Meriter

10 Horn, Arvid Bernhard (Arwedh Berendt), f 6 april 1664 på Vuorentaka, Halikko sn, Åbo o Björneb, d 18 april 1742 på Ekebyholm, Rimbo, Sth. Föräldrar: översten Gustav H o Anna Helena v Gertten. Volontär vid Livg 9 aug 82, sergeant där 3 juli 83, fänrik 7 mars 85, löjtn 26 maj 88, kapten 31 dec 93, kaptenlöjtn vid Livdrabantkåren 7 febr 96, dess chef o tillika generalmajor av kavalleriet 18 juli 00, frih s d, generallöjtn av kavalleriet 11 jan 04, kommissarie vid generalkonfederationen i Warszawa 04 (instr 16 jan), ambassadör vid fredsunderhandlingen med Polen 04 (instr 15 juli), k råd o kansliråd 27 dec 05, led av justitierevisionen o defensionskommissionen 7 juni 06, kansler för akad i Pernau s d, greve 27 juni 06, guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp 13 febr 07, kanslipresident 21 mars 10, entledigad från riksråds- o kanslipresidentsämbetena 10 april 19, lantmarskalk 20, ånyo riksråd o kanslipresident 26 april 20, kansler för Åbo akad 5 nov 23, lantmarskalk 26 o 31, nedlade sina ämbeten 38 (avskedsansökan 18 dec).

G 1) 23 febr 96 i Sthlm, Jak, m Anna Beata Ehrensteen, trol dp 20 april 69 där, Jak, d 22 mars 03 i Riga, dtr till k rådet Edvard E o Catharina Wallenstedt; 2) 30 april 05 i Rawicz, Polen, m Inga Törnflycht, f 75?, d 20 febr 08 i Sthlm (själaringn Nik 21 febr), dtr till borgmästaren Olof Hansson T o Margareta Andersen o förut g m v presidenten Per Broméen; 3) 10 m grev Margareta Gyllenstierna af Fogelvik, d 26 jan 40 på Ekebyholm, dtr till k rådet, fältmarskalken o presidenten greve Nils G o grev Anna Christina Gyllenstierna af Björksund o Helgö.

Biografi

Arvid H var vid faderns död blott nio år gammal och sändes då till Åbo, tydligen för att gå i skola. Uppgiften i hans grevebrev 1706 om att han studerat vid Åbo akademi har dock inte kunnat styrkas. Hans bokliga bildning var tvivelsutan begränsad. "Kunskap hade han ingen", har Axel v Fersen, en av hans illvilligaste kritiker, hävdat, men det är givetvis en grov överdrift. Han hade tillräckliga kunskaper i latin och tyska för att kunna agera i tal och skrift och rörde sig fullt obesvärat med franskan. Hans litterära och allmänt kulturella intressen var inte så obetydliga, som hans belackare låtit påskina, men han besvärades aldrig av något konstlat djupsinne utan leddes livet igenom av en sund och jordbunden realism i sin bedömning av människor och förhållanden.

På sommaren 1682 reste H till Sthlm, där han antogs som volontär vid Livgardet. De första åren av hans krigarbana fördystrades av ekonomiska bekymmer och en tämligen trög karriär. Hans brevväxling med modern ger bilden av en brådmogen, oförvägen ungdom med obeslöjad ärelystnad och ett utpräglat ekonomiskt sinne. För att meritera sig för en snabbare befordran gick han 1687 i utländsk krigstjänst, först i österrikisk, sedan i holländsk och befordrades 1696 till kaptenlöjtnant vid livdrabantkåren. I samband med sin härmed något så när stabiliserade tillvaro ingick han äktenskap med Anna Beata Ehrensteen, ett gifte som bl a medförde avsedda sociala förbindelser — han blev bl a svåger med k rådet, senare kanslipresidenten Nils Gyldenstolpe, och därjämte befryndad med en av förgrundsgestalterna i Karl XI :s omgivning, presidenten i Svea hovrätt Lars Wallenstedt. Hans förtroliga korrespondens med modern avspeglar en kylig, materialistisk syn på giftermålsförbindelser i allmänhet. Ett äktenskap var för honom främst ett medel att "komma sig upp".

H:s tjänstgöring vid drabanterna förde honom i nära personlig kontakt med den unge Karl XII. Han deltog livligt i kungens våghalsiga lekar och stridsövningar, förmodligen varken med verklig entusiasm eller utpräglad motvilja men med en fast föresats att därigenom skaffa sig kungens bevågenhet. Med sin djärva hänsynslöshet, sin frejdiga frispråkighet och allmänna bravur vann han också tidigt Karl XII:s förtroende.

I samband med krigsoperationerna 1700 omorganiserades drabantkåren till ett elitförband av unga officerare, varvid H blev chef med generalmajors grad och lön. Det nyskapade kavalleriförbandet kom under kriget att tjänstgöra som kungens speciella livvakt och bilda stöttruppen i alla större aktioner. H ledde med tapperhet, snabb uppfattning och taktisk blick samtliga de häftiga kavallerichocker, som presterades av drabanterna vid Narva, Dünaövergången och Kliszow, attacker som hade avgörande betydelse för slagens utgång. Själv blev han upprepade gånger svårt sårad. Han och hans förband ansågs oumbärliga vid alla träffningar av större vikt. Förhållandet berövade honom emellertid möjligheten att utföra mera självständiga uppgifter. Han kom aldrig att prövas som fältherre, att leda arméer och operera på egen hand, som t ex Rehnskiöld och Stenbock.

Det dagliga umgänget med kungen i tjänsten ledde uppenbarligen till en viss förtrolighet. Den bevarade korrespondensen från krigsåren ger intrycket, att H snabbt och skickligt funnit den rätta formen för sina rapporter och framställningar. Hans brev har en ton av trohjärtad uppriktighet med glimtar av en kärv soldathumor, som Karl XII tydligen uppskattade. Dock undvek H slugt nog alla ömtåliga ämnen, särskilt sådana med rent politisk innebörd, väl vetande, att kungen direkt ogillade, att officerarna befattade sig med "statssaker". Det kan konstateras, att H i hög grad lyckades vinna Karl XII:s förtroende. Samtiden ansåg tom, att H utövade ett inte alldeles obetydligt inflytande på denne.

I slutet av jan 1704 lämnade H det sv högkvarteret i Heilsberg för att på Karl XII:s uppdrag söka nå en uppgörelse med den storpolska konfederation, vars deputerade samlats i Warszawa. Karl XII avsåg att driva polackerna att avsätta konung August och välja en ny regent. Valet av H som underhandlare väckte uppseende. Han saknade all erfarenhet som diplomat och hade endast framträtt i rent militära sammanhang. Att Karl XII:s val föll på honom torde väl närmast berott på, att han med kännedom om H:s egenskaper ansåg honom lämplig för uppgiften. Härtill kom, att H tydligen i Piper, konungens betrodde rådgivare, haft en varm förespråkare. Piper var motståndare till "detronisationen", då den avskar all förhoppning om en förlikning med August. Men om man måste ge vika för Karl XII:s krav på avsättningen, var det nödvändigt att göra proceduren så litet stötande som möjligt för polackerna och locka dem med utsikten till ett förbund med Sverige. Nödig hänsyn måste därvid tagas till konfederationen, som i första rummet krävde sv skydd mot konung August, befrielse från kontributioner samt garanti för att inga landavträdelser skulle krävas av Polen vid de kommande fredsförhandlingarna. I den komplicerade situation som förelåg sökte Piper en man som var stark nog att driva konfederationen till avgörande beslut men som också kunde övertala Karl XII till en smula återhållsamhet. En sådan man trodde han sig ha funnit i H. Denne var också fullt medveten om att Piper riktat kungens uppmärksamhet på hans person för det delikata uppdraget.

