Meriter

Hoffwenius, Petrus, f 14 mars 1630 i Axnäs, Ärla, Söd, d 23 maj 1682 i Uppsala. Föräldrar: kh Eric H o Ebba Larsdtr. Inskr vid UU 14 febr 44, vid Leidens univ 29 aug 58, disp för med drsgrad där 31 maj 60, prof i medicin vid UU från 9 april 61.

G 61 m Anna Lenaea, dtr till prosten o kh (i Lena) Jacobus Balthazari och Margreta Lenaea.

Biografi

H, den förste av de sv cartesianerna, har med rätta blivit kallad "den svenska medicinens fader" på grund av den uppryckning och den nya inriktning som han gav de medicinska studierna under sina 21 år som innehavare av den ena av de två medicinska professurerna i Uppsala. Jämte sin lärarverksamhet — då han åtog sig även grenar av medicinen och naturvetenskapen som egentligen ålåg Olof Rudbeck d ä — hade han en omfattande läkarpraktik i Uppsala och på den kringliggande landsbygden. Ofta tog han sina lärjungar två och två med sig på sina sjukbesök, varvid han demonstrerade sjukdomarna och angav deras behandling. Detta är första gången som klinisk undervisning förekommer i vårt land. Om de i litteraturen gängse uppgifterna om H:s läkarverksamhet är riktiga, torde han ha tillämpat sina terapeutiska metoder med en för tiden exempellös framgång; man bör kanske inte bortse från att den mycket stora uppmärksamhet H väckte genom sin kamp för en ny världsuppfattning och för forskningens frihet kan ha givit näring åt en viss legendbildning kring hans läkargärning: under den fruktansvärda farsot som drabbade Uppsala 1665, känd under namnet "studentdöden", skall endast 4 av H:s 360 (!) patienter ha avlidit. Klart är dock i alla händelser att den praktiska medicinska undervisningens historia i Sverige börjar med H. Bland hans många lärjungar, de s k hoffwenianerna, kan nämnas efterträdaren A Drossander samt läkarna U Hiärne och J Rothman; den sistnämnde promoverades, såsom den förste i Sverige, på H:s initiativ till medicine doktor i Uppsala 1681.

H:s begåvning hade tidigt uppmärksammats i Uppsala; bl a hade han 18-årig anförtrotts uppgiften att hålla talet över westfaliska freden. Hans resa till Leiden, där han disputerade för med drsgraden 31 maj 1660, möjliggjordes genom ett k stipendium. I Leiden vann H ryktbarhet dels som anatom, dels på grund av sin i naturlig storlek tillverkade modell av människokroppens benstomme, blodkärl mm ("H:s konstige sceleton"). Thomas Bartholin räknar H till en av tidens mest lysande anatomer: "H Suecus inter prosectores Europas clarissimos... est numerandus." Det konstgjorda skelettet var förfärdigat av mässingstråd på ett stativ av järn. Hjärtat av papier-mâché kunde öppnas och visa ventriklar och valvler, och därifrån utgick vener och artärer i olika färger, åstadkomna genom att dels violett, dels rött silke till växlande tjocklek lindats kring mässingstråden. Nerverna bestod av vita trådar och lymfkärlen var sammansatta av små genomskinliga glaskulor. Enligt en uppgift skall H ha överlämnat skelettet till Leidens univ och i gengäld blivit gratis promoverad. 1662 inköptes det av Fredrik III till hans konstkammare i Khvn; efter dess upplösning 1824 är det försvunnet.

I Leiden omvändes H till René Descartes filosofi, som tidigt vunnit en befäst position där. På andra håll ansågs ännu allmänt Aristoteles läror som vetenskapens sista ord, trots den vetenskapliga revolution som — utanför universiteten — inletts kring 1600. Cartesianismen blev denna nya naturforsknings filosofi. Den spreds över Europa från Holland, och genom att H genast efter sin hemkomst introducerade den i Uppsala kom han att spela en mycket betydelsefull ehuru ofta förbisedd roll i Uppsala universitets och den sv bildningens historia. H har orättvist hamnat i skuggan av Rudbeck. Tidigare än vid något annat lutherskt lärosäte — Wittenberg möjligen undantaget — kom cartesianismen att i Uppsala läggas till grund för den naturvetenskapliga undervisningen, som ännu tillhörde medicinska fakulteten. Den nya naturvetenskapens mest grundläggande lärosatser (t ex inom kosmologin det copernikanska systemet och läran om ett ändlöst universum, där solen bara är en av oräkneliga stjärnor, inom fysiken tröghetslagen och inom medicinen Harveys lära om blodomloppet) spreds över Europa med den cartesianska filosofin, och det var tack vare H:s verksamhet som uppsalastudenterna redan tidigt på 1660-talet fick kontakt med dessa läror — "philosophia nova" — i den cartesianska s k virvelteorins form. Antagandet att redan H:s lärare Olaus Stenius varit cartesian vilar på alltför bräcklig grund för att vinna tilltro, även om vissa tecken ansetts tyda på cartesiansk påverkan i en av honom skriven disputation 1652 (respondent Rudbeck), där Harveys rön för första gången presenteras i Sverige.

Den av H introducerade nya läran möttes av ett förbittrat motstånd från kyrkan och teologin. H:s bestående insats ligger i att han så oförskräckt stred för sin filosofi, att det främst är tack vare honom som den härskande "medeltida" aristoteliska skolastikens välde börjar brytas i vårt land under 1660-talet; den fullständiga segern för "nya filosofin" kom dock inte förrän under den s k andra cartesianska striden, efter H:s död, på 1680-talet.

