Meriter

1 Geijer, Bengt Gustaf, f 11 mars 1682 i Linde (Ör), d 26 okt 1746 på Uddeholm, N Råda (Värml). Föräldrar: brukspatronen Christoffer G o Engel(borg) Johansdtr Carlberg. Bruksägare.

G 1) 8 april 09 i Filipstad m Engelborg Strokirk, dp 28 juni 91 där, d 5 april 15 trol på Bosjö, Sunnemo (Värml), dtr till brukspatronen Henrik Evertsson S o Christina Andersdtr Bratt; 2) 2 april 17 i Ekshärad (Värml) m Lovisa Sophia Tranaea, f 9 jan 96 i Karlskrona, begr 12 aug 50 i N Råda, dtr till amiralitetsläkaren Johan Gottschalk Tranaeus o Elsa Karlström.

Biografi

G uppfostrades hos sin syster Dorotheas man livmedicus Didrik Heitmüller i Norrköping, som innehade Norsholm. Från skolan i Norrköping förflyttades han till gymnasiet i Karlstad och ledsagade därefter brodern Johan till Uppsala. G återvände 1698 till Värmland och utbildades i brukstjänst hos brodern Christoffer på Brunsbergs bruk. 1709 blev han bokhållare på Bosjö bruk hos Henrik Strokirk och delägare i bruket, sedan han s å gift sig med dennes dotter.

G:s intresse inriktades snart på hyttor och bruk inom Uvåns, Klarälvens största biflods, vattensystem, det nuvarande Uddeholmsområdet, och han arrenderade från 1716 av överstelöjtnanten J G Karlström de svårt skuldsatta Uddeholmsverken vid Uvån. Karlström behöll säteriet Uddeholm, medan G arrenderade den närbelägna Risbergs gård. Arrendet torde ha underlättats av att Karlström och G var sysslingar, och förbindelsen befästes, då G efter sin första hustrus död gifte om sig med dennes systerdotter Lovisa Tranæa.

G gick nu vidare med en noga genomtänkt expansionsplan. Det var goda år för järnhanteringen, och han rustade snabbt upp bruken. Mot ett lån på 10 000 dlr smt till Karlström fick han i pant alla dennes fastigheter som inte förut var förskrivna till huset Amya i Gbg. Den 20 juni 1720 köpte han för 45 000 dlr smt alla Karlströms egendomar, även säteriet Uddeholm; av köpesumman utbetalades 18 850 dir till gbska fordringsägare (Volrath Tham och Johan Cronman), medan återstoden erlades kontant. G:s del i Bosjö, hans andra hustrus medel och hans eget fäderne torde ha gjort transaktionen möjlig. I hans andra hustrus arv efter sin moder ingick vissa egendomar av frälsenatur i trakten. Tillstånd att ehuru ofrälse inneha dessa erhöll han av K M:t 5 febr 1724. Därmed hade han möjlighet att realisera sitt huvudsyfte: att utvidga bruket.

Den strängt reglerade järnhanteringen skilde mellan masugnar och stångjärnshamrar, vilka borde lokaliseras på olika håll, de senare särskilt vitt utspridda för att spara skogen. Vad som föresvävade G var att skapa en enhet, vari såväl tackjärns- som stång- järnsframställning ingick, detta i överensstämmelse med vad hans morfar Johan Börgesson (bd 7, s 350) åstadkommit genom att samordna hyttan i Sunnemo med hamrarna i Ransäter och Munkfors. Detta stod i viss strid med det statliga regleringssystemet, fastställt genom förordningar 1726 och 1747, som föreskrev ett årligt maximismide för varje stångjärnshammare; genom ingående kontroll skulle skogen sparas, kvaliteten bevakas och den sv stångjärnsexporten tryggas vid ett fast pris. Systemet hade sina fördelar för brukspatronerna: ju mer smidet spreds ut dess mer hölls priserna på kol och arbetskraft nere. Men för en expansiv industriman som G reste systemet hinder för en utvidgning av driften. En god del av hans energi kom att inriktas på att komma över dessa hinder, och därvid gick han fram efter en strategisk plan.