Till allmän häpnad lyckades H på kort tid förmå konfederationen att avsätta konung August och välja en ny regent, den polske adelsmannen Stanislaw Leszczynski. Det ganska fantastiska spel som härunder utvecklades under våren och försommaren 1704 är i sina huvuddrag klarlagt av forskningen och skall här inte närmare beröras. H framstod härunder som en underhandlare av stora mått med helt oväntade tekniska kvalifikationer. Han var hänsynslös och pådrivande liksom i sin tidigare militära karriär, men han visade också prov på slughet, övertalningsförmåga, kompromissvilja och personlig charm. Genom en försåtlig blandning av hot och löften nådde han mål, som länge ansetts hopplösa. Hans skickliga ledning av förhandlingarna hade skapat ett nytt läge i de sv-polska relationerna.

H:s närmaste uppgift blev att söka konsolidera den nyvalde konungens ställning och som ambassadör inleda förhandlingar med republiken om fred. Under arbetet härmed dök plötsligt den avsatte konung August med ansenliga stridskrafter upp framför Warszawa i slutet av aug 1705, sprängde konfederationen och tog H till fånga. H behandlades med utsökt artighet — August ville utnyttja honom för ett fredsanbud till Karl XII — utväxlades och ankom till det sv högkvarteret i Rawicz i mars 1705. Här fick han tillfälle både att njuta av en välbehövlig vila och sköta sina privata angelägenheter.

Sedan några år tillbaka var H änkeman. Vistelsen i Rawicz erbjöd möjligheter till givande giftermålsförbindelser. Rawicz hade på våren 1705 blivit en "galant ort", sedan den inflytelserika och intriganta grevinnan Piper "med mycket förnämt fruentimmer" hållit sitt bejublade intåg i lägret. En tid av glada fester bröt in, där fältet lämnades fritt för "alliancer" av växlande art. I det "stora fiskafänget", som samtiden plägade beteckna händelsen, ryckte H snart fram i förgrunden. Med vanlig förtänksamhet och beräkning riktade han sina blickar mot grevinnans egen syster, Inga Törnflycht, dotter till den rike sthlmsköpmannen Olof Hansson Törnflycht och sedan 1701 änka efter v presidenten Per Broméen. Att det hägrande svågerskapet med Piper kraftigt bidragit till H:s agerande, är självklart. H slog snabbt alla rivaler ur brädet, bland dem dåv sekreteraren D N v Höpken, som aldrig kunde glömma "försmädelsen" och med tiden blev en av H:s farligaste fiender. Bröllopet bevistades både av Karl XII och den polska kungafamiljen.

Under hösten 1705 befann sig H åter i Warszawa för att avsluta fredsförhandlingarna mellan Sverige och den polska republiken. Han var denna gång hårdare bunden av sin instruktion, men den tillät honom dock att med fast och skicklig hand leda proceduren till åsyftat resultat. Warszawatraktaten, som undertecknades 28 nov 1705, innebar en segrarfred, som visserligen inte medförde några landavträdelser för Polen men dock band republiken hårt till Sverige. Freden betraktades av Karl XII endast som ett provisorium. Först i samband med en slutlig uppgörelse med Ryssland skulle man göra upp räkningen med Polen. Det är ur denna synvinkel man måste se H:s agerande vid underhandlingarna. Han har medvetet strävat efter att avlägsna alla bindande förpliktelser för sin herre och förbehållit honom fria händer i framtiden. Det positiva resultatet — där särskilt de rent handelspolitiska målen och vinsterna livligt diskuterats i litteraturen — blev knappast vad den sv ledningen tänkt sig. Efter endast några få år förlorade traktaten allt verklighetsunderlag, sedan krigslyckan övergivit de sv vapnen. Men detta förhållande förringar inte värdet av H:s personliga insats vid fördragets tillkomst.

På våren 1706 anlände H till Sthlm för att efter sin utnämning till k råd och kansliråd ta säte och stämma i rådsregeringen och kanslikollegiet. Han mottogs näppeligen med någon översvallande hjärtlighet. Det starka militära inslaget vid de senaste rådsutnämningarna hade väckt åtskillig förstämning inom civila ämbetsmannakretsar. H var fullt medveten om den kyla, som slog emot honom och mötte den med en diskret tillbakadragenhet och en mjuk attityd av förtroendefull samarbetsvilja. Med älskvärd artighet räckte han ut handen åt alla håll och sökte komma på god fot med envar. Långsamt och metodiskt växte H:s erfarenhet och inflytande under de relativt händelselösa åren fram mot 1709. .

I slutet av sommaren 1709 anlände säkra underrättelser om arméns nederlag i Ukraina och Karl XII:s flykt till Turkiet. Sveriges katastrofalt försämrade läge ställde H som nybliven kanslipresident inför mycket krävande uppgifter. Det är knappast förvånande, att han inte lyckades lösa dem. Utgången berodde mindre på bristande skicklighet och rutin än på den sv militärstatens gradvisa nedgång. Den diplomatiska aktion, som H på hösten 1709 inledde, riktade sig mot sjömakterna — främst England — för att förmå dem att undsätta Sverige dels med en örlogsexpedition, dels med ett större lån. Det var ingen ny väg han beträdde. Det var den linje, som Bengt Oxenstierna och på visst sätt även Karl XII tidigare följt. Men förhållandena var nu helt andra än vid nordiska krigets utbrott 1700. England var helt engagerat i sitt eget krig med Frankrike. Härtill kom det alltmer komplicerade handelspolitiska läget i Östersjön. H räknade här med en engelsk-sv intressegemenskap, som egentligen knappast längre existerade. Han menade, att England för att säkra sin livsviktiga handel med Sveriges baltiska provinser borde hålla Sverige under armarna för att hindra ryssarnas framträngande vid Östersjön. De engelska statsmännen, som i grunden var lika litet trakterade av en sv dominans i Östersjön som av en befarad rysk, resonerade helt annorlunda. Så länge Sverige var i besittning av de baltiska hamnarna, hade man anledning att hålla på den traditionella vänskapen, men det nya krigsläget ändrade helt situationen. Redan på hösten 1709 började ryssarna ockupera delar av östersjöprovinserna, och snart föll den ena fästningen efter den andra i deras händer. England ville inte stöta sig med de nya makthavarna. Man fogade sig i den faktiska utvecklingen och övergav tanken att hjälpa Sverige att återfå sina länder. Ett förslag att genom en neutralitetsakt (1710) fridlysa Sveriges tyska besittningar invecklade H i en serie motsägelsefulla förhandlingar med sjömakterna, men det hela strandade på Karl XII:s bestämda motstånd.

Karl XII hade inte mycket till övers för H:s diplomatiska aktioner. Han fann dem klenmodiga och verklighetsfrämmande. Att vinna sjömakternas bistånd genom att föreställa dem Sveriges utblottade tillstånd vore "högst skadeligt". Sjömakterna var genom fördrag och garantiförbindelser skyldiga att hjälpa Sverige. Märkte de, att Sverige var ur stånd att värja sig, skulle de förlora allt intresse för att uppfylla sina förpliktelser. Det vore bättre att stå på egna ben och försvara sig till det yttersta än att lita till främmande hjälp. Neutralitetsprojektet förkastade han totalt. Det skulle blott binda hans händer och beröva honom det militära initiativet. Med sina kärva soldatsynpunkter rev han sönder H:s omsorgsfullt spunna nät. Till yttermera visso markerade han sin motsättning till H:s undfallenhet gentemot sjömakterna genom att blockadförklara alla av tsaren "inkräktade" orter. Trafik på hamnarna i Sveriges baltiska provinser förbjöds och skulle med våld hindras.