Det arbete som gav upphov till den s k första cartesianska striden var H:s disputationsserie Artis medicinalis parvae exercitationes, vars första del (disputation) ventilerades i dec 1662. De fyra disputationerna bildar tillsammans en lärobok i fysiologi och patologi, grundad på ett arbete av H:s holländske lärare Joh Antonides van der Linden. Avvikelserna från läraren betingas av H:s cartesianska åskådning: för första gången i Sverige presenteras här — om än med många försiktiga omskrivningar — den cartesianska läran om människokroppen som en mekanisk "automat". Den cartesianska dualismen, läran att all materia — inklusive människokroppens alla delar — är underkastad mekanikens lagar men att människans medvetande och vilja ("själen") är en från materien helt skild, fri substans, förfäktas m a o, även om H inte använder den nya filosofins egna uttryckssätt utan i likhet med samtida holländska meningsfränder framställer Descartes läror med den aristoteliska filosofins termer. I denna disputationsserie tillämpas likaså, i konsekvens med den nämnda grundåskådningen, begreppet "naturlag" i nutida bemärkelse för första gången i sv vetenskaplig litteratur.

Teologerna opponerade redan vid ventilationen av första delen, och ventilationen av den tredje — avsedd att äga rum 1665 med Urban Hiärne som respondent — måste inställas. Vid riksdagen i Sthlm 1664 hade det första förslaget till förbud mot cartesianismen då väckts inom prästeståndet, och även om det avvisades av rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, hindrade det tillsvidare H:s cartesianska propaganda. Striden fick ett lugnare förlopp än man hade anledning vänta, då förste teol prof Lars Stigzelius ansåg prästeståndets steg som ett olagligt intrång i universitetets angelägenheter och intog en medlande hållning.

Anmärkningarna mot H vid denna riksdag, framförda av pastor primarius Eric Emporagrius, gällde samma punkt som överallt ansågs vara cartesianismens främsta kätteri, nämligen åsikten att bibeln när den talar om "naturliga ting" (dvs naturvetenskapliga frågor) har rättat uttryckssätten efter gemene mans fattningsgåvor ("ad opinionem vulgi"). Argumentet härrör närmast från Galileo Galilei men utformades av cartesianerna på ett sinnrikt sätt så, att H och hans meningsfränder aldrig behövde använda termen "osann" om någon bibelvers, hur klart den än kunde synas strida mot den nya vetenskapens rön. Stridsfrågan gällde alltså främst copernikanismen, som inte kunde accepteras utan att man bröt mot den fundamentalistiska verbalinspirationsläran och mot den "skolastiska" läran att full överensstämmelse råder mellan bibeln, dogmerna och naturvetenskapen. På den sistnämnda punkten kritiserades H även för att den lutherska nattvardsläran och traducianismen inte lät sig förenas med Descartes lära om materien och själen. Stödd av Rudbeck förde H en modig kamp mot teologerna och prästerskapet, som ideligen trakasserade honom. H lyckades till sist vinna fotfäste för principen om en av kyrkliga dogmer obunden naturforskning.

Mycket märkligt är att inga åtgärder vidtogs mot H, då han from 1678 offentligt ventilerade sin stora disputationsserie Synopsis physica, som synes utgöra ett sammandrag av några verk av Joh Clauberg och Joh de Raei. I Synopsis physica framläggs nämligen hela den nya kosmologin, inklusive läran att jorden och solsystemet inte tillkommit genom en enda övernaturlig skapelseakt utan genom en långsam och naturlig utveckling. Verket kom att ligga till grund för den naturvetenskapliga undervisningen i Uppsala även under Drossanders professorstid; H:s och dennes föreläsningar över Synopsis physica innehöll då och då demonstrationer av enklare fysikaliska experiment, ett nytt inslag i den akademiska undervisningen. Verket användes på sina håll som lärobok ända in på 1700-talet (sista uppl tr i Pernau 1699).

Författare

Rolf Lindborg

Arkivuppgifter

Brev från H i Kanslersämb:s för UU arkiv, RA.

Tryckta arbeten

Synopsis physica, disputationibus aliquot academicis comprehensa. Holmiae 1678. (16), 120 s. [Omtr av akad avh i 17 delar.] Editio 2. cum figuris Holmiae 1698. (12), 84 s, 11 träsnitt. Ed 3. Pernavi 1699. (14) 112 s. [Utg av L Braunerskiöld.] — Akad avh, tal o program samt tr brev se förteckning i Upsala läkareförenings förhandlingar, N F, bd 38, h 1—4: Festskrift utg av Upsala läkareförening med anledning av dess hundraårsjubileum 1832— 1932, Upps 1932—33, n:r 3: E S Nylander, P H. Den svenska läkekonstens fader, Upps . . . 1932, s 18—24.

Källor och litteratur

Album studiosorum Acade-miae Lugduno Batavae (Haag 1875); C Annerstedt, UU:s hist, 2:1—2 (1908—09); R Lindborg, Descartes i Uppsala (1965); J Nordström, P H :s "konstige sceleton" (Lych-nos 1956); E Nyländer, P H. Den sv läkekonstens fader (Upsala läkarefören:s förhandl:ar, N F, 38, 1932); Uppsala hm, 1 (1842), s 230 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Hoffwenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Lindborg), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13689
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Hoffwenius, urn:sbl:13689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Lindborg), hämtad 2024-04-25.