligheter, företog H en flottexpedition till Gotland, som av herr Ivar överlämnades till honom.

Sommaren 1490 sände H ett par ombud till ett sv rådsmöte i Kalmar med begäran, att han skulle bli hyllad som sv konung. Där visade man sig emellertid ointresserad av saken, och i jan 1492 rådde det sv riksrådet honom att söka sköta regeringen bättre i Danmark, så att det sv folket skulle bli positivt inställt till honom. Sten Sture sökte i stället intressera den tysk-romerske konungen Maximilian eller hans son Filip och senare storfurst Alexander av Litauen för den sv kronan (Carlsson 1961).

Samtidigt som förhållandet mellan Sten Sture och rådet försämrades, ingick H 1493 förbund mot Sten Sture med storfursten Ivan III av Moskva, som genom erövring av Novgorod blivit Sveriges granne i öster. Detta visade sig till en början vara ett lyckat schackdrag. 1494 överenskom sv och danska ombud i Nya Lödöse ett möte i Kalmar följande år för fullgörande av Kalmar recess, och s å förband sig det sv riksrådet att med eller mot riksföreståndarens vilja arbeta för denna. Till 1495 års kalmarmöte infann sig emellertid Sten Sture först mer än en månad för sent och sedan H redan avseglat därifrån. Ännu ett möte hölls i Nya Lödöse sommaren 1496, varvid de danska ombuden förklarade sig ej ha fullmakt att avtala ytterligare möte, om svenskarna ej erkände H som konung. Sedan det i samband med ryssarnas anfall kommit till definitiv brytning och öppna fientligheter mellan riksföreståndaren och rådsoppositionen sommaren 1497, tågade H med trupper till Kalmar, som omedelbart kapitulerade. Därifrån sändes fartyg med krigsfolk till Sthlms skärgård. 28 sept blev en här, som från Dalarna kommit till Sten Stures hjälp, slagen vid Rotebro norr om Sthlm. 6 oktober ingicks i Klara kloster en förlikning mellan H och riksföreståndaren, varefter H 11 okt kunde intåga i Sthlm.

Som konung av Sverige kom han att vistas i landet till jan 1498 samt senare jan—juni 1499 och jan—aug 1501. Av 1497 års hyllningsbrev framgår, att H genomdrivit vissa ändringar i Kalmar recess. Ett par månader senare fick han av rådet uttrycklig skriftlig dispens från bestämmelsen, att fatburslänen skulle administreras med enbart svenskar, och han utnyttjade detta medgivande till att på flera håll insätta danska fogdar, som gjorde sig impopulära. Någon rättegång i frågan om Gotland anordnades ej. Mot recessens bestämmelser stred också, att H genomdrev, att hans äldste son, Kristian, erkändes som tronföljare. En besvikelse för rådsherrarna blev även, att han — i enlighet med förlikningen i Klara kloster — gav betydligt större förläningar åt Sten Sture än åt dem. Under sitt andra besök i Sverige stötte sig H även med denne, som dömdes att betala stora skadestånd till ärkebiskopen och biskoparna i Linköping och Skara för 1497 års händelser samt måste förbinda sig att årligen till Sthlms slott inleverera stora summor från sina förläningar i Finland, varjämte han några månader senare fråntogs de tre viktigaste slotten där mot ringa vederlag.

H:s nederlag 17 febr 1500 mot bönderna i det holsteinska landskapet Ditmarsken försvagade i hög grad hans auktoritet även i Sverige. På hösten s å lyckades Sten Stures nyligen hemkomna ombud i Rom, Hemming Gadh (bd 16), få till stånd en försoning mellan denne och hans motståndare från 1497. Då H i början av år 1501 efter ett och ett halvt års frånvaro återkom till Sverige, inlämnade riksrådet en protest mot hans uraktlåtenhet att iakttaga Kalmar recess. Samtidigt anlände ryska sändebud, vilkas brev gav svenskarna belägg för att det varit i samförstånd med H som ryssarna anfallit Sverige 1495. På hemväg till Danmark fick han — troligen i slutet av mars — veta, att riddaren Sten Kristiernsson (Oxenstierna) höjt upprorsfanan i norra Uppland. H återvände nu till Sthlm, där han beskyllde Sten Sture för sammansvärjning mot honom och fick mottaga nya föreställningar angående sin uraktlåtenhet att hålla Kalmar recess. I augusti uppsade Sten Sture, Hemming Gadh och flera andra riksråd honom tro och lydnad. H avseglade nu till Danmark. På Sthlms slott kvarlämnade han sin gemål, och den sv agitationen utspred, att han i hennes ställe hade med sig sin frilla Edle Mickelsdotter (Jernskjæg).

Även i stora delar av Norge utbröt nu uppror med stöd från Sverige, och sensommaren 1502 var alla mellansv och finländska slott i upprorsmännens händer, så att H förutom Gotland endast hade kvar Kalmar och Borgholm. Efter Sthlms kapitulation 9 maj 1502 — några dagar innan H med en flottstyrka kom till undsättning — var hans drottning sv fånge ända till hösten 1503. Sedan Sten Sture dött och Svante Nilsson 21 jan 1504 valts till hans efterträdare som riksföreståndare, inleddes förhandlingar. Dessa ledde några månader senare till ett stillestånd, som skulle vara till sommaren 1505. Då skulle i Kalmar hållas ett möte, vid vilket H och det sv rådet skulle framföra käromål mot varandra inför en internordisk rådsdomstol. Då svenskarna ej i tid infann sig i Kalmar, avvaktade H ej deras ankomst utan lät de danska och norska rådsherrarna bilda en domstol, som tilldömde honom den sv kronan och förklarade den avlidne Sten Sture samt Svante Nilsson och ytterligare sju sv stormän skyldiga till majestätsbrott och deras egendom förverkad. Domen stadfästes av konung Maximilian, eftersom ingen kejsare fanns. Denne förbjöd därvid hansestäderna att driva handel med Sverige, och H lyckades förmå dem att upprätthålla denna handelsblockad. Blockaden ledde till att sv ombud sommaren 1509 i Khvn beseglade en förödmjukande fredstraktat. Enligt denna skulle svenskarna årligen betala 12 000 mark till H och 1 000 mark till hans gemål, tills antingen han eller hans son Kristian accepterats som sv konung.

