Meriter

Gullstrand, Allvar, f 5 juni 1862 i Landskrona, d 28 juli 1930 i Sthlm (Osc). Föräldrar: förste stadsläkaren Pehr Alfred G o Sofia Mathilda Korsell. Mogenhetsex 8 juni 80 i Jönköping, inskr vid UU 20 sept 80, MK 29 nov 84, bitr läkare vid Ronneby hälsobrunn 1 juni—31 aug 87, ML i Sthlm 28 nov 88, disp pro gradu i Sthlm 26 april 90, MD i Uppsala 31 maj 90, amanuens i Medicinalstyr 3 jan 90—1 dec 94, docent i oftalmiatrik vid Karol inst 26 mars 91, eo prof i samma ämne vid UU 30 nov 94, överläk vid Akademiska sjukhusets i Uppsala ögonavd 1 jan 04—31 dec 13, personlig professur i fysiologisk och fysikalisk optik vid UU 1 jan 14—6 juni 27. — LVS 04, LVA 05 (preses 25—26, led av Nobelkommittén för fysik 11—29 o dess ordf 23—29), fil hedersdr vid UU 24 maj 07 o i Jena 31 juli 08, Nobelpriset i medicin 11, fil hedersdr i Dublin 6 juli 12, HedL av Sv läkaresällsk 12, LVVS 17, LKrVA 25.

G 28 maj 85 i Tuna (Kalm) m Signe Christina Breitholtz, f 4 okt 62 där, d 17 sept 46 i Sthlm (Osc), dtr till kronofogden, v häradshövd Claes August B o Mathilda Christina Tillberg.

Biografi

Redan under skoltiden intresserad av matematik och med tydlig läggning för uppfinnarverksamhet hade G närmast håg att utbilda sig till ingenjör. Valet av den medicinska banan skedde på faderns inrådan. Efter medicine kandidatexamen i Uppsala fortsatte han sina studier under nära ett år vid Wiens medicinska institutioner, där hans intresse för ögats fysiologi och optik torde ha väckts. Omedelbart efter licentiatexamen följde den praktiska utbildningen i oftalmiatrik hos Johan Widmark på Serafimerlasarettet.

Redan i sitt första arbete, doktorsavhandlingen Bidrag till astigmatismens teori, gav G prov på sin eminenta begåvning, och det kan sägas, att de problem, som han i sina senare stora arbeten upptog till lösning, fanns utformade eller åtminstone antydda i denna avhandling.

För den optiska tekniken, som redan då G började sina undersökningar var i snabb utveckling, särskilt tack vare den tyske fysikern Ernst Abbe, är en av huvuduppgifterna att söka eliminera olika slag av avbildningsfel vid tillverkningen av optiska instrument. Närmast genom numeriska beräkningar av utvalda strålars gång genom det optiska systemet blir det för teknikern möjligt att bygga upp systemet på lämpligt sätt för att undgå avbildningsfelen, varvid sådana detaljer som de brytande ytornas form, glasens brytningsindex och dispersion samt bländarnas placering modifieras.

För den noggrannare analysen av avbildningsfelens natur i exempelvis människoögats optiska system kan man emellertid ej använda den optiska teknikens beräkningsmetoder. Här kan i stället den geometriska optiken ge generella lösningar, som i olika avseenden karakteriserar strukturen av de i avbildningen ingående knippena av ljusstrålar. På denna väg var det, som G angrep problemen, börjande med en ingående analys av det enklaste fallet, ett strålknippe utgående från en lysande punkt (1890 och 1900), och därefter övergående till den optiska avbildningen av föremål (1905). I båda fallen utgick han från ekvationer, direkt erhållna ur de elementära lagarna för ljusets fortplantning, och härledde ur dem derivator av allt högre ordning. Vid denna konsekvent genomförda differentialgeometriska analys utvidgade han i vissa avseenden även det rent matematiska kunskapsområdet.

Resultatet av dessa G:s undersökningar innebar en genomgripande förändring av uppfattningen av den optiska avbildningen. En avbildning av en punkt såsom en punkt uppkommer i allmänhet ej, än mindre en verklighetstrogen avbildning av ett föremål. Däremot finns på varje objektyta två system av avbildningsbara linjer, vilka skär varandra, så att det genom varje punkt på objektytan går en linje av vartdera systemet. Linjesystemen avbildas vart för sig, men i bilden ligger de båda systemen ej på en och samma yta, ej heller är systemen i bilden likformiga med dem i objektytan, enär förstoringen växlar från punkt till punkt.

