Meriter

2 Hartman-Cederström, Helena (Ellen) Elisabeth Florentina, f 31 (enl fb 30) juli 1860 i Sthlm (Jak), d 4 jan 1945 där (Hedv El). Moder: Johanna Kristina Hedlund. Studier vid Franska skolan i Sthlm, debuterade på Nya (senare Sv) teatern där 3 nov 77, på Dramatiska teatern 24 maj 78, elev vid K teatrarnas elevskola 1 juli 78, verksam vid Dramatiska teatern 1 jan 80—2 maj 91, premiäraktris där från 86, engagerad vid Theâtre Vaudeville i Paris 92—93, vid Dramatiska teatern 1 juli 94—30 juni 98. — Litt et art 86.

G 1) 31 okt 81 (—juni 91) i Sthlm (Hedv El) m skådespelaren Victor Laurentius Hartman (H 1); 2) 22 sept 98 i Sthlm (Hovf) m översten frih Carl Gustaf Bror Cederström, f 28 april 60 i Ystad, d 2 okt 32 i Sthlm (Hedv El), son till frih Claes Arvid Bror C o grev Amelie Virginie Tomasine Eleonore Ehrensvärd.

Biografi

Ellen H var endast 17 år gammal, då hon för första gången framträdde på scenen. Det var på dåvarande Nya (sedermera Svenska) teatern, som leddes av fru Louise Stjernström. H utförde Elias roll i den lilla enaktskomedin Mellan barken och trädet, författad av litteratören vid K teatern Ernst Lundquist. Hennes roll, en gladlynt och pratsam backfisch, passade henne förträffligt och tillvann henne stor popularitet. Det fack hon företrädde hade inte haft någon representant vid den k scenen alltsedan den omtyckta Selma Lindquist, och hennes förgrundsställning blev därför tydlig redan från början. »Vackrare löften än dem E H givit och giver vår inhemska skådespelarkonst har den sällan emottagit» skrev Frans Hedberg om henne, då hon var 24 år gammal. Den roll i vilken hon definitivt slog igenom var som yrhättan Gurli i Anne Charlotte Edgren-Lefflers En räddande ängel. Genom sitt friska spel gjorde hon stycket till en stor succés. Under de följande åren fick hon många likartade tacksamma uppgifter, vilka hon löste med stor framgång (Bérangère i Odette, Abigael i Ett glas vatten, lady Teazle i Skandalskolan mfl).

En studieresa till Paris bidrog mycket till att utveckla och fullkomna hennes tekniska färdighet. Hon ägnade sig åt studier vid konservatoriet där och tog lektioner av Coquelin, som beundrade hennes dramatiska talang. Han tog henne också med sig på en längre turné genom Ryssland och de nordiska länderna. Även Sthlm fick då återknyta bekantskapen med henne. Särskilt beundrad blev hon i den franska versionen av Så tuktas en argbigga (på Sv teatern, april 1892).

Från juli 1894 blev H återigen fast engagerad vid den k scenen. Hon spelade nu några av sina mest populära roller såsom Erika Larsson i Blommor i drivbänk och titelrollen i Henrik Christiernssons komedi Gurli. Hon hade där tillfälle att briljera med sitt ypperliga franska uttal. Ett avsteg till ett nytt rollfack tog hon som Agapetus i Herr Dardanell. Denna roll, en okynnig tjuvpojke som uppträder ätande på en jättesmörgås, roade publiken mycket och utgjorde ett bevis på, att H behärskade även den burleska komiken. 1894 fick hon pröva sina krafter som Maria i Shakespeares Trettondagsafton och vann även därmed en betydande framgång.

1895 kom ett stycke, i vilket H dominerade med obestridd suveränitet, Sardous briljanta historiska komedi Madame Sans-Géne. Denna roll, den till furstinna upphöjda kompanitvätterskan, som av sin nyvunna höghet inte lockas förneka sin öppna, friska natur, formade hon med otrolig charme och intelligens. I de många kvicka replikerna gjorde sig hennes fulländade talteknik gällande på ett lysande sätt. Stycket blev också en utomordentlig framgång och spelades hela säsongen ut. Det blev H:s sista stora sceniska triumf. Den 27 maj 1898 tog hon vid ännu ej fyllda 38 år avsked från scenen. Anledningen därtill var hennes förestående giftermål med friherre Bror Cederström.

Om H:s spelstil kan man genom samtida omdömen göra sig en ganska klar föreställning. Hon spelade på sitt friska, ursprungliga temperament och tog ut allt vad hennes graciösa plastik och behagfulla röst kunde bjuda. Från den gällande teaterkonvenansen tycks hon ha varit alldeles fri. Frans Hedberg berättar att hon i En räddande ängel stod på huvudet i en soffa med ansiktet gömt i en kudde, samtidigt uttalande ordet »kärleken» med ett oefterhärmligt komiskt tonfall. I en teaterartikel som tydligen skildrar Sardous Odette, omtalas hon som »ihgénuen, den livliga flickan med fläta i nacken och käcka ögon, som hon ofta låter flyga ut över parketten». Hon förstod emellertid skickligt att variera sina uttrycksmedel, så att hon aldrig upprepade sig själv. Grundtonen av glittrande gott lynne höll hon dock alltid kvar.

Helt lämnade hon emellertid ej scenen; vid flera olika tillfällen framträdde hon i Sthlm i ett par av sina gamla paradroller (Gurli och Madame Sans-Gêne). Hade man väntat att hon skulle ha åldrats tog man miste. Både diktion och plastik hade ungdomlig färg och charm och på sina kolleger på scenen verkade hon oförtydbart inspirerande. Själv var hon mycket lycklig över de framgångar hon vann; särskilt gladde hon sig över bifallet från den yngre generationens sida. Som höjdpunkten i sitt spel som Madame Sans-Gêne betecknade hon den scen där marskalkinnan, f d kompanitvätterskan, till kejsar Napoleon överräcker den tvätträkning som löjtnant Bonaparte underlåtit att betala. Ingen scen i hela hennes repertoar roade henne mera att spela. Vad hon här åstadkom var också ett oöverträffligt mästerstycke av elegant och behagfull komik, som väl förtjänar att kallas klassiskt.

Författare

Oscar Wieselgren

Arkivuppgifter

Strödda brev från H i KB (bl a till G Fredrikson).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

G Fredrikson, Teaterminnen (1918; reg SBL); E Grandinson, E H (OoB 1897); F Hedberg, Sv skådespelare (1884); C G Laurin, Ros o ris, 3 (1923), 5 (1933); J A Runström, E H (Ny ill tidn 1888, s 171 f); J Svanberg, K teatrarne under ett hälft sekel 1860—1910, 2 (1917); Sv litt: hist bibliogr 1900—1935 (1939—50), s 354. — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Helena (Ellen) E F Hartman-Cederström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12619, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12619
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Helena (Ellen) E F Hartman-Cederström, urn:sbl:12619, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2024-04-18.