Meriter

2 Fröberg, Einar Ferdinand, bror till F 1, f 25 mars 1875 i Svärta (Söd), d 1 okt 1934 på Höstsol, Täby (Sth). Mogenhetsex i Nyköping 1895, inskr vid Uppsala univ 3 febr 1896, elev vid K teatern 1896–97, verksam vid Sv teatern i Helsingfors 1897–98, journalist i Nya pressen där 1898–99, anställd vid Hj Selanders teatersällsk 1899–1900, vid Sv teatern i Sthlm 1900–06, vid K teatern 1906–07, gästspel hos H Rönnblad 1907–08, anställd vid Sv teatern 1908–10, reste med eget sällsk 1910–14, 1:e regissör vid Intima teatern i Sthlm 1914–21, regissör vid Komediteatern där 1926, därefter verksam vid Skådebanan.

G 1) 18 juni 1912(–1928) i Sthlm (Hedv El; enl vigselbok för Karl Johan, Gbg) m skådespelerskan Anna Lisa Jacobsson, f 3 juni 1887 i Sundsvall, d 17 nov 1979 i Täby (Sth), dtr till handl Carl Gustaf J o Brita Augusta Tjernberg; 2) 28 nov 1928 i Sthlm (Kat) m skådespelerskan Tora Efraima Wahlbom, f 26 jan 1888 där (Hedv El), förut g m musikern P Rönn, d 1 okt 1944 där (S:t Göran), dtr till skådespelaren Andreas John Richard W o Emilia Charlotta Becker.

Biografi

Till sitt skådespelarekall gick Einar F med goda förutsättningar. Han ägde en tydlig scenisk begåvning, disponerade över en god litterär och artistisk bildning, var orienterad i den dramatiska litteraturen och kände väl de strömningar som dominerade i samtidens andliga liv. För psykologiska problem var han livligt intresserad. Vad som låg emot honom var en viss torrhet och en ofullgångenhet i tekniken, som han aldrig helt lyckades övervinna och som ibland kom hans sceniska gestaltning att brista i omedelbarhet och dnre liv. De roller där han framträdde som älskare, t ex prins Henrik i Meyer-Försters populära studentkomedi »Gamla Heidelberg» blev därför trots samvetsgrann genomarbetning inte helt framgångsrika. Bättre lyckades han med en uppgift som Jack Tanner i Shaws »Mannen och hans överman», där han fick fram mycket av Shaws originella och dubbelbottnade humor. Som Edmund i Ludwig Fuldas komedi »Livets maskerad» väckte han intresse ej blott genom sitt drivna spel utan också genom sin häpnadsväckande eleganta kostymering, vilken han själv bekostat, missnöjd som han var med att teaterledningen vägrade att ge en preussisk adelsman tillräckligt prydliga kläder. Han spelade Kanning i Hjalmar Söderbergs »Gertrud» vid premiären på Dramatiska teatern 1907 och lyckades väl i att få fram det ämbetsmannamässigt torra och utåtvänt världskloka draget i figuren men nådde ej upp till det känsloläge som kräves i slutscenerna. Med sin framställning av Rosmer i Ibsens »Rosmersholm» vann F ett vackert erkännande, och som stram och myndig tysk poliskommissarie i Ludwig Thomas odygdiga komedi »Moral» skapade han en typ som verkade direkt stigen ut ur Simplicissimus ooh väckte stormar av skratt i salongen.