Klyftan mellan H och Karl XII vidgades alltmer, särskilt då H trots kungens uttryckliga order fortfor att "amusera" sjömakternas diplomater genom en mjuk tillämpning av blockadreglerna. Från 1711 ställdes H utanför ledningen av utrikespolitiken. Kungens missnöje med rådsregeringens "slumrande och skadeliga anstalter" såväl i fråga om Östersjöprovinsernas försvar som beträffande örlogsflottans utrustning och den s k transporten, avsedd att möjliggöra Stenbocks offensiv från Pommern, föranledde honom att i okt 1712 skilja rådet från all befattning med dessa ärenden. Från våren 1713 — det k brevet ankom till Sthlm först 6 (17) mars — var H de facto avlägsnad från allt inflytande på utrikespolitik och försvar. Kungens åtgärd, som H tolkade som en följd av intriger och förtal, utlöste en personlig chock, som H först så småningom övervann. Uppriven och förgrämd drog han sig undan allt arbete. Sommaren 1713 tillbringade han till största delen på sitt gods Ådö. På våren 1714 antydde han för prinsessan Ulrika Eleonora sin önskan att bli kvitt sin post som kanslipresident och i stället bli placerad på presidentstolen i Svea hovrätt.

Att en brytning mellan H och Karl XII vid denna tid inträtt stod fullt klart för samtiden, som bakom H:s resignation anade ett spel bakom kulisserna av oppositionell art. Karl XII:s onåd var uppenbar. I ett brev till sin syster (sept 1714) har han delgivit henne sin uppfattning av H. Han kände honom väl: "Han är drivsam, när han griper sig an." Tyvärr hade man inte på länge kunnat spåra någon som helst iver hos honom. "Han har uti intet mål vinnlagt sig att uträtta något." All hans strävan hade gått ut på att "någorlunda vara utan ansvar". Karl XII:s bedömning av H röjer otvivelaktigt en skarp iakttagare, men kritiken kan skäligen inte riktas mot H:s verksamhet i dess helhet, fast väl i fråga om hans uppträdande efter den uppseendeväckande desavoueringen 1713. Huru som helst återvann H aldrig kungens förtroende. Det var andra män — främst baron G H v Goertz — som blev anlitade som rådgivare och redskap, sedan Karl XII återvänt till sitt rike.

Både samtid och eftervärld har spekulerat över H:s förehavanden under de till synes helt overksamma år, som följde fram till Karl XII:s död 1718. Hans officiella handläggning av de sparsamt förekommande mål som rådet och kanslikollegium fick ta befattning med ger intrycket av att han var skrämd till en total undergivenhet. H:s hållning till Goertz är också belysande för hans strävan att utåt bevara skenet av ett gott förhållande till denne. Till en början hade han stått på god fot med Goertz, men efter dennes storpolitiska engagemang efter Holstein-Gottorps ockupation av danskarna och Goertz förhandlingar med tsar Peter om ett säkerställande av den unge hertigens successionsrätt till Sveriges krona blev H betänksam och lät genom en cirkulärskrivelse till de sv diplomaterna vid de "främmande hoven" varna dem för Goertz intriger. Under trycket av Goertz skickliga argumentering hade Karl XII utan att ta definitiv ställning till konflikten mellan H och Goertz bestämt uttalat sitt ogillande av H:s varningsmandat. Till yttermera visso hade Goertz föreslagit kungen att entlediga H från guvernörskapet för hertig Karl Fredrik, som han innehaft sedan 1707. Förslaget ledde inte till åsyftat resultat, men H, som snart fick reda på förhållandet, kände givetvis en stark förbittring mot Goertz. Att han helt sköts åt sidan från ledningen av det diplomatiska spelet ökade självfallet hans personliga aversion. De båda slipade herrarna insåg emellertid, att ingendera parten hade något att vinna med en öppen fiendskap. En skenbar förlikning dem emellan ingicks på Goertz initiativ på våren och försommaren 1715. Genom en artig och förekommande korrespondens sökte H stärka intrycket av "vänskapens" återställande. Men bakom masken av hal förbindlighet växte ett intensivt hat mot den främmande intränglingen.

Det ryktades tidigt, att H trots sin strävan att vara Karl XII och Goertz till lags i hemlighet stämplat mot dem och knutit förbindelse med de missnöjda kretsar, som i sinom tid skulle störta det karolinska enväldet. Visserligen hade han på riksdagen 1713—14 med kraft avvisat försöken att sätta Ulrika Eleonora som regent i Karl XII:s ställe och oberoende av kungen skaffa landet fred, men det hade, menade man, inte hindrat honom att söka kontakt med dem som förberedde en regimförändring och börjat utforma ett författningsprojekt, vari "suveräniteten" helt försvunnit. Några faktiska bevis härför har aldrig kunnat framläggas, endast några lösa förmodanden, att H i tid sopat igen spåren efter sina förehavanden. Hans uppträdande i den situation, som uppstod vid Karl XII:s oförmodade död, ger emellertid vid handen, att han fullt insåg händelsens avgörande betydelse för den kommande utvecklingen. Då prinsessan Ulrika 6 dec — dagen efter det budskapet om konungens död anlänt till huvudstaden — under ett i hast anordnat sammanträde med de fåtaligt församlade rådsherrarna förmått dem att lyckönska henne "till dess regemente" och hälsa henne som drottning, hade H före sammankomsten bestämt rått henne att inte "strax stiga till tronen" utan endast inträda i rådet, till dess ständerna kunde komma tillsammans. Prinsessan följde inte H:s råd. Hon höll hårt på sin arvsrätt: "Det Gud och naturen mig tillagt, tyckes mig att jag gärna vill bibehålla." Men H:s hållning efterlämnade en bitter eftersmak hos prinsessan, så mycket mer som den improviserade tronbestigningen kort därpå kastades över ända genom det högre krigsbefälets vägran att avlägga trohetsed till henne, förrän hon av ständerna blivit vald till drottning. Prinsessan torde fått en klar föreställning om att H inte var fullt pålitlig och att han i alla händelser skulle motarbeta alla planer på ett fortsatt envälde.

Misstämningen mellan H och prinsessan ökades ytterligare genom en av H i rådet 21 jan 1719 avgiven deklaration, i vilken han underkände hennes arvsrätt, dock med tillägget, att om hon underkastade sig ständernas val, hon utan någon som helst tvekan skulle erhålla kronan. Rådet ställde sig helt på H:s sida, och ständerna handlade också i full överensstämmelse härmed. Ett tillfälligt avbrott i den irriterade stämningen inträdde dock genom H:s ställningstagande i aktionen mot Goertz — den nya regimens populäraste åtgärd och ett mörkt blad i H:s historia. Rättegången mot Goertz hade ursprungligen på Cronhielms förslag 18 dec 1718 planerats som en statsprocess inför Svea hovrätt. Redan följande dag upprevs beslutet genom en aktion av H och N Tessin, vilka yrkade, att man i stället för en process i vanlig ordning skulle anlita en specialkommission att rannsaka och döma honom. Härigenom kunde, framhöll H, "processen bliva kort". H framlade samtidigt en lista på lämpliga personer, som kunde ingå i kommissionen — pålitligt folk, huvudsakligen ämbetsmän, säkra fiender till den goertzska regimen. Ingen kunde från den stunden vara i tvivelsmål om Goertz öde. I den parodiska rättegången med dess djupt tragiska utgång tog H ingen del, men hans hätska uttalanden i rådet vid behandlingen av kommissionens förfrågningar och beslutet om domens exekvering vittnar om en ohöljd hämndlystnad. I eftervärldens ögon ter sig hans patetiska försvar för sin ståndpunkt, där han tog Gud till vittne, att han inte drivits av "passion" utan blott av omtanke om landets bästa, snarast som ett utslag av cyniskt hyckleri. Med H:s mål att ta hämnd på sin fallne motståndare förenades en beräkning att samtidigt mildra motsättningen till drottningen. Hon hade levat i ständig fruktan, att Goertz skulle förmå Karl XII att utse den unge hertigen av Holstein-Gottorp till sin efterträdare. Även om denna fara inte längre existerade, var det ett första rangens intresse för henne att oskadliggöra Goertz. Om H, som var den ende i regeringen, som skulle kunnat rädda Goertz genom en hänvisning till dennes diplomatiska immunitet, företagit sig något sådant, skulle drottningen tvivelsutan fått ytterligare bevis på H:s "opålitlighet". Genom att gå hårt fram mot Goertz hoppades H kunna vinna drottningens bevågenhet. Han räknade kallt med att både kunna hämnas och uppnå fördelar i politiskt hänseende.

