Meriter

Hall, Peter Adolf, f 23 febr 1739 i Borås, d 15 maj 1793 i Liège, Belgien. Föräldrar: handelsmannen o riksdagsmannen Petter H o Eva Margareta (Greta) Wargentin. Inskr vid UU 6 april 53, vistades i Tyskland 55— 59, studier för P H L'Archevêque 59, för G Lundberg 60—66, erhöll k resestip våren 66, bosatt i Paris 66—91, agré vid FrKA 69, vid Académie des Beaux-Arts 29 juli 69, vistades i Holland o Belgien från 91. — HedLFrKA 12 aug 73.

G 23 april 71 i Versailles m Marie Adélaide Gobin, dtr till köpmannen o bankiren G o Marie Angélique Oudry.

Biografi

H studerade 1753—54 medicin och naturalhistoria för Linné i Uppsala. Under ledning av magister Lars Brisman i Skara skola företog han i sällskap med sin bror en resa till Tyskland för studier i medicin i Greifswald. Under denna resa inledde han sina konststudier, sannolikt först i Berlin och från 1758 för porträttakvarellisten K F W Richard i Hamburg.

Den som främst väckt H:s konstnärliga intresse var Lars Brisman. H vittnar själv i sin korta självbiografi, hur han fått tillfälle att »under herr Brismans ömma omsorger lära musik- och ritkonsten, och blev av densamma så intagen att varken föreställningar eller flera mötande svårigheter kunde honom därifrån avvända». Det var genom Sergel som han, fortfarande enligt självbiografin, fick tillfälle »rita under ett års tid uti hr L'Archevêques ateljé, till han änteligen vant den lyckan att hos vår namnkunnige hovintendent Gustaf Lundberg bliva som elev antagen. Uti denna skola fick han copiera excellenta original och [blev] till att måla efter naturen encouragerad. Inom få år hade hans gjorda framsteg åstadkommit uppmärksamhet hos herr överintendenten baron Adelcrantz, vars största nöje är att prevenera och uppmuntra unga ämnen, som idka någon av de fria konster. Genom bemälde herr barons protektion fick han den nåden att uti pastell måla deras kongl högheter, hertigarna av Södermanland och Östergötland.» Men även som miniatyrmålare betecknas han 1764 av C J Ekeblad som lovande och fick 1766 utföra ett miniatyrporträtt av kronprins Gustav, avsett för dennes brud Sofia Magdalena av Danmark.

Sedan H i maj 1766 begivit sig till Paris, skapade han sig där inom tre år en ställning som den ledande i sitt fack. Denna sagolika karriär hade flera betingelser: H hade ett smidigt sätt och mäktiga vänner, av vilka Alexander Roslin var den mest betydelsefulle. Men under dessa år utbildade han även en helt ny miniatyrteknik, som med sin friskhet och fria penselföring överraskade parisarna. Bland dem som slösade beröm på honom var mäktiga smakdomare som de la Tour, Vernet, Bachaumont och Diderot, och i ett för opinionen så betydelsefullt organ som Mercure de France begåvades han med epitetet »Miniatyrens van Dyck». Han slog definitivt igenom 1769, då han på salongen utställde porträtten av dauphin Ludvig och hans bröder grevarna av Provence och Artois. Den franska akademin visade sin uppskattning genom att invälja honom som agré, de k uppdragsgivarna genom att förläna honom de båda hederstitlarna »peintre du Cabinet du Roi» och »peintre des Enfants de France». Fram till 1789 utställde H regelbundet på Parissalongen.

H:s hem blev, framför allt sedan han 1771 gift sig med en systerdotter till målaren Jean-Baptiste Oudry, en mötesplats för en rad kända pariskonstnärer. Målarna Fragonard, Chardin, Greuze, Hubert Robert, Pierre Sauvage och Elisabeth Vigée-Lebrun, musikerna A Grétry, I J Pleyel och G Pahësiello samt skulptören Augustin Pajou hörde till de oftast sedda gästerna.