Några män från Värmlands bergslag hade planlagt en ny hytta vid ett av traktens många smärre vattendrag, Bergtrollsälven. G fick del i nyanläggningen, och då bygget ej kom i gång, begärde han bergskollegii privilegium på en egen hytta ett stycke därifrån, vilket han efter en del svårigheter erhöll 1724. Masugnen fick namnet Uddeholmshyttan. I trakten fanns också Motjärnshyttan, vari J G Karlström skaffat sig del. Hans arvingar och övriga medintressenter tvingades av ekonomiska svårigheter att pantsätta hyttan till G, som till sist (1738–43) lyckades köpa den. Slutligen erhöll G 1731 privilegium på en masugn vid Deglundsforsen i ett annat av de många smärre vattendragen i Uvåsystemet, vilken han kallade Traneberg efter sin hustru. För att driva masugnar krävdes emellertid förvärv och brytande av gruvor. Inför bergskollegium åberopade G en rad nya malmfyndigheter, men dessa spelade endast rollen av skenmotivering. Med kringgående på olika sätt av gällande bestämmelser lyckades han även förvärva gruvdelar i Värmlandsbergs gamla fält men särskilt i det nyare vid Taberg i Nordmarks sn. Hela tiden sammankopplades malmstrecksköpen och -inmutningarna med hyttprivilegierna på ett invecklat men mycket effektivt sätt.

Den eftersträvade byggnadens högsta krön skulle utgöras av stångjärnstillverkningen, till vilken hyttorna gav råmaterialet. Genom sinnrik taktik utverkade G 1731 privilegium på en ny hammare, som fick namnet Geijersholm. Ett tidigare erhållet men ej utnyttjat privilegium på ett manufakturverk vid Stjärnsfors lyckades han få bergskollegii tillstånd att utbyta mot ännu en hammare vid Geijersholm trots livliga protester från traktens övriga hammarpatroner. Men bergskollegium hade numera funnit det värt att stödja den nya bruksbygd, som G med outtröttlig energi byggde upp, och gav honom det eftertraktade privilegiet 1734 med uttalande av sin uppskattning av hans verksamhet och med kraftig kritik av hans motståndare. Slutstenen i byggnaden lades 1746, då G fick privilegium att anlägga två hamrar vid Musån inom Uvåns vattensystem. Det nya bruket fick namnet Gustafsfors.

För att öka tillgången på kolskog samt för att trygga olika vattenrätter hade G hela tiden placerat disponibla medel i hemmanköp. Hans egenhändiga förteckning över dessa köp 1717–46 visar att de till stor del grupperar sig kring nyanläggningarna; deras värde anges till c:a 25 000 dlr smt. Redan 1729 bytte G till sig plats för en järnbod vid Skattkärr öster om Karlstad, Uddeholms första strategiska punkt vid Vänern.

Den integration som G genomfört i sitt unga företag hade få motsvarigheter i Sverige – Louis De Geers utgör en tidigare sådan – och var gynnsam för produktionen och avsättningen. Egna gruvor, där krutsprängning användes för att spara på skogen, gav råvaran till de tre hyttorna, vilkas årliga produktion (1744) utgjorde nära 6 000 skeppund. Stångjärnshamrarna hade ett sammanlagt privilegium på drygt 6 000 skepppund, inberäknat Gustafsfors; ett av motiven för att anlägga detta bruk var att de tidigare befintliga hamrarna ej hann med att bearbeta det vid hyttorna framställda tackjärnet. Egna skogar och egen arbetskraft tryggade framställningen av det träkol, som behövdes till de båda huvudprocesserna. Finansieringen av den stora utbyggnaden åstadkoms genom utnyttjandet av 1720-talets goda konjunkturer samt med hjälp av förlagslån, som lämnades av Niklas Sahlgren och Olof Holmgren, de båda handelshus i Gbg vilka skötte Uddeholms avsättning på England. Vid G:s död uppgick den sammanlagda förlagsskulden, fördelad med hälften på vardera handelshuset, till 66 857 dlr smt, vilket motsvarade ungefär ett års försäljning.