På den senare punkten missräknade han sig. Motsättningen mellan honom och drottningen ökade alltmer och ledde efter hand till en öppen brytning. Konflikten låg ytligt sett på det konstitutionella planet. H hade av allt att döma inte tagit någon aktiv del i tillkomsten av den nya författningen. Då regeringen 16 febr 1719 inför lantmarskalken Per Ribbing och en deputation från riddarhuset avgav sitt yttrande över den "uppsatta" regeringsformen, gjorde H å rådets vägnar endast några "små påminnelser" av mera formell art, även om han i likhet med Ribbing nog hade velat ge rådet en starkare ställning än vad regeringsformen i sin slutliga avfattning medgav. H accepterade emellertid den nya situationen och följde noga bestämmelserna om ärendenas handläggning i rådet. Det gjorde knappast drottningen. Hon befann sig alltjämt kvar i det karolinska enväldets atmosfär, gick förbi rådet och gav statssekreterarna order vid sidan av den ordning, som regeringsformen sökt skapa.

Irriterad av drottningens självrådighet inskred H på våren 1719 i ett ärende, som i och för sig var bagatellartat men rymde ett klart konstitutionellt problem. Ett holländskt fartyg hade beslagtagits av myndigheterna i Skåne. Den holländske envoyén i Sthlm begärde dess frigivande, och drottningen gav statssekreteraren D N v Höpken i uppdrag att ombesörja expeditionen härav, trots att H påyrkat en rättslig undersökning av fartygets uppbringning. Ett återkallande av drottningens beslut ägde rum, men den tjänstvillige och skrupelfrie Höpken manövrerade över ärendet till sekreta utskottet, som uttalade sig för frigivningen, varefter statssekreteraren på drottningens befallning och utan rådets medverkan meddelade myndigheterna drottningens order om skeppets lös-givning. H blev givetvis illa berörd av utgången — speciellt av Höpkens intriger — och tog 6 april 1719 upp ärendet i rådet. Han hävdade här, att frågan vore av "riksvårdande" karaktär och därför borde ha handlagts i rådet enligt regeringsformen och ej ha avgjorts av drottningen personligen. För att få klarhet om ärendets konstitutionella innebörd föreslog han en konferens med sekreta utskottet. Detta, som bakom H:s aktion anade en förstucken kritik av dess eget uppträdande, sände en deputation till rådet. Den 7 april ägde mötet rum, varvid H relaterade hela förloppet, men deputationen aktade sig noga för att göra något uttalande. I sak hade H givetvis rätt, men då han fann sin ställning prekär med hänsyn till den hårdnande motsättningen till drottningen och den föga uppmuntrande hållningen från sekreta utskottets sida, beslöt han att driva saken till sin spets, och två dagar senare begärde han sitt avsked som kanslipresident, samtidigt som han åt drottningen överlät att avgöra, huruvida han även skulle entledigas från sitt rådsämbete. Det är antagligt, att han genom sin avskedsansökan siktade mot en reträtt från drottningens sida. Han hade för övrigt redan under krisens förlopp för sina kolleger i rådet antytt, att han ej stod främmande för tanken att avgå.

H:s utpressningstaktik, grundad på uppfattningen om hans omistlighet, slog emellertid slint. Drottningen, bakom vilken såväl hennes gemål arvprinsen som den illa ansatte v Höpken med förtjusning agerade, beviljade honom omedelbart — den 10 april — nådigt avsked ej blott från kanslipresidentsysslan utan också från rådsämbetet, då hon funnit att hon därmed skulle bereda honom "ett nöje". Det ironiska nådevedermälet blev ett hårt slag för H. Det förvånar föga, att han samma dag lät "ursäkta" sig för sina kolleger i rådet, "att han för någon tillstött opasslighet i dag ej kan uppkomma". Ett försök från hans sida att genom ett inskridande från ständerna återbördas till rådet strandade på drottningens resoluta avböjande: "Det är nu skett, det skall ock bliva därvid."

H:s snöpliga sorti ur regeringen hade näppeligen sin innersta grund i den obetydliga konstitutionella tvistefrågan. Drottningen och hennes rådgivare, bland vilka arvprinsen alltmer framträdde som en energisk och hänsynslös målsman för egna intressen, utnyttjade med begärlighet den uppkomna situationen för att göra sig av med en besvärlig motståndare. Genom att bryta H:s dominans i regeringen hoppades man kunna såväl stärka kungamakten som att göra arvprinsen till medregent. Ingendera avsikten lyckades. H var för tillfället skild från regeringen, men tiden arbetade för hans återkomst. Han drog sig tillbaka till privatlivet och torde med inte ringa skadeglädje ha följt den nya ledningens — främst representerad av arvprinsen, den nye kanslipresidenten Gustaf Cronhielm och v Höpken — tafatta och godtrogna uppträdande i de fredsunderhandlingar som ägde rum 1719—20.

På riksdagen 1720 gjorde H sitt återinträde i det politiska spelet. Han valdes med stor majoritet till lantmarskalk, och riksdagen frampressade indirekt hans återinsättande på kanslipresidentsposten. En uppgörelse mellan H och hovet hade tydligen kommit till stånd. H lovade att medverka till kronans överflyttande på arvprinsen, som i gengäld garanterade honom hans gamla ställning som riksråd och kanslipresident. Därmed inleddes ett nytt skede i H:s liv. Han blev den ledande mannen i Sveriges offentliga liv och från 1726 till 1738 landets verklige regent.

H:s dominerande betydelse för Sveriges utveckling under frihetstidens första skede ligger däri, att han genom en utomordentligt skicklig balanspolitik skapade förutsättningarna för landets oväntat snabba återhämtning efter kriget. Denna balanspolitik var dubbelriktad. Den gjorde sig gällande i hans ledning såväl av diplomatin som av riksdagens och regeringens arbete. På båda dessa områden var hans dirigerande insats positiv och framgångsrik. Både som konjunkturpolitiker och partitaktiker firade han stora triumfer. För det som låg utanför dessa klart fixerade uppgifter hyste han ett tämligen svalt intresse. Han tog här knappast några egna initiativ men pressades då och då av utvecklingen och av taktiska beräkningar till åtgärder, som han endast dröjande och halvhjärtat kunde förmå sig till.