H var synnerligen energisk och behövde aldrig sakna arbete. Detta till trots blev han tvungen att vid ett par tillfällen begära ekonomiskt bistånd av sin välbärgade svärfar. Från åren 1782, 1785—87 och 1791 finns räkenskaper bevarade, och därav framgår att hans inkomster uppgick till 20 000— 26 000 livrés årligen (utom 1791 då summan stannade vid 8 656 livres), d v s högst försvarliga summor. Vid mitten av 1780-talet försämrades emellertid svärfaderns situation, och i och med revolutionen 1789 blev även H:s ställning brydsam genom att hans klientel försvann. Själv sympatiserade han åtminstone till en början med revolutionsmännen, en inställning som ingalunda delades av hans hustru.

Då H i maj 1791 begav sig till Belgien för att bland fransmännen i exil söka arbete, fick han i Bryssel för första gången tillfälle att stifta bekantskap med Rubens' och van Dycks huvudverk, och i breven hem ger han uttryck för den beundran han sedan gammalt hyst för dessa mästare. Från Bryssel begav han sig till Spa och Aachen, där han hoppades få träffa Gustav III. Han mötte dock aldrig kungen, planerade en tid att försöka dra sig fram som emaljmålare i London men begav sig i stället till Maastricht och slutligen till Liége, där han avled. H var mycket familjekär och sörjde över att behöva leva skild från de sina. Han var under emigrantåren mycket sjuklig och tycks därför inte ha önskat att hustrun skulle komma och hälsa på honom.

Av arbeten från H:s ungdom är föga bevarat. Asplund attribuerar med en viss tvekan ett porträtt av systern Eva Helena Engelcrantz (privat ägo) till H och ger det den ungefärliga dateringen 1765. Det bör sålunda ha tillkommit under hans tid som Lundbergelev.

Trots att H redan i Sverige hade fått ett visst namn och rykte, var det under sina första parisår han skapade sin konstnärliga profil. Från 1767 är den tidigaste daterade miniatyren, ett porträtt av en okänd man (Nat:mus nr 1488) där det konventionella punktmaneret kommit till användning, men utnyttjat på ett mindre traditionellt sätt: i stället för ett jämnt fördelat punktnät som understryker ytmässigheten och brokigheten, koncentreras punkterna i skuggpartierna för att ge färgen mer djup, ansiktet mer plasticitet. Redan i detta arbete frapperas man av H:s skicklighet som stoffmålare. Denna förmåga hade han gemensam med Roslin, som förmodligen utövade ett visst inflytande på H under dessa första år. För detta talar även det faktum att H i sitt miniatyrporträtt av dauphin Ludvig 1768 kompositionellt anknöt till paradporträttet i stort format.

Men det var inte inflytandet från den officiella porträttstilen som skulle betyda mest för H:s konstnärliga utveckling. Han övergav snart helt akvarellminiatyristernas försiktiga punktmaner för en gouacheteknik, där en betonad touche, en fri penselföring gav bilden dess karaktär. Detta möjliggjordes genom att H valde att måla på ett glatt material, elfenben, i stället för pergament eller koppar som tidigare varit vanligare. För att de tunna elfenbensskivorna skulle få en varmare ton försågs de på baksidan med ett ofta kopparbehandlat staniolblad. Detta var av betydelse, då H i stor utsträckning arbetade med laseringseffekter och ofta lät elfenbenets egen ton fritt klinga fram såväl i karnation som i stofferna. H:s palett omfattade företrädesvis ljusa och klara färger vilkas lyskraft än mer ökades genom att komplementfärger ställdes mot varandra. Man har frågat sig varifrån H fick impulsen till sina revolutionerande förändringar av miniatyrtekniken. Levertin har pekat på P A Baudoins gouacher, Bouchot hänvisar till van Blarenberghe som i miniatyrartade landskap tillämpar en likartad fri teknik. Asplund fäster uppmärksamheten vid Fragonard, som under 1760-talet utvecklade en summarisk teknik med utpräglad fläckverkan i såväl måleri som laveringar. Fragonard introducerade laveringar i relativt litet format som avslutade konstverk avsedda som dekorativa element i intima miljöer. Det vore ganska naturligt om H tagit intryck av sin vän — hans miniatyrer växer också i skala för att möjliggöra användandet av den fria tekniken. H:s på många sätt belagda beundran för Rubens, van Dyck och Watteau förtjänar även nämnas i sammanhanget. Han uttrycker i sin självbiografi sin skepsis mot att isolera sig i miniatyrmåleriet som »förminskar idéerna och gör ens målningssätt smått och torrt». Fortsättningsvis påpekar han ett behov av att arbeta även i andra tekniker och format. H strävade med andra ord efter att ständigt göra klart för sig miniatyrens måleriska kvaliteter och undertrycka dess karaktär som en del av ett konsthantverkligt föremål — miniatyrer begagnades ju med förkärlek som lock till dosor o dyl. Att han var så öppen för intryck från åtskilliga håll, där samma idealbildning var aktuell, är därför självfallet.

