Meriter

Ifvarsson, Carl, f 13 febr 1818 i Våxtorp, Hall, d 27 dec 1889 i Värestorp, Ränneslöv, Hall. Föräldrar: frälselandbon Ifvar Jönsson o Pernilla Hansdtr. Frälsehemmansäg i Värestorp, Ränneslöv, 38, sexman, byordn:man, v ordf i sockenkomm för brandstod, nämndeman 42—44, bouppteckn- o auktionsförrättare, bitr åt domsagans häradsh, led av ägodeln:rätt, kyrkovärd, kommunalordf, led av Hallands läns hushålln:sällsk, av bondeståndet för Höks, Halmstads o Tönnersjö härader 59—60, 62—63, 65—66 (suppl i bevilln:utsk 59—60 o 62—63, led av ståndets ensk besvärsutsk 59—60, opinionsnämnden 60, förstärkt bankoutsk 63 o 66, suppl i statsutsk 62—63, särsk utsk 63, led av förstärkt statsutsk 63, förstärkt lagutsk 63 o 66, statsutsk 65—66), led av Hallands läns landsting 63 (v ordf 69 o 74—86, ordf 87—89), revisor vid Rikets ständers lånekontor i Gbg 64, led av AK för Höks härad 67—89 (statsrevisor 67, led av statsutsk 67—89, v ordf 83—89, led av talmanskonferensen 68—80 o 85—89, av särsk utsk 71 U, 78 o 83, v ordf 83, v talman 21 april 80—84, led av AK:s ensk utsk 86, ålderspresident 88—89), led av fästn:byggn:komm 20 juni—7 dec 67, led av Lantmannapartiets "kommitterade" 67, av dess niomannaråd 68—87 B, banko-fullm 69—73, led av komm ang plan för ensk järnvägsbyggn 20 aug 69—29 aug 70, led av komm för skjutsväsendets ordnande 3 mars 76—6 mars 77, av skatteregleringskomm 20 juni 79—17 aug 83, av lantförsvarskomm 19 juni 80—19 juni 82, av komm ang differentialtullars inf 18 aug—15 dec 86, av komm för upphjälpande av landets ekon ställn 19 mars 86—12 dec 87, av Gamla lantmannapartiets niomannaråd 88— 89.

G 9 juli 40 i Våxtorp m Elsa Persdtr, f 2 jan 21 där, d 27 april 07 i Ränneslöv, dtr till frälselandbon Per Nilsson o Boel Nilsdtr.

Biografi

På både fädernet och modernet härstammade I från frälselandbosläkter bosatta i Våxtorp i den sydhalländska skogsbygden intill Hallandsås. I motsats till det stora flertalet bonde- och lantmannapolitiker hade han sina rötter i bondeståndets lägsta skikt. I olikhet med sin far slapp han dock att äta barkbröd. Någon skola besökte han aldrig men lärde sig tidigt att läsa "sittande på en pall bredvid min moders spinnrock". Han sattes sedan att nysta garn och karda ull åt modern men fick också fortsätta sina studier, först för modern, som var mera läskunnig än fadern, sedan för en skrivkunnig torparson och slutligen, i trettonårsåldem, för en räknekunnig skomakarlärling. Sedan han vid tolv års ålder förlorat sin far och modern gift om sig med drängen på stället, sattes han av styvfadern i hårt arbete med husbehovsbränning, tröskning och kreaturssysslor. Genom en tillfällighet kunde han emellertid 1838 för vänpris inköpa ett mindre frälsehemman (f d torp) i Ränneslövs sn, intill Våxtorp men ute på slätten. Inom kort hopade sig uppdragen på honom. Belysande för hans ekonomiska situation är hans 1863 lämnade uppgift, att endast en mindre del av hans inkomster kom från jordbruket.

Enligt egen uppgift var I före 1859 flera gånger, ehuru mot sin vilja, på tal som riksdagsman. 1859 blev han invald i bondeståndet och omvaldes sedan så länge han levde, först till ståndet, sedan till AK. Flera av valen var nästan enhälliga, men ibland var konkurrensen ganska hård, särskilt 1869 då I med knapp nöd slog två medtävlare; det låg honom då bl a i fatet att han biträtt ett anslag till prinsessan Lovisas brudgåva. 1872, då försvarsfrågan var aktuell, och vid de båda tullvalen 1887 måste han utkämpa rätt hårda strider.

