Meriter

5 Geijer, Per Adolf, f 9 april 1841 på Uddeholm, N Råda (Värml), d 16 april 1919 i Uppsala. Föräldrar: disponenten Carl Gustaf Reinhold G o Sofia Lovisa v Geijer. Studentex vid UU 28 jan 60, inskr där 30 jan s å, FK 28 mars 68, disp 20 maj 69, FD 31 maj s å, lär i franska vid Uppsala priv elementarlärov ht 66–vt 73, adj i franska o italienska vid UU 16 febr 72, eo prof i romanska språk där 13 dec 89, prof 31 dec 90–1 maj 06, led o sekr i utredn ang undervisnings-, examens- o studieväsendet inom de fil fak:na vid UU o LU 88–89, led av stadsfullm i Uppsala 99–06. – LHVU 89 (sekr 89–96).

G 4 juni 70 på Valaholm, Hova (Skar) m Anna Cecilia Waern, f 3 mars 43 på Risberg, N Råda, d 13 juli 27 i Uppsala, dtr till statsrådet o landsh Jonas W o Sara Christina af Geijerstam.

Biografi

G:s doktorsavhandling, Sur la dérivation et l'emploi des temps de la conjugaison francaise, är en språkhistorisk utredning av de franska verbformernas utveckling ur de latinska och en beskrivande framställning av användningen av de franska verbens olika tempus. Avhandlingen är inte byggd på egna forskningar och rön utan G har blott velat framlägga de viktigaste resultaten, som de förnämsta forskarna på området ernått. Framställningen är klar och redig och skriven på elegant franska. Två år senare, 15 febr 1871, försvarade G för att vinna kompetens som akademiadjunkt i franska och italienska språken en ny avhandling, Étude sur les mémoires de Philippe de Comines, vari han påvisar i vad mån Philippe de Comines (1445–1509) i en tid, då nyare tiders franska brutit sig igenom, ännu höll fast vid det fornfranska språkbruket i formlära, syntax och ordförråd. Undersökningen är samvetsgrann och vittnar om en god inlevelse i och kännedom om det fornfranska språket, svår att förvärva på en tid, som saknade senare tiders utmärkta lexikaliska och grammatikaliska hjälpmedel för fornfranskans studium. På avhandlingens sista sida framställdes fyra på italienska skrivna teser, som författaren jämväl hade att försvara.

G:s tid som universitetslärare i Uppsala utgör en höjdpunkt för de romanska språkens studium i vårt land. Man levde ännu under intrycket av den av Jacob Grimm och Rasmus Rask påvisade släktskapen mellan de europeiska språken och deras härstamning ur ett gemensamt urspråk, vilken lysande upptäckt av den store tyske romanisten Friedrich Diez tillämpades på de romanska språken såsom dotterspråk till latinet. Entusiasmen för språkforskning var stor och en lång rad avhandlingar ventilerades under G:s professorstid. Bland hans talrika lärjungar blev många framstående romanister: hans efterträdare prof Erik Staaff, den mycket lovande, i unga år bortryckte Hugo v Feilitzen, Johan Vising, prof i Gbg, Hilding Kjellman, Visings efterträdare 1923, Gustaf Rydberg och Ernst Wahlgren, båda titulärprofessorer.

Åren 1873–74 företog G en längre utrikes resa, vars resultat han framlagt i Meddelanden om skolor och universitet i Tyskland, Italien och Frankrike (1876). Han hade kunnat göra särskilt fina iakttagelser, när han följde dåtidens två främste romanisters undervisning, Adolf Toblers i Berlin och Gaston Paris' i Paris. Med den senare kom G i nära förbindelse. Såsom officiell representant vid Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 var Gaston Paris G:s gäst i hans hem, och när Paris 1903 gick ur tiden, skrev G en av djup beundran och varm tillgivenhet genomandad minnesruna.

Under G:s professorstid tillkom flera viktiga förbättringar i undervisningen. Akademiadjunkterna i de stora språken ersattes med utländska lektorer, licentiatexamen infördes såsom en bredare och fördjupad grund för avhandlingsarbetet och 1878 grundades det romanska seminariet vid Uppsala universitet. En god hjälp hade G i sina strävanden och i sin undervisning av sin landsman och ämnesbroder Carl Wahlund, som 1892 fick prof:s n h o v och som långa tider ersatte G såsom ordförande i seminariet.