I arbeten från 1760-talets slut och 1770-talets början har tekniken fått en friare karaktär och koloriten en frappant friskhet. Som exempel kan nämnas porträtt av greven av Artois, ett av H:s första arbeten för den franska kungafamiljen (1769, Collection Doisteau, Louvren) och det berömda porträttet av grevinnan d'Egmont (signerat »Hall Suédois 1773», Nat:mus nr 158), som båda ännu är arrangerade efter det officiella paradporträttets normer. Koloristiskt är detta senare porträtt ett mästerverk: man lägger kanske främst märke till H:s raffinerade teknik att låta en ljusare ton komma fram genom lasering och samtidigt ge den liv genom isättningar av täckande färg i samma klang.

Från 1770-talets senare hälft härrör H:s porträtt av Sergel, sannolikt målat då denne besökte Paris 1778—79 (Nat:mus nr 121) och hållet i en sober treklang rött-grått-svart, samt ett självporträtt likaledes kännetecknat av en diskret, gråtonig kolorit (Nat:mus nr 123). H har här blivit djärvare, såväl i utarbetandet av stofferna, där penseln får löpa helt spontant, som beträffande modellens aktion, där han övergivit de konventionella poserna för mer momentana attityder.

Av kvinnoskildringar från 1770- och 80-talen bör främst nämnas bilden av baronessan Fabvier (1779, privat ägo) och det porträtt som oftast anses föreställa dottern Adélaide (Wallace Collection, London, nr M 189, utställt på salongen 1785; replik på Nat:mus). Han lyckades här framställa det kvinnligt veka och sensibla utan att falla offer för den sentimentalitet som låg nära till hands och som han i en del beställningsarbeten ej helt kunde frigöra sig från. Från ungefär samma epok är den lilla gruppbilden av Mme H, hennes syster och äldsta dotter Adélaide (1776, Wallace Collection, London, nr M 186) samt den miniatyr som framställer syskonen Sjukalova (1781, Eremitaget, Leningrad).

Mot slutet av 1780-talet kulminerar H:s konst i några med överväldigande kraft och verve genomförda arbeten, där de breda penselstrecken ger själva bildytan liv och där konstnären excellerar i ett djärvt och mustigt färgval. Som exempel på arbeten med dessa karakteristika kan nämnas porträttet av skulptören Augustin Pajou och ett självporträtt, där H framställer sig i en revolutionärs dräkt (båda i Nat:mus).

Från konstnärens sista år, som han tillbringade utanför Frankrikes gränser, finns inget daterat arbete. Ett porträtt som anses föreställa J L de Housse, H:s läkare under åren i Liège (Gbgs konstmus), ger oss emellertid all anledning förmoda att hans verksamhet då kännetecknades av en än djärvare teknik. H var även verksam som målare i såväl olja som pastell och emalj.