Denna fred blev emellertid aldrig effektuerad. Ungefär samtidigt kom det nämligen till brytning mellan H och Lübeck, och några månader senare slöt staden med Sverige en handels- och sjöfartskonvention, som gjorde slut på handelsblockaden. Sedan Lübeck våren 1510 förklarat krig mot Danmark, slöts ett förbund mellan staden och Sverige. Lübecks flotta hindrade H från att undsätta Kalmar och Borgholm, som belägrades av svenskarna och kapitulerade s å. Den av H skapade danska flottan visade emellertid sin styrka i ett sjöslag vid Bornholm sommaren 1511. Några månader efter Svante Nilssons död vid årsskiftet 1511—12 hölls ett möte i Malmö. Där slöts fred mellan Lübeck och Danmark och stillestånd mellan Sverige och Danmark. Ytterligare förhandlingar skulle ske på ett möte i Khvn sommaren 1513, där svenskarna fick välja mellan att ta H eller hans son Kristian till konung eller att förbinda sig till årlig tribut. Några månader dessförinnan dog emellertid H.

Olaus Petri karakteriserar H som »en from och redelig man», och de danska historieskrivarna Svaning och Huitfeldt har ägnat honom mångordiga positiva karakteristiker. Sannolikt är dock dessa färgade av att de ställt honom i kontrast till sonen Kristian II. Omedelbart efter H:s död beskyllde det danska riksrådet honom för att i en lång rad hänseenden ha brutit mot sin handfästning. Bl a anmärkte de på att flera av deras medbröder med orätt »mist halsen». Framför allt syftas väl härmed på mordet på den danske rikshovmästaren Poul Laxmand 1502, men även mordet på den norske upprorsledaren Knut Alfsson (Tre rosor) så vid underhandlingar med H:s representanter väckte uppseende. I intetdera fallet blev gärningsmännen straffade, och Poul Laxmands egendom indrogs på grund av uppgivna stämplingar med svenskarna. Såväl dessa våldsdåd som H:s avrättning av kalmarborgare i samband med rättegången i Kalmar 1505 påminner om den blodiga framfart som senare kom att göra sonen Kristian II beryktad. Liksom denne uppges han ha haft anfall av melankoli.

Författare

Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Om Kong H.s Brevbog (tr i Aarsberetninger fra det kongelige Geheimearchiv, 1, 1852—55) o de bevarade resterna av hans arkiv, båda i DRA, se RepD 11:8 (1936), s 3 ff. Räkenskaper för H tr i Danske middelalderlige Regnskaber, 1 Raekke (1944— 53), med hänvisningar till publikationer, där andra dylika tidigare tryckts. Brev från H tr i Missiver fra Kongene Christiern I :s og Hans Tid, 1 (1912—14).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

C F Allén, De tre nordiske Rigers Historie 1497—1536, 1—2 (1864— 65); H Bruun, H (Dansk biogr Leksikon, 9, 1936) o där anf litt; dens, Poul Laxmand og Birger Gunnersen (1959); BSH 4—5 (1875—84); G Carlsson, Sverige o Lybeck år 1509 (HT 1914); dens, Hemming Gadh (1915); dens, Gustaf Vasas äldste tjänare (PHT 1918—19); dens, Kalmar recess 1483 (Hist arkiv, 3, 1955); dens Från Erik Segersäll till Gustav Vasa (1961); H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medelt (1952—53); K Hagnell, Sturekrönikan (1941); A Huitfeldt, Danmarckis Rigis Kronicke, 2 (foliouppl, 1652); O A Johnsen, H (Norsk biogr leksikon, 5, 1931) o där anf litt; M N C Kall Rasmussen, Kong H:s Fodselsdag (DM 3: 3, 1851, s 301); S Kraft, Senare medelt, 2 (Sveriges hist till våra dagar, 3:2, 1944); K Kumlien, Maximilian I av Habsburg o Sten Sture den äldre (Hist studier tillägn Folke Lindberg, 1963); K-G Lundholm, Sten Sture den äldre o stormännen (1956); Olavus Petri, En sw cröneka (1917), s 263; G Olsson, Freden i Köpenhamn 1509 (Studier tillägnade Curt Weibull, 1946); dens, Sverige o Danmark 1501—08 (Sc 1950); E G Palmen, Sten Stures strid med konung H (1883); P Sjögren, Släkten Trolles hist intill år 1505 (1944); ST 3 (1895); [H Svaning,] Chronicon sive historia Joannis regis Daniae (1560); E C Werlauff, Monument over Kong Hans og Dronning Christina i St Knuds Kirke i Odense (1827), s 3 f, 9 f; G T Westin, H (Sv uppslagsbok, 12, 1949); dens, Riksföreståndaren o makten (1957); H Yrwing, Sten Sture, Ivar Axelsson o unionsfrågan 1471— 84 (Sc 1968).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12583, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12583
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans, urn:sbl:12583, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-11-08.