Meriter

Hemming Nilsson, d 15 maj 1351, trol på Arno i Övergran (Upps). Kanik i Västerås senast 20, magister senast 33, trol i Paris, domprost 33 eller 34, vald till ärkebiskop av Uppsala domkapitel 22 sept 41, utnämnd genom påvlig provision 15 nov 42.

Biografi

Flera omständigheter gör det sannolikt, att H var född i trakten av Västerås. Avsaknaden av vapen i hans sigill tyder på att han var ofrälse. Liksom de flesta sv studenter på H:s tid har han studerat i Paris. 1323 var han på väg dit ombord på ett fartyg som emellertid blev kapat i Marstrand av slottsherren på Varberg Knut Porse.

I Sverige förekommer H ej ånyo förrän våren 1333. Han var då magister och den påvlige nuntien Petrus Gervasiis uppbördsman i Västerås stift jämte den illa kände västeråsbiskopen Ödgisl Birgerssons (bd 12, s 218 ff) medhjälpare kaniken Johannes Fot. Kort därpå blev H domprost i Västerås stift. Som sådan representerade han 1334 den till Avignon avreste Ödgisl, då det sv prästerskapet lånade pengar till den genom Skånes inlösning ekonomiskt strandsatte konung Magnus.

1341 valdes H av Uppsala domkapitel till ärkebiskop. För första gången på länge hänsköts ärkebiskopsvalet till ärkebiskopen i Lund som den sv kyrkans primas. Påven förbehöll sig emellertid tjänstens återbesättande, och H måste resa till Avignon, där han följande år blev utnämnd och invigd. Genom denna upphöjelse kom H att uppträda även i den politiska historien. 1343 var han sålunda på mötet i Varberg liksom sin kollega i Lund en av de prelater som utfärdade en förbindelse angående Skånes bibehållande under sv välde och angående tronföljden i Sverige och Norge. Sommaren 1344 befullmäktigades H jämte fyra av riksrådets världsliga medlemmar av konung Magnus att förhandla med stormännnen i Estland, och på senhösten s å förordnades han jämte tre världsliga riksråd som regering i Sverige under konungens förestående resa till Norge. I Magnus testamente 1346 utsågs Ff samt två andra biskopar och fyra världsliga rådsmedlemmar till exekutorer.

Med konungen synes H ha haft ett gott samarbete. I två brev från 1344 förbjöd Magnus sina domare, fogdar och uppbördsmän i ärkestiftet att göra intrång i H:s domsrätt och befallde dem att tillmötesgå honom vid rättskipning och exekution. Tidigare s å hade konungen fått låna en tredjedel av ärkestiftets kyrkobyggnadstionde för följande år. 1346 fick H tillstånd att sälja, bortbyta och utföra tionde och annat, som han ägde uppbära i Jämtland, och konungen medgav även, att han skulle få tullfritt exportera femtio läster spannmål varje år.

I början av 1346 företog H en visitationsresa till Jämtland och Ångermanland. I samband därmed skall han mellan Luleå och Torneå ha träffat en uppgörelse med sin namne åbobiskopen om gränsen i norr mellan stiften. I det lilla kapellet i Torneå säges han ha döpt omkring tjugo personer, både lappar och finnar från Uleå, Kemi och Simo. Enligt det företal som den heliga Birgittas spanske skriftefader biskop Alfons av Jaen skrev till hennes klosterregel skall hennes uppenbarelser ha framlagts bl a för H och tre andra biskopar, som efter överläggningar förklarade sig tro på deras gudomliga ursprung.

H:s namn är även knutet till tillkomsten av Registrum ecclesiae Upsalensis av år 1344, en tjock pergamentsvolym i RA. Den är den äldsta och viktigaste av de kopieböcker, i vilka de sv domkyrkornas åtkomsthandlingar och inventarieförteckningar införts jämte historiska uppteckningar m m. I den där föreliggande ärkebiskopslängden, som fortsattes efter hans död, karakteriseras H som en man av stort vetande och sunt omdöme (vir magne sciencie et sani consilii). Därjämte meddelas, att han i ärkebiskopsgården byggde ett stenhus med källare, d v s ursprunget till den gamla ärkebiskopsborgen, som efter tillkomsten av vasakungarnas slott fick förfalla och nu är helt borta. Enligt en annal skall denna byggnad ha uppförts på hans egen bekostnad.

Efter H:s död beslagtogs hans egendom av den påvlige nuntien Johannes Guilaberti, sannolikt med anledning av att han några månader tidigare blivit en av borgensmännen för konung Magnus stora lån från påven.

Författare

Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Perg:brev 1 juni 1458, Pe-ringskiölds diplomatarium E 102 a: miscellaneaextrakter 1326, nr 2, VHAA:s dep, RA.

N Ahnlund, Rannsakningen om stiftsgränsen i Norrabotten 1374 (HT 1920); dens, Jämtlands o Härjedalens hist, 1 (1948); Birgitta, Den heliga, Himmelska uppenbarelser, 1—4 (1957—59); Y Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen (1915), särsk s 173, 293, 332, 342 —52; dens, Den senare medeltiden 1274— 1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); G Carlsson, Den sv-norska unionen under Magnus Eriksson (HVLÅ 1927—28), s 272; dens, Lunds ärkesäte o domkyrka 1289—1536 (Lunds domkyrkas hist 1145—1945, 1, 1946), s 453; G Djurklou, Arfstvisten mellan Nils Nilssons till Traneberg o fru Ingegerds till Öja afkomlingar (HT 1890), s 4, 14, 17, 22; DS 3—6 (1842—1959), appendix Acta cameralia, 1 (1936—42); A Hahr, Uppsala forna ärkebiskopsborg (1929), s 50, 146; B Klockars, Biskop Hemming av Åbo (1960); S Kraft, Textstudier till Birgittas revelationer (KA 1929), s 115, 185; A Mohlin, Förlikningen i Skara år 1326 (VSLA 1944), s 119f; dens, Förbundet på Bohus den 24 juli 1321. Ett bidr till Knut Porses hist (VHAAH 80, 1952), s 73 f; P Möller, »Karl Anderssons adeliga ätt» o ätten Oliveblads vapen (SoH 1952—53); S I Olofsson, Övre Norrlands medeltid (Övre Norrlands hist, 1, 1962); G v Rauch, Sveriges livländska politik under konung Magnus II Eriksson (HT 1928), s 128; H Reuterdahl, Sv kyrkans hist, 2:2 (1850), s 398 ff; SRS 1:1 (1818), s 29; R Steffen, Den heliga Birgittas uppenbarelser (1909), s XIV, 253, 306; S Tägil, Valdemar Atterdag o Europa (1962), s 121; L Wahlström, Nyare Birgitta-litteratur (NT 1912), s 164 ff; Västerås hm I: 1—2 (1939— 49); G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar (1935). — G Inger, Das kirchliche Visitationsinstitut im mittelalterlichen Schweden (1961).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hemming Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12860, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12860
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hemming Nilsson, urn:sbl:12860, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-23.