Meriter

13 Horn, Clas Fredric, son till H 12 i dennes 1:a g, f 18 maj 1763 i Sthlm, Klara, d 23 maj 1823 i Khvn. Löjtn i livreg till häst 7 aug 77, löjtn vid nämnda reg 27 april 81, kammarjunkare 6 juni 83, major vid fortifik 12 maj 83, major vid livbrigaden av fortifik 26 sept 84—15 april 89, dömd till ständig landsflykt med förlust av adelskap o medborgerliga rättigheter 15 aug 92, bosatt i Danmark o Tyskland från 93. — LMA 82—92.

G 23 nov 86 i Sthlm, Klara, m Maria Vilhelmina Linnerhielm, dp 3 maj 64 i Jönköpings stadsförs, d 9 nov 33 på Falkenå, Kräcklinge, Ör, dtr till hovrättsrådet Jonas L o Johanna Margareta Seele.

Biografi

Den unge Clas H:s talanger syntes borga för en lysande karriär i livet. En ungdomsvän, den senare "gustavianen" J A Ehrenström, karakteriserade honom som "geni, poet, musicus, mathematicus". Det var i denna sista egenskap som han vid 20 års ålder blev utnämnd till major vid fortifikationen, och han utförde befästningsarbeten i Kristianstad på 1780-talet.

Hand i hand med H:s starka naturvetenskapliga intresse gick som ej ovanligt var under 1700-talets s k förromantik ett påtagligt intresse för naturmystik och ordensväsen. H var medlem av Frimurarorden och andra ordnar och förde en vidlyftig korrespondens i ordensockulta ting med en likasinnad yngling Magnus ("Måsse") Stenbock (Ericsbergsarkivet i RA). I den litterära fejden mellan Kellgren och Thorild tog han starkt parti för den förre. Hans naturfilosofiska och politiska orakel var Rousseau, och han upplevde natursvärmeriet i dennes anda på Ehrenströms gård Pyhäjärvi i Tavastland. Litterärt inspirerades han av den engelske 1700-talsskalden Edward Young, som han sökte efterlikna. Den romerska nyklassicismens liberala frihetsmaximer, som härstammade från historikern Tacitus — tyrannhataren — hade han tillägnat sig, och mot Gustav III kom han att fatta ett glödande hat. Konspirerandet mot regeringssättet hade varit under oavbruten utveckling sedan Anjalamyteriet 1788 och särskilt efter förenings- och säkerhetsakten 1789. Oppositionen såg sig till sist nödsakad att praktisera rent brottsliga metoder.

Vid 1789 års omvälvning hade H:s fader Fredric H (H 12), som 1772 varit en av Gustav III:s ivrigaste anhängare men nu tillhörde kungens motståndare, blivit häktad tillsammans med Axel v Fersen d ä och andra högaristokratiska oppositionsmän. Den unge H hade vid de upprörda förhandlingarna på rikssalen 17 febr synts alldeles blek av raseri enligt vännen Ehrenströms berättelse. Så kom politisk reaktion och radikalism att förenas i den komplott som ledde till mordet på Gustav III. De äldre inom konspirationen, generalen C F Pechlin, kanslirådet J v Engeström, T J Stensson Bielke m fl, önskade återställa det frihetstida riddarhuset i dess forna makt och härlighet. De unga brushuvudena av Sthlms politiska "jeunesse dorée", till vilken H och den fanatiske A L Ribbing hörde, var fascinerade av franska revolutionens ideal och av dess blodiga metoder. Sedan de stiftat bekantskap med den för högmålsbrott nyligen straffade kaptenen J J Anckarström, som i tidens anda törstade efter att bli den svenske "Brutus", tog komplotten fastare form. H och Anckarström tänkte först enlevera kungen från Haga men uppgav snart dessa planer. På en operaföreställning av Thetis och Pelée repeterade man vad som komma skulle.