Vid sitt inträde i bondeståndet slöt sig I till sin äldre länskamrat Anders Gudmundsson i Berte (bd 17, s 391), som han dock snart kom att överflygla i fråga om inflytande. Jämte Gudmundsson och andra likasinnade bildade han 1862 en moderat grupp, som sökte sig en mellanväg mellan de konservativa och de radikala och som gjorde sig starkt gällande vid vissa val; den kan anses som en föregångare till Lantmannapartiet. Den allvarligt sinnade I ansåg sig också med framgång ha bekämpat kotteriväsendet inom ståndet samt vänt sig mot kravet att ingen fick "svika i dryckjom".

Sparsamheten var och förblev ledstjärnan för I:s riksdagsgärning och inte minst för hans långvariga verksamhet i statsutskottet. Bekämpandet av vad han ansåg vara penning- och ämbetsmannaintressen tog en stor del av hans krafter i anspråk. Han ville sänka ämbetsmännens löner och minska antalet statstjänstemän. Hans sparsamhetsnit drabbade i hög grad de militära huvudtitlarna. Härmed sammanhängde hans uppfattning, att Sverige borde vara mycket återhållsamt på det utrikespolitiska fältet. Han visade exempelvis stor oro för att regeringen på något sätt skulle stödja 1863 års polska uppror. När han 1866 av Karl XV jämte sju kamrater inbjöds till en diskussion om försvarsfrågan, gladde han sig åt den angenäma samvaron men lät inte påverka sig i sak. Han tyckte emellertid om skarpskyttetanken och önskade, att landet skulle ha en god tillgång på gevär, ett i hans ögon folkligt vapen. Han föredrog infanteri framför kavalleri och var skeptisk mot dyrbara fästnings-och krigsfartygsbyggen. I örlogsflottan såg han blott ett bihang till armén och trodde inte, att den kunde bli i stånd att skydda hela Sveriges kust.

Som representant för en hemslöjdsbygd med yllestrumpor som främsta specialitet var och förblev I en deciderad vän av näringsfrihet. Särskilt ondgjorde han sig över det för Hallands landsbygd mycket obekväma förbudet (upphävt 1864) mot landsköp inom en radie av tre mil från varje stad. Däremot var han på 1860-talet en vän av måttligt tullskydd. Liksom sina ståndsbröder ivrade han för en representationsreform. 1865 organiserade han inom sin egen valkrets en petitionsrörelse i frågan.

Efter representationsreformen tog I 1867 verksam del i bildandet av Lantmannapartiet inom AK och blev inom partiet den främste företrädaren för de egentliga bönderna — en motvikt mot den högkonservative magnaten Arvid Posse och den nationalliberale Emil Key. Framför allt drev I partiets sparsamhetslinje mycket hårt, även om han någon gång tog avstånd från extrema nedprutningskrav. Hans misstro drabbade bl a hovförvaltningen, inte minst i samband med Oscar II:s kröning, och den högre undervisningen. Universiteten sysslade enligt hans mening blott med specialutbildning. Däremot ömmade han för folkskolan, som han ville göra till en allmän bottenskola. Sålunda ville han till folkskolan överföra de lägsta klasserna i läroverken. I blev också en varm vän av folkhögskolan. På ett folkmöte i Halland 1872 föreslog han grundandet av en halländsk folkhögskola, som också kom till stånd. Efter att 1873 ha åhört ett föredrag av Björnstjerne Björnson uttryckte han särskilt sin förtjusning över dennes höga uppskattning av folkhögskolan.