Den gamla herrgården på Uddeholm hade ersatts med en ny, dit G flyttade från Risberg. En »dessein» av denna är bevarad och kan med säkerhet tillskrivas G:s kusin kaptenen och stadsarkitekten Jan Eberhard Carlberg (bd 7), som vistades på Uddeholm 1733, det år då den nya byggnaden uppfördes och då han också gifte sig med G:s äldsta dotter i första äktenskapet. Så fick G:s nya företag med dess »contoir» en värdig inramning, som stod kvar till 1815. Det var G:s avsikt att det företag han uppbyggt skulle äga bestånd och ej utsättas för de splittringar, som i regel drabbade 1700-talets industrienheter på grund av komplicerade arvskiften. Redan 1733 hade hans två barn i första giftet mottagit G:s hälft i Bosjö hammare och 3/16 i Bosjö hytta samt vardera 3 000 dlr smt. Hans testamente, daterat i Sthlm 22 febr 1746, ett säreget och i sv ekonomisk-historisk litteratur ofta omtalat dokument (tr hos Almquist, s 502 ff) skapade av Uddeholm ett slags gemensamt fideikommiss för hans änka Lovisa Tranasa och deras nio överlevande barn. Ett kontor under ledning av någon därtill lämplig person i familjen skulle föra dispositionen över hela den fasta lant- och bruksegendomen. Om någon i familjen avled utan bröstarvingar skulle hans andel inlösas; ej heller fick andelar försäljas eller förpantas; den som sökte hindra eller ändra »denna vår av grunden välmenta disposition» förlorade sin arvsrätt. Dokumentet kom att bli grundvalen för företagets bestånd och utveckling fram till Uddeholms omdaning till ab 1870.

I påfallande grad anges G:s personliga egenart genom hans verksamhet som brukspatron med dess målmedvetenhet, »strategiskt-ekonomiska» planläggning, förmåga att skaffa behövliga krediter och tämligen hänsynslösa självhävdelse. Några anekdotiska drag, som har bevarats genom hans son Carl Fredrik och som dels härstammar från honom själv, dels förmedlats av Lovisa Tranæa, kompletterar bilden: »Salige Bengt Gustaf Geijer sade, att han alltid sökt bevara krediten och betalte pengar på den tid de voro lovade och ränta då den skulle ut. Därav hände att han alltid var trodd». Ett annat drag – hans envishet och hetsighet, som bl a skymtar under hans förhandlingar med bergskollegium – kommer fram i ett uttalande av Lovisa Tranæa: »Du blir aldrig god, då du blivit ond». En minnessten över G och Lovisa Tranæa är numera inmurad i Mot järnshyttans masugn, med inskriften: »Ett minne denne sten får eftervärlden visa av idkesammer Bengt och flitiger Lowisa. I skog och ödemark de bygge hus för folk Ty blir nu denne sten dess välförtjänta tolk».

Författare

Ingvar Andersson

Arkivuppgifter

G:s familjeanteckn:r, hans egenhändiga »Förteckning på Ägendomar, kiöpte tid effter annan under mitt och min nu varande k hustrus ächtenskap uti Elfvedals härad» (1717–46), hans och Lovisa Tranaeas testamente, allt i Uddeholms arkiv.

Källor och litteratur

Källor o litt: Bergskollegii prot, RA; E F Heckscher, radioföredrag om G i serien Banbrytare o föregångsmän i sv industri (1939; utvidgat ms i Geijersgården, Ransäter). – J A Almquist, Uddeholmsverken (1899); Ingvar Andersson, Uddeholms hist (1960); L Dahlgren, Patron Carl (1916); L Geijer, Släkten Geijer... (1953); E F Heckscher Sveriges ekon hist, 2:1 (1949); B Piscator, likpred över G (1761).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Gustaf Geijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12970, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Andersson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12970
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Gustaf Geijer, urn:sbl:12970, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Andersson), hämtad 2024-04-19.