Mordkvällen 16 mars hade Anckarström, H och Ribbing lagt sista handen vid förberedelserna till attentatet på H:s gård Huvudsta. Man hade kostymerat sig som svarta dominos och beväpnat sig. Efter attentatet spärrades dörrarna till operan av hovstallmästaren, överste H H v Essen, som följde sin sårade herre till slottet. Åtgärden fick sin stora politiska betydelse. Den fruktade polismästaren lagman N H Liljensparre infann sig snabbt på platsen för förhör och undersökning. En av de få, som i stor skräck kommit undan, innan utgångarna stängts, var H, vars upphetsning var omvittnad. De förvirrade statskuppsplanerna, som den durkdrivne intrigören Pechlin tydligen inte hunnit få något grepp om, upplöstes i intet, då kungen inte dött omedelbart. Ett författningsutkast återfanns bland J v Engeströms papper och ett slags "ministerlista", enligt vilken H skulle ta hand om militärväsendet, figurerade även. Pechlin utpekades av alla de sammansvurna som regissören av morddramat. Men generalen nekade obesvärat genom hela rättegången. Allmänna opinionen ansåg, att han i sin politiska cynism utnyttjat de ungas fanatism, och Liljensparre såg i generalen sin huvudmotståndare i sin uppgörelse med kungamördama. Anckarström, som blev fast redan dagen efter attentatet, sökte först påta sig skulden ensam, men Liljensparre fick snart fram sanningen, och häktningarna följde slag i slag: Ribbing, H, Pechlin, C F Ehrensvärd, J v Engeström och Lilliehorn, major vid Svea livgarde, som sänt ett varningsbrev till kungen. H avgav efter Liljensparres berättelse 22 mars bekännelse med "ömhet, blödighet, ånger och bedrövelse". H och Lilliehorn ansågs som de vekare när det gällde att gå åklagaren, C J Fagerström (bd 14), tillhanda.

I fängelset på Riddarholmen var känslosamhörigheten mellan de olyckliga mycket stark. Ehrensvärd skriver om H, att även om hans "esprit de conduite" ej varit av verklig styrka, hade han i H:s sällskap på detta "ohyggliga ställe" åtnjutit en aftonstund med H:s "snille och hjärta" med uppläsningar ur H:s diktsamling Stunder i mitt fängelse, tillägnad skalden J G Oxenstierna. Samvaron slöt med "bägarklang och tårar".

Efter kungens död 29 mars och Anckarströms avrättning 27 april stod det klart, att de övriga brottslingarna skulle bli benådade till livet. Kungen hade enligt hertig Karls och G A Reuterholms påstående på sin dödsbädd undanbett sig dödsdomar. Liljensparres attityd mot de anklagade var i varje fall förändrad. Den stränge polischefen hade tom deltagit i en midsommarfest med majstång på fängelsegården på Riddarholmen, anordnad av grevinnorna Ribbing och Horn, där man svingat pokaler med bål och punsch och H strängat sin lyra till de nya makthavarnas lov för deras "tryckfrihet". H:s hustru hade på ett tidigt stadium tillåtits att dela fängelse med sin make.

Svea hovrätts dödsdom mildrades till landsflykt för samtliga. Till en början bodde H på sin egendom Hösterkiöb på Själland och åtnjöt protektion av Danmarks ledande politiker A P Bernstorff. Han kallade sig under landsflykten tidvis Fredrik Classon. 1794 vistades han i Lübeck, där en dotter föddes. Han tillhörde där en klubb "Societé philantropique", där bl a den finske självständighetsmannen J A Jägerhorn sammanträffat med franska revolutionärer. Denna mera republikanska än jakobinska sammanslutning blev infamt påpassad av engelskt och ryskt spionage, vilket ledde till dess upplösning.

