Meriter

1 Fock, Berndt Wilhelm, f 19 aug 1764 i Åbo, d 15 april 1837 i Sthlm (Nik). Föräldrar: överstelöjtnanten Reinhold Wilhelm F o frih Sofia Fredrika Elisabet Maria Stackelberg. Furir vid Åbo läns reg 21 okt 1771, serg där 30 juli 1773, fänrik 10 febr 1779, erhöll 13 nov 1780 K M:ts tillstånd att gå i fransk tjänst och blev underlöjtn (enseigne) vid reg Royal Suédois 1781, löjtn vid Åbo läns reg 21 sept 1786, deltog i finska kriget 1788–90, konstituerades till kapten vid Kajana jägarbataljon 1 febr 1790 (konf 14 april 1791), kapten o regementskvarter mästare vid Åbo läns reg 18 sept 1793, major i armén 21 nov 1798, överstelöjtn i armén, generaladj av flygeln o kvartermästare vid hertig Karls drabantkår 27 dec 1803, generalintendent för armén på Åland 20 juli 1808, överste 29 okt s å, led av Krigskollegii krigsdepartement 27 nov s å, kommendant på Åland och befälhavare över åländska armén 20 dec 1808–9 febr 1809, generaladj 29 dec 1808–19 dec 1818, led i kommittén för arméns provianteringsstater 16 febr s å, ordf i finska lönefordringskommittén 3 maj 1811, landsh i Uppsala län 2 april 1812–1 juli 1830, frih 20 juli 1815, ordf i allm magasinsdirektionen 10 okt 1817–17 mars 1824, presidents n h o v 11 maj 1818, t f överpostdir 10 aug 1836. RSO 1805, KNO 1816.

G 1) 28 mars 1790 i Nystad, Finland, m Johanna Fredrika Ekholm, från vilken han blev skild, f 12 aug 1763 i Sthlm (Nik), d 30 dec 1836 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till bokauktionsnotarien Erik E (bd 12) o Adriana Lovisa Bréant; 2) 23 juni 1808 i Sthlm (Finska) m Engel Brita Ekman, f 17 aug 1784 i Sthlm (Hedv El), d 10 juni 1861 där (Ad Fredr), dtr till kamreraren i kammarkoll Peter Johansson E o Lovisa Christina Tigerstedt.

Biografi

F, som var dotterson till kommenderande generalen i Finland, sedermera fältmarskalken frih Berndt Otto Stackelberg, fick redan i barnaåren passera de första graderna vid Åbo läns regemente. Vid sexton års ålder gick han i fransk tjänst för att fortsätta sin militära utbildning.

Under finska kriget blev Åboregementet, som F tillhörde, under överste Hästesko en härd för det missnöje, som skulle urladda sig i Anjalamyteriet. F befann sig bland de 112 officerare som 12 aug 1788 undertecknade den s k förbundsakten men synes ha stått främmande för tanken, att han därmed givit sig in på förrädiska stämplingar. Han fick också en mild behandling. Den dödsdom som 19 april 1790 drabbade F liksom övriga Anjalamän följdes nästan omedelbart av fullständig benådning. Om F:s verksamhet åren närmast efter kriget är icke mycket känt. I början av det nya seklet blev han knuten till hertig Karls omgivning och flyttade med sin familj över till Sthlm.

Efter det ryska anfallet 1808 fick F genom k brev 16 mars i uppdrag att uppsätta ett lantvärn på Åland, men uppdragets utförande fördröjdes genom ryssarnas landstigning där. Sedan Åland i början av maj befriats genom folkresningen, begav sig F dit som överadjutant åt den utsedde befälhavaren Carl Mörner och blev kort därefter generalintendent och chef för upphandlingen vid den armé, som under konungens eget överinseende sammandrogs på Åland. Gustav IV Adolf tog sitt kvarter på F:s arrendegård Grelsby och inspekterade med gillande det av F organiserade lantvärnet.

I samband med det misslyckade landstigningsförsöket i södra Finland hösten 1808 fick F order att inställa sig på kungajakten Amadis för att sedermera ta befälet över kommissariatet i Finland, men genom en förlisning och andra missöden, som han drastiskt skildrat i en försvarsskrift, undgick han att bli indragen i det snöpliga företaget. Kort efter konungens hemresa i början av november kallades F till Sthlm för att som ledamot i krigsdepartementet övervaka transporterna av krigsförnödenheter till Åland.