De av G framlagda satserna, om vilkas innebörd här endast en antydan kunnat ges, skapade en helt ny grund för studiet av de optiska lagarna. Det dröjde heller inte länge, innan den vetenskaplige medarbetaren vid Zeissverken i Jena, M von Rohr, satte sig in i G:s nya betraktelsesätt och började praktiskt tillämpa dem. Under en lång följd av år pågick en livlig brevväxling mellan de båda vetenskapsmännen.

Då det gäller att närmare analysera avbildningen i ögat, stöter man på den svårigheten, att ögats lins ej är homogen utan har en från ytan mot kärnan stigande brytningsindex. Frågan om ljusbrytningen och avbildningen genom heterogena medier upptogs av G i ett särskilt arbete (1908), som bland annat gav nyckeln till en mera fullständig kunskap om ögats ackommodations-mekanism. I ett par viktiga arbeten (Die Dioptrik des Auges, 1909, och Einführung in die Methoden der Dioptrik des Auges des Menschen, 1911) sammanfattade G sina dittills vunna resultat i en form, som var lättillgängligare än i de stora arbetena.

Sedan G befriats från kliniskt arbete och undervisning tack vare den personliga forskningsprofessuren, följde flera större arbeten, som ytterligare utvecklade de optiska av-bildningslagarna med hänsyn till sammansatta optiska system (1915 och 1924). Stort intresse ägnade G även åt beräknandet av asfäriska ytor i optiska instrument (1919). Han konstruerade snillrika slipningsanordningar, som dock ännu ej kunnat komma till praktisk användning.

Även för mindre invecklade optiska problems lösning vanns värdefulla resultat av G:s teoretiska arbeten. Detta gäller t ex om en kritisk analys av metoder att samtidigt bestämma synskärpa och refraktion och om utvidgningen av dioptribegreppet. G visade, att den av holländaren Donders angivna enkla metoden för synskärpe- och refraktionsbestämning, som utföres med provtavla på 5—6 meters avstånd och med anbringande av provglas framför ögat, i allmänhet är överlägsen de olika slag av s k optometrar, som konstruerats.

Den optiska enheten dioptri hade någon tid före G införts främst såsom mått på brytkraften hos en lins (omvända värdet av linsens brännvidd, uttryckt i meter). Dioptrin var alltså ett mått på graden av ljusstrålarnas konvergens, och dess användning i optiska beräkningar innebar en stor förenkling. Emellertid var dioptrienheten ej direkt användbar i de fall, då föremål och bild befinner sig i medier med olika brytningsindex, t ex i ögat, där bilden uppkommer i glaskroppen, medan föremålet befinner sig i luft. G visade nu, att denna olägenhet undanröjes, om man reducerar alla avstånd till luft genom att dividera dem med mediets brytningsindex. Härigenom kan de vid lika medier gällande formlerna direkt användas även vid olika medier, vilket innebär en ytterligare, betydande förenkling vid vanliga optiska beräkningar.

I viss mån som biprodukter vid sidan av de stora teoretiska arbetena lämnade G en mängd värdefulla bidrag till den kliniska oftalmiatriken. Bland de tidigare av dessa må nämnas fotografiska metoder att uppmäta främre hornhinneytans form och att diagnostisera förlamningar av de yttre ögon-musklerna. Största betydelsen har emellertid G:s diafragmalampa fått. Principen för denna är, att i ett ljustätt omhölje innesluts en glödkropp och ett linssystem, som avbildar glödkroppen i ett smalt urtag i omhöljets vägg. Man har därmed fått en liten intensiv ljuskälla, som har en fullständigt mörk inramning och som sänder ut ljus endast i en begränsad riktning. Genom att kombinera denna lampa med en särskilt slipad, aberrationsfri konvexlins kan man sammanbryta det utträngande ljuset till en homogen och skarpt begränsad ljuskägla, i vars topp en bild av det lysande lamphålet uppkommer, varefter ljuset ånyo breder ut sig kägelformigt.