En väsentlig del av I:s verksamhet i AK kom att gälla försvars- och grundskattefrågorna. I enlighet med sitt partis allmänna uppfattning ville han avveckla båtsmanshållet och den indelta armén. Han kunde också tänka sig en viss utvidgning av den allmänna värnplikten men avvisade alla vittsyftande militära krav. Han fann stämningen i riksdagen mera "krigisk" än ute i landet och hänvisade gärna till sina kommittenters rädsla för höga försvarsanslag. Han ville vidare reformera krigslagarna i syfte att skydda beväringen mot befälets trakasserier. När det gällde kombinationen av å ena sidan utvidgning av värnplikten, å andra sidan lindring i grundskatterna samt rote- och rusthållsbesvären, var I ännu omedgörligare än flertalet av sina partikamrater, vilket bör sammanställas med att han, liksom en stor del av sina väljare, i egenskap av frälsejordägare hade relativt litet att vinna på en reducering av jordbördorna. Han varnade också 1872 skattejordägarna för att komma med obilliga anspråk. På ett folkmöte i Halland s å gick han med på en ökning av beväringens övningstid från 30 till högst 60 dagar i händelse av en avveckling av jordbördorna. Rädsla för en alltför långt gående värnpliktsreform kom honom dock att avböja riksdagens 1873 gjorda principuttalande om en kombination av de olika frågorna ("kompromissen"). 1875 förklarade han, att man inte behövde på förhand anta det "preussiska" systemet, som kunde få till följd att de sv ynglingarna lämnade landet, så att invånarna i sinom tid blev danskar eller tyskar. På ett folkmöte i Halland s å fasthöll han vid 60 dagars övningstid som maximum.

1870-talets värnplikts- och grundskattedebatter var ett hot mot Lantmannapartiets bestånd, som låg I varmt om hjärtat. Hans omtanke om partienigheten kan ses som huvudorsaken till att han 1878, utan entusiasm, anslöt sig till partiets stora bud i försvarsfrågan, innefattande 90 dagars övningstid, den indelta arméns ersättande med en stamtrupp och grundskatternas avskrivning. Att FK fällde detta förslag, torde för I ha känts som en lättnad. Trots böndernas tacksamhet för representationsreformen drog han sig inte för att låta ministären De Geer falla på försvarsfrågan 1880. Som ledamot av 1880 års försvarskommitté bekämpade I — i viss motsättning till sin vän Key — dem som ville slå landet "i militarismens bojor". 1883 stödde han statsminister A Posses fåfänga försök att kombinera grundskatte- och vämpliktsfrågorna, men 1885 avvisade han i spetsen för en övervägande sydsvensk lantmannagrupp det då segrande sammanjämkningsförslaget, som innebar 42 dagars övningstid och 30 % lindring i jordbördorna. I förklarade, att landet inte tålde några ytterligare uppoffringar för försvaret, att lindringarna i fråga om indelningsverket var av tvivelaktigt värde och att grundskatteavskrivningen bara kom en del av jordbrukarna till godo.

Både i riksdagen och i Hallands läns landsting kom I att syssla åtskilligt med järnvägsfrågor. I början behärskades han av sparsamhetssynpunkterna och var njugg med anslagen, särskilt när det gällde Norrland. Han såg också gärna, att banorna gjordes smalspåriga. Redan 1876 tog han dock avstånd från den utrerade sparsamhetslinjen, som han numera fann oklok, och snart engagerade han sig kraftigt i halländska järnvägsfrågor. Sålunda stödde han 1880 Halmstad—Nässjöbanan och väckte s å i landstinget frågan om byggandet av en västkustbana. Saken fördes upp på riksdagsplanet 1881, då I och hans länskamrater tänkte sig en statlig bana, under åberopande av Hallands ekonomiska uppsving och strategiska betydelse. På grund av riksdagens motstånd övergick I och hans meningsfränder sedan till att arbeta för en privat, statsunderstödd västkustbana. De vann en avgörande framgång 1886. I princip förblev dock I anhängare av statligt järnvägsbyggande. Västkustbanan förstatligades 1895, efter hans död.