Vid sidan av sin lärargärning togs G i anspråk för många praktiska värv. Under åren 1880–1906 var han censor i studentexamen, och han anlitades flitigt i universitetets angelägenheter. Hans många uppdrag, ohälsa och handledningen av ett osedvanligt stort antal lärjungar för de högre examina hindrade honom att samla sig för större vetenskapliga uppgifter. Påbörjade editioner av Chevalier au lion av Chrétien de Troyes o av en medeltida krönika om Alexander den store och ett planerat, brett studium över franska växtnamn blev aldrig förverkligade. Varken G eller Wahlund var djuplodande forskare, men deras kärlek och lidelse för forskningen var varm och äkta. Av G:s hand föreligger flera gedigna, mindre publikationer. Med förkärlek behandlar han i dessa syntaktiska och ljudhistoriska problem. I Historisk öfverblick af latinets qui och qualis fortsatta som relativpronomina i de romanska språken (1897) visar han, hurusom latinets många relativa pronomina i de romanska folkspråken reducerats till ett enda que (ur quem och quid), men att denna knapphet i det litterära och bildade språket upphjälpts genom i första hand qualis föregånget av artikeln (fr lequel, it il quale, sp el cual). I Om artikeln, dess ursprung och uppgift särskilt i franskan och andra romanska språk (1898) visar han, huru den bestämda artikeln, som saknades i latinet, i de romanska språken liksom i grekiskan och de nordiska språken så småningom utvecklats ur det demonstrativa pronominet. I Lingvistiska kåserier (1914) härleder han que 'att' som inledningsord till bisatser ur det relativa que (quid), och i Om olika arter av språkanalys vänder han sig hovsamt mot strävan att ersätta den vedertagna logiska språkanalysen med en psykologisk, såsom en av hans lärjungar (Carl Svedelius) försökt i sin doktorsavhandling. Dessa liksom vissa andra mindre uppsatser är väsentligen av refererande natur, i det de framlägger kända fakta och problemlösningar, men G gör det på ett synnerligen klart, redigt och logiskt sätt, och han har ofta sin egen syn på problemen. Ibland gör han egna reflektioner och ger nya förklaringar, som dock ej alltid av den senare forskningen godtagits. När han i Studier i fransk linguistik (1887) förklarar utvecklingen av latinets u i t ex murus til franskt y såsom en fonetisk ljudskridning och ej beroende på keltiskt inflytande, fick han kraftigt stöd av den store romanisten Wilhelm Meyer-Lübke, men när han på samma sätt söker förklara utvecklingen av latinets långa o i t ex solus till ö i franska seul utan de mellanliggande diftongerna (solu > soul > seul), rönte han mothugg. Det är ägnat att förvåna, att G avfattat dessa klara och innehållsrika studier på svenska, så mycket mera som han i sina första verk visar prov på en elegant och ledig franska. På så sätt blev de ej tillgängliga för de utländska romanisterna.

G:s verksamhet som universitetslärare karakteriseras av stor samvetsgrannhet, vidsträckt beläsenhet och djupa kunskaper i förening med stor flärdlöshet och ständig beredvillighet att bistå och hjälpa sina lärjungar. Hans föreläsningar var väl förberedda, lärorika och ibland kryddade med humor. Gärna framställde han under föreläsningarna frågor för att därigenom väcka och liva åhörarna. Han föreläste om ljudlära och syntax, fornprovensalska och fornfranska utan att för den skull försumma den moderna franskan, om modern spanska och italienska, helst om Dante. Ett påbörjat stort anlagt verk om Dante och hans diktning fullbordades aldrig. Mest kände sig G i sitt esse under seminarieövningarna med dess friare former och aktiva deltagande från lärjungarnas sida.

Författare

Gunnar Tilander

Arkivuppgifter

Bilder av det romanska seminariet under G:s ledning reproduc av A H Uggla i Uppsalastudenten genom tiderna (1950), s 226, o i Uppsala i närbild (1948), s 188, dat 6 mars 1906, hans sista seminarium. – G:s föreläsn:anteckn:r samt brev till G i UUB. Större delen av hans arkiv, reseanteckn:r, brev-växl med hustrun, brev från släktingar, fullmakter m m i Geijerska släktfören:s arkiv på Ransäter. Stort antal strödda brev från G i UUB, bl a till Aksel Andersson, A Noreen o G Annerstedt. Några brev från G i RA o i KB (bl a 18 till NF:s red).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se UUM 1916, Uppsala 1917, s 70. Vidare: Släkten Geijer. Historisk-statistisk skizz. Sommaren 1916. Uppsala 1916. 19 s. [Ny uppl:] Värmländska släkter. 1. Släkten G... (En bok om Värmland av värmlänningar, d 2, Upps & Sthlm (tr Upps) 1918, s 301—317). — Språkbiologiskt föredrag hållet i romanska seminariet den 4 maj 1917. Uppsala 1917. 29 s. — Det fornfranska talesättet »ne gärder Pheure» ännu en gång jämte några andra (Studier i modern språkvetenskap, 6, Uppsala 1917, s 81—98). — Franskans imparfait, passé simple och passé composé (Moderna språk, 12, 1918, Lund, s 105—108). — Satsbildning och ordföljd (ibid, s 109—115). — Varia i fransk lingvistik (Studier tillegnade Esaias Tegnér den 13 januari 1918, Lund 1918, s 284—297). — Se även bibliografi i Staaff, a a, s XXVII ff.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 31 dec 1890, nr 18, RA. – Neuphilologische Mitteilungen (Hfors 1899); NT 1899, s 242 f; E Staaff, nekr över G i Studier i modern språkvetenskap, 7 (1920), s IX–XXIX; UUM ht 1916 (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Adolf Geijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12980, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Tilander), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12980
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Adolf Geijer, urn:sbl:12980, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Tilander), hämtad 2024-04-24.