H bosatte sig därefter med sin familj i en av Danmarks tyska orter Plön i Slesvig och försörjde sig som lärare i matematik och språk. Han skrev även vetenskapliga arbeten men kunde trots hjälp av professorer vid Khvns univ ej ge ut dem. Ett oblitt öde fortfor att förfölja honom. Då Gustav IV Adolf passerade genom Slesvig-Holstein, gjordes han uppmärksam på H:s därvaro, vilket efter diplomatiska påtryckningar ledde till att H och hans familj utvisades. Han begav sig då åter till Lübeck, samtidigt som Napoleon 1806 störtade Preussen över ända och de franska härarna översvämmade Nordtyskland. I den allmänna villervallan gick familjens bohag förlorat. Men fransmännens inkvartering i det hus där H hade hyrt en våning erbjöd honom en ny chans. En hög officer, med vilken han flitigt musicerade på violin och flöjt, förmedlade kontakt med guvernören över hansestäderna, marskalk Bernadotte. I ett naivt öppenhjärtigt brev många år senare beskriver H med vilken nobless denne bemött honom utan "humiliation". Han hade meddelat marskalken upplysningar om Sverige och även ritat kartor över landet. Bernadotte som den nordligast placerade av Napoleons befälhavare umgicks vid denna tid med anfallsplaner mot Sverige och hade givit order om utbetalande av en månatlig pension till H. Men även detta hopp sveks. Napoleons fortsatta krigföring mot ryssarna i Polen ryckte Bernadotte bort från Hamburg och förgäves bönföll H hans maka Desirée om hjälp. 1810 uppvaktade han än en gång Bernadotte i Hamburg, nu i dennes egenskap av sv tronföljare, men utan framgång, vilket han tillskriver f d gustavianska och andra fienders intriger.

De rivna broarna till Sverige kunde H aldrig återställa. Med åberopande av sitt engagemang i frimurarorden i Khvn anropar han skånska ordens stormästare A S Rålamb om hjälp men fick inget svar varken från honom eller andra ordensbröder.

1813 tilläts H återvända till Khvn och fick s å dansk "infödingsrätt". I danska litterära kretsar blev han mycket populär. Han beundrades som en revolutionär frihetshjälte, blev god vän med Rahbek och gjorde ett starkt intryck på J L Heiberg. Han fortsatte sin litterära verksamhet och utgav 1816 i Khvn Små skaldestycken, vari det i ett poem heter: "Jag kunnat vara mera klok, men aldrig mera ren till hjärta!" Dessa obetydliga poetiska alster översattes till danska och utgavs efter hans död av Rahbek.

Författare

Sven Åstrand

Arkivuppgifter

En del av H:s vittra skrifter o papper i KB, några dikter i UUB o en dikt till kronprins Oscar i Biographica, RA. En rest av H :s tjänstearkiv 1786—87 rör fästn:byggn i Kristianstad i KB. Brev från H till M Stenbock (c:a 50) i Ericsbergsarkivet o till dens (1) i Sjöholmssaml, RA. 1 brev juni 1811 till Karl XIV Johan i hans papper, RA, o till dens juli 1818 i UUB (F 647). Några brev från H till J A Ehrenström, G A Reuterholm o A S Rålamb i RA samt strödda brev i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Åminnelse-tal öfver majoren och professoren vid Kongl. fortificationen . . . Lars Melin: hållet i sällskapet Utile dulci den 21 januarii 1791. Sthlm 1791. 19 s. — Stunder i mitt fängelse, ödmjukast tilägnade . . . grefve Jan Gabr. Oxenstierna. Åbo 1792. 4:o. (12) s. — Små skaldestycken. [Khvn 1316.] 190 s. [Även titelbl med förf:s portr i st f namn.] — Smaadigte. . ., fordanskede af K. L. Rahbek. Khvn 1824. (8), 120 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Svea hovrätts utslag över J J Anckarström, Sthlm 16 april 1792) brev från H :s hustru till Gustav IV Adolf, Biographica, allt i RA; ÖÄ:s konceptprot 18— 20 mars 1792, SSA.

L Bobé, Kong Gustaf III :s banemsend i Danmark (Vor Fortid. Tidsskr for dansk kulturhistorie, 1917); C A G Braunerhjelm, K Lifreg:s till häst hist, 5: 1 (1917); H E Charlotta, Dagbok, 3 (1907); J A Ehrenström, Efterlemnade hist anteckn :ar, 1 (1882); R F Hochschild, Memoarer, 2—3 (1909); L Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C F Ehrensvärd (1947); M Lamm, C F H (Dikt o studie, 1912); A Larson, Sammansvärjningen mot Gustav III (1959); B Lesch, J A Jägerhorn (SSLF 288, 1941); G Sahfberg, Den aristokratiska ligan. Sammansvärjningen mot Gustaf III (1969); A F Skjöldebrand, Memoarer, 2—3 (1903—04); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776—1850 (1950). — C Forsstrand, Konung o adel (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Clas Fredric Horn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13812, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13812
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Clas Fredric Horn, urn:sbl:13812, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-19.