Under I:s sista levnadsår dominerades sv politik av tullfrågan. Själv ställde han sig på den frihandelsvänliga sidan, samtidigt som han satte in sin auktoritet på att bevara Lantmannapartiets enhet, trots splittringen i tullfrågan. När de protektionistiska lantmännen 1888 likväl bildade ett eget parti, Nya lantmannapartiet, enrollerade sig I i Gamla lantmannapartiet. När man erinrade honom om hans protektionistiska förflutna, genmälte han, att hans linje var konsekvent, eftersom han liksom på 1860-talet motsatte sig kraftiga förändringar. I sin frihandelsåskådning var han mycket moderat. Han varnade för ytterligheter å ömse sidor och förordade tull på fläsk och andra ladugårdsprodukter. Det var främst rågen och industrivarorna som han ville ha tullfria. Bakom sig hade han skogssocknarna i sin valkrets, medan kustsocknarna var övervägande protektionistiska. Efter att förut ha bekämpat regeringen Themptander kom nu I att närma sig denna, främst på grund av samstämmighet i tullfrågan. Han berättas ha stött regeringen 1887, tom när det gällde anslag till hovet (Petré). Themptander genomdrev s å, trots motstånd från Oscar II, att I blev landstingets ordf, en utnämning som i hög grad misshagade länets hövding C Nordenfalk (G B Nilsson 1966, s 368 ff).

I var emellertid nu gammal och trött. I början av dec 1889 avsade han sig sitt riksdagsmandat. Att döma av sina 1888 författade, på många sätt givande minnesanteckningar hoppades han nu kunna ägna sig mer åt sin familj, som han ansåg sig ha försummat. Han avled emellertid före årets utgång.

Till det yttre var I grå och oansenlig. Han var inte heller någon lysande talare och förefaller inte ha varit särskilt förtjust i att uppträda offentligt. Men han hade genom sina självstudier förvärvat en betydande formell säkerhet, inte minst i språkligt avseende, och han var osedvanligt klok, realistisk och även måttfull i sitt politiska agerande. Av kritiker och vedersakare (t ex O Jönsson i Kungshult, Sv bondepolitik, s 47 f) beskylldes han stundom för långt driven materialism, opportunism och även falskhet. I:s hederlighet kan dock inte betvivlas. Däremot ligger det åtskilligt i en riksdagskollegas något maliciösa formulering, att I brukade uppträda så, att "han kunde hålla sig fast på mitten av vändskivan" (P Nilsson i Äspö, Sv bondepolitik, s 227). I saknade ingalunda viljan till makt. Han ville vara i händelsernas centrum för att på så sätt kunna gagna de sv småbrukarna i allmänhet och sina halländska kommittenter i synnerhet.

Det är lättare att i I:s politiska gärning se inverkan av sociala och lokala intressen än att där skönja ett ideologiskt mönster. I har inte sällan uppfattats som liberal; särskilt har detta omdöme ansetts gälla hans senare år. Klart liberal var han dock endast inom vissa bestämda områden: näringsfrihet, tryckfrihet, krigs- och strafflagstiftning (han krävde 1868 dödsstraffets borttagande), folkundervisning, riksdagens beskattningsmakt. Hans motvilja mot sv överhöghetsanspråk mot Norge kan ses mot samma bakgrund. Denna motvilja var dock förenad med betänksamhet inför mera avancerade opinionsyttringar på det unionspolitiska planet.

En för den sv bonden karakteristisk betänksamhet inför nyheter och experiment satte över huvud taget sin prägel på mycket i I:s politiska gärning. En betecknande detalj var hans skepsis mot det nya metersystemet (1876). Mera talande är hans njugga syn på anslag till fattigvården, där han framför allt var rädd för att kommunerna skulle bli för hårt belastade (1869), och hans motvilja mot inrättandet av en yrkesinspektion, ett organ i vilket han spårade polisuppsikt och ett dyrbart byråkratiskt förmynderskap (1889). Betänksam var han också i rösträttsfrågan, där han förordade måttliga reformer. Han var, förklarade han 1888, inte rädd för att ge arbetarklassen större inflytande, blott detta inflytande inte sträcktes alltför långt.

I anslöt sig inte heller till de liberala kraven på övergång till ett klart parlamentariskt system. I statsråden såg han främst ämbetsmän, och han kunde inte tänka sig något intimare samarbete med en regering, ens om den leddes av Posse. Med viss programmatisk skärpa förklarade han både 1871 och 1875, i något skiftande ordalag, att det för honom och lantmännen i allmänhet var fullkomligt eller tämligen likgiltigt, vilka som satt vid konungens rådsbord, men att det däremot inte var likgiltigt, hur det gick till där. I:s ofta citerade och redan i samtida källor förekommande replik till Karl XV eller Posse 1870: "Vi följa till konseljdörren men icke längre" (Kihlberg, s 288) saknar fullgott dokumentariskt stöd men svarar otvivelaktigt mot I:s grundsyn. Statsråd ville han inte bli, men 1880 lät han av statsminister Posse övertala sig att bli vice talman, vilket innebar en viss eftergift för parlamentarismens principer. Han lämnade detta uppdrag efter 1884 års riksdag på grund av hörselsvårigheter.