I och med sin överflyttning till Intima teatern kom F in i en miljö där tillfälle gavs för honom att utveckla sina bästa egenskaper både som skådespelare och regissör. Bestämmande för teaterarbetets inriktning var de erfarenheter som teaterns grundare och chef Gustaf Collijn gjort under sina mångåriga studieresor till Europas teatercentra. Mest betydde för honom bekantskapen med Max Reinhardt och hans berömda Kammerspieltheater vid Schumannstrasse i Berlin, där man spelade en modern repertoar på ett helt nytt sätt, så som det nya dramat, främst Tjechov och Strindberg, fordrade. F blev Collijn behjälplig i hans strävan att införa denna moderna spelstil på sin nya scen. Någon starkare initiativkraft som regissör ägde F visserligen inte, men han var intelligent, följsam och smidig och förstod förträffligt konsten att få skådespelarna med sig på den linje som han och Collijn i förening dragit upp. Bland skådespelarna bidrog främst Lars Hanson till den nya spelstilens genombrott. Det dröjde inte länge förrän föreställningarna på Intima teatern började betraktas som tilldragelser av första ordningen i Sthlms teaterliv. Första gången detta blev tydligt var när »Den politiske kannstöparen» i F:s regi gick över scenen i maj 1915. Andra liknande framgångar blev Strindbergs »Gustav III» (den största av alla), Shakespeares »Richard III», Adolf Pauls »Pompadours triumf» och von der Lyhe-Zernichows »Stövlett Kathrine». I samtliga dessa stycken framträdde F som regissör under utvecklande av stort kulturhistoriskt vetande och ingående kännedom om levnadsstilar och dräktskick. Hans förmåga att få fram det levande och färgrika i dialogen framträdde särskilt i Gustav III, som tidigare ansetts som ospelbar men som på Intima teatern visade sig vara ett överdådigt mästerverk med levande spänning och rytmisk rörlighet. Även för verk av den nya litterära modernismen hyste F intresse. Det var sålunda han som satte i scen både Hjalmar Bergmans säregna komedi »Ett experiment» och Pär Lagerkvists bisarra men verkningsfulla fantasiskapelse »Himlens hemlighet». Förutom regiarbetet utförde F ett inte obetydligt antal roller. Han höll sig därvid noga till det äldre karaktärsfacket och valde gärna uppgifter med lätt komisk färgläggning, där hans personliga temperament med dess prägel av stillsam och ironisk humor kunde få tillfälle att göra sig gällande.

F var även verksam som författare för scenen. Hans stycken framträdde utan några högre anspråk än att utgöra en acceptabel underhållning, men tack vare sin förtrogenhet med scenens krav lyckades han i ett par fall åstadkomma ganska goda resul- tat. Bäst gick hans komedi »Individernas förbund», som för sin framgång dock främst hade att tacka Lars Hansons briljanta spel i militärattachén baron Hennings roll. Betydande scenisk framgång hade också skådespelet »Disciplin», som 1911 med förstklassig besättning spelades på Dramatiska teatern. Lagd på den enklare publiken var folkkomedin »Den 27 augusti» (dagen för folkomröstningen om spritförbudet), som möttes med starkt bifall, då den under de kritiska veckorna gavs på Södra teatern. Tidvis var F också använd som bearbetare och översättare för scenen, bl a av ett par Holbergska komedier. Deras förnämsta förtjänst var det lediga scenspråket, som F genom sin långvariga erfarenhet d grund behärskade.

F hade ett starkt drag av älskvärd och gladlynt bohème i sitt väsen, och tack vare detta fann han sig lätt och snabbt till rätta bland sina skådespelarkamrater. Han var en utmärkt konversatör och hade alltid lätt att finna kvicka och fyndiga vändningar. Den rollinstruktion han gav tog ofta formen av långa nattliga diskussioner med ingående analys av karaktärer och repliker. Att den artistiska tonen på Intima teatern fick en så ovanligt genomförd enhetlighet berodde i väsentlig grad på F:s förmåga att få skådespelarna med sig i riktning mot en spelstil baserad på verklighetstrohet och psykologisk sanning. Hans verksamhet har härigenom blivit ett betydelsefullt moment i den moderna sv scenkonstens utvecklingshistoria.

Författare

Oscar Wieselgren

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Mårdboan. Lustspel i 3 akter. Sthlm 1933. 73 s. (Repertoaren, [3].) – Medv. till dramatiseringen av S. Lagerlöfs En herrgårdssägen, Sthlm 1929.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Collijn, Intiman (1943); C G Laurin, Ros o ris, 1–3 (1913–23); SMoK; Väd 1933.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Einar F Fröberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14540, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14540
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Einar F Fröberg, urn:sbl:14540, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2024-04-26.