Tidens merkantilistiska näringspolitik hade i honom endast en mycket ljum anhängare. Hans egna ekonomiska intressen var knutna till jorden. Han var själv stor jordägare, och godsägaradeln tillhörde hans säkra anhängare på riddarhuset. Köpmän, redare, industri-och bruksägare bildade i borgarståndet en lika pålitlig grupp av motståndare. Deras krav på importförbud, höjda tullar, exportpremier, skeppsfartsmonopol, bankkrediter o d rubbade i hög grad H:s diplomatiska cirklar. I tillkomsten av produktplakatet 1724, som med den engelska navigationsakten av 1651 som förebild utestängde främmande fartyg från viss fraktfart till förmån för det inhemska tonnaget, hade han ingen del. Detta äventyrade ju dessutom i en känslig utrikespolitisk situation hans förbindelser med England. Han avrådde bestämt inrättandet av ostindiska kompaniet (1731) av fruktan för befarade internationella komplikationer. Han var målsman för en försiktig ekonomisk politik och stod helt främmande för den progressiva aktivitet, som hans motståndare i tal och skrift så varmt rekommenderade. Viktiga steg i samhällsutvecklingen — t ex 1734 års lag — har tagits utan hans egentliga medverkan.

Till den efter fredssluten aktuella frågan om rikets försvar intog H en påtagligt passiv hållning. Han överlät åt riksdagen, dess deputationer och utskott samt diverse specialkommissioner att utreda försvarsorganisationens omfattning och behov med hänsyn till Sveriges helt förändrade militärpolitiska läge. Han godtog utan motstånd de beslut, som ständerna fattade 1723 och 1726—27 om en stark nedskärning av försvaret. Man handlade här under det dubbla trycket av kvardröjande krigsleda och knappa tillgångar, och H fogade sig i opinionens krav.

För sina insatser på det kulturpolitiska planet har H skördat föga berömmelse. Det gällde främst hans initiativ till en organiserad kamp mot den inbrytande pietismen för att därmed vinna prästeståndets stöd vid riksdagen 1726—27. Den 26 jan 1726 lät han utfärda det s k konventikelplakatet. Med sin starka luthersk-ortodoxa uppfattning hyste han en personlig motvilja mot den fromhetstyp som pietisterna representerade och betecknade dem genomgående som fanatiker. Det politiska syftet med konventikelplakatet vann H uppenbarligen. Prästeståndet blev från denna tid en högst användbar bricka i hans virtuosa spel om makten.

Med sin gammaldags kultursyn torde H haft föga förståelse för upplysningstidens ännu trevande manifestationer. Men med sitt utvecklade sinne för den allmänna opinionen var han klok nog att inte i onödan stöta sig med denna. Då kanslikollegium i ovist nit på våren 1734 beslutat hindra utgivningen av Dalins Argus på grund av dess angrepp mot religionen, staten och goda seder, ingrep H personligen några dagar senare och gav boktryckaren tillstånd att fortsätta.

Starkt förenklat rymde H:s statskonst tvenne mål, nämligen att inåt trygga det nya statsskicket och att utåt bevara freden. Plans lojalitet mot författningen är obestridlig. Han tog stor hänsyn till ständerna och deras önskningar, ibland t o m på regering- ens bekostnad. Han avstyrde med fast hand de valhänta försök, som 1723 gjordes av kung Fredrik att med böndernas hjälp öka kungamakten. Men det hindrade honom inte att med överlägsen skicklighet utnyttja skilda situationer att driva både riksdag och regering till beslut, vars konsekvenser de långt ifrån alltid fattade, men vilka i hög grad stärkte hans personliga maktställning. Han behärskade i grund konsten att, som han själv uttryckte det, "temporisera", dvs förhala tiden, uppskjuta avgörandena, när så behövdes, och "laga efter lägligheten". Genom tyngden av sin auktoritet förmådde han manövrera ständerna i en dittills aldrig skådad omfattning. Förhållandet är så mycket märkligare, som han ingalunda förfogade över något fast organiserat parti, endast över intressegrupper, som han med förfaren hand sammansmidde till ett gemensamt stöd för sin politik. De han därvid kunde lita till utgjordes av byråkratins spetsar, det högre krigsbefälet, godsägaradeln, prästerna och efter hand även bönderna, sedan de kommit att betrakta honom som en garant för freden.

Det centrala momentet i H.s ledning av Sveriges utrikespolitik var utan tvekan fredens bevarande. Det var inte någon retorisk överdrift, när han i ett brev till Josias Cederhielm (11 febr 1726) under dennes ambassad till S:t Petersburg deklarerade, att han "klart och ofta nog låtit förstå, att den ädla fredens bibehållande är vårt endaste och oföränderlige ändamål". I den konsekventa fredspolitik, som H förde, ingick givetvis att undvika alla storpolitiska förbindelser, som kunde leda till krigiska förvecklingar. I det dåtida Europas av kabinettspolitiken influerade värld innebar detta i och för sig ett svårlöst problem, men det komplicerades ytterligare genom den inre partifejden på riksdagarna. H såg som sin uppgift att neutralisera alla ingrepp från de under hand uppdykande partibildningar — först det holsteinska partiet, senare det franska eller hattpartiet — som kunde äventyra freden. I denna strävan inmängde sig också en ingalunda oberättigad uppfattning om hans egen kapacitet och oumbärlighet. Ständerna borde, menade han, med fullt förtroende lägga ledningen av Sveriges utrikespolitik i hans hand. Det första hindret för H:s freds- och balanspolitik uppträdde på riksdagen 1723 i det holsteinska partiets skepnad. Kring dess banér hade efter hand samlats en inte obetydlig skara anhängare, som var missnöjda med den dittills förda utrikespolitiken och kung Fredriks ogenerade metoder att vinna ökat inflytande samt siktade mot en mera aktiv allianspolitik, där man skulle utnyttja den unge hertigens av Holstein-Gottorp förbindelser med ryska hovet för att om möjligt återfå de till Ryssland avstådda Östersjöprovinserna. Partiet seglade i uppenbar medvind och genomdrev på riksdagen, att hertigen tillerkändes titeln "kunglig höghet" och ett årligt underhåll. De ledigblivna platserna i rådet besattes med säkra "holsteinare", däribland partiets ledande män Josias Cederhielm och Carl Gyllenborg. En bestämd rekommendation från mindre sekreta deputationen till regeringen att sluta en allians med Ryssland visade med all tydlighet, vart vinden blåste. Ständerna hade sålunda tagit position till partiets favör, och i regeringen var "holsteinarna" i majoritet.

H befann sig efter riksdagens slut i en mycket brydsam situation. Skulle han följa med vinden eller bryta sig en egen väg? Han var fullt medveten om faran. Han befann sig i ett klart underläge. Om han obstruerade, kunde han befaras bli kastad ur sadeln. Det gällde för honom att tills vidare tjuta med ulvarna och se tiden an. Han hade enligt egen uppgift personligen verkat för hertigens titulatur, vilket med tillfredsställelse noterades av "holsteinarna". Han hade ej heller något emot att med deras hjälp hålla kung Fredrik på mattan. Det är också bevisligt, att den holsteinska diplomatin vid denna tid räknade honom bland sina anhängare. Däremot var han föga benägen att följa partiet på dess vingliga alliansstråt. Han insåg klart, att tsar Peter ämnade begagna sig av hertigen för att inblanda sig i Sveriges inre angelägenheter. En allians med Ryssland kunde betyda en farlig beroendeställning till den mäktige grannen och dra in Sverige i tsarens allt vidlyftigare internationella mellanhavanden. H kunde givetvis inte hindra fullföljandet av riksdagens uppslag — 24 febr 1724 undertecknades den sv-ryska försvarsalliansen, gällande 12 år framåt — men lyckades ge den en inte alltför hårt bindande form. Med partiets ledande krafter uppehöll han ett till synes förtroendefullt samarbete. I den av riksdagen beslutade sekreta kommission, som mellan riksdagarna skulle handha viktigare utrikespolitiska ärenden, placerade han både Cederhielm och Gyllenborg i den dubbla avsikten att både vinna deras bevågenhet och ha dem under uppsikt.