Trots att förseningar med provianteringen väckte kungens stora missnöje, fick F mottaga ett nytt och uppseendeväckande bevis på hans uppskattning. Den 20 dec 1808 förordnades han till kommendant på Åland och chef för den där förlagda fördelningen; G C von Döbeln hade redan på senhösten utsetts till befälhavare, men under hans sjukdom fungerade generaladjutanten L B Peyron, som nu ådragit sig konungens onåd. Att det viktiga Ålandsbefälet gavs åt F, som visserligen var en driftig förvaltningsman men icke fört verkligt truppbefäl över kaptensgraden, väckte häpnad icke minst hos F själv. Han skyndade till kungen och bad att få slippa, men enligt hertiginnans berättelse skall kungen ha öppnat dörren till förrummet och ropat till de församlade: »Vad gör man med en undersåte, som ej vill lyda sin konung.» F måste, foga sig, om han inte ville bli arresterad för insubordinationsbrott. Den elake J Chr Toll kommenterade utnämningen i ett brev till G F Wirsén: »Sannerligen någon för ett halvt år sedan skulle kunnat gissa, att Focken erhölle befäl över en corps d'armée och ganska visst överträffar det hans egen förmodan men kan hända är han så lycklig att dess hittills icke utvecklade militära talenter icke komma på prov.» Toll blev sannspådd. F blev genom en olyckshändelse – hästen skenade med hans vagn – urståndsatt att överta sitt befäl, och när Döbeln i början av febr 1809 tillfrisknat, befriades F formligen från sitt oangenäma uppdrag.

Emellertid sändes F i slutet av månaden till Åland för att biträda med underhållsfrågorna. Han synes ha löst sin uppgift tämligen tillfredsställande, och han fick behålla ledningen av kommissariatet under återstoden av kriget samt sköta den säkert mycket besvärliga avvecklingen.

Sedan F som ordförande lett utredningen rörande de f d finska officerarnas lönefordringar, utnämndes han våren 1812 till landshövding i Uppsala län. De första åren av hans ämbetstid drabbades länet av missväxt, och F lät t o m utdela spannmål ur sina egna lager till de hårdast drabbade, socknarna. Vid stiftandet av länets hushållningssällskap 1814 spelade F en ledande roll, och han tog ett viktigt initiativ till omläggning av den svenska jordbruksstatistiken. I residensstaden Uppsala, som 1809 härjats av en svår eldsvåda, satte sig F i spetsen för nybyggnadsarbetet, införde trädplanteringarna, och lät, delvis med egna medel, restaurera och tillbygga slottet. Genom F:s personliga initiativ infördes långt före kommunalreformen drätselkammare i Uppsala (f ö även i Enköping) med konstituerande sammanträde 13 nov 1816. Som ordförande bevistade F ofta drätselkammarens sammanträden och fick därigenom ett direkt inflytande över stadens styrelse.

År 1817 nödgades F att ställa sig i spetsen för allmänna magasinsdirektionen och blev därmed den främst ansvarige för spannmålsförsörjningen i riket. Till en början gick allt väl, och ständerna anvisade stora belopp till direktionens centralupphandling av spannmål. Men genom de goda skördarna vid 1820-talets början uppkom ett betydande överskott på spannmål, priserna sjönk hastigt, och magasinsdirektionens av Karl Johan själv inspirerade försök att rädda situationen genom export misslyckades. På 1823 års riksdag bröt stormen lös. Statsrevisorerna hade i sitt betänkande riktat grava anmärkningar mot magasinsdirektionens åtgärder och ifrågasatte åtal mot direktionens ledning. Samtidigt upptog den betydelsefulla styrelseverkskommittén kritiken ur principiella synpunkter. Magasinsdirektionens misslyckande visade enligt kommittén vådorna av statsmonopol och centraldirigering på detta område. I riksdagen gick oppositionen till attack med C H Anckarsvärd i spetsen. F försvarade sig energiskt och temperaments-fullt, men missnöjet över följderna av den jordbrukskris som magasinsdirektionen knappast rådde för var alltför starkt. Ständerna beslöt, att direktionen skulle avskaffas. K M:t böjde sig för ständernas beslut men avvisade kravet på åtal mot F och hans direktionsmedlemmar.

Hösten 1823 utsattes F för en ny chikan. Vid en middag hos riksståthållaren Sandels på Värsta kom F i ordväxling med värden, som så småningom övergick till en nedgörande kritik av rikets landshövdingar. F kördes skymfligen på dörren. 16 landshövdingar krävde upprättelse i en gemensam skrivelse till Sandels. Tvisten kunde först efter långvarig skriftväxling och medling biläggas.