I kan betecknas som en av de främsta sv bondepolitikerna genom tiderna. Ingen har med sådan tyngd som han fört småbrukarnas talan i den sv riksdagen. Han var och förblev en genuin företrädare för denna stora samhällsgrupp. Däremot kan han, trots all sin klokhet och klarsynthet, knappast räknas till de statsmän som anar vad som väntar bortom horisonten.

Som riksdagsman för Höks härad efterträddes I av sin måg, hemmansägaren A G Gyllensvärd i Fågelsång (bd 17, s 633). Längre fram representerades valkretsen av I:s son, hemmansägaren August I i Ränneslöv (f 1858, d 1918, led av AK 1906—14), medlem först av Nationella framstegspartiet, sedan av Liberala samlingspartiet.

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

I:s minnesanteckn:ar o en stor saml brev till o från I i G I:s saml, RA. Brev till o från I ur denna o andra samkr tr i vol Sv bondepolitik, utg av E Thermsenius (1928). Brev från I till riksdagsmannen N Petersson i Runtorp (LUB) är tr i G V Lindström, Ur bondebrev o riksdagsvers (1932), brev till E Key (KB) i Minnen av och om Emil Key, utg av Ellen Key, 2—3 (1916—17). Brev från I finns dessutom i bl a S A Hedlunds saml, GUB, H O Schönbecks saml, KB, F T Borgs saml, LUB, O R Themptanders saml, UUB, o G Sparres saml, Mariedal.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Landtmannapartiet, bedömdt af tidningen Swenska medborgaren, utg af Pehr Thomasson. Sthlm 1871. 31 s. [Anon.] — Järnvägar, föreslagna vid 1881 års riksdag. (Med en öfversigtskarta, äfven utvisande Sveriges redan befintliga järnvägar) [anon] (Ymer. Tidskrift utg af Svenska sällskapet för antropologi och geografi, årg 1, 1881, Sthlm 18[81—]82, s 47—49, 1 karta; tills med A T Carlheim-Gyllensköld). — Minnes teckningar 1888 (Svensk bondepolitik. Memoarer och brev från ståndstidens slut och lantmannapartiets tidigare år. Saml o . . . utg av E Thermaenius, Sthlm (tr Upps) 1931, s 16—40). — Carl Ifvarssons brev till familjen (ibid, s 40—46).

Källor och litteratur

Källor o litt: [W A Bergstrand,] Från 1881 års AK. Konturteckn:ar af Marcellus, 1 (1881); O Bjurling, Hallands läns landsting 1863—1937 (1937); S Carlsson, Bonden i sv hist, 3 (1956); dens, Hallänningar i Sveriges riksdag (Hallands hist, 2, 1959); L De Geer, Minnen, 2 (1892); [dens,] Ur Louis De Geers brevsaml (1929); P Hultqvist, Försvar o skatter (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867—1878 (GUÅ 1959); J Johansson i Noraskog, Dagboksanteckn:ar, 2—3 (1958—61); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); G B Nilsson, Sv fattigvårdslagstiftn 1853—1871 (H Berggren o dens, Liberal socialpolitik 1853—1884, 1965); dens, Landstingens "träl-märke" (Sc 1966); S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); T Petré, Ministären Themptander (1945); G Richardson, Kulturkamp o klasskamp (1963); riksdagens prot med bih; H Sellberg, Staten o arbetarskyddet 1850—1919 (1959); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); E Svensén, K I o landtmannapartiet (1890); SPG 25:2 (1905); S Swensson, Folkhögskolan o myndigheterna (Sv folkhögskola 100 år, 1, 1968); E Thermaenius, G I (SvT 1926); dens, Lantmannapartiet (1928); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); O Wennås, Striden om latinväldet (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Ifvarsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14075, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14075
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Ifvarsson, urn:sbl:14075, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-19.