De oljemålningar, som av olika skäl kan antas vara av H:s hand, bildar inget helgjutet oeuvre. Det är ett självporträtt och en bild av hustrun ammande sin yngsta dotter (troligen från 1778, privat ägo) båda i en mjuk och försiktig teknik. I ett porträtt av den lilla dottern Adolphine från 1780-talet (privat ägo) framvisar H däremot en suveränt behärskad bred penselföring med en energisk touche. Detsamma gäller ett damporträtt (Linköpings mus) i en ljusare kolorit. Rent tekniskt överensstämmer dessa senare arbeten helt med de samtida miniatyrerna — H har sålunda lyckats fullfölja sin strävan att i teknik och attityd till uppgiften vara oberoende av i vilket format han arbetar.

Av hans pasteller är endast ett porträtt av markis Choiseul-Stainville (daterat 1792, privat ägo) för närvarande känt. Även om man här i detaljer känner igen H:s teknik, har så mycket av pastellstoffet försvunnit att bilden bleknat och touchen förlorat sin skärpa.

Även om föga finns kvar av H:s produktion som emaljmålare, kan ett arbete som hans kopia av van Dycks porträtt av biskopen Anthony Triest (Nat:mus; signerad: »Hall Suédois à Paris 1775 d'apres le Divin van Dyk») bidra till förståelsen av att H inom detta speciella område ansågs som sin tids främste.

Författare

Per Bjurström

Arkivuppgifter

På Nat:mus finns den största samlingen av H-miniatyrer i offentlig ägo (över 40 nr omfattande bl a Hjalmar Wicanders donation) men även Louvren i Paris (Collection Doisteau) o Wallace Collection i London har representativa kollektioner. Vidare repr bl a i Eremitaget i Leningrad, museet i Narbonne, Musée André Jacquemart, Paris, Linköpings mus, Gbgs konstmus, Nord mus, Borås konsthall samt en rad franska o sv privatsamlingar.

Brev från H till familjen (utg av K Asplund 1955 i Nat:mus skriftserie under tit: P A H, Sa correspondance de famille), kassabok o div handhar i Nat:mus. Avskr av H:s självbiogr från 1783 i S L Gahms biogr samhar, XIV (X 219), UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: K Asplund, Den sv porträttminiatyrens hist (Konsthist sällsk:s publ 1916); dens, Arbeten av P A H i emalj, pastell o olja (ibid 1917); dens, P A H (U Thieme—F Becker, Allgemeines Lexikon der bildenden Kunstler, 15, 1922); dens, P A H. En biogr skiss (Nat:musei årsb 1938; omtr med smärre förändringar i Fem stora gustavianer, 1944, red av S Strömbom); dens, Ett damporträtt av P A H (Östergötks fornminnes- o museifören:s meddel 1942— 44); dens, P A H o hans familjekrets (SvD 31 maj 1933); dens, Miniatyrens mästare o hans döttrar (SvD 2 juni 1933); P Bjurström, P A H (SKL, 3, 1957); H Bouchot, Pierre-Adolphe Hall et les temps de Fra-gonard (dens, La miniature francaise 1750 —1825, 1910, s 49—111); G Eichhorn, P A H (NF, 2 uppl, 3, 1909); T Holck Col-ding, Aspects of Miniature Painting (1953); O Levertin, Niclas Lafrensen d y o förbindelserna mellan sv o fransk målarkonst på 1700-talet (1899); A Sjöblom, Synpunkter på P A H:s teknik (Fem stora gustavianer, 1944, red av S Strömbom); G Vauthier, La Famille du miniaturiste H. Souvenirs d'une aieule, 1700—1789 (Revue de PHistoire de Versailles et de Seine-et-Oise, 1922); F Villot, H, celebre miniaturiste du XVIII6 siécle, sa vie, ses ceuvres, sa correspondence (Paris 1867).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Adolf Hall, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13551, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13551
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Adolf Hall, urn:sbl:13551, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-04-20.