Efter magasinsdirektionens upplösning ägnade sig F odelat åt sitt län till sin avgång 1830. Slottsbyggnaden var alltjämt föremål för hans omsorger, och den av Fogelberg skulpterade Gustav-Vasabysten på slottets borggård, som avtäcktes 1827, hade bekostats av F. På sommaren 1830 begärde F avsked med företeende av läkarintyg. I Uppsala blev han föremål för omfattande hyllningar. Konungen ville gärna gynna F med en bra pension, men i riksdagen hade hans vedersakare alltjämt gott gehör och den föreslagna pensionen reducerades till hälften. F:s alltid dåliga affärer blev härigenom katastrofalt försämrade. Då överpostdirektörstjänsten 1836 blev ledig, vidtog Karl XIV Johan den uppseendeväckande åtgärden att trots sina rådgivares föreställningar förordna den 72-årige och sjuklige F till tjänsten.

F tillhörde de militärer, särskilt talrika under 1800-talets förra,hälft, som befordrades till höga civila ämbeten. Han var en slags »frisk vilja», en improviserad ämbetsman, utan underbyggnad men med goda föresatser att reformera (B von Beskow). Utrustad med stor administrativ skicklighet, nitisk och driftig samt mångsidigt användbar vann F större anseende som ämbetsman än som krigare. Karl XIV Johan satte stort värde på hans lojalitet och tjänstaktighet, men av oppositionen ansågs han vara inställsam och osjälvständig.

Personligen var F givmild och gladlynt men hade lätt att fatta humör. Han var en utmärkt sällskapsmänniska, och residenset i Uppsala blev under hans tid en skådeplats för lysande baler och banketter. F:s landshövdingetid i Uppsala inföll under en litterär guldålder. Själv var han ingalunda någon vitter eller ens i verklig mening bildad person – Malla Silfverstolpe klagar över den tomma och frivola tonen i hans hus – men han utövade i sina salonger en uppskattad gästfrihet också för andens stormän. E G Geijer understöddes på många sätt av F och bodde som nyutnämnd professor på hans lantställe Lugnet (Landquist).

F:s familjeliv var något komplicerat. Den första hustrun, som han skilde sig från 1808, lär ha återvänt till hans hus för att vårda såväl sina egna som efterföljerskans barn. Den berömde läkaren P von Afzelius säges en gång vid sjukbesök hos F av tvenne kvinnor ha bestormats med bönen »Rädda min man», varför Afzelius frågat F, hur många hustrur han egentligen hade.

Författare

Nils F Holm

Arkivuppgifter

En rest av F:s enskilda arkiv i KrA, ett 30-tal brev till Karl XIV Johan i Bernadotteska familjearkivet o 46 brev till G F Wirsén i RA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Berättelse angående den af undertecknad werkställde inspections-resa till rikets wästra och en del södra provinser. [Rubr.] [Sthlm 1822.] 4:o. 21 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot i krigsärenden, Allm magasinsdirektionens prot, Militaria: Skrivelser från chefen för Åbo läns reg, Armens meritfört, Biographica, Sjöholmsarkivet: Nils Gyldenstolpes saml: Forna tiders minnen, Wirsénska saml, Skogmanska saml, allt i RA; Biographica, Krigshandl 1808–09, Generalmönsterrullor, Åbo läns reg o Kajana bataljon, Döbelnska saml, allt i KrA; Engeströmska saml, KB; – Protocoller o handl rör det brottsliga förhållande som förekommit emot åtskillige chefs o officerare vid finska armén under 1788 års campagne (1789–1791); Prot o handl vid 1823 års riksdag. – B v Beskow, Lefnadsminnen (1870); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 8 (1939); M J Crusenstolpe, Ställningar o förhållanden, 2 (1838); Generalstaben, Sveriges krig åren 1808 o 1809, 4, 8 (1905, 1921); J Landquist, Geijer (1954); O Lundberg, Om Gustav-Vasa-bysten på Uppsala slotts borggård (UFT, 46: 1, 1938); H Lundh, Det glömda Uppsala (1963); Malla Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, utg av Malla Grandinson, 3–4 (1920); B Steckzén, Krigskoll hist, 2–3 (1937); N Sundquist o A-M Tjernberg, Ståthållare o landshövdingar i Uppsala län under 350 år (Uppland 1952); G Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar, utg av S J Boëthius (1907); S Waller, Georg Carl von Döbeln (1947); K Åmark, Spannmålshandel o spannmålspolitik i Sverige 1719–1830 (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Berndt Wilhelm Fock, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14281, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14281
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Berndt Wilhelm Fock, urn:sbl:14281, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2024-04-26.