Denna lampanordning har av G begagnats för två olika praktiska undersökningsmetoder. Den ena går ut på att undersöka ögats genomskinliga delar, speciellt hornhinnan, kammarvätskan och linsen. För detta ändamål låter man det smalaste partiet av ljuskäglan passera genom det medium man vill undersöka, medan man från sidan iakttar ljusets väg emot den mörka pupillen som bakgrund. På grund av s k Tyndall-effekt framträder då i både hornhinna och lins, som är rika på kolloider, en mycket tydlig »ljusväg», som markerar ljusets passage. I kammarvätskan däremot är kolloidhalten mycket obetydlig och ljusvägen därför ytterst svag, ljuset passerar ett »optiskt tomrum». Vid många sjukliga förändringar i ögat ökas halten av kolloider i kammarvätskan, vilket lätt ger sig tillkänna genom att ljusvägen blir allt tydligare. Naturligtvis blir också sjukliga förändringar i ögats övriga delar lättare synliga med denna undersökningsmetod.

Den andra undersökningsmetoden, där diafragmalampan kommit till användning, är G:s reflexfria ögonspegling, på vilken sedermera utbyggts metoder att också fotografera ögonbottnen. G: s insats består väsentligen i att han använde det centrala partiet av pupillen, där ögats optiska fel är minst störande, för att alstra bilden av ögonbottnen, medan belysningen sker genom en perifer del av pupillen. För att komma därhän var det nödvändigt att ha till sitt förfogande en lampa av diafragmalampans typ samt en aberrationsfri konvexlins.

Dessa båda undersökningsmetoder är numera kända och använda av all världens ögonläkare, och de har i väsentlig grad bidragit till oftalmiatrikens utveckling under de senaste decennierna.

G:s banbrytande arbeten vann stor uppskattning både här i landet och i internationella kretsar. Bland de många in- och utländska hedersbetygelser och utmärkelser, som kom honom till del, märkes främst Nobelpriset i medicin och fysiologi 1911. Sv läkaresällskapet tilldelade honom sin sekelmedalj i guld 1909 och präglade 1922 en Gullstrandsmedalj, vars första exemplar i guld överlämnades till honom på sextioårsdagen. Denna medalj utdelas därefter vart tionde år för vetenskapliga förtjänster inom oftalmiatriken.

I sin akademiska undervisning hade G en ovanlig förmåga att göra även invecklade problem begripliga. Detta var så mycket mera påfallande, som han i sina vetenskapliga skrifter ingalunda gjorde det lätt för läsaren att tillägna sig innehållet. Uppsala universitet hade stor nytta av den administrativa och formella begåvning, som G redan tidigt röjt under några års tjänstgöring i Medicinalstyrelsen. Till universitetet överlämnade han två stora donationer för främjande av medicinsk forskning. Såsom medlem av Vetenskapsakademins nobelkommitté för fysik tog G en intresserad och aktiv del i utseendet av pristagare i fysik.

G var en i hög grad särpräglad personlighet. Hans höga begåvning, framträdande genom klar logisk skärpa även vid bedömandet av frågor utanför hans egentliga forskningsområde, ställde honom så att säga i särklass. Om denna sin ställning var han själv medveten, vilket han mången gång på ett otvetydigt sätt lade i dagen. För honom själv innebar emellertid detta medvetande främst en känsla av förpliktelse att använda alla sina krafter på att fullfölja sin vetenskapliga mission. Yttre utmärkelser gladde honom visserligen, men han var fullt på det klara med att det ej var samtiden utan kommande generationer, som skulle fälla domen över hans verk.

Författare

Fredrik Berg

Arkivuppgifter

Talrika brev till o från G jämte ms o andra handhar i UUB. Även i VA talrika brev från G.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi av H Lindstedt och K Swensson i Sv läkaresällskapets handl, bd 80, Lund 1962, s 48—51.

Källor och litteratur

Källor o litt: F Berg, A G (Swedish men of science 1650—1950, ed S Lindroth, 1952); W Nordenson, A G (Sv läkare-sällsk:s handhar, bd 80, 1962); C W Oseen, A G (VAA 1937 o VA:s levnadsteckn:ar, bd 6:2, 1933—38); SLH 4:2 (1932).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Allvar Gullstrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Berg), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13293
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Allvar Gullstrand, urn:sbl:13293, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Berg), hämtad 2024-11-03.