I jan 1725 avled helt oväntat tsar Peter och efterträddes av sin maka Katarina I. Härmed tillspetsades i ett slag situationen och aktualiserades "holsteinarnas" svävande planer att utnyttja det labila läget i Ryssland till Sveriges förmån. Förslag väcktes 19 mars i sekreta kommissionen att sända en utomordentlig beskickning till S:t Petersburg. H strävade energiskt emot, men i rådet blev han nära nog ensam om sin mening, och Cederhielm utsågs att leda beskickningen. Cederhielm skulle tjänstgöra som rådgivare för den unge hertigen — äktenskapet mellan hertigen och tsarens dotter Anna var redan avtalat och bröllopet ägde rum i maj — och i övrigt nyttja konjunkturerna till Sveriges fromma. H hade hela tiden sökt förhindra ambassaden men svalde tills vidare förtreten.

Fram på vårsidan 1726 fann sig H ha "temporiserat" tillräckligt länge för att kunna slå till. Han hade under hand börjat luckra upp den holsteinska majoriteten i rådet och dragit kung Fredrik över på sin sida, sedan denne av två onda ting — H och "holsteinarna" — valt det minst onda. Därjämte försåg konungen från sina egna låneförhandlingar med Preussen sin nye medspelare med viktiga upplysningar om komprometterande brevkoncept uppsatta av riksrådet Mauritz Vellingk, en av holsteinska partiets ledande män. H:s närmaste schackdrag blev att genomdriva dels Cederhielms återkallande, dels Sveriges anslutning till den s k hannoveranska alliansen, omfattande England och Frankrike och närmast riktad mot Ryssland. Han ville härigenom definitivt bryta holsteinska partiets äventyrliga förbindelser med ryska hovet. Det första målet nåddes relativt lätt, och Cederhielm rappellerades, det andra svävade länge i det ovissa, beroende på partiställningen i rådet. H arbetade träget i det tysta men ansåg sig ännu i mitten av mars 1726 inte kunna "svara för utgången" (brev till hovkanslern J v Düben 16 mars). Tre månader senare (rådsprot 14 o 16 juni) föll avgörandet. Partierna vägde nästan jämnt — "holsteinarna" med åtta röster motsatte sig Sveriges anslutning, men H och hans anhängare med sina sju röster biföll förslaget och kunde tack vare kungens båda röster diktera beslutet.

H:s seger var emellertid så knapp, att han beslöt i förtid inkalla riksdagen, som samlades i sept 1726, för att bekräfta rådets beslut. Att han därjämte hade för avsikt att krossa det holsteinska partiet genom att oskadliggöra dess ledare och samtidigt tillförsäkra sig majoritet i rådet, är tydligt. Opinionen i landet hade också avgjort svängt till H:s fördel. Han blev omedelbart vald till lantmarskalk och fick därigenom stora möjligheter att dirigera riksdagen och nå sina syften. Genom en skickligt arrangerad kampanj med övertalningar, påtryckningar, försåtliga antydningar om landsfördärvliga stämplingar, allt omslutet av en strålande gästfrihet i H:s hem i Sthlm samt ett påpassligt utnyttjat ordförandeskap på riddarhuset och i sekreta utskottet, kunde H snart förvärva en pålitlig majoritet. Riksdagen antog förslaget om anslutning till den hannoveranska alliansen och inledde utrensningen av holsteinska partiets ledare, där H tjänstvilligt lade alla komprometterande papper på bordet. Vellingk dömdes till avsättning och förlust av liv och egendom — en dom som dock mildrades genom H:s ingripande. Cederhielm, som befanns ha överskridit sina instruktioner och illa tillvaratagit Sveriges intressen i Ryssland, drog sig ur spelet genom att begära sitt avsked, och Gyllenborg jämte Höpken avlägsnades genom administrativa åtgärder från all befattning med utrikespolitiken. H lämnade 1726—27 års riksdag som obestridd segrare, sedan riksdagen kompletterat rådet med flera av hans anhängare. Den kritiska perioden av hans maktkamp var avslutad. Han hade nått sitt mål genom en realistisk bedömning av det utrikespolitiska läget, en i begynnelsen försiktig undfallenhet gentemot numerärt överlägsna motståndare, efter hand förbytt i ett fördomsfritt utnyttjande av deras blottor och till sist genom ett slugt och kallblodigt manövrerande i de avgörande ögonblicken.

Det holsteinska partiet upplöstes efter hand. Vid 1731 års riksdag, där H med förkrossande majoritet valdes till lantmarskalk, dominerade han mer än någonsin. Men tecken till en regress började visa sig. Hans fiender var inte overksamma. Man genomdrev, att inget riksråd för framtiden skulle få bekläda lantmarskalksposten. Därmed var H i fortsättningen utestängd från ledningen av riksdagsarbetet. Han befann sig också i hög ålder — 67 år — och hans hälsa började vackla trots åtskilliga "vattenkurer" vid Medevi brunn och långa vilopauser på Ekebyholm. Bland det uppväxande släktet förmärktes begynnande missnöje med hans försiktiga statskonst, oengagerade näringspolitik och auktoritativa, utpräglat aristokratiska regemente. Det diplomatiska spelet ställde därjämte ökade krav på H:s smidighet och handlingskraft, sedan den hannoveranska alliansen redan 1731 i realiteten upplösts och Frankrike beslutat att mera aktivt dra in Sverige i sin intressesfär. H hade trots besvikelsen över Englands uppträdande under nordiska kriget en "särdeles estime" för England. Han tvivlade aldrig på dess regerings "rättsinnighet och uppriktighet". Han fann också, att "deras parlament och våra ständer sätta oss nästan i lika tillstånd". Däremot hyste han en påtaglig misstro mot Frankrike, som han betraktade som en egennyttig vän, som använde Sverige att kratsa kastanjerna ur elden.

I den internationella spänning, som uppstod i Europa genom det s k polska tronföljdskriget 1733, sökte Frankrike dra in Sverige till stöd för den forne polske kungen Stanislaws kandidatur. H avvisade inte Frankrikes anbud att vid dess sida agera i Polen och sända hjälptrupper till en planerad expedition, men då han samtidigt fått påstötning från den engelska regeringen att ej "förhasta sig", uppställde han så hårda finansiella och militära krav, att den franska diplomatin t v drog sitt anbud tillbaka. Med hänsyn till det osäkra läget beslöt regeringen inkalla ständerna 1734.

Det visade sig nu, att H inte längre behärskade riksdagen, sedan han bortmanövrerats från lantmarskalksposten, och ett organiserat motstånd mot honom började framträda. Spillrorna av det forna holsteinska partiet sökte under Gyllenborgs och Höpkens ledning vinna anhängare på riddarhuset och i borgarståndet och nådde kontakt med den franske ambassadören Casteja. Under hand bildades en sammanslutning, ännu ganska löslig men dock operationsduglig, som blev grunden till hattpartiet. Dess närmaste mål blev att genom förbindelsen med Frankrike kullkasta H:s försiktiga balanspolitik och om möjligt störta honom. Det senare lyckades väl ännu inte, men man fick dock sekreta utskottet, där "fransmännen" hade majoritet, att i tämligen svävande ordalag rekommendera regeringen att söka Frankrikes vänskap och utnyttja konjunkturerna till Rysslands försvagande.

Utgången av maktkampen på riksdagen ger ett otvetydigt intryck av att H:s vaksamhet börjat slappna och att hans taktik inte längre inhöstade så rika frukter som tidigare. Han hade uppenbart nonchalerat det spirande motståndet. Dock hade han redan 1732 av den engelska regeringen fått en vink om att något var i görningen för att återuppliva det gamla holsteinska partiet. Man hade meddelat honom, att konung Fredrik "engagerade sig med några av holsteinska partiet" — det gällde tydligen Gyllenborgs försök att vinna konungens förtroende — men H förklarade sig omedelbart "ej något dylikt kunnat förmärka". Partiet som sådant hade, menade han, numera ingen som helst betydelse (brev till envoyén Sparre i London, odat koncept med apostille, dat 6 juni 1732). H:s metod att genom en förnyad avskedsansökan öka känslan av sin oumbärlighet och därmed stärka sin ställning hade inte samma överväldigande effekt som tidigare.

I enlighet med ständernas uttalade önskan inledde H 1735 underhandlingar med Casteja om en subsidietraktat. Hans entusiasm torde varit måttlig, men villkoren var relativt förmånliga. Man var i stort sett överens, då en invit från Ryssland att förnya 1724 års fördrag kastade allt över ända. H accepterade det ryska anbudet i den dubbla avsikten att både markera Sveriges självständighet och lugna ryssarna. Den skickligt genomförda diplomatiska manövern fick vittgående följder både på det utrikespolitiska och inrikespolitiska planet. Den franska regeringen vägrade ratificera subsidiekonventionen och gav H skulden. "Franskvännerna" beskyllde H för dubbelspel, vilket i och för sig var ogrundat, då Casteja på tidigt stadium underrättats om rysslandsfördraget, och använde H:s schackdrag som ett slagträ i vulgärpropagandan mot honom. Han utmålades här som en landsfördärvlig ryssvän. Tillsammans med denna hetsiga agitation mot H personligen svepte en våg av chauvinism över landet.

I denna atmosfär sammanträdde ständerna på våren 1738. H, som nu var 74 år och alltmer skattat åt lantlivets behag på Ekebyholm, synes ha tappat åtskilligt av sitt grepp om utvecklingen. Han var påfallande passiv, underskattade oppositionen och synes knappast ha företagit några åtgärder för att samla sina anhängare till motaktioner. Hans motståndare, som allmänt började kallas "hattar", satt med relativt säkra kort på hand. De insåg emellertid, att det dock skulle innebära vissa vanskligheter att störta regeringen, så länge H alltjämt var i dess ledning, och erbjöd honom genom förmedling av bl a hans svärson, general Axel Löwen, en hederlig reträtt, om han frivilligt trädde tillbaka. Trött och beklämd inför den annalkande stormen gav H upp striden och begärde 18 dec 1738 sitt avsked — till sina regeringskollegers förvåning och besvikelse. Han avträdde från skådebanan under stora hedersbetygelser och fick behålla sin riksrådstitel och samtliga löneförmåner. Han återvände till sitt kära Ekebyholm men synes inte varit alldeles främmande för tanken att ånyo uppträda i det politiska livet. Hans alltjämt bibehållna förbindelse med den ryske ministern i Sthlm vittnade om en långt driven fördomsfrihet i det politiska intrigspelet. Han avled på Ekebyholm 18 april 1742 efter att ha varit åsyna vittne till all den ofärd, som hans motståndare genom sin äventyrliga politik dragit över landet.

Betydelsen av H:s statsmannagärning har stått fullt klar för både samtid och eftervärld. Men värderingen av hans insatser har givetvis skiftat. Hans ledning av Sveriges utrikespolitik präglades kanske inte av den konstruktiva fantasi, som utmärkt förgrundsgestalterna under vår stormaktstid. Men jämförelsen med dem är dock knappast rättvis. Han förfogade aldrig över en stormakts resurser. Landets starkt begränsade finansiella och militära tillgångar tillät honom inte några nya och djärva utspel. Han var en utpräglad realpolitiker och behärskade i grunden konsten att utnyttja de internationella konjunkturerna. Ingen av hans efterföljare som kanslipresident under frihetstiden nådde i det avseendet upp till hans nivå. I ledningen av den inre politiken utvecklade han en taktisk fintlighet och en politisk fingerfärdighet av dittills aldrig skådat mått. Han var en utomordentligt skicklig politiker, och genom den personliga maktställning han tillkämpade sig gav han det ämbete han beklädde — kanslipresidentens — även för framtiden en dominerande roll i det offentliga livet. Hans initiativ på den inre utvecklingens områden är däremot påfallande ringa.

H:s personlighet har blivit mycket olika bedömd. Den övervägande delen av de kretsar, som kom i direkt beröring med honom i det politiska livet, synes ha uppskattat hans klokhet och måtta, hans naturliga värdighet och förtroendeingivande myndighet, hans förbindlighet och gästfrihet samt haft förståelse för hans gammaldags moralbegrepp och religiösa sedvanor. Hans motståndare, vilkas uppfattning här och var färgat av sig i den tidigare memoarlitteraturen, fann honom falsk, hård, härsklysten, intrigant, hämndgirig och cynisk. Hans ostentativa gudaktighet i tal, skrift och utvärtes åthävor betraktade de som rent hyckleri. Av samtida statsmän och diplomater, som mera ingående haft med honom att göra, har de engelska genomgående uppfattat honom som kylig och reserverad men av högsta kapacitet; de franska har till en början varit uppskattande — kardinal Fleury betonade i brev till Casteja 9 aug 1728 H:s roll som "le restaurateur de sa patrie" — men efter hand börjat misstro honom för dubbelspel och beroende av underställda medhjälpare. Gemensam för alla bedömare synes ha varit svårigheten att verkligen komma honom in på livet.

Givetvis var detta förhållande från H:s sida fullt medvetet genomfört och i många situationer en avsevärd tillgång men underlättar näppeligen eftervärldens försök att analysera hans personlighet. Hans omfattande korrespondens som ämbetsman ger i detta hänseende föga ledning. Han var lika avmätt och tillknäppt när han skrev sina brev som när han förhandlade med de främmande sändebuden. I mångt och mycket bottnar gåtfullheten i hans personlighet med dess många motstridiga karaktärsdrag i den starka miljöförändring och generationsbrytning, som han ställts inför under sin långa levnad. Han befann sig i skarven mellan tvenne släktled; religiöst, kulturellt, ekonomiskt och socialt var han en exponent för en svunnen tid, den karolinska, men politiskt gled han in i helt nya banor genom sin klara motvilja mot "suveräniteten", sitt resoluta uppgivande av alla stormaktsdrömmar och sin oavlåtliga strävan att bevara "den ädla freden".

H var vid sin bortgång en rik man. Större delen av hans förmögenhet härrörde sig från hans giftermål. Hans andra hustru Inga Törnflycht ägde bl a en centralt belägen fastighet, .den torstensonska, senare vanligen kallad det schönfeltska huset vid Stora Nygatan 30 med en tomt, som sträckte sig ända ner mot Lilla Nygatan. Bostaden, som Inga Törnflycht inköpt 1704, räknade ett drygt tjugotal rum — 30 eldstäder enligt mantalslängden 1711 — däribland en stor bankettsal i "yppig Drottningholmsstil". I början av 1720-talet flyttade H till ett större stenhus med stallbyggnad, trädgård och diverse uthus på Kungsholmen. Huset, som ännu existerar, ingående i Serafimerlasarettets byggnadskomplex, inköptes 1712 av greve Nils Gyllenstierna, H:s svärfar i hans tredje äktenskap. Vid Gyllenstiernas död 1720 ärvdes huset av hans dotter och blev familjens bostad under 1720- och 1730-talen.

Redan på 1710-talet hade H börjat placera pengar i jord. Sålunda inköptes 1712 Ådö säteri, Lossa, Upps, där han lät uppföra en ansenlig byggnad. Efter svärfaderns död 1720 kom han i besittning av de stora gyllenstiernagodsen i Småland och Östergötland med tyngdpunkten förlagd till Fågelvik i Tryserum, Kalm. Här brukade H och hans hustru gärna tillbringa någon del av sommaren. Men avståndet till Sthlm var avsevärt, och H såg sig om efter ett lämpligt gods i närheten av huvudstaden. Han inköpte 1724 Ekebyholms säteri, Rimbo, Sth, som efter en grundlig restaurering blev hans käraste uppehållsort under resten av hans liv. Hit drog han sig gärna undan för att vila ut, slippa efterhängsna diplomater och i ro konferera med sina närmaste medarbetare. H gjorde under såväl 1720- som 1730-talen stora investeringar i jord i syfte att utöka och avrunda sina centrala jordkomplex i Uppland, Östergötland och Småland. Vid likvidationen av sin lönefordran på kronan från krigstiden erhöll han 1724—36 sammanlagt 37 183 dlr smt (111 549 dlr kmt), som tydligen utnyttjats för syftet. För finansieringen av sina jordköp sålde han dessutom 1724 sin fastighet vid Stora Nygatan för 10 500 dlr kmt till sin svägerska, grevinnan Piper. Vid 1740-talets ingång förfogade H över ett mycket ansenligt jordinnehav — tolv säterier och större egendomar med ett sammanlagt värde av 311 340 dlr kmt. Hans sammanlagda förmögenhet — fast och lös egendom — uppgick vid samma tid (1740) till över en halv miljon (547 693) dlr kmt.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

H:s koncept i Kanslipresidentens arkiv o brev till honom i särsk saml, RA (bl a från G Bonde, J v Düben, C Feif, J H v Kochen, G H v Mullern o M Vellingk). Brevkonc även i LSB. Brev till H även i KB. Brev från H i Diplomatica (stort antal i flera serier), Kanslipresidentens arkiv (till bl a C Piper), Skr:r till konungen, Biographica o till bl a J v Düben, C Feif, G H v Goertz, G H v Müllern, G M v Nolcken o M Vellingk, samt till bl a Sofia Juliana Forbus, C Sparre, M Stenbock, N o C G Tessin i Ericsbergsarkivet, till C G Tessin även i dennes saml, allt i RA, till bl a JA Meijerfeldt, C Rudenschöld o. E Sparre i UUB, i släktarkiven Horn-v Gertten o De la Gardie, LUB, till J Cederhielm (fotostater i RA), FRA, o till G H v Goertz i Oldenburgisches Landesarchiv.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, SRP, KA:likvidationer, Svea hovrätts arkiv: arvskiften, bouppteckn:-ar, prot, testamenten, allt i RA; mantalslängder, uppbudskonc, SSA.

AdRP 17, 1710, 1713—1714 (1902), d:o från o med 1719, 1—11, 1719—1739 (1875 —1889); W Ahlström, A H o Karl XII 1710—1713 (1959); R Blomdahl, Ekebyholm (1959); BondRP 1—3, 1720—39 (1939 —48); BorgRP 1—5, 1719—1734 (1945— 65); British diplomatic instructions 1689— 1789, I, Sweden, 1689—1727, ed by J F Chance (1922); J de Campredon, Mémoire sur les négociations dans le Nord . . . (1864); Carlander; G Carlquist, Josias Cederhielm (SBL 8); E Carlsson, Freden i Nystad, 1 (1932); dens, Fredrik I o den hessiska successionen (HT 1949); S Carlsson, Samuel Åkerhielm d y (rec Sc 1947); dens, Sv hist, 2. Tiden efter 1718 (1961); dens, Byråkrati o borgarstånd under frihetstiden (1963); J F Chance, The alliance of Hanover (1923); H Danielson, Sverige o Frankrike 1727— 1735. Ett bidr till belysning av A H:s ut- rikespolitik (1920); dens, Sverige o Frankrike 1736—1739. Till belysn av A H:s politik o fall (1956); E Ekegård, Studier i sv handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924; rec av E Heckscher i HT 1925); W Enblom, Privilegiestriderna vid frihetstidens början 1719—1723 (1925); F A v Fersen, Historiska skrifter, 1 (1867); S Grauers, A B H, 1. 1664—1713 (1920) o där anf källor o litt; dens, Några bidr till oppositionens hist under Karl XII (KFÅ 1921); dens, Sveriges riksdag, 1:4 (1932); dens, De politiska relationerna mellan A B H o Georg Heinrich v Görtz (KFÅ 1963); dens, G H v Goertz (SBL 17); dens, G Gyllenborg (SBL 17); C Hallendorff, Lantmarskalken som riddarhusets främste repr (Sveriges riddarhus, 1926); dens, Frihetstiden (Sv folkets hist, 4, 1928); Handhar ang revolutionen i Sverige 1718—1719, ed L Thanner (HH 36: 1, 1954); Handl:ar till Sveriges politiska hist 1718—1719, ed L Thanner (HH 37: 2, 1961); E Heckscher, Produktplakatet (Ekonomi o hist, 1922); dens, Sveriges ekonomiska hist, 2:2 (1949); E Hedin, A H:s återinträde i rådet 1720... (HT 1918); A Helander, Daniel Niklas v Höpken 1669— 1727 (1927; rec av S Grauers i HT 1929); K-G Hildebrand, Polen 1704—1709. Kring Josef Feldmans "Polska w dobie wielkiej wojny pölnocnej" (KFÅ 1936); dens, Ekonomiska syften i sv expansionspolitik 1700— 1709 (KFÅ 1949); E Hjärne, Ämbetsmanna-intressen o politiska doktriner på 1719 års riksdag (HT 1916); dens, Från Vasatiden till frihetstiden (1929); W Holst, Carl Gustaf Tessin... (1931); dens, Fredrik I (1953); dens, Ulrika Eleonora dy (1956); J Hägg-man, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); A J v Höpken, Skrifter, 1, ed C Silfverstolpe (1890); G Jonasson, Karl XII:s polska politik 1702—1703 (1968); R Josephson, Borgarhus i gamla Sthlm (1916); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2. 1721—1792 (1957); S Jägerskiöld, Sverige o Europa 1716—1718 (1937); E Key, Tillkomsten o utbyggandet av K Sera-fimerlasarettet (SSEÅ 1950); W Konop-czynski, Karl XII o Polen (KFÅ 1924); F Lagerroth, Frihetstidens författn (1915); dens m fl, Frihetstidens maktägande ständer 1719—1772, 1—2 (Sveriges riksdag, 1:5— 6, 1934); S Landahl, En pamflett mot A H vid 1726—1727 års riksdag (HT 1936); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström; E M v Nolcken, Berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (HT 1889); T O:son Nordberg, Greger v Schön-felts palats o praktsal (SSEÅ 1952); Recueil des instructions données aux ambassadeurs et ministres de France, 2, Suéde, ed A Geff-roy (1885); Ur Axel Reuterholms dagbok, ed H Schiick (1921); Nils Reuterholms journal, ed S Landahl (HH 36:2, 1957); J Rosén, Det engelska anbudet om fredsmedling 1713 (LUÅ 1947); dens, Den sv ut- rikespolitikens hist, 2: 1. 1697—1721 (1952); dens, Sv hist, 1. Tiden före 1718 (2 uppl 1964); B Sallnäs, Samuel Äker-hielm dy (1947); dens, En kraftmätning mellan konung o råd 1723 (HT 1950); SRA 2:1—2, 1719—1723 o 1726—1727 (1909, 1913); ST 8: 1, 1723—1739 (1915); [A L Stierneld,] Facta till Revolutions-historien . . . (HSH 7, 1819); E Tegnér, KB :s saml af sv brefvexhar (1879); [C G Tessin,] Tessin o Tessiniana, ed F V v Ehrenheim (1819); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII :s död (1953); dens, Krigsrådet den 1 dec 1718 (HT 1956); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915); F U Wrangel, Stockholmiana, 1—4 (1912). — G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid B Horn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13807
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid B Horn, urn:sbl:13807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-25.